Elin Grelsson

Jag trodde länge att det inte fanns något värre än framgångsrika människor som tror att de fortfarande är underdogs enbart på grund av erfarenheten att de aldrig fick hångla på högstadiet, oavsett status och klass idag. Det ständiga ältandet av ens egen nördighet, utsatthet och att förbli oskuld upp på gymnasiet och inte fick man någon credd för att man inte sa hora och höll tjejers hår när de kräktes inte.

Det var innan jag upptäckte liberalers tendenser att i tid och otid hänvisa till Gången de blev kränkta av en vänsterperson. Det är ofta en erfarenhet som ligger relativt långt tillbaka i tiden, det utgörs av en enskild person och en rimlig tanke vore att just denna person kanske var en idiot. Denna rimlighet hindrar dock inte diverse liberaler, högerväljare och Timbroskribenter att dra på fulla växlar kring exempelvis den gången då en full R:are på en gymnasiefest sa att tjejer inte borde raka benen eller en ABF-gubbe skällde ut en för att man ville riva LAS. Indignerat dras den jobbiga erfarenheten av en inskränkt och icke-tolerant vänsterperson upp med slutklämmen: Vänstern är såna.

Det här är intressant på flera sätt. För det första är gruppen som gärna drar upp personliga erfarenheter som exempel på att den breda vänstern är en särskilt inskränkt, sekteristisk, icke-tolerant och humorlös grupp samtidigt en grupp som gärna skriker ”generalisering!” så fort man försöker säga någonting om makt mellan grupper i samhället. Här ska inte tjatas om män och kvinnor och klass och rasism och bögar, alla är faktiskt individer. Bara för att du har blivit våldtagen, sextrakasserad, städar mer än din man, lider av ätstörningar och jobbar dubbla skift inom vården med en ständigt värkande rygg för en skitlön behöver det inte ha med patriarkatet att göra. Det är dina individuella erfarenheter, du har väl haft lite otur bara!
Men när det kommer till den elaka och inskränkta vänstern verkar det inte finnas någon hejd på generaliseringarna man kan göra. Det är inte konstigt att den svenska vänstern går knaggligt när den uppenbarligen enbart består av grottmänniskor med total avsaknad av social kompetens och hyfs som går runt och kränker folk till den milda grad att de tio år senare måste twittra om det i någon slags Timbroversion av #prataomdet.

För det andra är det här en grupp som inte är sen att raljera över andras erfarenheter eller problem. ”Lättkränkt” är deras värsta skällsord och ”höhö” den vanligaste undertonen i det de skriver. Men när det handlar om den där fulla R:aren på fest eller arga vänsterpartisten på parmiddagen då är den egna offerkoftan sorterad långt in i garderoben. Då är det plötsligt en Mycket Viktig Erfarenhet Som Säger Någonting Om Vänstern.

Jag vet inte vad det är ni vill. Tårta och medalj som kvitto för att ni är intelligenta och trevliga, fast ni röstade för nedmonteringen av allt vad social trygghet heter? Ett intygande om att jag minsann inte är sån, jag har faktiskt flera liberala vänner och äääälskar högerväljare (jfmr både ”jag har flera homovänner” samt feminister som måste bedyra att de älskar män)? Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa er här.

Såhär ligger det nämligen till: Det är ibland jobbigt att ha åsikter. Folk håller inte med en, folk tycker att man är dum i huvet, folk är ibland idioter.
Det är jobbigt att vara vänster och det är jobbigt att vara höger och allra bäst vore det väl om vi alla var pissljummet blandpolitiska som tryckte like på det mesta och ibland provocerade lite lagom innan vi återigen kunde ses på ett mingel och skåla i cava över att vi ändå är himla smarta och gillar varandra allihop.
Att bara uppmana er till att ta av er offerkoftan känns taskigt när det är uppenbart att dessa erfarenheter satt spår som behöver bearbetas. Ältande är dåligt för både den mentala och fysiska hälsan, då det skapar stressymtom och oro. Negativa känslor behöver bemötas och arbetas med.
Därför ska jag nu berätta om ett knep jag lärde mig när jag började gå i terapi i stället för att blogga om att jag aldrig fick hångla på högstadet.

Nästa gång du känner ett behov av att dra upp en händelse med en vänsterperson som gjorde dig ledsen.
1. Ta emot känslan. Döm den inte, bli inte rädd. Låt den komma. Känn efter hur kroppen känns. Gå in i situation du befann dig i. Vad kände du då någon vänsterpartist slängde ur sig något taskigt om att du genom din röst hjälpt till att nedmontera trygghetssystemet? Gå in i den känslan. Stanna i den.
2. Handla inte efter impulser. Du kommer att vilja fly känslan. Kanske genom att twittra och hoppas på RT från Johan Ingerö, skriva tre sidor i DN Kultur, skicka in en text till Newsmill eller nicka i samförstånd med Timbroskribenter. Gör inte det. Våga stanna kvar.
3. Släpp taget om känslan. Säg till dig själv: Jag får gå vidare nu. Du kommer inte att kunna göra det direkt, men när du gjort den här övningen vid flera tillfällen känns det lättare att hantera. Kanske kan du till slut inse att det var då och försonas med minnet av den kränkande vänsterpersonen.

Lycka till alla liberaler där ute!

Debuterade som författare med Du hasar av trygghet.
Gifte mig och firade i flera dagar på ett pensionat utanför Sundsvall med vänner och familj inkluderat den vackraste vigseln jag kunde tänka mig, en snabbt ihophafsad bröllopdans i form av slutscenen i Dirty Dancing, indieallsång och hitsdans.
Fick första anställningen inom media, som vikarie på GP:s kulturredaktion.
Fick förstahandskontrakt på en stor, nybyggd lägenhet i mitt favoritområde av Göteborg.
Blev mamma till två katter.
Flyttade ihop med mitt ex.
Firades på möhippa med bästa vännerna, parkhäng, sushibuffé, ballonger, karaoke, dans och nattligt nakenbad.
Spelade skivor på Yaki-Da, Jazzhuset, Stearin och diverse fester där ett särskilt varmt minne är hur jag fick folk att dansa på borden under Bangfesten på Bokmässan.
Gick igenom min djupaste depression på över tio år och kom ut en aning tilltufsad på andra sidan.
Låstes in med kulturskribenter och bloggare i Big Brother-huset ett dygn och fick sedan uppleva mitt första Twitterdrev med bland annat mig som mottagare.
Jämförde Timbro med sköna snubbar inför en Timbropublik på Mattias Svenssons Glädjedödarna-releasefest.
Upplevde bokmässan som författare och gick runt i ett hybrisrus.
Såg alla säsonger av Parks and Recreation, Party Down, Community, Peep Show, The Wire och The Office.
Åkte på diverse uppläsningar och författarsamtal.
Lyckades pricka in högsommarvärme under några dagars semester i stugan i Jämtland mellan jobb och bröllop.
Åt en helt galet lyxig middag på Fond.
Inledde hösten med vad som skulle bli ett lugnt vinhäng hemma hos mig med diverse vänner och som slutade med gapskratt, trams och spontandans i vardagsrummet.
Satt på Söders hjärta och omsom skrattade så tårarna rann, ömsom förfasades över samtidsdebatten.
Blev vän med Lisa efter utlån av p-piller via desperat Twitterförfrågan från min sida. Sicken tur att vi hade samma p-pillersort så jag hittade henne.
Var ute och dansat en massa, i synnerhet med min make som är det roligaste utgångssällskap jag vet.
Började säga ”min make” utan att det lät konstigt.
Firade jul i Göteborg med man, katter, vänner och lugn.
Var väldigt ofta genuint lycklig och tillfreds.

Det är mycket, mycket svårt att släppa taget om året som gått. Nu kan det bara bli sämre, hörni!

Den här hösten är så underlig. Allt är väldigt intensivt, väldigt bra och jag går mest runt hela tiden och är lycklig. Lycklig och jag är inte särskilt kompatibla och lycklig och november är i det närmaste motsatta begrepp, så alltihop känns mycket konstigt och ovant. Det händer en massa saker hela tiden: Läsningar, författarträffar, feministiskt forum i Malmö, socialistiskt forum i Stockholm, vänner som jag äter middag hos, hälsar på eller bjuder hem, DJ-gig, föräldrabesök och första julen i Göteborg. Mitt i allt jobbar jag heltid på GP och trivs varje sekund, är sjuk och ignorerar det för livet är för roligt för att stanna hemma från och på kvällarna kryper jag ner mellan make och katter i vår fina förstahandslägenhet och är just lycklig.

Mitt i allt berättar en journalist som jag tycker om och respekterar mycket att jag utvecklats som skribent det senaste året. Att jag gått från att vara intressant till att bli en kulturskribent, med anspråk och självförtroende att våga diskutera ämnen och inte bara utgå ifrån jaget. Det gör mig mycket glad, då det har varit min ambition och önskan att ta just det steget. Att äntligen få självförtroendet och pondusen att tro på mig själv i andra lägen än när jag utgår ifrån mig själv. Att backa ett steg från den hetsiga samtidsdebatten och twittersnackisarna. Läsa böcker, analyser, ta reda på saker som intresserar mig och inte bara sådant jag redan vet. Det har sällan varit roligare att vara skribent än just nu. Jag får undersöka och analysera saker, snarare än att skrika ut saker jag tror mig redan veta. Det långsamma och eftertänksamma skrivandet, som är det som jag trivs bäst med. Jag tror också att det gör mig till en bättre skribent.

Hipp som happ recenserade Maria Schottenius i DN min roman, precis när jag trodde att de lämnat den därhän. Lika oväntat var det positiv kritik som tog fasta på mycket som jag försökt få fram. Det slog mig att en positiv litteraturrecension i DN Kultur var exakt det jag längtade efter och drömde om som konkret mål när jag exempelvis bråkade med min dåvarande pojkvän kring att jag inte ville ha det jordnära och äkta livet med ett rejält arbete och biologiska barn. Nu är mitt liv ganska jordnära och äkta ändå i mitt tycke, även om jag som kulturell medelklass och barnlös knappast räknas in i hans definition av klassmässig äkthet. Igår frågade jag min man vad en fontanell var för något, när ordet kom upp i The Wire. Han förklarade och jag såg på honom med förfärad och äcklad min, varpå han konstaterade att jag är ”such a dude”, så särskilt härlig och jordnära rörande barn har jag knappast blivit heller. Men en utgiven roman som recenserats i DN Kultur har jag i alla fall.

Det var nog bara det jag ville. Ni vet att ni får följa mig på Twitter om ni vill ha dagliga uppdateringar, info om var jag pratar och läser och artikellänkar va? Inte för att jag twittrar så himla mycket heller längre, men ändå.

Här får ni ett klipp från när jag läste på Strand för några veckor sedan i alla fall.

Det är en vanlig novembertorsdag i SCUM-debattens Sverige då jag matt har tagit mig igenom en diskussion i P1 Morgon mellan Nina Lekander och Johan Lundberg och sedan återfått lite hopp genom Sara Hanssons lysande krönika i Tankesmedjan. Det är en torsdag som jag skriver på en litteraturrecension och sedan går ner till lunchlokalen, bläddrar i en GT medan jag skyfflar i mig lunchlådan i tanken att hinna med en promenad på rasten också.

Jag läser om en ung kvinna som känner sig förföljd av två män bakom henne, ringer sin pojkvän men samtalet bryts när männen drar in henne i en buske, misshandlar henne och tvingar henne till sexuella handlingar under knivhot. Tuggorna växer i munnen, jag tänker på alla gånger jag gått med mobiltelefonen redo eller pratat i telefon som skydd mot rädslan. Jag läser om kvinnan som väntat på en buss vid knutpunkten Korsvägen vid Svenska Mässan, en plats där jag själv alltid väntade efter sena kvällsföreläsningar på Humanisten, och hur hon dragits in i en bil, förts till en enskild plats i utkanten av Göteborg och där gruppvåldtagits av ett större antal män. Det är en vanlig lunchläsning till nudlarna som växer allt mer i munnen i takt med illamåendet och rädslan, precis som det är en vanlig söndagskväll att ligga i soffan med popcorn framför Beck eller Wallander eller den där vidriga våldtäktsscenen i Män som hatar kvinnor som jag fortfarande inte klarat av att se för hela mitt försvarssystem reagerar med adrenalin och panikkänslor. Det är vanliga vardagskvällar som jag går hem från gymet, mitt enda hem för kroppen där den bara får vara min, och jag passerar Rosenlund och de prostituerade och vi delar samma kön, samma sorts kropp. Den kroppen som vissa försöker ta tillbaka på ett gym och andra säljer för 300 spänn och det är liksom bara vanlig vardagskväll för både mig och hororna.

Jag tänker på vad Ani Difranco sjunger; ”my cunt is build like a wound that wont heal”. Min fitta är ett sår som aldrig läker. Det kommer aldrig att läka i de kränkta männens land, bland SCUM-debattörer och arga män som mailar Kristian Lundberg och kallar honom bög när han redovisar siffror om våldet mot kvinnor. Min kropp är inte min. Den har hotet inristat i sig, från ett tidigt barndomsminne då mormor varnade mig för att sitta bredbent för att gubbar kunde sticka in saker mellan benen på mig då, till mannen på spårvagnen som tog på mig fittan och kallade mig en kåt hora. Från ofrivilliga tafsningar på mellanstadiet till rädslan när jag följt med okända män hem och aldrig kunnat veta om det skulle sluta i ett samtyckligt ligg eller våldtäkt. Från högstadiet, då jag längtade efter att någon skulle trycka upp mig mot en vägg och ta mig på brösten som de gjorde med de snygga tjejerna, till att stirra ut på en soluppgång för att fokusera på något annat än att ens nej inte respekterats.

Den inbyggda sårbarheten i ett kön som jag inte har valt, den tvingar mig till ständig vaksamhet och rädsla. En ständig kroppsmedvetenhet och en vetskap om att mitt kön i sig är ett hot om kränkning, skändning, våld och övergrepp. På samma sätt som män får privilegier genom det ständiga hotet om våld, hur beskedliga och icke-våldsamma de än må vara, tvingar det mig till restriktioner och vaksamhet. Det är så självklart, så mycket gamla nyheter men ändå sitter vi här och pratar SCUM medan en kvinna gruppvåldtas på en öde plats när hon bara skulle ta bussen hem till Borås och det påverkar mig, dig och alla kvinnor som tvingas vara rädda och alla män som blir potentiella förövare. Det är så tröttsamt att påpeka det gång på gång, men vi sitter ju fortfarande där med popcorn på söndagskvällen och ser Lisbeth Salander bli brutalt våldtagen. Jag vill bara att det förbannade såret ska läka någon gång.

Det finns något symptomatiskt med att jag, samtidigt som jag börjar skriva på den här texten, känner en vag oro över att gymvågen i dag visade att mina två semesterkilon fortfarande inte är borta. Känslan ligger där och trycker, medan jag läser och analyserar. Det är så det intellektuella förhållningssättet till kropp, vikt och ätande fungerar. Vi politiserar ideal och bantning, men i våra privata kammare är vi ändå oerhört många som har ett komplextfyllt och problematiskt förhållande till den egna kroppen.

Exakt hur privat och problemfyllt det är har blivit tydligt den senaste tiden. Efter mer än ett decenniums nästan kompakta tystnad kring kroppar och ideal har diskussionen tagit fart igen. På Sydvenskans kultursida publicerades under sommaren en rad personliga texter av skribenter som Annina Rabe och Andreas Ekström. Privat och politiskt berättar de om vikt, självförtroende, människovärde och normalitet. ”Det finns dagar – inte alla, men tillräckligt många – när jag på fullt allvar tror att hela mitt människovärde (och inte minst mitt kvinnovärde) står och faller med de där femton överviktiga kilona”, skriver Rabe (Sydsvenskan 110720).

På sin blogg skriver skribenten Isabelle Ståhl om hälsotidningar uppmanar oss att ”ta kontroll över begäret” och hindra hungersimpulser. ”Kroppens begär kan aldrig kontrolleras lagom. Man kan aldrig slå av kroppsmedvetenheten när man väl har slagit på den.”, konstaterar hon och förklarar i en annan text att kvinnor förväntas vara små väsen, som kan äta bakelser på ett lustfyllt sätt, men aldrig så att de inte viktlöst kan skutta vidare utan mättnad. ”Jag trodde att skamkänslorna kring det lustfyllda ätandet var en tonårssjukdom som skulle växa bort hos mig, men så var det inte.”

Det må låta som en gammal diskussion, återhämtad från 90-talets feministiska våg av idealkritik, men det samtal som just nu pågår går djupare än så. Uppmärksammandet av ätstörningar under 90-talet stannade uteslutande vid följande slutsatser:

1. Bantning och ätstörningar var ett problem som enbart drabbade unga kvinnor, en problematisk, destruktiv grupp som man inte visste vad man skulle göra åt.
2. Ätstörningar var alltid en konsekvens av överdriven bantning, till följd av smala modeller i reklamer och dåliga förebilder.
3. Ätstörningar var klart diagnostiserade sjukdomssymtom och glappet mellan den ”normala” bantaren och den ätstörda var stort.

Såhär i backspegeln är det en smula sorgligt att inte ens den feministiska diskursen förmådde ta analysen av ätstörningar längre än så. Att ta patent på den osynliga gruppen av ätstörningssjuka och genom dem framföra kritik mot smala ideal var en legitim argumentation. Vad ätstörda tyckte om att bli slagträ i en debatt om H&M-modeller framgick aldrig, då ingen frågade dem. ”Vägra vara vacker, vägra vara smal, vi vill inte ha era jävla ideal!”, skrek vi under en kvinnodagsdemonstration. Samtidigt försvarade chefredaktören Mats Drougge sin herrtidning med utviksbilder med att de hade kvinnor med former och därför stod för ett bättre kvinnoideal än exempelvis modebranchen.

Sedan blev det tyst. De senaste åren har diskussionen kring kropp och ätande dominerats av alarm kring fetma-epidemi, kolhydratsfattiga dieter, kroppsliga make-overs och överviktsskräck. Fettpaniken har nått in i politiken. I januari i år argumenterade exempelvis Centerpartiets Stefan Hanna för att överviktiga skulle betala mer skatt. Trots att det i gruppen kvinnor 16-25 år är ett större problem med undervikt än övervikt dominerar skräcken för fetma både samhällsdiskussion och hälsoarbete.

Det enda synliga motståndet faller in under samma kategori som Mats Drougges uttalande. Ett hyllande av den kurviga kvinnokroppen och skräckutrop över anorektiska kroppar. ”Nu har hon gått för långt”, var exempelvis den samlade åsikten kring Kate Middletons magrade kropp i samband med bröllopet i England. Anorektiker behöver få lära sig att män uppskattar ”lite att ta i”, förstå att de flesta föredrar former och ”ett sunt och naturligt utseende.” Samma sorts sunda naturlighet, som Isabelle Ståhl vänder sig emot i sina texter, då ”kroppshatet inte ens får manifesteras offentligt längre.”

I den nyutkomna antologin Ätstört sker just denna manifestation. I boken – med undertiteln ”En antologi om ätstörningar, fett, mat och makt” samlas erfarenheter av kropp och ätande som alla går utanför det som normaliserats som sunt. Det är en märklig och mäktig bok. Som om alla de som lätt blir röstlösa offer i samhällets ögon; exempelvis den feta, den anorektiska, den bulimiska och alltför smala och omuskulösa pojken plötsligt rest sig från slutna terapirum, hetsätningssessioner i tonårsrummet och det privata kroppshatet. I stället blickar de utåt, hittar ett gemensamt språk att finna alternativa synsätt på ätandet och kroppen än vad medicinen och samhället förmår erbjuda. Här handlar både fetma och anorexia lika mycket om ett uppror mot en rigid tvåkönsmodell som inte kan hantera tjocka kvinnor eller arga flickor. Som inte vet hur man hanterar en man som inte kan bära någon på sina starka armar. En medicinsk vård som är besatt av sjukdomsdiagnoser och individuell förbättring genom viktuppgång och ett samhälle lika besatt av den respektabla medelklasskvinnans lagom sunda bantning och duktiga kropp. ”Vi var trötta på att vara våra kroppar men att inte få äga dem”, som en av skribenterna, Christina Gratorp, skriver. Att vara alltför tjock eller vägra äta kan fungera som ett sätt att ta makten över sin egen kropp.

Precis som antologin kopplar ätande och kropp till vad som förväntas av oss utifrån kön, behandlar den också klass.  Kanske handlar inte ätstörningars frekventa närvaro i presterande människors liv primärt om att just prestera, tänker jag när läser Lena Sohls text om en respektabel kropp. Snarare blir det utmärkande för klassresenärens strävan efter att ömsa skinn och bli någon annan. Att svälta sig bort från arbetarklasskroppens hull är ett sätt att göra klass. Den respektabla kroppen är den kontrollerade medelklasskroppen av lika delar träning, mattrender och god smak. Om både statistik och en allmän bild visar att underklassen lider av fetma och övervikt i högre grad blir självsvälten ett enkelt sätt att manifestera sitt avståndstagande från det sociala arvet och kliv uppåt i klasshierarkin. När kroppen blir en viktig del av ens identitet blir den också ett redskap för identitetsbyte.

Hela bantningsdramaturgin fungerar just så. Varje reportage och lockelse om ny diet säljs in med före- och efterbilder. I Du är vad du äter avslutas varje avsnitt med att huvudpersonen dansar runt, sminkad och lycklig i sin nya kropp. Ätstörningens fundament av att fly den man är genom att förändra sin kropp är egentligen inget annat än en logisk följd av det vi matas med dagligen. Ny kropp, nytt liv, nytt jag.

Det kan tyckas paradoxalt att låta kroppen vara bara kropp genom att oupphörligt fokusera på just kroppen, såsom sker just nu. Men samtidigt är det en nödvändighet att talet om kropp och ätande utvidgas för att den utvecklingen ska kunna ske. Den hegemoni, i form av bantningsreportage och livsstil hand i hand med ytliga analyser om modellers påverkan, som pågått länge nu kan enbart förändras genom att andra röster tar plats och skapar nya sätt att tala. Privata berättelser som sätter kropp och ätande i en politisk samhällskontext av normer, kön och klass. Viktväktarna är en folkrörelse av individuella strävanden kring den egna vikten, som Göran Greider en gång uttryckte det. I det nya talet om kroppen är det inte längre det privata bantandet som masspsykos i samtiden som står i fokus, utan ett ömsesidigt samtal kring vårt gemensamma, kroppsliga identitetsprojekt.

Text publicerad i GP Kultur 30/10

I slutet av september fick jag ett erbjudande från GP om att gå in på ett korttidsvikariat på kultursidan igen, med start 1 november. Jag har redan GP som min primära uppdragsgivare, men vid sidan av har ju haft en hel del andra. Jag visste att det skulle innebära att jag skulle behöva säga tack och adjö till merparten av dem. F/A-skatt för skribenter fungerar inte helt optimalt i praktiken, trots fina ord om flexibilitet. Åtminstone inte om man är skribent och alla tidningar vill att man ska vara trogna dem och där ett bortfall på några månader (eller ens några veckor) är lika med uppsägning av fasta uppdrag. Går man in på en anställning skriver man inte för andra ställen, i synnerhet inte större konkurrenter. På så vis blir det en svårighet att kombinera frilans med kortare vikariat.

Å andra sidan var ledarskribenterna på Kyrkans Tidning på väg att bytas ut och framförallt hade jag en gnagande känsla av att jag inte var på rätt plats. Jag tycker mycket om opinionsskrivandet, jag har ofta skrivit bra texter, men de senaste månaderna har jag inte varit bra alls. Några intressanta krönikor i GP, men i övrigt har det varit plöjande i redan redan tänkta tankar och skrivna texter. Jag har haft för många uppdrag av samma typ, ibland tre tyckartexter på en och samma dag och kvaliteten har blivit därefter. Svepande formuleringar som jag inte hunnit tänka igenom, som varit lätt mål för ordmärkande meningsmotståndare och en inkonsekvensletande flabbhöger. Tröttsamma upprepningar av sådant som andra redan sagt bättre. Så gott som varje inlämning har lämnat mig med missnöjeskänslor och dalande självförtroende. Jag har nästan bara lämnat sådant som jag inte varit nöjd med, men inte haft tid till att göra bättre.

Isobel Hadley-Kamptz sätter fingret på tyckonomins problem i sin ETC-krönika och i Viktor Barth-Krons text i DN Kultur. Detta dåligt underbyggda tyckande, utan tid till att verkligen sätta sig in i ämnet och där hjulen snurrar allt fortare. Jag har varit en del av det mycket länge. Jag har ofta trivts med det. Jag har skrivit mycket bra. I andra fall har jag lämnat texter jag inte varit nöjd med, som mest bestått av ytligt tyckande för att hyran måste betalas eller för att jag varit usel på att säga nej då redaktörer på debattsajter oftast är oerhört trevliga. Det mesta går att tyckas till om man har en obetald hyra hängande över sig.

Parallellt med tyckandet under hösten har jag så smått börjat skriva på nästa roman. Jag har läst, föreläst och suttit i panelsamtal som passat det som jag tycker är viktigt och där jag kan utveckla tankarna. Jag har skrivit bra litteraturkritik och utvecklat mina tankar i essätexter för GP kultur, där jag haft tid att läsa på och analysera. Det har å andra sidan gjort mig verkligt glad och stolt. Utifrån magkänslan om vad som faktiskt driver mig och får mig att känna mig nöjd över mitt arbete sa jag ja till vikariatet och därmed hejdå till mina fasta uppdrag för bland annat Aftonbladet. Jag hade säkert kunnat bli bättre och stolt över vad jag skriver igen, men det var inte värt det. Jag står inte ut med mitt missnöje över mina egna texter längre. Som kulturskribent får jag användning för alla mina år av humaniora-studier. Inte bara som i referenser och begreppsramar, utan också utifrån den analytiska förmåga som jag utvecklade där. Det är en viktig sak som ofta kommer bort när man diskuterar humaniorans och bildningens relevans i utbildning. Humanioran är ofta oslagbar i utvecklingen av att se strömningar, tendenser och analysera skeenden utifrån historiska och samtida perspektiv.

När jag sitter med böcker, etymologiska verk och 15 flikar i internetfönstret samtidigt som jag försöker få ihop allting till en längre text om ett ämne är jag som allra lyckligast. Det är så jag vill arbeta. Inte alltid. De kortare reflektionerna har också en viktig plats. Men framförallt när jag känner att jag har tid med dem båda, tid att läsa och tid att tänka. När mitt vikariat är slut på GP kommer jag framförallt att skriva för dem. Förhoppningsvis får jag något till fast uppdrag (hint hint) och en del tillfälliga. Jag är på inget sätt avog till att någon gång skriva en debattext på någon av alla sajter eller utrymmen, så länge det är ett ämne som jag på allvar kan bidra med någonting till. Jag vet inte om det löser sig ekonomiskt, men jag räknar med att det gör det. Jag måste hoppa av tyckonomins hamsterhjul innan jag ramlar ur helt i mitt missnöje över vad jag skriver. Jag längtar efter de långsamma tankarna och tvekande svaren.

Sarkasmerna kring Erik Helmersons roman Den onödige mannen är många. Nu senast är det serietidskriften Galago, som i sitt nya nummer publicerar en fiktiv intervju med Helmerson och driver hårt med romanen. Både Helmerson och Den onödige mannen är lätta att skapa fördomar om och skämta om, inte minst från feministiskt vänsterhåll. En skribent på Dagens Nyheters liberala ledarsida skriver en bok om en vit medelklassman i kris.

Ändå undrar jag hur många av kritikerna som faktiskt läst romanen i fråga. Är det möjligen marknadsföringen av boken som snävat in dess innehåll till att beröra någon form av självömkande mansmanifest? Den onödige mannen är knappast ett försvar av mansrollen eller en tycka-synd-om-roman. Snarare är det en uppgörelse av förväntningar kring och föreställningar om kön och klass. Helmersons karaktär är ingen hjälte, utan en ganska sorglig typ med unkna åsikter. Ändå ställs frågan gång på gång, från såväl debattörer som journalister: Är det synd om männen nu? Varför gnäller ni så?  I en genusdebatt som gång på gång havererar i frågeställningen om vilket kön det är mest synd om är alla förlorare.

Text publicerad i GP Kultur 24/10

Fotnot: Jag publicerar eller länkar sällan till mina texter här längre. GP-krönikorna finns på nätet, liksom litteraturrecensioner. Eftersom denna text efterfrågades la jag upp den, liksom jag gör med de texter jag skriver på frilansbasis som känns särskilt viktiga.

Äntligen dags för en officiell releasefest för Du hasar av trygghet! Och vilken releasefest sen…På lördag på Hitz på Jazzhuset i Göteborg finns boken till ett extra billigt specialpris (cash is king!), jag kommer läsa ur den, September Malevolence spelar live och DJ:s är eminenta Demonika, Blenda-Lars, Malin Nordström och undertecknad. Det kommer bli storslaget, helt enkelt.

Är man sugen på att vinna ett signerat ex av boken och få komma på det exklusiva releaseminglet (gratis entré´och dryck!)  innan dörrarna slås upp för allmänhet: Gå in på eventet, tryck attending och motivera varför just du och en vän ska få ett signerat ex och releasemingla!

Jag har debuterat som författare. Det gör jag, tack och lov, aldrig igen även om vägen hit kantats av många magiska ögonblick. När förlaget sa ja. När jag skrev under avtalet med dem. När jag läste mitt eget debutantporträtt i Svensk Bohandels katalog. När jag för första gången höll min tryckta bok i handen. När jag höll min första författarläsning och läste den första recensionen (som fint nog lyckades vara min gamla uppväxttidning Östersunds-Posten). Det har varit många första gången av allt som jag längtat efter under hela mitt liv. Andra kan ha längtat efter den stora kärleken och barn, eller för den delen mediakarriärer, men det enda jag någonsin verkligen närt som en konstant dröm sedan barnaår är just att få skriva böcker. Att få den där romanen utgiven. Det har varit en svår och bångstyrig och fullständigt omöjlig dröm. Från att ha blivit utskrattad som sjuåring för författare är inget riktigt jobb, vill jag inte bli servitris i stället, till sentida refuseringsbrev och självtvivel kantat av dålig ekonomi, människor som sagt åt mig att släppa mina skitdrömmar och karriärism samt en universitetsutbildning i ett lika hopplöst ämne som romandrömmen.

”Hur många barn får jag när jag blir stor?” lekte de andra med gruset som små, men min gravallvarliga lek var snarare en undran hur många böcker jag skulle få skriva. Min första diktsamling skickade jag kaxigt in till Bonniers när jag var elva år gammal. Jag fick tillbaka ett vänligt refuseringsbrev om att de uppmuntrade min vilja att skriva, men att mitt språk behövde några år till på sig att utvecklas.

Min bok är på så vis en seger i sig själv och hade så varit oavsett hur den mottagits. I en krönika i GP skrev jag nyligen om när jag jobbade som hotellstäderska och drömde om författarliv på Bokmässan och att vara debutant på Bokmässan var en present till den personen. Vi vann, vi blev författaren på Bokmässan som talar i montrar, intervjuas, signerar böcker och tar emot alla grattis för att boken äntligen är ute. Det är med en enorm ödmjukhet, snarare än tacksamhet, jag upplever detta.

Jag behöver aldrig vara debutant igen. Det känns skönt. Det känns framförallt befriande när jag nu åter gett mig i kast med ett skönlitterärt projekt och märker hur en stor del av ångesten släppt till förmån för fritt skrivande. Allt motstånd som handlade om en rädsla för att inte kunna skriva romaner, att jag faktiskt borde blow away the dreams that tear you apart som Springsteen sjöng för mig många sena tvivelnätter, att det här går inte. Jag har bevisat för mig själv att det går. Uppenbarligen är jag kapabel att skriva romaner, jag är mer än hon med skitdrömmar och det gör det mycket lättare att fortsätta skriva nu.

Recensionerna är ett kapitel för sig. Jag har arbetat med litteraturkritik i ett par år nu, men först nu när jag stått på andra sidan förstår jag vad man utsätter författare för. Jag har själv i stort sett aldrig rakt av hyllat någonting jag läst. Till och med strålande böcker som Liv Strömquist Prins Charles känsla och Elin Boardys Mot ljuset hade jag invändningar kring. Det är ju så man arbetar. Läser kritiskt, hittar vinklar, diskuterar och dissekerar. Denna medvetenhet om hur arbetet ser ut försvann fullständigt när jag läste mina egna recensioner. Jag såg bara kritiken, ansåg att boken var sågad. Förvisso fick jag helt igenom hyllningar på sina ställen, men jag blundade helt för dem. Det var först i och med Bokmässan och alla ”grattis till bra recensioner” som jag insåg att alla inte gick runt och ljög för mig. Du hasar av trygghet har fått väldigt fina omdömen på många ställen. Den kritik som förekommit har sällan handlat om boken i sig, utan framförallt dess etikettering.

Såhär i efterhand vet jag inte om jag gjorde rätt när jag gick med på att låta förlaget paketera romanen som feministisk samtidskritik. Jag var länge mycket kritisk till etiketten ”feministisk”. Dels tycker jag att det är problematiskt i sig att beteckna något under feministisk flagg, dels visste jag inte om romanen levde upp till det epitetet utifrån andras förväntningar. Just den sistnämnda farhågan hade jag oerhört rätt i. Få är recensionerna som inte tagit upp just det där feminismen, utifrån en förutfattad mening om vad feminismen är och vad feministisk litteratur bör innebära. Sammanfattningsvis bör den inte innehålla en kvinna som inte bryter sig loss, blir fri som individ och gör ett redigt uppror. Min karaktär gör inget av detta. Hon hittar inga utvägar. Hon är inte intresserad av individuell frihet eller en personlig feministisk kamp i en samtid där ramarna är så förbannat snäva att man ständigt måste förhålla sig till dem. Saras uppror är varken glödande, politiskt eller korrekt. Det är ett smygande uppror utifrån vad hon har till hands och kan göra och som Karin Andersson skriver i den allra finaste recensionen i Uppsala Nya Tidning: Det är inte ett särskilt vackert uppror, det är ett mycket obehagligt och cyniskt sådant.

Jag har ofta påtalat att Du hasar av trygghet är en antisjälvhjälpsbok med en huvudperson helt ointresserad av jaget och dess utveckling. En bok som inte har några svar eller lyckliga slut. På så vis har det varit ännu mer intressant att följa alla upprörda ”vadå feministisk?”-recensioner som så ofta verkar längta efter det personliga uppbrottet. Feminismen har sannerligen shanghaiats av självhjälpskulturens krav och förväntningar på individens egen förmåga att ta sig ur svårigheter. Sara är inte den sortens hjältinna. Hon är varken stark eller politisk, analytisk eller klassiskt upprorisk. Hon är fast i en samtid och en kvinnoroll man tar sig ur betydligt svårare än så. Med alla reaktioner kan jag i efterhand konstatera att boken kan klassas som feministisk, utifrån det feministiska samtal som uppkommit efter den. Sammantaget blir det tydligt att det finns förväntningar på vad feminism innebär och att Saras lågmälda politiska sorg inte passar in i den beteckningen. Det är både intressant och oroväckande.

Men jag är också glad för de recensioner som lyckats ta sig ett steg bortom den feministiska läsningen och de egna förväntningarna på denna politiska ideologi. Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Saras meningslöshet, hennes antihjälte-vandring genom tillvaron och drar paralleller till de romaner som jag snarare läst och inspirerats av än feministiska klassiker. Camus, Bukowski och inte minst Houellebecq. Fanns det en primär feministisk tanke i mitt skrivande så var det just detta: Att få skapa den cyniska, apatiska antihjälten som vandrar genom tillvaron med avsmak som så många romanpersoner gjort, men att låta denna person vara en kvinna. Jag tror inte att jag har släppt den tanken helt och i just det här fallet lyckades jag kanske bara halvvägs. Men det var ett oerhört intressant experiment.

Recensionerna (uppdatera mig gärna om jag missat någon):

Aftonbladet

Expressen

Göteborgs-Posten

Sydsvenskan

Svenska Dagbladet

Uppsala Nya Tidning

Helsingborgs Dagblad

Borås Tidning

Göteborgs Fria Tidning

Östgötacorrespondenten

Östersunds-Posten

Gefle Dagblad

Smålands-Posten

Dagens bok

Madeleines bokblogg

Bokbabbel

Fiktiviteter

Bokomaten

Bokoholist

Bokcirkus

Helgen som kommer är bokmässehelg. Jag kommer prata, läsa, signera, diskutera och spela skivor. För den som vill lyssna, säga hej, köpa en bok eller dansa kommer tiderna här:

Torsdag

15.00 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal samt försäljning och signering av boken.

16.00 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

21.00 Galago & ETC-fest

Jag spelar skivor på Galago & ETC-festen på Lagerhuset

Fredag

10.00 Montersamtal Teknikföretagen, monter C02:31

Jag har skrivit ett kapitel i denna antologi, om könad industri och strategier för att bryta den vita, manliga dominansen. I Teknikföretagens monter pratar jag och Carlos Rojas om genus och teknik med Alexandra Pascalidou som moderator. Boken finns att köpa där.

11.30 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

14.00 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal samt försäljning och signering av boken. Sedan kan man även chatta med mig på GP:s webb!

Lördag

14.30 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal och försäljning och signering av boken.

22.00 Bang/Ottar/Kom Ut-fest

Jag spelar skivor på den gemensamma festen för Bang, Ottar och Kom Ut som Ladyfest Göteborg anordnar på Yaki-Da.

Söndag

13.00 ETC-montern

Jag berättar om och läser ur boken.

14.30 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

Eftersom mitt förlag inte medverkar på bokmässan finns det ingen monter att köpa Du hasar av trygghet i. Däremot säljs den till ett fördelaktigt pris, i samband med signering, under de tider då jag medverkar i Göteborgs-Postens monter. Vill man köpa boken under bokmässan och samtidigt säga hej till mig rekommenderar jag alltså GP-montern under de angivna tiderna. Hoppas vi ses där!

Men på min twitter hittar ni dagliga länkar till saker jag skriver. Jag skriver för Göteborgs-Postens kultursida några gånger i veckan (krönikor, längre texter, litteraturkritik), för Aftonbladet varannan vecka, ledare i Kyrkans tidning varannan vecka, ETC med jämna mellanrum och radiokrönikörar i P4 Sjuhärad Direkt varje tisdag.

Är den snart här

Även om jag naturligtvis anat det förstod jag ändå inte riktigt den emotionella kraften i att gifta sig. Den där dagen som jag tänkt på, drömt om och planerat i över ett år som plötsligt infann sig och var exakt, fast ännu bättre, som vi hade tänkt oss.

Den emotionella kraften låg inte starkast i ja-sägande eller kärleken till Gustav. Naturligtvis var det stort att höra honom säga ja och lova varandra kärlek i nöd och lust, dansa bröllopsdans och kyssas utanför kyrkan. Men att vi älskar varandra, vill dela vardagen ihop och tänker oss en framtid tillsammans var liksom ingenting nytt. Den verkliga känsloomvälvningen kom mycket tidigare, närmare bestämt förra sommaren, då vi faktiskt bestämde oss för att gifta oss. Att sedan ta steget och tråckla på varandra ringarna (Gustavs var nämligen helt hopplös att få på, på hans knotiga finger) i den lilla kyrkan var mer en bekräftelse på vad vi redan visste och kände.

Den omvälvande känslan låg snarare i alla andra. Människorna som kom dit, som hjälptes åt, som möttes för första gången eller knöt starkare band till varandra. Efter flera dagar av tokstress och logistikhärj var det en befrielse att hämta upp de första gästerna fredag eftermiddag på centralen. Det fanns liksom en ände på den Dante-krets av dukning och stormarknader som vi hamnat i.

Pappa hyrde minibussar, satte upp lappar av charterbusskaraktär som visade att det var bussarna till Elin & Gustavs bröllop och körde fram och tillbaka för att hämta upp gäster. Uppsamlingen på vandrarhemmet, som sköttes av världens mysigaste par, bestod i frågesport och kubb på veranda och i äppelträdgård, en pizzabeställning som dröjde för att pizzabudet körde fel och alla jagade fram och tillbaka på gårdsplanen för att hitta rätt bil.
Lördagen gick i samma känsla. Folk hängde framför TV:n, såg en perfekt usel film om en intelligent papegoja, lånade varandras nagellack, fixade och åt varm korv och läste DN. Föräldrar och twitter/media-vänner, gamla grundskolan-vänner, Göteborgsgänget, syskon och ex: Alla var samlade över korv och frågesport, slackigt häng och festförberedelser i ett ljuvligt vuxenkollo.

Jag var inte beredd på styrkan i att se så många älskade människor samlade och samtalande, samtidigt som lyckönskningar trillar in i mobilen i diverse medier. Jag var inte heller beredd på att gå in i den lilla förmedeltida kyrkan som vi valt ut, som hade plats för exakt så många som vi bjudit in. Höra Gustavs pappas spelmanslag repetera ingång och utgångslåt. Höra en av mina bästa vänner och en av Gustavs bästa vänner repetera sin vigselversion av Säkerts Det här är vad dom säger, med trumpet, gitarrkomp och skönsång. Jag började gråta när jag steg in genom kyrkan två timmar innan vigseln.

Det fanns heller ingen möjlighet att jag hade kunnat förbereda mig på känslan när dörrarna slogs upp och vi gick uppför altargången med de älskade människornas kärleksblickar på oss. Jag kämpade med klumpen i halsen och höll den tillbaka fram till andra raden. Där stod min lillasyster med rinnande tårar. Vet ni vilken emotionell kraft det finns i att se sin syster gråta av lycka för ens skull? Allting brast och jag snörvlade mig genom första psalmen.
Jag visste att vi hade valt en fin präst. En vän till min mamma, som åkte ner från Östersund enbart för att viga oss. En inkännande, lyssnande människa som såg oss och hörde oss. Men jag hade inte förväntat mig att jag skulle känna mig så lycklig och trygg i hennes varma blick på oss, hennes ord, hennes tal om bröllopet som en kärleksmanifestation i mörkret. Våra mammors läsning av texter om kärlek ur Bibeln, vännernas solosång, psalmsång och Gustavs pappas spelmanslag. Jag är glad att vi valde en kyrklig vigsel, med den bästa präst, kyrka och inblandade vigseldeltagare som vi kunnat tänka oss.

Jag hade inte heller förväntat mig att efterföljande fest skulle vara ett enda lyckorus av vänner, tal och dans. Mingel i trädgården, där jag rökte cigarr, gick från samtal till samtal och poserade med min far. Middagen av nästan helvegetarisk buffé som Gustavs föräldrar och min mamma ordnat och som innehöll indie-allsång av Håkan Hellström, Morrissey och Kent och lät exakt så fint som jag hoppades på när jag skrev in allsångstexterna i festhäftet. Talen av Julia, som pratade om äktenskapet, han som en gång benämndes som mitt ex i denna blogg och som numera är vår kombo och som hyllade min och Gustavs kärlek, sången av bland annat Gustavs syster och mitt närmaste vännergäng som talade så att tårarna rann på mig.

Handklappet och tjuten under min och Gustavs hastigt inrepeterade remake på slutscenen i Dirty Dancing, som blev bättre än vad någon av oss nog hade förväntat oss, innan dansgolvet fylldes av större delen av festen. Att se mina farföräldrar fira 61-årig bröllopsdag på vårt bröllop, med att stuffa runt till Elton John bland alla andra och tänka att det där förhoppningsvis är jag och Gustav om 61 år. Att se föräldrarna dansa till Dire Straits, såsom de gjorde under min barndom. Dansa side-to-side-steps med bästisgänget till Ace of Base, vråla Ulf Lundell med Daniel och se hela dansgolvet gå bananas till Kom igen Lena!

Saker som gick snett, som att vår rumsnyckel plötsligt befann sig i en låst bil med bilnyckeln inne i Sundsvall, blev fint tillslut när Gustavs exflickvän och blivande make lät oss ta deras rum och vännerna smyckade det med tända ljus, godis, blomblad, kondomer och en banan. Promenaden till det nattbad som skulle bli så magiskt blev i stället en expedition bland mygg och träskmarker till någon långgrund sumpmark som inte ens jag ville bada i. Såhär i efterhand är det skitsamma och en nödvändig fail att skratta åt.

Underligheten att vakna upp med en ring på fingret, gå ner med dystopisk bakfylla och sömnbrist i en frukostmatsal där vänner applåderade och sedan vinka adjö till bilar som åkte mot centralen utan att riktigt förstå vad som egentligen hade hänt.

När de sista åkt la vi oss tätt intill varandra i vandrarhemsrummet. Insåg att vi var gifta. Insåg vilken helg det hade blivit. En kärleksmanifestation, för oss, men framförallt i kärleken till och från alla de som kom eller hörde av sig och delade helgen med oss. Jag hade inte kunnat föreställa mig något vackrare än det som blev.

Foto: Jovanna Eriksson

Jag har aldrig sett mig som någon som man gifter sig med. Inte heller någon som man inleder en lång och varaktig vänskapsrelation till. Det är omöjligt att beskriva det på något annat sätt än i klyschor, men jag är inte så lätt att komma nära. Framförallt har jag haft en tanke om att jag inte är så rolig att komma nära. Det är de där mörka sidorna, de dåliga perioderna, konsekvenserna av hur jag stundtals mår som alltid spiller över på de som jag har nära relationer till. Jag är inte någon som man signar upp sig för livet med, för att göra det innebär också att man signar upp sig för skoven då man tvingas att också dela en vardag med en massa jävligheter. Dåliga sidor och annat bös får man ju alltid tampas med, i alla relationer, med att vara anhörig eller nära vän till någon med de där mörka hålen går utöver det. Man kan varken dela eller bära bördan, men man måste förhålla sig till den även när den inte är ens egen.

Jag har alltid känt att de där hålen och skuggorna är i vägen. De kommer för alltid att stå mellan mig och nära relationer. Har inte velat utsätta någon annan, inte velat blotta. Man blir lätt alltför sårbar.

Men så sitter man där på en möhippa, med vänner sedan många år tillbaka, och inser att det är just det som har hänt. Skuggorna och hålen står inte i vägen för mig och kärleken längre. För här i gröngräset sitter människor som känt mig länge. På bröllopet kommer de vara ännu fler. Människor som tagit långa promenader med mig när jag grävt ner mig i mina tankar. Människor som jag haft långa samtal och gråtit tillsammans med. Människor som i sömnen hållit om mig och hyssjat lugnande när jag skrikit av mardrömmar. Människor som jag berättade om det förflutna, om svåra saker, utan att jag någonsin känt mig utlämnad utan bara trygg och lugn. Människor som släpat mig ut ur lägenheten, när jag inte orkat lämna den eller kommit över med favoritgodis och film när jag fått mitt hjärta krossat. Människor som lånat ut madrasser vid sin säng och låtit mig sova där när jag inte vill sova själv och som hållit hårt i mina axlar när marken rämnat. Människor som jag sena och onyktra nätter pratat klass, bakgrund och samhällsilska med. Människor som fått mig att skratta så jag nästan tappar andan, som jag dansat långa nätter ihop med, varit bakfull och tvär tillsammans med och som jag delar många av mitt livs bästa stunder med, oavsett hur livet har sett ut i övrigt.

Det finns så många människor som inte vikit undan, som inte släppt taget och de blir fler och fler. Många av dem sitter där på möhippan och quizar på frågor om mitt liv och skrattar tillsammans. Ännu fler av dem förbereder Sundsvallsresa för att fira mitt bröllop.

En av dem är han som jag delar min vardag med, som jag kommer att säga ja till. En sen kväll, strax innan sömnen, håller vi om varandra och jag säger att jag inte är någon man gifter sig med, för han signar också upp sig för dåliga perioder, skov och mörka sidor då jag kommer att vara behövande och inte vara mitt bästa jag.
”Det vet jag väl”, säger han.

Och jag litar på det, jag litar på dem som nu finns där. De som gör mig sårbar och samtidigt alldeles osårbar. I övermorgon gifter jag mig.

När jag skulle logga in på wordpress upptäckte jag att jag hade glömt mitt lösenord. Det tog några timmar innan jag kom ihåg det. Det är väl ungefär så den här bloggen fungerar numera. En gång en livlina under sömnlösa nätter, ett sätt att träffa nya vänner och senare en karriärhjälp. Numera är den sorgligt styvmoderligt behandlad. Vi har inte samma behov av varandra längre. Jag kan inte skriva öppet och känslosamt, som jag brukade. Jag hinner inte skriva åsiktsinlägg, när jag jobbar med det. Det blir inte så mycket alls.

Sedan en vecka tillbaka sitter jag på Göteborgs-Postens kulturredaktion. Jag stortrivs och älskar mitt jobb. Om snart tre veckor gifter jag mig. Det är bisarrt och ganska ogreppbart. Om lite mer än en månad kommer min debutroman. Jag har ungefär samma känslor inför det.

Jag sitter på min kontorsplats, läser böcker och skriver texter. Tänker på den jag var när jag startade den här bloggen. Hon som lovade sig själv att sluta snusa den dag då hon uppnådde kombinationen stabila relationer, hyfsad inkomst och ett stimulerande jobb. Jag tror att hon antog det löftet enbart för att hon levde i en cynisk visshet om att det aldrig skulle ske. Nu sitter jag här med snusdosan och borde väl, med andra ord, sluta. Men mest av allt vill jag åka tillbaka i tiden till den där sorgliga studentettan i stans fulaste område, med matfläckar på tapeterna och silverfiskar över badrumsgolvet. Jag vill sätta mig på sängkanten, där hon som startade den här bloggen ligger ensam med sin sömnlöshet, och berätta att allt kommer att bli så förbannat bra tillslut.

Om psykiatri och piller.

Pär Ström har idag på Genusnytt utarbetat en helt fantastisk metod för att reda ut hur kritiska tillmälen och förolämpningar ska verifieras. Man bildgooglar helt enkelt tillmälet – i detta fall ”pisshuve”- och jämför med en bild på sig själv. ”Jag är inte så lik ett pisshuve”, kommer Pär Ström därmed fram till. Denna metod inspirerade mig till att göra samma sak med några av alla de begrepp jag fått kastat efter mig som feministisk vänsterdebattör.

För att verkligen kunna göra en rättvis jämförelse publicerar jag först en relativt nytagen bild på mig själv.







Nu följer de vanligaste hatbegreppen riktade mot mig och sökresultatet på google pics.

1. Fitta

Några fina blommor på en tavla, inhandlade på Ikea av någon som fullständigt saknar intresse för estetik. Ev lite lika en fitta, inte så lika mig.








2. Hora

En klocka. Inte så lik mig.










3. Kommunistkramare

GU VA GOTT DET SER UT!!! Älskar kommunistkramare med fetaost! Dock inte så likt mig det här heller.










4. Genusideolog

Några porslinsfigurer och lite grejs av någon med mindre lyckad estetiklösning i hemmet. Eventuellt är jag lite lik ankan.






5. Manshatare

Sjukt snygg! Önskar jag var lik, men nej.










6. Del av det genusindustriella komplexet

Axessredaktören Johan Lundberg är en nyckelkompetens i det genusindustriella komplexet. Vi har båda ganska höga pannor och är blonda. Kanske lite lika ändå?





7. Bitter feminist som hatar män

Men Göran Hägglund, hur är det fatt? Saknas pojkvän? Har inte ett sådant vinnarleende som Hägglund, men vi klär båda i kostym.









8. Bitter manshatare som fått för lite kuk

Jaha. Där står dom, dom bittra kaninjävlarna och konspirerar mot mansrörelsen. Gulliga, men inte så lika mig.






9. Mansförtryckande

Nejmen, vad hände nu? Det där är ju…Pär Ström. Eftersom vi inte är så lika varandra har vi äntligen fått ett svar kring det här att mitt genusarbete skulle vara förtryckande mot män. Skönt att vi äntligen fått det utrett och kan gå vidare i debatten tillslut.

Om arbetslinjens effekter på våra kroppar.

Det har gått tio år sedan jag som 18-åring färdades i en buss från Östersund ner till Göteborg för att delta i demonstrationer under EU-toppmötet. Jag hade i sista stund sagt nej till att följa med mina vänner till Hultsfredsfestivalen. ”Jag tror att det här kommer att bli stort, någonting som man kommer att minnas”, sa jag. Rörelsen för global rättvisa var som allra mest aktiv, bland de demonstrerande fanns allt från fältbiologer till utomparlamentarisk vänster. Känslan av att förändring faktiskt var möjlig låg i luften.

Historieskrivningen om helgen skulle bli en helt annan. I vårt kollektiva minne har EU-toppmötet 2001 etablerats med begreppet ”Göteborgskravallerna”. Med detta avses både de upplopp som skedde, när Avenyn slogs sönder, samt sammandrabbningarna mellan demonstranter och polis. Samtidigt finns det mängder av andra historier från den helgen. Vad som egentligen hände i Göteborg de dagarna är fortfarande ett laddat ämne. När det nu åter aktualiseras väcks hätska känslor till liv.

Man kan urskilja tre huvudlinjer i berättelserna om Göteborg 2001. Den första rör den mediala, allmänna bilden. Den har etablerat ett minne om en helg med bråkstakar som orsakade förödelse på allmänna platser och en poliskår som gjorde vad de kunde för att stoppa anarkin. Även om det innebar att fredliga demonstranter blev inspärrade, visiterade och fasthållna i timmar samt skarpa skott sköts i Vasaparken gjorde ändå polisen vad de skulle. De hade inget annat val utifrån situationen. Mediebilden har modifierats i efterhand. Inte minst väckte Erik Wijks bok Göteborgskravallerna och processerna stor uppmärksamhet på bland annat kultursidor när den kom ut 2002. Den tjocka boken gjorde en gedigen genomgång av vittnesmål, händelser och rättsprocesser där bilden blev en smula mer nyanserad. Kritiken mot polisens agerande tilltog och man ifrågasatte de utdelade domarna mot demonstranter och poliser som friades.

Den andra berättelsen kommer från dem som var med. De har spridit sig, genom vänskapskretsar och politiska förbund men också genom litteratur, media och officiella vittnesmål. Här består ”kravallerna” av ett fåtal bråkmakare långt ute i periferin av rörelsen för global rättvisa. AFA (antifascistisk aktion) samt unga män som helt enkelt hört att det var bråk på gång och därför deltog, var de små grupperingar som ställde till med oreda. Resten var en stark och levande rörelse som riktade hård kritik mot makten och världsordningen. En rörelse som blev törnad och skrämd av en polismakt som godtyckligt arresterade, trakasserade, kroppsvisiterade och sköt mot demonstranter. Utifrån denna linje var Göteborgshändelserna ett slag i magen mot alla dem som trodde på demokrati, polisväsende och rättstaten. Både på ett personligt- och ett samhälleligt plan hände någonting den helgen. Poliserna som kränkte och skadade hölls om ryggen, medan de som ville utöva sin rätt att demonstrera och föra fram sin åsikt buntades ihop som våldsverkare och kravallaktivister.

Den tredje, om än mer marginella, linjen är en nyliberal sådan. För några veckor sedan skickade den liberala tankesmedjan Timbro ut en inbjudan till en fest för att fira globaliseringens triumf. Detta i samband med uppmärksammandet av att det gått ett decennium sedan Göteborgshändelserna. Den starkt kritiserade festen för en antologi om globaliseringen pryddes med en aktivist på väg att plocka upp en gatsten. Efter många reaktioner kring det osmakliga i att fira under en dag som, av många, konnoterades med polisövervåld och rättsosäkerhet, byttes bilden ut mot en mer neutral, utan koppling till kravallerna, och utropandet av globaliseringens triumf fick ett frågetecken efter sig. Det nyliberala resonemanget manifesteras dock fortfarande: Göteborg 2001 innebar att luften gick ur den rörelse för global rättvisa, som i liberalismens begreppsvärld kallas ”antiglobaliseringsrörelsen”. Det var slutet på historien, antikapitalismens sista suckar. Genom att gestalta historisk utveckling linjärt i en framstegshistoria, där dagens moderna marknadskapitalism är det lyckliga slutet, blir Göteborgshändelserna en slutgiltig strid. Där gjorde vänstern och globaliseringskritikerna bort sig och tappade ett bredare stöd från allmänhet

Spelar de begrepp, som kommit att förknippas med Göteborg 2001, någon roll? Mitt svar är ett otvetydigt ja. Ett begrepp som ”kravaller” konstituerar ett kollektivt minne av ofredliga demonstrationer, våld och störande av ordning. Ingenting om merparten av demonstranternas syfte framkommer. Inte heller polisens och rättsväsendets ansvar. Likaså ger ”antiglobalisering” en bild av en passiv rörelse som vill stanna framtidståget, den enda framkomliga vägen, istället för att utveckla och skapa någonting. Globaliseringen är det framåtskridande, att ifrågasätta den i dess nuvarande form är en negativ och passiv roll.

Om uppmärksammandet av Göteborgshändelserna ska vara någonting värt bör begreppen ifrågasättas. Etiketteringen ger ett tolkningsföreträde. Det innebär att flertalet upplevelser tystas ner och många frågor fortfarande inte kommer upp till ytan. Vem skrivs historien för och vad behöver vi minnas? Polisens agerande och de påföljande rättsprocesserna påverkade onekligen vår samtidshistoria. För många politiskt aktiva var det en helg då man förlorade tilltro till polis och rättssystem. Många slutade vara politiskt aktiva. Det är en demokratisk fråga som rymmer en betydligt djupare problematik än en kravallbeteckning kan sammanfatta.

Text publicerad i GP Kultur 14/6

I Aftonbladet förra veckan skrev jag om den tröttsamma generationsdebatten .
I GP recenserade jag Nina Hemmingssons Mina vackra ögon.
Sedan skrev jag om bröllop vs äktenskap i både ETC och Kyrkans Tidning.

Presskonferensen i Stockholm, med queerteorins viktigaste namn Judith Butler, har precis börjat. En nöjesjournalist sträcker upp handen och förklarar att hon skriver en text om det queera Stockholm, hur queer tycker Judith Butler att staden är? Det går ett sus av obehag genom de församlade, främst kulturjournalister och journalister från akademiska tidskrifter. Att ställa en fråga i samma genre som vad Bruce Springsteen gillar med Göteborg, anstår inte riktigt en av samtidens största filosofer. Vi skäms kollektivt å hennes vägnar, när Butler lugnt svarar att hon bara är i Stockholm i två dagar och omöjligt kan svara på det. Sedan ställer hon den retoriska frågan vad som egentligen är queert? Kan någonting ens identifieras som queer? När nöjesjournalisten följdfrågar om Butler själv är queer, ler hon och svarar ”sometimes maybe”. Queer är en rörelse, inte en identitet, konstaterar hon.

Jag kommer att tänka på det när jag läser igenom programmet för den femte upplagan av HBTQ-festivalen i Göteborg. Just Q för queer har tillkommit i förkortningsbeteckningen det här året. I ett pressmeddelande förklaras att Q lades till för att ”inkludera normkritik i allmänhet och den rådande heteronormen i synnerhet.” Det är ett välkommet tillskott. Rent symboliskt innebär det en förskjutning från den identitetspolitiskt inriktade ambitionen att synliggöra sexualitet och könsuttryck bortom normen, till att också synliggöra normen. Det är en både svårare och kanske mindre välkommen uppgift.

Rent krasst startade HBT-festivalen för att förändra bilden av Göteborg som en homofobisk stad.  Göteborg – Bögknackarstaden var titeln på en rapport som sammanställdes 2005 och landade på kommunpolitikers bord. Det var den rapport som så småningom ledde fram till festivalen, under dåvarande namnet HBT-GBG, i juni 2007.

Med en tydlig storebrorsförebild i Stockholm Pride, utvecklade man samtidigt en egen nisch mot mer samtal, kultur och seminarier. Om Pride blivit den spektakulära, festande brorsan började HBT-festivalen som en duktig lillasyster. Men med några barnsjukdomar på nacken och ett ökat intresse från många organisationer att delta har festivalen blivit ett habilt event. För vem vill inte synas i en intressegrupp på frammarsch och få lite goodwill kring sitt HBT-arbete? Vem vill inte föra ut sitt budskap på en festival som förra året lockade 60 000 besökare? Både fackförbund, företag och myndigheter samsas på årets upplaga, samtidigt som både invignings- och avslutningsfesterna har vuxit stort. Med obligatoriska inslag av schlagerstjärnor och prominenta talare har HBTQ-festivalen blivit en systerfestival att räkna med.

Men vad innebär Q:et i praktiken? Inte särskilt mycket visar det sig. I ett Göteborg som fortfarande är starkt segregerat och där heterodominansen är bred, medan flator håller sig isolerade på sin kant och bögar på sin finns det alla möjligheter i världen att skapa en ökad gemenskap och samverkan. En reellt queer grogrund att skapa något av.

I seminarierna finns samma områden som tidigare år. Många intressanta programpunkter, men fokus är till övervägande del inriktat på standardfrågorna rörande HBTQ. Komma ut-processer varvas med samtal kring lesbisk identitet och regnbågsfamiljer. Det är städat, duktigt och evenemangsinriktad. HBTQ-festivalen lider fortfarande av samma syndrom som Göteborg i stort: Det ska vara folkligt, lättillgängligt och påkostat. Göteborg & Co gnuggar förmodligen händerna över ett allt större evenemang, medan kommunen andas ut när bögknackar-stämpeln suddas bort.

En rad intressanta samtal kommer säkerligen att föras under festivalen. Uppställningen av teoretiker, aktivister, engagerade och kunniga människor bådar gott inför flertalet seminarier. Men det är på Q-festivalen, HBTQ:s mindre program på Världskulturmuseet som anordnats av en rad olika politiska grupper, som jag finner de riktigt brännande frågorna. Här avhandlas psykradikalism, queer i förhållande till klass, frågor kring asyl, kön och politik samt en rättegång mot rasismen för dess brott mot mänskligheten. Här finns en ambition, bortom regnbågsflaggade spårvagnar och schlagerstjärnor. En rörelse, en vilja och en samhällsanalys.

Det går inte att sätta queera etiketter. Och även om Göteborg inte längre är en bögknackarstad i samma höga utsträckning finns det ingen anledning för kommunpolitiker att känna sig nöjda. Långt efter att regnbågsflaggorna tagits ned och ersatts med nya eventvimplar kommer det fortfarande behövas en stark, queer rörelse för komma framåt.

Text publicerad i GP Kultur 1/6

Jag har ingenting emot Timbro. Eller, rättare sagt, jag tror inte på nidbilden av dem som en ond högerkonspiration som vill förtrycka fattiga och svaga. Däremot tycker jag att deras åsikter allt som oftast är vedervärdiga, håller nästan aldrig med på en enda punkt i deras naiva ideologi och är framförallt bekymrad över vilken makt denna tankesmedja har.

Ofta vrider jag mig i plågor över både kvalitet och innehåll i deras publikationer. Ibland umgås jag med människor knutna till dem på ett eller annat sätt, människor jag uppskattar och gillar att hänga med så länge vi håller oss ifrån riktigt ideologiska brytpunkter. För några veckor sedan var jag själv gäst på en Timbrofest, där jag diskuterade och roastade Mattias Svenssons bok Glädjedödarna och Timbros ignoranta sköna killen-attityd till det mesta inom politik och engagemang. Man fick bubbel, folk minglade och några kostymklädda herrar i övre medelåldern försökte desperat dansa till techno. Folk upprördes över att en femtonåring inte kan få köpa en trisslott i dagens Sverige, på ett sådant sätt att det lät som om barnfattigdomen var en piss i havet i jämförelse. Det var som förväntat och helt okej.

Men igår läste jag denna öppna inbjudan till ”globaliseringsfest” den 15:e juni och det slutade finnas någon slags känsla av okej gentemot Timbro hos mig. Tio år efter Göteborgsdemonstrationerna av polisövergrepp, rättsliga haverier och skarpa skott mot demonstranter firar Timbro att rörelsen för global rättvisa (deras benämning ”antiglobaliseringsrörelsen”) gick i graven och historien fick ett lyckligt slut med ett globalt, hyperkapitalistiskt system. Man får internationell buffé, bubbel och en globaliseringsantologi. Allt pryds stringent av en gatstenskastande demonstrant.

Ni vet när folk skriver i sociala medier att de gråter eller ”tårarna rinner” av någon länk? Jag undrar alltid om alla gör det på riktigt. Sitter och bölar i tid och otid av något gulligt djur eller sorglig historia. Få saker upprör eller rör mig till tårar. Men just det här eventet fick det att rinna över och jag grät.

Vad som hände i Göteborg de dagarna är viktigt. På ett rent personligt plan spelade den helgen stor roll för många av oss. Vi som åkte från när och fjärran i obekväma bussar och överfulla tåg, med banderoller och anteckningsblock för att demonstrera och diskutera. Vi som såg en helg av förändringsvilja och kampkänsla grumlas redan av Avenyn-förstörelsen och som sedan förvandlades till en kall känsla i magen när vi möttes av människor som rusade och skrek att polisen sköt skarpa skott i Vasastan. En kväll som skulle ha varit möten och festligheter, men som istället blev en TV med rullande nyhetssändning från platsen strax bredvid. Hur vi rädda och oroliga försökte hålla ihop, men ändå splittrades när några hamnade på fel sida av en godtycklig avspärrning och bussades bort. Känslan när poliserna tilldelades med röda rosor och det grumliga, rättsliga efterspelet. Hur vi sparkades på igen och igen.

Förmodligen är det ännu viktigare för dem som blev väckta mitt i natten på Schillerska och beordrade att gå ut i ösregnet, utan tid att ta på sig kläder. De som låg i underkläder på den våta asfalten utan att veta varför och hur länge de skulle bli liggande. Den som blev skjuten och de som såg honom skjutas. De som blev bortbussade, kroppsvisiterade av okända skäl.

Men oavsett deltagande är det en viktig tioårsdag för oss alla, av demokratiska skäl. Det var första gången sedan Ådalen som en demonstrant sköts med skarpa skott. De godtyckliga polisövergrepp och de rättsliga efterspel som skulle följa, förändrade synen på både polisen och rättsystemet för många. Ännu mer skrämmande är att Göteborg 2001 också var början på en normaliseringsprocess rörande polisers våld mot demonstranter. I Genua, senare den sommaren, dödades en demonstrant. Vid klimatkonferensen i Köpenhamn förra året blev mängder av fredliga demonstranter gripna, inspärrade och bland annat nekade sin livsviktiga medicin. Det blev helt enkelt okej att på vaga eller inga grunder ”ta i med hårdhandskarna” mot demonstranter vid större sammanhang. Det är ett allvarligt demokratiskt hot att människor drar sig för att ta sig till större demonstrationer och politiska sammankomster, av rädsla för polisens agerande. Det är en högt ringande varningsklocka kring vad som händer med åsiktsfriheten överlag. Samtidigt som folk blir rädda för att demonstrera flyttar toppmöten allt längre bort, med bredare avstånd till demonstranter.

Kampen för global rättvisa dog för övrigt inte alls med Göteborg 2001. Tvärtom finns det fortfarande internationella utbyten och sammankomster kring tron på att en annan, mer rättvist fördelad, värld är möjlig. Såväl European Social Forum som World Social Forum lever och frodas, men gör det i en mediaskugga då de inte är kopplade till våldsamma protester mot det samhälle som vi lever i nu. De massiva demonstrationerna runt om i Europa, kopplade till att folket får betala finanskrisen är också en form av mobilisering kring hur den globala ekonomin fungerar. Samtidigt pågår ett intensivt arbete för att stoppa de EPA-avtal som innebär handelsavtal som kommer göra europeiska storföretag rikare, och den afrikanska arbetarklassen fattigare. Rörelsen för global rättvisa är inte död, den tar bara nya skepnader.

Den 15:e juni var därmed inte alls dagen då kampen för global rättvisa vare sig skrämdes eller gjorde bort sig till döds. Däremot var det dagen då oerhört många av oss förlorade tilltro till demokrati, polis och rättsäkerhet. Det är en dag som många av oss kommer att vilja minnas, samtala kring och prata om. Det borde även ligga i liberalismens intresse att diskutera hur människor i vårt land kunde kroppsvisiteras, tvingas ligga på marken i timtal och få skarpa skott på sig när de försökte uttrycka sin åsikt och rätt att demonstrera.

Och det är som Erik Wiklund skrev på min Facebook när jag publicerade länken till eventet:

”Om man ska tala om konsekvenserna av Göteborg -01 så är det väl det fullkomligt bisarra rättsliga efterspelet som borde vara det brännande ämnet. Timbro kan väl få fira världskapitalismens seger alla dagar i veckan om de vill (noterar i inbjudan att ”historiens slut är här och alla är glada”) men att utnyttja tragedin i Göteborg i det syftet, för det var en tragedi för alla som vill kunna lita på polisen och rättsstaten, är bara smaklöst.”

Det är precis vad det handlar om. Jag struntar i om Timbro vill champagnemingla över att världskapitalismen vunnit en rungande seger gentemot de som var ”anti”, men valet av dag och sättet att illustrera sammankomsten är fruktansvärt respektlöst. Det här gör mig varken trött, förbannat eller småroad över er dumhet, Timbro. Det gör mig bara uttryckligen skitledsen, för ni väljer att dansa på vår grav när vi har minnesstund.

Om Usama bin Ladin, godhet och ondska.

Om civilkurage, lagar och två piloters insats.

I början av april meddelade Park- och naturförvaltningen att nöjesbåten Rio Rio, i Rosenlund, måste bort. Vid årsskiftet sägs hyresavtalet upp. ”Rio Rio-båten tillför ingenting. Alla i nämnden delar den uppfattningen”, sa nämndens ordförande Marina Johansson (S) i frågan.

Båten kan inte heller flyttas. Trots att den beviljats plats till 2015, måste stället läggas ned redan vid årsskiftet. Hela Rosenlund ska fräschas upp. Arkaderna längs Rosenlundsgatan ska bli butiksyta, p-platserna utanför blir trottoar. Mellan Feskekôrka och Haga byggs en gångbro och stråken längs kajerna ska rustas upp. I den nya Rosenlundsbilden passar inte Rio Rio längre in.

Rio Rio är en nöjesbåt, med något sliten fasad, som råkat hamna mitt i det ökända prostitutionsområdet kring Rosenlund. Nattetid fungerar båten som en betryggande nöjesoas i ett annars relativt ödelagt område. Klubbarna och människorna som den drar blir en motvikt till det rykte som platsen dras med, luckrar upp bilden av en del av staden som enbart horor och torskar vistas i nattetid. Rio Rio är också en av få mötesplatser som lockar många olika människor. Göteborg har fortfarande ett relativt starkt segregerat nattliv. Där har Rio Rio blandat hejvilt med salsaklubb på nedervåningen och hipstertäta klubbar på övre däck. På rak arm finns det inget ställe som på samma lyckade sätt kunnat blanda publik så djärvt.

Hur kommer det sig då att en väl fungerande mötesplats plötsligt måste stänga ner? Johanssons uttalande om att båten inte tillför någonting är symptomatiskt för en stadsplanering som sker över huvudet på stadens medborgare. Det snabba beslutsfattandet, baserat på ett antagande om Rio Rios icke-relevans, sker på en princip som blivit allt vanligare i Göteborg. Allt ska rustas upp, förskönas och göras om, i strävan efter att bli en turiststad.

I den nyutgivna antologin Ojämlikhetens nya geografi analyserar kulturgeografen David Harvey städernas nya roll som varumärke. Urbaniseringens fysiska och sociala landskap formas i dag efter kapitalistiska principer. Själva staden har blivit en vara i en värld där konsumtion och turism har blivit viktiga beståndsdelar i den urbana, politiska ekonomin. Under senare år har det vuxit fram ett allmänt samförstånd om att städer gynnas av ett entrepenörsmässigt förhållningssätt. Stadens roll som vara innebär att den rumsliga organisationen allt mer kommit att handla om marknadsföring.

En ny, påkostad logga och en rad eventsatsningar och turistattraktioner är några av de mer framträdande satsningarna som Göteborgs stad har gjort de senaste åren. Utmärkande för urbant entrepenörskap är att det inriktar sig på attraktiva platser, snarare än området som helhet. I stället för att ha ett makroperspektiv, kring till exempel bostadsbyggande och regionutveckling, läggs resurserna på ett fåtal innerstadsplatser. Argumentet är att det kommer att gynna hela området på lång sikt, genom exempelvis ökad turism. Enligt Harvey har dock sådana effekter varit marginella för städernas befolkning som helhet. Platsspecifika projekt, såsom Göteborgshjulet, brukar också röna så stor offentlig och politisk uppmärksamhet att de avleder uppmärksamhet från mer allmänna problem såsom bostadsbrist och otrygghet.

Att staden blivit en handelsvara och måste slipa sitt varumärke innebär också en ökad konkurrens mellan städer. När Göteborg ska tävla med andra attraktiva städer innebär det ofrånkomligen att fokus sätts på att försköna de centrala delarna av staden. Marknadsföringen ger upphov till såväl gentrifiering, som ökad kommersialism. Men många av de innovationer som syftar till att göra staden mer attraktiv imiteras snabbt på annat håll och konkurrensen hårdnar igen. Således måste fler områden rustas upp, ännu fler köpcenter byggas och nya idrottsarenor byggas. Konkurrensens lagar är tvingande. Det finns inget annat val än att göra staden mer attraktiv enligt den marknadsekonomiska kommersialismens villkor.

Mot bakgrund av detta blir en levande stad för de boende mindre intressant och det blir mer aktuellt att laga även sådant som redan fungerar umärkt, såsom Rio Rio. Göteborg försöker intensivt att marknadsföra sig som en turistvänlig eventstad, i förlängningen innebär det att allt ruffigt och skevt måste bort. Rio Rio passar inte in i en bild av en kommersiell stad, med sin något slitna fasad. Samtidigt är det inte i putsade gator och nya arkader som staden lever. Det är i marginalerna som en medborgarvänlig stad skapas. Att köra bort en av få fungerande mötesplatser i Göteborg bekräftar en allt mer oroande bild av att staden fastnat i en accelerande entrepenörsurbanism, som fokuserar mer på varumärket än på människorna som lever i staden.

Text publicerad i GP Kultur 14/5

Hörni, det här med 30 låtar-utmaningen gick ju inte så bra. Lägger ner det. Jag har varken tid eller ork.
Jag skriver en himla massa, spelar skivor ihop med Soraya Hashim lite varstans (på lördag på Yaki-Da), ska sommarvikariera på GP Kultur denna sommar, planerar ett augustibröllop och i slutet av just augusti kommer min debutroman Du hasar av trygghet äntligen ut. Annars pussar jag på mina katter, njuter av ett förstahandskontrakt i mitt absoluta favoritområde av Göteborg och tränar en himla massa.

Hej så länge.

Om våld och manlighet.

Den 25:e april genomfördes manifestationer i många svenska städer, då Påskuppropet mot utförsäkringarna nådde sin kulmen. Påskuppropet var av samma slag som 2005. Då protesterade en samlad ekumenisk kyrka mot behandlingen av asylansökande och krävde allmän amnesti åt de som vägrats asyl. Bakgrunden var de många vittnesbörder från landets församlingar om en orimlig situation.

Den här gången var det en rad diakoner slog larm om ökad fattigdom och desperation ute i församlingarna, från dem som blivit utförsäkrade men var för sjuka för att arbeta. Sveriges Kristna Råd ställde sig bakom uppropet och en rad andra organisationer följde.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, framförallt inte från borgerligt håll. Den liberala debattören Dilsa Demirbag-Sten twittrade samma kväll undrande om huruvida Svenska Kyrkan var en del av Socialdemokraterna. På Svenska Dagbladets ledarsida konstaterade Sanna Rayman att kyrkan blivit ett slagträ i en politisk dragkamp. Den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali ansåg att alla som deltog i påskuppropet istället kunde avsätta sina jobbskatteavdrag i en privat sjukförsäkringsfond och verkade således ha missat hela solidaritetstanken bakom.
Att kyrkan engagerar sig i politiska frågor är brännande. En sekulär stat, med fristående kyrka, som uttalar sig i en fråga som blivit Alliansens akilleshäl är problematiskt för många. Den högljudda ateismen brukar påtala att det är sådant som kyrkan ska hålla sig ifrån. Likaså konstateras ofta, även i detta fall, att kyrkan har blivit för populistisk och samtidsorienterad. När kyrkan tar ställning mot rasism, för rätten till sjukförsäkring eller ett rättsäkert förfarande i asylärenden heter det att religionen lägger sig i och har förlorat sin teologiska kraft.

Det finns en stark tendens av ”damned if you do, damned if you don’t” i samtida ateisters resonemang. Humanisterna går hårt åt den populistiska kyrkan, som präglas av öppenhet och samtidsengagemang. Samtidigt skyr man fundamentalism och bokstavstroende. Frågan är vad som blir kvar av tron då?

Religion kommer att bestå och teologin kommer att aktualiseras och omtolkas i evinnerlighet. Att handla utifrån Jesu principer om att se de utsatta i samhället och protestera är en form av evangelism. En ofarlig kyrka, som mest handlar om kaffebjudningar och psalmsång, är säkerligen att föredra för borgerligheten i dessa tider. Men den kyrkan förlorar också all sin relevans för sökande och behövande människor, som fortfarande tror att religionen spelar en roll i vår sekulära tid.

Krönika publicerad i GP Kultur 30/4

Om Rädda Barnen och den riktiga kampanjen.

Häromveckan såg jag Black Swan. En film som jag medvetet med väntat med att se, då den blivit föremål för såväl enorma hyllningar som debatt. Jag ville gärna ha distans till diskussionen kring Oscarsbelönade Natalie Portmans anorektiskt smala kropp och uppdelningen i stereotypa kvinnoroller.

Black Swan är en modern saga, vagt baserad på Svansjön, om en balettuppsättning av just Svansjön. Portman spelar en hårt hållen, självskadande och perfektionistisk kvinna som strävar efter rollen som både den vita och svarta svanen. Den svarta svanen kräver ett bejakande av sexualitet, utlevelse och sensualism. Ett känsloregister som Nina inte har tillgång till. Dessa sidor har istället balettkollegan Lily. Genom att pressas mot de sidor som Lily har, bland annat genom en manlig balettkoreograf, drivs Nina också mot galenskapen.

Det är stereotypt och klichémässigt. Men jag har svårt att se problematiken i det i just den här filmen. Det är ett element som krävs när man berättar en saga. Sagan använder sig av symboler och som sådana är både Nina och Lily oslagbara. Svansjön blir i Black Swan en högaktuell berättelse om samtidens kvinnobilder där kroppen är lika mycket i fokus som i filmen. Nina blir en mytologisk gestalt av kvinnokravens motsättningar.

Att kontrollera sin kropp genom bantning, hård träning, rakning, peeling, smink och kläder är en del av den kvinnoinriktade skönhetsindustrin. Väldigt lite har hänt sedan 90-talets debatt om smala modeller, objektifiering och bantningshets. Siffrorna pekar fortfarande på att många unga flickor börjar banta redan i 7-årsåldern, är missnöjda med sin kropp och lägger en hel del pengar på smink och skönhetsprodukter. I äldre åldrar har olika former av operationer och skönhetskorrektioner blivit allt vanligare. Vi strävar efter utseendets perfektion och det kräver kontroll över ätande, kroppsbehåring, rynkor och allehanda skavanker.

Samtidigt förväntas kvinnor bejaka sin lust och ta för sig. Den kropp som är hårt hållen ska samtidigt släppa loss i multipla orgasmer. Kvinnor som bantar är tråkiga och sippa, så trots att vi förväntas vara smala ska vi samtidigt njuta av mat och bakverk. Ingen vill ha den pryda kvinnan. Hon som släpper loss på dansgolv, äter stora hamburgermål och hungrigt knullar är mycket sexigare.

Häri ligger kvinnokroppens paradox. Kontrollera och släppa taget. Kroppen blir en palett för samhällets diskurser och förväntningar, vilket också är en stor anledning till att ätstörningar och självskadebeteende också kan vara ett uppror. Genom att skada sig själv eller svälta tar man tillbaka kroppen från objektifieringen och kraven. Det är ett sätt att äga sin egen kropp.

Genom att så tydligt visa två krockande stereotyper, som förväntas gestaltas i samma svan, blir Black Swan en allegori av ett samhälle som ställer omöjliga krav. Där kroppen och själen blir två väsenskilda ting och där lusten ska kontrolleras och samtidigt bejakas.

Krönika i BT Kultur 16/4