Strax innan Pride skrev jag två debattartiklar där jag, på olika sätt men med gemensamma beröringspunkter, riktade kritik mot HBT-rörelsen som den ser ut idag. På SVT Opinion skrev jag en text om marginaliseringen av bisexuella, en redigerad och förkortad version av det här inlägget (inlägget berättar mycket mer och uttömmande, men där finns ju ingen teckenavgränsning och eller några krav på att vara begriplig). I Svenska Dagbladet, på Brännpunkt, skrev jag om den identitetspolitiska retorik som jag känner att det politiska arbetet har avstannat i.
Efter en vecka på Pride, fyllt av seminarier, debatter, fester och möten, har jag omvärderat en del av dessa tankar. Inte genom några diskussioner eller seminarier, även om jag tycker att Felix Königs svar till mig har viktiga poänger (vår radiodebatt i Radio Stockholm blev däremot mot mest studiomys och medhållande, det var betydligt svårare att få fram nyansskillnaderna i våra åsikter i en kort, direktsänd intervju än vad det är i textform). Inte heller genom några revolutionerande insikter om att HBT-rörelsen visst handlar om normkritik idag, för jag är väl medveten om att normkritiken blivit mer regel än undantag i exempelvis RFSL:s arbete, däremot verkar det vara betydligt svårare att förmedla det. Jag har snarare svängt lite i min identitetspolitiska kritik och känsla av att vara marginaliserad, helt på känslomässig basis av att vara på plats på Pride.
Min invändning är fortfarande att det utåtriktade arbete som förs från HBT-rörelsens håll i stor utsträckning förmedlar en bild av separatism och svårigheter att inkludera. Det är inte bara HBT-rörelsens problem, det är även media som är alltför rädd för att ge mer komplexa bilder, det är politiker som gärna pekar ut grupper och det är inte minst ett samhällsklimat av kategoriseringar och förenklingar.
Kanske har jag fortfarande en naiv bild av att det går att kommunicera med Ove, 52, råstraight fläskkotlettskäkare i Härnösand som tycker att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor och varför måste de där Stockholmsbögarna hålla på och visa upp sig och fjamsa i en parad. Kanske bär jag på en pinsamt ocynisk förhoppning om att man med rätt kommunikation kan få Ove, med fru och tre barn, att inse att heteronormen också begränsar honom. Kanske har Ove hemliga drömmar om öppen relation eller swingersex, kanske är han lite smygattraherad av grannen men låtsas som att det inte är så utan går över till granngårn för att beundra nya grillen istället, kanske känner sig Ove en smula begränsad i sin manlighet när han inte fattar hur han ska laga den förbannade bilen men låtsas som om han vet vad han gör och sparkar tafatt på däcket med paniken rasande inombords för han är ju en KARL FÖR HELVETE HAN BORDE JU KUNNA SÅNT. Jag har en förhoppning om att jag om några år ska kunna nämna ordet heteronorm utan att ledarskribenter blandar ihop det med heterosexualitet, så att det slutar med en radiodebatt där hon erkänner en viss okunskap, men skadan är redan skedd för alla de som läst hennes text och nickar instämmande, så är det ju.
Tydligen är sambandet mellan HBT, queer och de begränsningar alla människor utsätts för i normernas kölvatten inte tydligt nog än. Där finns fortfarande så mycket att göra och jag är lite för otålig för att orka med det.
Men det jag insåg under Pride var att festivalen inte hade något med Ove och hans bögnoja och heterosexism att göra. Att Ove väljer att hålla käften om att han inte kan laga bilar eller vill knulla mannen i gården bredvid är hans problem och att han sitter i sin soffa och suckar åt TV-bilderna från paraden är också hans problem. Jag upptäckte en känslomässig identitetspolitik som jag glömt fullständigt i mina queera universitetsanalyser, postmodernistiska relativism, glidande skalor och sammanhang där allt är tillåtet, men inte heller särskilt uttalad icke-hetero. Jag kände ett innanförskap som jag har saknat, jag kände en stolthet som var viktig och jag kände mig identifierad och förstådd. Det har varken med de seminarier som jag deltog i eller diskussionerna jag hade att göra. Det var en djupt personlig känsla som växte fram och exploderade i styrka i paraden. Det här är ju mina sammanhang. Mina människor.
Jag umgås i relativt straighta kretsar. Alla par jag känner är heteropar, merparten av vännernas raggningar och relationer sker på heterosexuella av annat kön och jag har i princip bara gått ut på heteroställen sedan mina stapplande babydykesteg på RFSL-fester när det begav sig. Jag har en fast relation med en heterosexuell man och mina närmare kretsar består inte av särskilt många icke-monogama.
Jag identifierar det ibland som ett problem. Ja, jag ska erkänna att det förekommit en hel del gräl på temat ”varför måste du vara hetero?”. Som en slags HBT-motsvarande Carolakristen förklarar jag för min själs älskade att han bara blivit indoktrinerad med heteropropaganda, att hans läggning är en social konstruktion, att han bara inte har försökt tillräckligt hårt med att inte vara straight och jo, nog skulle jag någon gång i stridens hetta kunna häva ur mig något om förbön också och slå honom i huvudet med Tiina Roosenbergs Queerfeministisk agenda. Jag blir frusterad och ledsen, liksom FÖR IHEEELVETE ÄLSKLING HUR SVÅRT SKA DET VARA ATT SUGA LITE KUK IBLAND? , fastän den definitionen bara är hans att sätta och knappast säger någonting om glidande skalor och var han befinner sig, känner eller är. Jag blir identitetspolitiskt rabiat och känner mig ensam som the only gay in the village i vår tvåsamhet, identifierar problem i skilda sexuella läggningar på basis av icke-monogami och icke-identifikation med varandra. Det är ofint och hemskt, jag skäms varje gång och grälen leder liksom aldrig fram till något mer än att jag tycker att det är tråkigt att han är straight och han tycker att det är tråkigt att jag känner så. Det är liksom inte samma sak som att kompromissa om disken.
Samma hätska propaganda och ifrågasättanden kör jag tack och lov inte med mina vänner. Däremot har jag konsekvent försökt att tala om mina relationer, män som kvinnor, på samma sätt fast det har tagit emot. Det finns ingen anledning till att det ska ta emot. Mina närmaste vänner har jag varit öppet icke-straight med sedan dag ett och vid det här laget har de även vant sig vid mina personliga definitioner av otrohet. Diskussionerna har aldrig handlat om kön eller relationsorganisering, utan bara hur jag verkar må i relationen. Ändå har det tagit emot varje gång jag velat nämna någonting utanför heteronormen. Den där känslan som kommer, av att vara en av dem och ändå inte. Att jag plötsligt, genom en mening eller ett pronomen inte riktigt blir som mina närmaste vänner. Att mitt relationsliv så lätt blir en comic releif av bisarra historier om exotiska fenomen. Det ligger hos mig, inte hos mina vänner, men det spelar ingen roll. Positionen jag försätts i är Den annorlunda och den gör ont.
Att främst ha straighta indievänner gör att man främst går på straighta indieklubbar, som redan skrivet. Niklas sammanfattade rätt väl varför jag i Colorskön förra månaden skrek ett ”jag HATAR att gå ut på klubb”. Kristoffer ställde den relevanta motfrågan ”men du är ju ute jämt?” och han har en poäng. Jag älskar att gå ut, jag älskar att dansa och jag älskar minst lika mycket att gå till något stammishak och träffa halva bekantskapskretsen och prata och hänga en hel kväll. Jag älskar det livet. Men på den tiden då jag inte gick ut av skäl som en danssugen röv eller umgås med vänner och prata bort halva natten var det en annan sak. Jag går nästan aldrig ut på straighta klubbar längre, efter traumatiseringar av alla kvällar bland fulla snubbar som juckar mot en, tjatar om att man ska hångla, brudar med stilettklackar som trampar en på fötterna med vilje för att man inte ska konkurrera om utrymmet och hipstermän som står i baren och ger en blicken som säger att de vet att man vill ligga med dem som är så subtil att man knappast kan gå fram och påtala att blicken har fel.
Heteroställen består av Män och Kvinnor och heterosexuella och jag känner mig inte bekväm i någon av benämningarna eller positionerna, till skillnad från de som jag oftast går ut med. Den känslan av utanförskap ger en andra glasögon, där varje snubbe plötsligt blir ointressant när man ser den rätta tjejen. Hon som ger en kåtpirr och stirrblick och hon som nästa sekund hånglar med en helt ointressant ekonomstudent som förmodligen knappt vet var klittan sitter, men vinner över mig enbart på basis av hans kön. Det är sånt som får mig att vilja slå alla antifeministbitterballar, som påtalar kvinnors sexuella makt, djävulskt hårt i ansiktet (eller annorstädes) för oavsett hur osympatiska och tråkiga de är har de fortfarande större chans på hetero-hotstuff-brudar än vad jag har. De där glasögonen ger en fadd smak i munnen av att inte höra till bland kvinnor och män och plötsligt är ens kompis borta med ragget som hon hittade i kön och man står ensam och det kommer fram någon kille som pratar tråkigt, är tråkig och inte särskilt attraktiv, men är i alla fall något annat än att stå ensam och sedan åka hem till ännu en natt av Time After Time och knäckebröd framför datan. Om det går emot ens sexuella läggning att ligga med folk man inte är attraherad av har jag dessvärre gjort det väldigt många gånger. Det var okej, jag sov inte ensam, jag hade något att prata om nästa gång jag träffade vännerna. Men det var bannemej inte den magi, pirr och lust som det varit sedan jag slutat gå på straighta ställen och vara någons första bästa som i sin tur var min första bästa bara för att det så lätt kan fungera så på en heteroklubb i raggningssvängen. Vi gav varandra lite bekräftelse, gott så, men det var också allt.
På Pride var känslan något slags innanförskap. Jag reconnectade med hon som satt muntorr och skickade ett mail till sin mamma om att tjejen som hon träffat och blivit vän med i själva verket var hennes flickvän. Jag kände återigen igen alla situationer som jag försökt skydda mig själv från, genom att tala om glidande skalor. Jag tycker fortfarande att det är viktigt, att heteronormen borde vara en diskussion som förs där det handlar om alla människor och hur man påverkas av normerna. Pride ska inkludera andra, men alla kan ändå inte sätta sig in i det innanförskap som man kan känna där. Min marginaliseringsklagan kändes plötsligt futtig när jag insåg vilken bekväm position som jag samtidigt har. Jag passerar lätt som både hetero, kvinna och monogam och hur mycket jag än vill sätta upp en lapp om lesbiska älskarinnor på Ica och fronta med Pridearmband framför släkten för att HELA VÄRLDEN BANNEMEJ SKA FATTA är det samtidigt en lyx att ha en position där jag oerhört lätt kan glida in i normen. Det går att definiera mig utifrån normen och jag behöver inte slåss varje dag. Det finns så oerhört många som inte upplever den lyxen. Som ständigt kommer ut, som ett neverending arbete, som upplever sociala stigman och utanförskap i så oerhört mycket högre grad än vad jag gör. Jämfört med deras situation kan Ove, 52, gott få smygböga bäst han vill utan att jag behöver queerrädda honom för heteronormen påverkar dem på ett oerhört påtagligt och plågsamt sätt. Då talar vi fortfarande bara om Sverige och en liten del av samhället. Det finns enormt mycket behov av att synas och höras. Det behövs slutna rum, identifikation och innanförskap för att orka leva utanför normen resten av året. Det behövs sammanhang där man slipper vara accepterad och tolererad, utan faktiskt får vara förbannat normal. Jag hade helt glömt bort vikten av det.
Och angående det där med att leva i heterosammanhang slog det mig kvällen efter, när Sara drog med oss på hiphopklubb och jag och Gustav stod och dansade som galningar, att det alltid finns någon identifikation som skarvar i ens relationer. Hade jag varit i en relation med någon icke-straight men som hatade att dansa eller tyckte att Black Eyed Peas gjort årets bästa skiva hade jag troligen ifrågasatt det på samma sätt. Hade jag haft en relation med någon som inte visste vad Twitter var eller ansåg att bloggosfären var samma sak som ett gäng tonårsbrudar med stora garderober hade jag känt mig utanför och icke-identifierad i det. Hade jag umgåtts i ett gäng där politik var samma sak som att rösta var fjärde år och diskussion betydde att enbart prata nagellack med varandra hade jag känt mig frustrerande utanför och hade jag vänner som var nykterister hade jag känt mig som en exotisk comic relief när jag berättade om senaste utekvällen.
Det är inte jämförbart med något så personligt som relationer och sexuell läggning, men samtidigt var det minst lika viktigt för mig att på Pride bli påmind om att det knappast är sådant som håller mig samman med människorna jag älskar, men att de likväl är de mest älskade i mitt liv. Vi varken tolererar eller accepterar varandra, vi har fantastiska utbyten av varandra, även där våra intressen och läggningar skiljer oss åt. Mina eskapader är inte detsamma som min biologväns nördiga intresse för insekters sexualliv, men de behandlas på samma sätt och det med kärlek, varken mer eller mindre. Det är rätt skönt det med.
Frilansskribent, krönikör och föreläsare.
Skrivit/skriver för bland annat Expressen, Aftonbladet, GP Kultur, Nöjesguiden, Bang, Arena, Axess och Ord&Bild. Krönikör i Borås Tidning, ETC, Fria Tidningar och Västerbottens-Kuriren, ledarskribent i Kyrkans Tidning och skriver om populärkultur i Rocky. Sitter i lördagspanelen i P3 Morgonpasset Helg, är veckokrönikör i P4 Sjuhärad Direkt och var tidigare bisittare i Kvällspasset och Brunchrapporten i P3.
Föreläser om psykisk ohälsa bland unga med fokus på ätstörningar och självskadebeteende samt om genusfrågor.
