Elin Grelsson

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3

Inför kvinnodagen blev jag tillfrågad av Elin & Siska, som driver en grym biblioteksblogg, att besvara några frågor kring feminism och litteratur. Här finns mina svar.

…Eller egentligen mammas och mina bästa vänners begäran, kommer mitt 8:e mars-tal som det lät igår:

Om man uppfostras i en heteronorm till att vara kvinna, fostras man in i en strävan efter att bli godkänd av en manlig blick. Genom mitt liv har jag pumpats med budskapet om vikten av att få mannens bekräftelse. Den där bekräftelsejakten sitter i ryggraden, den smyger sig in och blir ett invant mönster. Det mest bedrägliga med den är väl att den hänger samman med och så lätt smyger sig in i kärlek och flirtande på lika villkor. Ibland inser man inte att den gör det förrän det är försent och så lätt kan de förväxlas.

När jag har dejtat, flirtat med och haft relationer med tjejer har det inte varit samma sak. Jovisst har jag legat med magont av nervositet, stirrat på mobiltelefonen och tänkt att mitt stirrande liksom automatiskt ska leda till att hon smsar, undrat om jag duger och om hon verkligen vill ha mig, låtsas vara lite coolare än vad egentligen är och fått mitt hjärta krossat och blivit bedragen. Men jag har lyckats skilja ut de tjejerna från den allsmäktiga blicken, den som kan bedöma för ett kollektiv. Kvinnans blick är inte normerande, det är det mannens blick som är.

När jag var liten ville jag bara bli älskad, godkänd av en man. Jag såg Dirty Dancing och tänkte att en dag kommer en Johnny in i mitt liv också som kommer att ta min hand och föra mig in i strålkastarljuset. Nobody puts baby in a corner, han skulle liksom se att det var så med mig. 
Nu är jag äldre och jag borde vetat bättre. Men när jag rannsakar mig själv hittar jag så många tillfällen från de senaste åren då jag tummat på all min självständighet, allt jag tjatar om i form av frihet, jämlikhet och systerskap i jakten på att en manlig blick ska säga att jag är okej. Det finns så många situationer då jag borde agerat annorlunda. Då jag ändå faller dit. Här är en liten manual inför framtiden:

Hon: Ja men gud kolla hur hon går! Liksom hej, kolla på mig, titta på mig, jag är så himla snygg. Typisk sån brud som alla män faller för, det säger ju en hel del om samhället.

Jag: Jag vet! Men det är liksom såna som hon som gör att ingen feministisk förändring sker, som springer patriarkatets ärenden och konstruerar kvinnlighet fy fan.

Vad jag borde sagt: Jo, kanske det, men att sitta här och döma ut andra kvinnor är ju direkt feministiskt kontraproduktivt och är också sånt som gör att ingen förändring sker.

Han: Och sen backpackade jag i Asien yadayada och sen spelar jag i ett rockband som det går rätt bra för yadayada karriärkliv yadayada dåligt skämt yadayada spelning på rockklubb yadayada.

Jag: Men åhh vad spännande, haha, jahaa men guud!

Vad jag borde sagt: Alltså du är verkligen en intressant människa, men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan uppblåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu, annars går jag.

Han: Jomen nu är det ju faktiskt såhär att Rousseau menade blabla och om man sedan tar den här teorin av Sartre då va blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*

Jag: Mmhm jaha okej jag förstår *känner mig underlägsen och dum*

Vad jag borde sagt: Alltså ursäkta, men om du stryker minst 75 % av alla dina skitnödiga referenser från den här diskussionen så kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de där källorna som en härskarteknik för att få mig att känna mig underlägsen och få mig att vara tyst, men jag har grymma åsikter så shut the fuck up and listen while I´m kickin it.

Han: Du har ju en sådan vacker kropp Elin, jag förstår inte varför du klagar och nojar, det är ju osexigt och avtändande om något så sluta med det!

Jag: Nä åh tack, det förstår inte jag heller egentligen, haha vad dumt.

Vad jag borde sagt: Jag klagar och nojar för att vi lever i ett samhälle där min kropp ständigt exploateras, bedöms och objektifieras. För att jag fått lära mig att min kropp inte duger som den är och att kroppen är min största tillgång och värsta fiende. Vidare har jag haft ätstörningar mer eller mindre under hela min tonårstid, precis som många andra tjejer haft på grund av det sjuka samhälle vi lever i. How sexy am I now mutherfucker?

Men inget av det här har jag ju sagt. Jag har bara fortsatt bekräftelsejaga istället och gått med på mäns halvdana okejanden. Jag har tagit små komplimanger, inte som komplimanger utan som kvitton på att jag är en godkänd människa, godkänd i en enda manlig blick som just då får representera ett helt samhälle.

Fy fan. Nu bryter vi mönstret. Jag vet hur sjukt svårt det är, men om vi inte ens försöker kämpa med att skapa jämlikhet, frihet och systerskap i den privata sfären hur kan vi då snacka om att ha en feministisk agenda och känna kvinnosolidaritet? Och hur kan vi någonsin få den grymma kärleken och flirtandet på lika villkor om vi faller in i stereotypa bekräftelsemönster istället?

Kom igen, Johnny är en jävla tönt som vill att han ska föra dig i styrdans till en sämpig 80-talslåt, han tror att han är den som bestämmer när du ska stå i rampljuset på andra brudars bekostnad och att du inte kan ta steget själv. Men nu ställer vi oss på scenen tillsammans och säger en gång för alla:
Jag behöver inte din lama bekräftelse, men jag förtjänar jävligt mycket respekt.

Jag glömde att ge en heads up om det på bloggen, men jag blev tillfrågad att tala på Bangs 8:e mars-fest på Södra Teatern för några veckor sedan. Hej ära och ursäkt att åka till Stockholm och gå på en garanterat grym fest! Så detta gjorde jag.

Och vilken kväll. Jag var barnsligt lycklig över loge med gratisöl och levde i någon slags barndomsdröm om rockstjärneliv och sedan gick jag upp på scenen inför en fullsatt kägelbana och glömde som vanligt bort hur jag skulle inleda och började babbla fritt om att känna sig som en rockstjärna och om texten som jag skrev när jag var bakfull. Sedan kom jag ihåg att det var en text som jag skulle läsa och jag läste och jag älskade en jublande, skrattande, applåderande publik som fucking skrattade och applåderade på just de ställen då jag hade hoppats att kanske någon i alla fall skulle skratta lite för sig själv.

Därefter träffade jag massor av folk, dansade, drack lite mer öl, gruppkramades med Bang-Sonja och Nicklas Alicki, dessa fantastiska redaktörer och festarrangörer, kramades och dansade lite mer och blev rodnande glad av alla dem som kom fram och sa ”tack, du var så bra”.

Det var en sån kväll då man fattar varför man sliter hemma vid skrivbordet över hopplösa sega strukturer och normer som aldrig verkar ruckas. Igår fick jag peppen tillbaka. Tack alla ni som var där och gav mig den.

Fotnot 1: Och missa för bövelen inte nya Bangnumret med tema nördar och feminism. Både jag, Gustav Almestad och Julia Skott har till exempel skrivit i numret och temat är smashin’.

Fotnot 2: Mitt tal var en grovt redigerad version av det här gamla bakfylleångest-blogginlägget.

Jag och mina vänner var på Valands Konsthögskola i fredags. Examensutställning för några av eleverna, en hel del mycket bra och något var mindre bra. Vi började med att gå rakt in i ett avskilt utställningsrum. Det var ett litet utrymme, fullt med tuschteckningar på väggarna och en stor uppställd vägg med en stege till. Konstnären ställde sig genast och förklarade sin konst, innan vi ens hade hunnit titta. Han var i min ålder, hipsterkonstnärsklädd med solglasögon på sig inomhus i någon lagom apart design. Teckningarna var begåvad klotter av människor, kroppar, saker huller om buller. ”Det här är alltså konstverk där jag har misslyckats”, började han. Sedan följde en pretentiös förklaring om att han i varje teckning ritat något fel och det hade blivit fult, men han hade istället fortsatt att rita och måla in sina misstag i tavlan. Syftet med detta var att påvisa hur misslyckanden är en del av den kreativa processen. Ungefär här bet jag mig i underläppen för att inte börja skratta och kände mig väldigt Göran Hägglundskt inställd till det hela.

På andra sidan om den uppställda väggen hade han lagt sina andra teckningar. De lyckade. För att se dem var man tvungen att klättra upp på en stege och kika över väggen. Där låg de huller om buller, omöjliga att se något av. Jag stod och vinglade på stegen och pressade undan skratt-tårarna i ögonen och sedan tackade vi för oss, tog ett glas gratisvin och hann till spårvagnshållplatsen innan det visade sig att vi alla fyra hade stått med samma undanpressade skratt.

Jag började prata om saken med Karl Palmås på Twitter, eftersom han tydligen läser om saken just nu (Jag längtar efter både texttips kring bland annat Zizek och en egen text på temat, Karl!). Jag började fundera mer på det och varför det både gjorde mig så road och provocerad med den aspirerande hipsterkonstnärens prat och sedan sattes mastermindens tankebollar i rullning.

Min främsta irritation handlade om att jag har sett det här så jävla många gånger förut. För att det är samma förbannade mönster med halvt misslyckade slackerkillar och duktiga och ambitiösa tjejer som visades på den här utställningen (hade det varit syftet hade det kunnat bli bra, men det har jag föga förhoppningar om). Konst- och kulturvärlden består av så förbannat många män som spelar fel, ritar fult, missar en ton, glömmer tider, lyckas inte sälja en enda biljett till deras performance, spelning eller whatever. Men de ber fanimej aldrig om ursäkt. De verkar överhuvudtaget inte fundera över om det här verkligen var en så genomtänkt idé eller vara förmögna att ge sig själv sund självkritik. De är ju härliga snubbar, vafan. Ibland misslyckas man, ibland är publiken dumma i huvudet och fattar inte deras konstform, ibland blir de utsatta för jantelagen, inte vet jag. Men det där med att fela är liksom inte så mycket att bry sig om, snarare hör det till manlighetens diskreta charm att vara lite halvt misslyckad.

I lågstadiet var jag knäpptyst, skitblyg, livrädd men överbegåvad. Lösningen på detta var att jag placerades mellan klassens två bråkigaste killar, för att lugna ner dem och hjälpa dem. På mellanstadiet tyckte jag att det var pinsamt att alltid ha rätt svar på allting och lät därför killarna i klassen skrika ut sina felsvar och sen skratta åt sig själva och varandra. Klumpiga, gapiga, väldigt sällan rätt svar eller särskilt bra på proven. De brukade sätta sig bredvid mig för att kunna titta på mina svar. Jag lät dem göra det, vad spelade det mig för roll om de lyckades lite bättre genom att titta på mina svar. Högstadiet ska vi inte ens prata om. Duktiga tjejer som längtade därifrån, nördkillar som mobbades och så killarna som pratade, som hade långa teorier eller skrek ut fel svar och vi hade rätt, men höll käften, lät dem hållas. Jag var livrädd för att räcka upp handen, för att jag skulle ha fel. Tänk om man skulle ha fel, det skulle ju vara sådan skam. Offentligt misslyckande!

Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att han gestaltade väldigt tydligt en extremt djup genusproblematik, oavsett vilken kön man identifierar sig med: Det är inte bara helt okej för en man att fela, det är förväntat av honom. Boys will be boys och hela harangen från duktiga flickor som dras till sviniga män, via män som tillåts svina på teaterscener, till slackerfilmer där killarna får vara hashrökande, arbetslösa losers. Män förväntas misslyckas och göra bort sig. De kommer vara svin, de kommer få sämre betyg, de kommer slacka med hushållsarbetet och de ska framförallt varken vara duktiga, ambitiösa eller idealistiska. Kvinnor placeras mellan de bråkiga killarna på lågstadiet fram tills idag med ett syfte: Kvinnorna är de ordnade idealisterna som skyddar, tolererar, tar hand om, curlar eller åtminstone skrattar lite trött åt männens misstag. Själva begreppet ”svin” används frekvent om män som felat, men aldrig om kvinnor. Jag vet inte ens om det finns ett begrepp för den kvinna som ställer ut sina misstag som konst, skiter i att hand om hemmet, är notoriskt otrogen eller sextrakasserar.

Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att mönstret sitter så djupt inrotat och jag ser hur jag själv fortfarande dras med det. Okej att jag numera förhåller mig mycket mer fri i mitt förhållningssätt till mig själv. Någon felcitering här och syftningsfel; whatever. Säga konstiga saker och göra bort mig i vardagen; jag är ju en tönt och dessutom numera en tönt som släppt blyghetsoket till förmån för att aldrig kunna vara tyst. Shit happens och perfektion är tråkigt. Den enda gång då jag verkligen ser min egen duktighet och dessutom njuter av den är i sällskap av män som dricker för mycket och jobbar för lite. Jag njuter av den i kulturvärlden, när jag märker hur män jag jobbar med slackar efter med deadlines eller glömmer bort mötestider. Jag njuter av den i relationer med sargade män med uppfuckade känsloliv, som bedrar och ljuger. Jag hatar att jag älskar den rollen och jag älskar den så mycket att jag hatar mig, för att parafrasera Hellström. Rollen leder ju nämligen ofelbart till att jag också blir en kvinna som skyddar, curlar, skämtar bort och suckar lite trött. Åh, ni män och era misstag, jag förstår att det inte är så lätt.

Det är förbannat härligt att vara idealisten. Den duktiga och det mer framstående exemplaret i någon form av hårdmallad övermänniskenorm. Ungefär här skulle förmodligen Pelle Billing påpeka att det här är ju exakt vad feministerna har velat och har menat hela tiden! Vi är bättre än män, vi är mer idealiska människor, kvinnor får bättre betyg och vi skrattar inte åt dem när de töntar sig på film, vad klagar ni över?

Det är förbannat tråkigt att vara idealisten. Det är för djävligt att hela tiden bortförklara och försvara mäns misstag. Det är för djävligt att se det manliga felandet som norm och att därigenom också ständigt sättas i en roll av att man förväntas förstå. Om man ens ser felandet som ett problem. Alla struliga deadlinesnubbar, snubblande puckon och missöden har jag mer sett som ett naturligt inslag. Att det faktiskt skulle vara lika naturligt för mig har aldrig fallit mig in. Jag är för upptagen med att putsa på självbilden som den duktiga och accepterande idealisten.

Så nej tack. Jag vill inte se fler män som ställer ut sina misstag till offentlig beskådan, med pretentiösa förklaringar. Jag vill förvänta mig det bästa av människor, oavsett kön, och tillåta misslyckanden oavsett. Det ska vara mänskligt att fela. Just nu är det en manlig domän.

När jag var i tonåren visste jag väldigt lite om min fitta. Eller rättare sagt: Jag visste väldigt lite om allt det där som man kan råka ut för och som varken går under sexualundervisningens preventionsråd eller veckotidningars orgasmtips. Det kliade, det gjorde ont, det skavde. Jag köpte yoghurt och körde huskurer som ibland var så avancerade att de liknande en mindre grekisk buffé. Jag köpte receptfri medicin på apoteket som torkade ut och ökade smärtan. Men mest av allt var jag arg på mig själv. För att jag var onormal, frigid, störd på något sätt. Det skulle inte göra ont. Det stod det ingenting i tjejtidningarna om.

När jag skrev om det här ämnet för något år sedan fick jag översvallande respons. Delade erfarenheter om oljor, luftande, tankestrategier och dåliga p-piller kom upp till ytan. Jag var långt ifrån ensam.

Jag tänker, i denna anda, bjuda på mitt senaste tips. Det som gynekologer och barnmorskor brukar säga om att lufta och inte använda tighta byxor stämmer nämligen. Samtidigt är underkläder för kvinnor nästan uteslutande bestående av åtsittande storlekar och i många fall konstiga syntetmaterial som inte låter huden andas. Det finns sällan så mycket att välja på. Det trodde jag och sedan lånade jag ett par herrkalsonger och upptäckte skillnaden. Ett par små y-front, som nästan helt liknande ett par av mina hipsters. Enda skillnaden var att de kom i Stålmannentryck, när de enda tryck för kvinnor som finns att tillgå är gulliga figurer som Hello Kitty eller Snobben. Det och att de tillät huden att andas. Den där extra, lilla fickan för mannens könsorgan är nämligen helt perfekt för kvinnor med. Den ger rum. Dessutom kommer de oftast i bomullsmaterial, mycket skönare och bättre.

Jag gick runt i kalsongerna och trivdes för en gångs skull i ett par underkläder, såväl inifrån som utanpå, och undrade varför jag inte tänkt på det tidigare. Svaret var inte så svårt att hitta: Med en sträng uppdelning mellan kvinnors och mäns underkläder hade jag aldrig kommit på tanken att ens titta på herrunderkläder tidigare. Detta trots att de finns i storlekar som passar mig.

Kvinnors användande av herrunderkläder har dock ändå något romantiskt skimmer över sig. Precis som pojkflickan ses med större beundran och mer acceptans än flickpojken, tillåts kvinnor vara betydligt mer könsöverskridande i sin klädsel. Hur många romantiska filmer förekommer inte kvinnan i mannens skjorta i? På samma sätt är steget inte så stort från mina hipsertrosor och de lånade kalsongerna, förutom att de sistnämnda var betydligt mer bekväma för mitt kön.

På den queera sexsajten Sex Is Not The Enemy förekom det nyligen en bild på en man som poserar i ett par små, rosa trosor. Inte som en könsöverskridande handling i sig, bilden är snarare arrangerad som att det är hans vardagsunderkläder. Jag, som trots deras ofta förekommande obekvämlighet, även är förtjust i såväl spetsunderkläder som snygga mönster, tyckte att det var en fantastisk bild. Den var ursexig. På samma sätt som jag, i en kvinnlig roll, förväntas bära spets och syntet, förväntas mannen hålla sig till de praktiska kalsongerna. Möjligen tighta och mönstrade, men jag har fortfarande inte sett ett enda par spetsunderkläder för män. Det är oerhört tråkigt.

Det vore faktiskt precis såhär enkelt: Slå ihop underklädesavdelningarna till en enda. Låt alla människor botanisera fritt bland material, utformning och mönster. Slopa den könsstereotypa reklamen till förmån för snygga underkläder som passar alla. Jag är både stålman och spets. Det tror jag alla är.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 5/2

Jag läser Niklas fina inlägg och jag undrar om jag är på väg dit, om jag kraschar. Och jag har varit nära, så nära, så många gånger. Som en självuppfyllande profetia, en roll att axla som den driftiga, effektiva, duktiga och överkompetenta.

Jag tjänar inte särskilt bra på det. Därför måste jag klämma ur mig texter i en mer rasande fart än vad vare sig jag eller texterna alltid mår bra av. Ibland blir de kanonbra, just av deadlines och inte minst duktiga redaktörer. Ibland mindre bra och ibland gör jag jobb jag inte är så jättesugen på, men som jag gör ändå för att kunna betala hyran i slutet av månaden. Jag skulle önska oändligt mycket mer tid att lägga på romanen, så mycket som den är värd. Men pengarna till att skriva klart den finns inte, jag måste skriva inkomstinbringande saker.

Men jag väljer bort och ransonerar. Bekräftelsekickarna ger mig inte lika mycket, är inte lika mycket värda längre. Jag har konsekvent sagt nej till alla TV-soffeprogram och debattprogramsförfrågningar som jag har fått. Jag hoppade nyligen av ett av mina drömprojekt som jag hade pitchat in hos ett förlag och som precis var i uppstartsfasen. Det var ett kanonsamarbete, med mängder av bra skribenter och sedan svimmade jag två gånger på kort varsel och grät av arbetsmängd och jag prioriterade bort den redaktörsrollen. Gav den till Gustav som kommer att göra ett betydligt bättre jobb än vad jag hade orkat och gav mig själv energi till att fortfarande tycka att det här är roligt.

För det är det ju. Hur mycket jag än gnäller över textjävlar och tidsbrist så älskar jag det här. Skriva dagarna i ända, radioprata, föreläsa och debattera. Ha eget företag, bestämma över min egen tid. Det är slitigt ibland, men jag har aldrig haft en lyckligare och mer stimulerande vardag än just nu. Jag älskar allt jag gör, inte för vad det gör mig utifrån bekräftelse och oumbärlighet, utan för att jag gör det som jag är allra bäst på.

Ett annat val för att orka med har varit att enbart på direkta frågor, kring fakta eller dylikt, svara på bloggkommentarer. Jag vet att det finns många som anser att jag är arrogant och en dålig bloggare som gör så. Jag vet att många tycker att bloggen som forum urholkas när skribenten inte går i dialog med läsaren om sina texter. Jag har fått flera mail om saken och många påpekar att det är värt att lägga tid och energi på, som någon slags kundkontakt för mitt företag. Så är det inte för mig. Tråkigt om ni ser mig som arrogant, otrevlig och en dålig bloggare när jag inte diskuterar i kommentarsfälten, men det är så jag gör just nu. Det är enda sättet för mig att hinna och orka. Jag hoppas att ni tycker att jag är läsvärd ändå och i annat fall; it’s your loss. Jag gör de prioriteringar jag måste och jag tror att jag ändå har blivit ganska bra på det. Jag mår bra, Niklas och jag ska inte brännas ut i förtid. I’m gonna shine homie, until my heart stops, som min vän The Game brukar säga.

”Året är 2010 och inget är som hett som mat.” Henrik Schyfferts konstaterande inleder varje avsnitt av SVT:s matsatsning Landet Brunsås. Och det stämmer om man ser till tv-mediet.

I dag inleds TV8:s satsning Mauro & Pluras kök. Marknadsföringen syftar till exklusivitet för tittaren, ett nära samtal kring ett middagsbord. Konceptet känns igen från bland annat Sjön suger på TV4 plus där skådespelarna Johan Ulveson och Lennart Jähkel bjuder in kända gäster till skärgårdsmåltider och inte minst SVT-succén Stjärnorna på slottet, som kretsar kring luncher och middagar. TV3 kontrar med Stjärnkockarna, där kända svenskar tävlar i matlagning och under januari sände SVT Teatersupén, där skådespelare samlades kring matlagning.

Efter inredningstrender och home makeovers har TV-produktionerna nu plockat upp vårt allt större matintresse. Varje vardag i TV4 bjuder okända svenskar hem varandra på middag i Halv åtta hos mig och får sina rätter bedömda. Matlagningen har ändrat fokus: Från proffskockar i stilrena kökskulisser, till vardagliga middagar med samtal och äkta råvaror.

TV fortsätter på så vis att skärskåda vår vardag. Precis som inredning, barnuppfostran och den egna kroppen är matlagningen traditionellt kopplat till hemmet och den privata sfären. Du är vad du äter och således är också maten en komponent i identitetsbyggandet.

Det som merparten av matlagningsprogrammen, såsom Mauro & Pluras kök, syftar till är att närma sig de offentliga människornas privata sfär. Programmen iscensätter en vardag och maten blir grunden i det som ska framstå som autentiskt och okonstlat. Paradoxalt växer dock snarare glappet mellan okänd betraktare och offentlig person, mellan vems vanliga liv som är värt att visas upp och vems som fortfarande är ointressant.

Men framförallt visar matlagningstrenden hur ännu en del i vår privata sfär knyts till vår offentliga identitet. Ekonomi och klass har alltid styrt vad vi äter, men genom att tydligare sammanknyta dessa vanor med individen blir skillnaderna än tydligare. På såväl bloggar, Twitter och i andra medier är matlagningen ett populärt sätt att visa upp sig själv och sin kulturella och ekonomiska status på. Surdegsbak, ekologiska odlingar, saluhallskött och innovativa recept visar på medvetenhet och god ekonomi – viktiga byggstenar i en medelklassidentitet. Precis som tidsfaktorn. Flexibilitet och eget ansvar ger utrymme att lägga på matlagningen, något som också hör till arbeten av en mer privilegierad form.

Samtidigt har köket alltmer blivit männens arena. Från att enbart ha synts som proffskockar är numera vardagsmatlagningen en viktig komponent i byggande av den moderna mansidentiteten. Matkunskap förmedlar en bild av en jämlik man som delar ansvaret för hemmet. Detta leder dock till att den privata sfären flyttar ut till den traditionellt manliga offentliga arenan. Borta är forna tiders husmorsideal, där matlagningen var en intern angelägenhet för kvinnor. När männen tar plats vid spisen höjs såväl status som allmängiltig relevans. Mauro & Pluras kök är ett tydligt exempel på hur sammanknuten matlagning och kulturell medelklassmanlighet har blivit.

Så vad blir kvar för dem som varken har tiden, ekonomin eller kunskapen att laga den äkta maten, med riktiga råvaror och hemmagjorda kryddblandningar? De som ändå väljer halvfabrikatslösningar och snabbmat? I TV-utbudet uppfostras de av Anna Skipper i Du är vad du äter, där skulden över den felaktiga maten är en drivande komponent. De får också kunskap genom förnumstiga Public Service-undersökningar i Landet Brunsås, som syftar till att utreda den vanliga svenskens matvanor. Konserveringsmedel, fattigt näringsinnehåll och låga priser utreds. Den som lägger för lite tid och pengar på mat och dessutom har mage att inte välja det vare sig innehålls- eller miljömässigt riktiga tillhör en underklass som måste uppfostras och skuldbeläggas.

I det utopiska matlagningssamhället sitter vännerna vid bordet medan en trerätters, ekologisk meny av bra råvaror väntar på att serveras. Det är den drömmen som TV-mediet har fångat upp och bidrar till att normalisera, genom att göra tydliga uppdelningar mellan statusfyllt och skamligt matbeteende. Den medvetna medelklassen plockar färsk basilika från hemmaodlingen och suckar åt halvfabrikatens innehållsdeklaration. De som inte har råd och tid håller tyst.

Text i GP Kultur 4/3

För några år sedan såg jag en intervju med en regissör, namnet är tyvärr glömt, som menade att vi aldrig haft så lågt i tak som i vår samtid. ”Jag tror att vi någon gång kommer att blicka tillbaka och inse hur bundna vi var då”, sa hon.

Att vi inte ser frihetens begränsningar beror troligen på att vi samtidigt lever i en tid som basunerar ut ett budskap om alla möjligheter i världen. Sällan har det pratats så mycket om individens egna val och frihet som nu, sällan har liberalismens egenmaktsdiskurs haft ett sådant genomslag. Vi har valfrihet i allt ifrån elbolag till utbildning. En rad reformer har också gjort mängder av grupper friare. Feminism och HBT-aktivism har brutit ny mark och medfört en rad förbättringar gällande jämlikhet. Vi har rösträtt, yttrandefrihet och ett debattklimat som gör det möjligt för vem som helst att tala. Internet har också gett utökade möjligheter till både åsiktsutbyte, aktivism och att få sin röst hörd.

Komponenterna ovan är bara små delar i vad som skulle kunna utgöra frihet. Men samtidigt är det bara en bråkdel av sanningen. Snarare handlar det om en chimär frihet, en påtaglig frihetsmanifestation medan inskränkningar sker i det fördolda. Vi jämställer valfrihet med frihet, alltså privatiserar vi och gör marknaden fri. Vi jämställer jämlikhet med frihet, alltså lagstiftar vi om homosexuellas lika rätt till äktenskap.

Samtidigt sker förändringar på flera håll, på arbetsmarknaden, genom övervakning och polisauktoritet. Det sker i en osammanhållen räcka av enstaka händelser, som i sig väcker uppmärksamhet, utan att de sammankopplas till varandra.

Utbildningsdirektiv om anställningsbarhet som utbildningens främsta mål, där såväl kritiskt tänkande som personlig utveckling har suddats ut till förmån för fostran av lydiga medarbetare. England och Irland fördömer anti-social-behaviour och ställer upp civilrättsliga normer för hur människor får bete sig. Polisen hotar och trakasserar i tunnelbanan i Stockholm och frihetsberövar människor enligt lymmellagen under demonstrationer i Köpenhamn. Datalagringsdirektivet i EU möjliggör ohämmad bevakning av all vår telefoni- och datatrafik i syfte att kartlägga vilka vi är, vilka vi umgås med och vilka grupper som vi är med i. En man blir av med sin ersättning när han inte tagit i hand under en arbetsintervju. Skolväsendet fokuserar mer på ordning och reda än individens utveckling och en ny högskoleförordning resulterar i att man bör göra de ”rätta valen” för en gynnsam utbildning redan i femte klass.

De är enskilda händelser, olika fall, som alla får uppmärksamhet. Men tillsammans bildar de en skärva av en mycket större, näst intill oöverskådlig, bild av vad som finns bakom frihetens fasader. Den som försöker sammanfoga dessa avfärdas lätt som konspirationsteoretiker, men i själva verket handlar det om vad vi kallar frihet. Det rymmer betydligt mer än möjligheten att välja elbolag. Den chimära friheten har urholkat frihetsbegreppet, medan såväl individens som kollektivets handlingsutrymme är alltmer hotat.

Krönika publicerad i VK 3/3

När jag vaknar upp i Stockholm på lördagsmorgonen råder snöstorm ute och SMHI går ut med en klass 2-varning. Det är samma dag som jag ska åka tåg tillbaka till Göteborg. Jag förbereder mig med någon form av zentänkande om att jag inte har någon tid att passa och förr eller senare kommer jag fram. Jag hör till de mer lyckligt lottade som varken har små barn med mig eller ett möte att hinna fram till.

När vi stiger på tåget, en timme försenat från start, meddelas att vi redan nu kan välja att stanna i Stockholm och få pengarna tillbaka på biljetten. Alla är förberedda på en längre restid och diverse oförberedda stopp under vägen.

Vid elvatiden på kvällen var jag tillbaka i Göteborg. Jag skulle ha kommit vid 17-tiden. Det vore en lögn att påstå att jag behöll mitt zenhumör hela resan och att de där timmarna som vi stod stilla utan för Hallsberg inte kändes oändligt långa. Men det var ändå väntat. Vi hade en fantastisk personal ombord. Vänliga, informerande, hjälpsamma. De småpratade med trötta och hungriga barn, när maten i bistron hade tagit slut. De hjälpte äldre av med väskorna. De svarade tålmodigt på upprepade och irriterade frågor, trots att de hade lika lite information som oss stundtals. De bjöd på Internet, tipsade om Melodifestivalen i radion och i Falköping dukade de upp smörgåsar, mineralvatten, frukt och youghurt för alla i bistron.

Det gick ingen nöd på oss. Ändå hörde jag klagomålen omkring mig. Det mailades till lokaltidningen, det skulle skrivas insändare. Fikat var för dåligt, SJ var inkompetenta, personalen gav ingen information. Stundtals undrade jag om vi satt på samma tåg.

På samma vis har det fortsatt sedan jag slutligen kom hem. Kollektivtrafiken fungerar inte i storstäderna, tågen ställs in och tak rasar ihop. Vi klagar, vi diskuterar solidariserande med varandras snötäckta bekymmer, vi fryser och vi skriver arga insändare. Media hakar på och skriver spaltmeter om undantagstillstånd och väntande familjer fast på tågstationer.

Det är nu mer än en månad sedan jordbävningen på Haiti krävde mängder av människoliv, skapade oändlig förödelse och förstörde de få tillgångar och hus som en fattig befolkning hade. Nyhetsrapporteringarna därifrån har minskat betydligt sedan dess. Där rådde undantagstillstånd. De är fortfarande i behov av hjälp, men deras röster har tystnat till förmån för skräckreportage från tåg med trasiga toaletter och en polarkaka som tröst.

Jag värjer mig mot påståenden kring att inte få kritisera på den egna samhällssituationen, för att några andra har det värre. Jag menar inte att Sverige nöjt ska slå sig för bröstet och påpeka att vi lever i den bästa av världar. Men ibland behövs eftertanke. Försenade tåg och igensnöade vägar är varken kaos eller undantagstillstånd. Det är dåligt väder i ett trygghetsnarkomaniskt land.

Krönika publicerad i BT Kultur 27/2

Valrörelsen har startat. Tv börjar fyllas av partiledardebatter och möten mellan statsminister och oppositionsledare. Politiskt intresserad som jag är, bänkar jag mig framför dem. Mitt politiska engagemang rinner långsamt av mig, medan jag betraktar flera timmar av avbrutna meningar, substanslösa slag-ord och pajkastning.

Är det det här som är politik? Jag måste ha missat något. Jag som älskar politik, samhällsdebatt och alla de politiska dimensioner som livet rymmer. Plötsligt förstår jag vad människor som säger sig vara ”ointresserade av politik” menar. Det är alltså det här; blockpolitikens eviga skattestrider och trötta argument som de avser. Jag kunde inte ge dem mer rätt.

Politik för mig har föga gemensamt med de retoriska uppvisningar som visas i tv. Det handlar dessutom mindre om skattepolitik och si och så många miljarder kronor till offentlig sektor. Varje gång det börjar harvas i media slår jag också lätt dövörat till.

Politik för mig är alla de diskussioner som jag för med människor dagligen, både ansikte mot ansikte och på nätet. De senaste veckorna har jag pratat om alltifrån användningen av begreppet ”hen” som ett könsneutralt pronomen, till utfiskningen av ålen. Jag lär mig enormt mycket varje dag, av andra människor engagerade i olika frågor och områden.

Politik är för mig också alla engagerade människor, som jobbar ideellt eller för väldigt knappa pengar i gräsrotsrörelser, ideella stödföreningar, lobbygrupper och liknande. De engagerar sig för gömda flyktingars situation, HBT-människors rättigheter, global rättvisa, bättre jämställdhet i skolan, Internetfrågor, rättvisemärkt mat och mycket, mycket mer. Somliga engagerar sig i sina närområden och andra i hur skolan som deras barn går i ska styras.

Politik är för mig inte minst de större perspektiven. Hur vi samarbetar globalt och vilka konflikter som uppstår, miljöfrågor, EU och såväl bistånds- som vapenhandelspolitik. Det är också de större perspektiven i en annan bemärkelse. Vilken idétradition man kommer från, vilka visioner som finns, vad som är de politiska idealen och bredare tankarna kring samhället.

Ingenting av detta har jag hittills funnit i valrörelsen. I stället står sju trötta, etablerade partier och tjafsar om skattepolitik. Någonting står inte rätt till i det representationspolitiska systemet, när glappet mellan etablerade partier och väljare är så stort att inte ens den som säger sig vara politiskt intresserad står ut med valrörelsen. Någonting i det politiska systemet har också gjort att själva begreppet ”politik” har reducerats till ett andefattigt gnabbande var fjärde år, som ska leda till medborgarnas röster.

Partier talar om förnyelse och att komma närmare väljare. Jag tror inte att svaret vare sig ligger i Youtube-videoklipp, Skavlanframträdanden eller medieträffar hemma i folks kök. Snarare handlar det om en utvidgning av den politiska dimensionen och modet att våga se politiska krafter bortom sju trötta regeringspartier.

Krönika publicerad i VK 24/2

Olympiska spel innebär att begrepp som ”trupper” och ”hjältar” åter tas i bruk. Men i den nationalistiska yran har ytterligare ett ord väckts till liv – moral.

Moralbegreppet används påfallande ofta i sportsammanhang. Referenserna är givna – psykisk/andlig styrka och omgivande begrepp består ofta av ord som mod, uthållighet och vilja. Moral ska läsas som ett lags eller sportutövares förmåga att utstå svårigheter och kampkänsla. Etymologiskt har moralbegreppet använts på samma sätt i krigsskildringar, där det refererar till truppens stridskänsla och dess styrka att utstå svårigheter och motgångar i krig.

Det är hundratals år sedan Sverige senast låg i krig. Sverige är också ett land som präglas av relativt låg patriotism och nationalkänsla i jämförelse med många andra länder. Men i sportsammanhang tenderar vår nationalkänsla att höjas och sportutövare ses som representanter för vårt land. Ord som tidigare har använts för att beskriva krig används nu istället i sportsammanhang.

I sportreferaten vimlar det av andra krigiska metaforer. Utövarna ska ”försvara landets färger” och ”visa vad Sverige går för”. På hockeyrinken går allt ut på att ”strida om pucken” och ”gå in i närkamp”.  För att inte tala om ord som ”anfall” och ”försvar”. Även under detta OS har lagmoral förekommit i samband med begrepp som kampglöd, uthållighet och hög karaktär.

Sportutövarna förändras i våra tolkningar, från enskilda utövare och lag under svensk flagg, till något ännu större. De utgör våra sista nationella hjältar, redo att försvara landet. Vi benämner dem i grupp som en OS-trupp, i likhet med en militär sådan. Samtidigt som vi själva tar en chipspåse framför soffans OS-sändningar är det våra idrottare som ska visa hög moral, kampvilja och uthållighet. Kanske leder det till den nationella seger som tillåter oss att utropa dem som bragdhjältar.

Text publicerad på GP Kultur 26/2

Kanske beror det bara på att det snöar igen. Det vräker ner utanför fönstret, mina ambitioner att springa kommer av sig, allting kommer av sig. Bredvid mig på skrivbordet ligger den långa att-göra-listan och ingenting bockas av. Jag funderar på mer kaffe, funderar på mer ingefära i vitaminsmoothie, ger upp. Vissa dagar hjälper ingenting, kanske endorfiner. Möjligen endorfiner, ett hårt träningspass, men de hinns inte med idag  och jag hatar det.

Kanske beror det på förra veckan. En hel vecka vigd åt romanen, hemligt Stockholmsbesök i den där lägenheten som blivit min frist. Julias lägenhet är den som jag har flytt till med brustet hjärta, självhat, tvivel eller bara behov av att komma bort. Den bäddsoffan har jag gråtit, varit full och skrattat mig tårögd i. Min vardag i Stockholm är just också vardag. Jag börjar hitta hjälpligt, kan tunnelbanan hyfsat, har mängder med vänner att träffa. Jag köper frukost, skriver, går och tränar, har något möte, skriver lite mer. Vardag i Stockholm är också vardag, men en så mycket enklare sådan. I en vecka kopplar jag bort allt ifrån ekonomisk oro, relationen med Gustav till om jag har någon mat hemma. Jag glider omkring och är bara min egen.

Jag kommer tillbaka och lyckas upprätthålla det jag lovade helgen innan, att umgås mer, att göra mer. Blir lycklig av att träffa vänner, åka på utflykt, dansa på Högkvarteret med hemmaglömd mobiltelefon. På söndagen efter min återkomst tar jag en promenad med bästa vännen och allt är nästan som när vi bodde i samma hus, var halvt arbetslösa singlar med för hög alkoholkonsumtion. Det här är det bästa med min bästa vän: Hon är den enda som jag nästan aldrig pratar politik och diskuterar samhället med. Jag har stundtals sett det som en brist hos oss, men nu vet jag bättre. Med henne är det bara känslor, relationer, sex, ångest, tveksamheter, livet. Vi går runt i snöglittriga Slottsskogen i snabb fart och pratar, pratar, pratar och det är så skönt, det gör mig så mänsklig.

Men sedan faller det. Måndag, tisdag, jobba och vara effektiv. Lyckas återvända till parlivets samvaro, efter en vecka av me myself and I och knappt minnas att vi var ihop och just det, nu skulle tider bändas och anpassas igen. Den här människan, han är här nästan hela tiden. Fnittrar framför Youtube-klipp när jag skriver och msnar med en kompis när jag sköter bokföring och jag älskar honom för det, jag älskar just det där lugnet som han ger mig när jag avbokar allt en kväll och vi maratonser Arrested Development, men det tar alltid tid att komma in i det igen. Måndag, tisdag, träna, springa, skriva, fakturera. Men sedan kommer onsdag.

Jag vet inte varför jag bloggar istället för att sköta pressjobbet för Textival, skriva lång artikel till GP Kultur eller åtminstone städa bland allt damm i mitt rum, kanske springa, bara göra någonting. Men det tar slut, jag tar slut, det bara fortsätter snöa och mittemot mig sitter han vid datorn och pratar om fredagsfylla och jag älskar honom och den bekymmerslöshet som jag vet inte existerar, men åtminstone verkar så, men den gör mig också så ohyggligt provocerad. Jag vet att han bär på lika mycket oro som jag, men den märks inte och tar sig inte samma uttryck. Kanske genusrelaterat, uppfostran, vad vet jag. Jag blir arg, jag blir bitter, jag blir en jävla martyrfitta som pratar om att ingen borde få ha roligt imorgon på den där festen som alla ska på för jag kan inte gå dit, måste jobba och upp tidigt på lördag och vara med i Morgonpasset helg. Han blir arg, för såhär är våra gräl nuförtiden. Det första året antingen lycka eller dra åt helvete ditt svin jag vill aldrig se dig mer och jag orkar inte mer, men numera lugnt gnagande på varandra. Småbråk som blossar upp då och då. Jag är sur, han blir arg, jag blir arg, sedan halvsams, lite TV-serier och ligga på det.

Vi ska åka till Borås, Debutantprisutdelning, och jag klagar, vill inte gå. Vill vara hemma, orkar inte. Han påpekar det oerhört sanna att jag alltid avstår från allt som kan vara roligt och inte direkt jobbrelaterat för att ha ännu mer tråkigt, jag vet att han har rätt. Jag vet att jag väljer, som jag alltid valt. Vara duktig, vara tråkig och sedan få höra att jag borde slappna av lite, ha lite kul. Mäta mig mot folk som super och slarvar, i hemlighet tycka att jag ändå är lite bättre än vad dem är. Så kan jag sitta hemma och martyrklaga, det är också ett sätt att vara bäst på.

De ringer från Aschberg på TV8, vill att jag ska vara med på måndag och prata OS och sporthat, säger ja, ångrar mig kanske sedan. De vill sätta mig på ett flyg till Stockholm, jag är flygrädd, jag är TV-rädd, jag är mediatrött, orkar inte. Det är så mycket med det här livet, hela tiden. Samtidigt en anledning att komma bort, alltid anledningar att komma bort och han kontrar med att han ska supa på måndag och jag blir avundsjuk och arg igen. Sitter med bokföringen, konto och debet och han planerar utgång och jag vet att det inte är så enkelt, men hans bekymmerslöshet gör mig galen och jag säger att jag skulle byta liv, vilken dag som helst, men menar det nog inte. Avundas supa mitt i veckan, inte planera så mycket, inte vara så trött och arg hela tiden, men vet inte hur jag annars ska vara. Alkohol är en av mina kvarvarande kaloriräkningsnojor och har man druckit alkohol kan man inte träna dagen därpå, så jag förstår inte människor som kan dricka flera dagar i veckan och ändå vara så snygga. Jag blir tjock och finnig, sladdrig, det är inte värt det.

”Jag kommer gå ut imorgon, jag försöker sätta ner foten här”, säger han och jag eskalerar i bitter jävla barnslighet när jag svarar att han väl kan försöka sätta ner foten i någon framtida relation istället och låta min avundsjuka och mitt kontrollbehov styra och ställa i den här. Vi skiljs åt så, ska väl åka till Borås i snöstormen, ska väl skriva lite text, kanske hjälper kaffet och kanske hinner jag ta en joggingtur. Tar på mig stövlarna, de trasiga som jag fortfarande har eftersom jag inte ids köpa nya då det ändå är vår snart. Har jag tänkt i någon månad nu och sedan går jag ut  i snögloppet, pulsar till Ica, köper snus och det är bara en torsdag i februari och blir nog bättre snart, snälla säg att det blir bättre snart?

Vissa texter är roligare att skriva än andra. Jag fick 5000 tecken av Expressen Kultur att skriva om Kentlyrik, inför deras turnépremiär ikväll. Det var fantastiskt.

Vissa texter blir bättre än andra. Kanske för att man samlat tankar till den sedan man som tolvåring satt med ett Verkligen-kassettband i stereon hemma i flickrummet. Det är då man unnar sig lite Ranelids excentrism och konstaterar att det här är den bästa text om Kent som någonsin har skrivits.

Texten finner ni här.

För några år sedan pratade jag med en person som höll på att skriva en roman om socialens misslyckande i Sverige idag, med utgångspunkt i ett enskilt fall. Hans mål var att skriva en politisk roman, om hur skyddsnäten har kommit att ersättas av stelbent byråkrati där människor tar skada. Ett viktigt ämne, en angelägen roman.

Tyvärr bestod romanens språk av klichéer och förutsägbar handling. När jag påpekade detta menade upphovsmannen att det var medvetet. Han ville skriva på det gängse bestsellerspråket, motståndslöst och klichémässigt, för att vara säker på att många läste romanen. Det viktiga var inte språket, utan budskapet. För att nå fram med det politiska kompromissade han med det språkliga.

Exemplet ovan är förvisso extremt, men jag kommer att tänka på det när jag läser Annina Rabes kritik av Hanna Hallgrens Håpas du trifs bra i fengelset-recension. Den politiska romanen med språkligt motstånd och experimenterande är sällsynt. Jag har inte läst Alakoskis nya, men då jag läste Svinalängorna och blev besviken var det just på det fattiga språket. Jag önskade mig mer, någonting som inte bara slutade som i ”en viktig roman med ett viktigt budskap”.

Annina Rabe pekar på en polarisering: ”Är man för det språkligt experimenterande, är man emot allt som är traditionellt skrivet och vice versa.” Samtidigt är det just det som Hallgren, i min tolkning, försöker kritisera. Den politiska romanen skrivs nästan undantagslöst på en motståndslös, traditionell prosa. Samtidigt, anser jag, att den större merparten språkmaterialistiska och experimenterande romaner faller på att de just inte blir mer än språk. Jag söker efter en mening, åtminstone en tematik, men stundtals blir den språkliga onanin så dominerande att såväl tematik och gestaltningar tappar i betydelse. Häri ligger snarare polariseringen, än i enskilda kritikers uppfattningar. Romanen med ett budskap blir en lättkonsumerad roman för massan, romanen som försöker utveckla språket blir en tematiskt fattig historia för en inre kulturkrets.

Att Annina Rabe menar att det krävs litteraturkritiska kunskaper och akademisk bakgrund för att tolka ett mer komplext romanspråk säger mer om hennes syn på klass än om Hallgrens. Varför skulle den skönlitterära språkliga förståelsen vara knuten till utbildningsgrad? Det Rabe menar är med andra ord att massan kräver traditionell prosa för att ”förstå”? Att den mer komplexa skönlitterära formen enbart är läsmöjlig för en välutbildad medelklass med litterärvetenskaplig förståelse? Det är en oerhört sorglig syn på litteraturen idag.

Det språkliga exprimenterandet är ett lika emancipatoriskt projekt som budskapet i sig. Att leka med språkets möjligheter, att bredda förståelse och meningsutrymme och upphäva dogmer kring hur språket ska se ut är också att göra politik. Att tro att den formen av litteraturen inte också kan kombineras med ett brännande politiskt budskap, som alla kan ta emot, är att tro väldigt lite om såväl litteraturen som människors läsintresse.

Vi hade slutligen fått vår vilja igenom. Vi var en grupp tjejer som stred för feministiska frågors närvaro i vår vänstergrupp och tillslut gick alla med på att ha en studiecirkel i feministisk teoribildning. Stolt kopierade jag upp studiematerial åt alla. Första gången skulle handla om könsrelaterat våld.

Vi läste texten och började diskutera. Killarna tog över som vanligt. Det var ju de som hade läst Marx mer än någon av oss, som var insatta i hur samhället och ekonomin fungerade och kunde prata med fina ord om historiematerialism och kapitalets sönderfall. Jag ville mest förändra orättvisor och ojämlika villkor, men kunde inte svänga mig med så många vänstertermer.

- Den här frågan måste även kopplas till klass, sa en av killarna i gruppen. Jag skulle tro att de flesta som misshandlar är arbetare. Arbetarklassmän slår sina kvinnor för att de är frustrerade av att bli förtrycka av kapitalet och måste få utlopp för sin ilska någonstans, när kapitalet utsuger dem på arbetskraft.

- Ja precis!, instämde en annan kille i gruppen, och därför så måste vi fokusera alla krafter på klasskampen och att störta kapitalet. Då kommer det att bli jämställdhet mellan kvinnor och män också.

Jag satt stum. Jag hade verkligen trott att vi för en gångs skull skulle låta samtal kring feminism och ojämlikhet få ta plats. Sedan tog killarnas klasskampröster över likt förbannat.

I ett flertal andra frågor, såsom HBT och djurrätt, blev jag också ignorerad. Hur jag än försökte hitta ett annat fokus kom vi alltid tillbaka till klass och kapital. Ideologin rörde enbart ekonomiska faktorer och inga andra maktstrukturer.

Jag önskar att det såg annorlunda ut idag. Jag har längtat och letat efter en frihetlig vänsterrörelse som förmår att tolka maktstrukturer och hierarkiska ordningar, bortom klass och kapital. En vänsterrörelse som kan omfamna frågor bortom att stoppa borgarna i papperskorgarna och som kan se bredare än skattefrågor och identitetspolitik, utan att för den skull blunda för makt och orättvisor.

Hittills har jag mestadels blivit besviken. Att föra upp andra maktfaktorer på en vänsterideologisk agenda är enormt känsligt. I en tid av nyliberalism och högerregering ses varje avsteg från en klassisk, ekonomiskt fokuserad agenda som ett svek mot en redan splittrad och skadeskjuten vänster.

Tidskriften Arena har under den senaste tiden fått mycket kritik för att vara en vänsterorienterad tidning som lägger mycket fokus vid både jämställdhet och sexualpolitiska frågor. Kritiken säger mer om var vänsterpolitiken står idag, än vad den gör om Arena. I en tid då högern sitter vid makten, men samtidigt skjuter sig själv i foten genom att skapa ett förmyndarsamhälle, finns alla möjligheter för en framåtblickande vänsterrörelse att fånga upp mängder av grupper och individer.

Problemet är att vänstern är minst lika tjurskalligt benägen att hålla fast vid frågor om skattepolitik och offentlig sektor, som högern är. Den är minst lika dålig på att fånga upp samtida debatter kring allt ifrån datalagringsdirektiv till transsexuellas rättigheter.

Solidaritet var det begrepp som fick mig att engagera mig politiskt i vänsterrörelsen. Det är ett begrepp som sträcker sig mycket bredare än klassfrågor och marxistiska tolkningar av samhället. Solidaritet handlar om inkludering, förståelse och respekt för varandras olikheter. Det bygger inte på den nyliberala konsensusmetoden där alla ska med, utan blundar inte för konflikt och makthierarkier av alla de slag. Solidaritet ser maktkonflikter och låter oss ingå i både heliga och oheliga allianser i diverse frågor. En vänsterrörelse som inkluderar alla former av rättvisefrågor och börjar ta begreppet solidaritet på allvar är det enda sättet att bygga en trovärdig vänsterpolitik för såväl samtid som framtid.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 13/2

Jag är en lättflirtad jävel. När Newsmill ringer och erbjuder mig pengar för att skriva en text om mitt sporthat kan jag inte låta bli. Jag tycker att det finns relevans och bra argument i texten och att gå loss, utan att tänka på att det ska vara fint och pragmatiskt skrivet, är enormt skönt ibland. Just därför kan jag uppskatta att kombinera kultursidor med exempelvis Newsmills trollbetestexter. Analys vs härj, jag gillar ju båda.

Däremot är rubriksättningen fortfarande helt åt helvete och jag hade önskat att den feministiska vinkeln var mindre central. Sporthat är könslöst och fuck no att jag tänker leda något ”kvinnouppror”. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. I did it for the lulz?

Plötsligt är bedragerskan ensam, som en regnvåt daggmask efter ett skyfall ligger hon och krälar i asfalten. När snedsteget är blottat i sin tillfälliga förlustelse och förgänglighet, har en kvinna ingenting kvar. Hon står där med sin korkade kjol uppdragen till midjan. En otrogen kvinna är det fånigaste man kan se.

Så svidande är ensamheten i den tillfälliga flykten till en vän, med gamla pizzakartonger och vinflaskor staplade i huset där istapparna rasar tillsammans med skammens tårar och spårvagnarna får kartongberget att falla ner från köksbordet som det raserade korthus också bedragerskan är.

Disciplinera din mutta, kvinna!

Ett enda rus, ett enda meningslöst pirr i underlivet kan rasera allt du har. Allting som betyder något rycks ifrån dig. Din man, dina barn, ditt hus, din värdighet, din heder. En sak bör en kvinna lära sig och det är att ta kontrollen över sitt kön. Vad är det för värdelösa kvinnor som låter en blodröd liten klitorismuskel styra sina liv? Vilka sorgliga förlåt har man att komma med när man krälar i stoftet av den kvinna man en gång var?

En riktig kvinna kan stå emot. En riktig kvinna behöver inte söka tillfällig bekräftelse i otroheten. Jag vet. För jag var en gång allt annat än en riktig kvinna. Jag bedrog alla som kom mig nära och jag har inga ursäkter som räcker till. Jag svek varenda stackare som gjorde misstaget att försöka komma mig inpå livet. Det var längesedan nu och jag har lärt mig av mina misstag. Jag skriver den här texten för att du, bedragerskan, ska veta det: Man kan lära sig av sina misstag, man kan bli en bättre människa. Någon som jag.

Du kommer att bli förlåten. Du kommer att kunna se dig själv i ögonen igen. Men din kvinnlighet får du kämpa för att återerövra.

Fotnot: Originalet finner ni här och Gustav bloggar om det här.

Med start i eftermiddag och några onsdagar framåt kommer jag att ha en liten programserie i Sjuhärad Direkt på temat Feminism – så funkar det. Frågor som varför hatar feminister män och varför feminister alltid är så fula ska en gång för alla besvaras.

Webblyssna här!

Det var en Valborgsmässoafton för några år sedan, som jag och mitt närmaste gäng hade bestämt oss för att fira ihop. En av mina vänner hade en kompis som hon bjöd med, som i sin tur bjöd med en annan bekant. Vi välkomnade dem naturligtvis.

Kvällen slutade i en katastrof. Vi som känner varandra så pass väl och har umgåtts så länge, har skapat en hel del normer och vanor kring vad som är okej att uttrycka och inte. Vi kan diskutera samhället med ett samförstånd om att vi i grunden har samma värderingar, även då vi inte håller med varandra i sakfrågor. Vi tror oss ha likvärdiga tankar, som gör att vissa saker alltid förutsätts. Den bekanta hade helt andra normer än vad vi hade.

Där satt vi med våra flaskor vitt ekologiskt och diskuterade en feministisk avhandling och in kom den bekanta med en helt annan klädstil, starkcider på burk. Hon började dra blondinskämt och prata om att somliga tjejer förtjänar att kallas madrasser.

Vi ryggade tillbaka. Vi gick in i andra rum och började viska om henne, undra varför hon skulle komma hit och förstöra vår fest. Någon enstaka vågade säga emot henne, men de flesta av oss gjorde inte det. Istället bestämde vi oss för att hon inte hade något att göra.

Jag tror aldrig att mitt gäng, av individer med egna personligheter och olika åsikter, har varit så sammansvetsade som under denna Valborgsmässoafton. Vi var inte medvetna om hur lika vi är förrän någon helt tydligt gick in och var annorlunda, jämfört med hur vi betraktar saker. Vi vet egentligen ingenting om vad som utgör praxis, normer och förutsatta grundvärden i vårt gäng. Det enda vi egentligen visste och fortfarande vet att vi i alla fall inte är som de andra, som kommer in och stör och inte är som oss.

På samma sätt verkar diskussionerna kring nationalism och nationell identitet. Vad utgör egentligen en svensk eller en europeisk identitet? Vad är våra grundvärderingar som vi vägrar rucka på? I det ohyggligt dåliga material som SFI-undervisningen använder, finns en tydlig mall.

I Sverige delar man på hushållet. Man slår inte barnen. Mannen och kvinnan är jämställda. Man betalar skatt och gör rätt för sig. Vi är fria, men man får inte göra något som bryter mot lagen. Här finns homosexuella och det är helt okej. Sveriges grundvärderingar är tolerans och jämlikhet.

Sällan har det som skall sägas utgöra stommen i den svenska nationaliteten uttryckts så övertygat och enkelspårigt, som i det material som ska presentera landet för ”dom andra”. De som vi förutsätter inte är som oss. Hatbrott, homofobi, dubbelarbetande kvinnor och kvinnomisshandel är bara några av de faktorer som utgör en mer komplex bild av vårt samhälle. Även om det finns lagar som tydligt tar avstånd från en del av de ovan uppräknade samhällsfaktorerna är det inte många svenskar som skulle skriva under på att det där är en heltäckande bild av vår nationella identitet.

På samma sätt tror vi oss ha funnit en gemensam identitet i den västerländska kulturen av upplysning och modernism. Om du inte är med oss är du emot oss, även fast det även här förekommer allt ifrån inskränkningar i abortlagar som tortyr.

Jag tror varken på en nationell, västerländsk eller ens gruppgemensam identitet. Det enda som får oss att häftigt bekräfta vad vi tror är våra egna värderingar, är när de ställs mot ett inbillat hot. Istället för att ta diskussionen om vad detta hot; från flyktingar, från muslimer eller invandrare, egentligen består av går vi undan och viskar om att vi i alla fall inte är som dom.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 5/2

Sällan blir de gamla dikotomiernas alltjämt levande roll i vårt tänkande så tydligt som när det kommer till moderskap. Alla upprörda röster och ihärdiga journalistfrågor kring Birgitta Ohlssons graviditet i samband med tung ministerpost vittnar om vilken känslig fråga mödrarollen fortfarande är. För en blivande mor bör den privata rollen vara viktigare än den offentliga och naturen gå före kulturen.

Moderskapet framställs ofta, i synnerhet i jämförelse med faderskapet, som en naturlig och självklar roll. Men efter flera år av romaner som skildrar fäder, i termer av både komplexitet och konflikter, är det i år kanske mammornas tur att på riktigt äntra den litterära scenen. Ett flertal svenska romaner, nu senast Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan, har relationen till sin mor som utgångspunkt. Förhoppningsvis kan litteraturen ge det som samhällsdebatten saknar: En mer fördjupad och komplex skildring av såväl mödrar som moderskap.

Kommentar publicerad i GP Kultur 7/2

Jag är så glad över att diskussion och inspiration kring hälsa och träning äntligen håller på att utökas med fler perspektiv. Linna Johanssons träningsskola är det bästa som har skrivits om träning. Helt andra förhållningssätt och råd än vad jag någonsin läst förut, men längtat efter.

Superkreativa Kaia har nyligen startat bloggen Hälsa är mer än en siffra. En blogg som gör upp med myter om fetma, ideal och behandlar hälsa – oavsett vad man väger eller vilken storlek man drar. Jag gillar framförallt tankarna kring intuitivt ätande och jag blir otroligt inspirerad av den. En svenskspråkig blogg om fat acceptance är mycket, mycket efterlängtat. Läs!

Det finns flera anledningar till att jag är tacksam över att diskussioner kring träning och hälsa blir bredare. Dels ur aspekter som rör ideal och ätstörningar. Dels om att jag själv är träningsnörd sedan ett flertal år tillbaka. Jag har också tänkt mycket på den inledning som präglades mig under tonåren då man antingen var sportfåne eller helt anti. I mina indiekretsar av för mycket kaffe, cigg och ingen mat var träning haram. Fortfarande verkar somliga leva i den villfarelsen att man antingen är träningsmänniska, eller så är man det inte. Jag hör så många som påstår att träning verkar vara en livsstil, som helt enkelt inte är något för dem. Ingenting kunde vara mer fel. Våra kroppar är inte konstruerade för stillasittande, de mår inte bra av det. De mår, ur väldigt många aspekter, bättre av att röra på sig.

Jag fick nyligen ett mail från någon som undrade hur man kom igång med träning om man inte var någon träningsmänniska och tyckte att det mest verkade läskigt. Jag svarade såhär:

”Jag kommer inte riktigt ihåg när jag hittade träningsglädjen, det var ju ganska sent. Men det var förmodligen känslan av att det var något som jag unnade mig i vardagen. Mitt i alla prestationer och krav och saker man ska göra fick jag liksom en timme med bara mig själv och min kropp flera gånger i veckan. Det är det som håller kvar mig. Känslan av att nu gör jag något bara för mig själv och min kropp. Kroppen är inte min fiende som jag ska tvinga att göra något, den är heller inte något som bara går runt och håller uppe min hjärna. Jag och kroppen är ihop.

Det är en klyscha, men jag tror att alla kan hitta en träningsglädje. Jag blir dock hemskt ledsen när jag ser alla januariförsökare, efter nyårslöften, som köper ett dyrt gymkort och sen står de på en tråkig jävla trappmaskin en timme, pratar om att nu har de varit duktiga och går hem. FEL FEL FEL. Varför göra något som är så erbarmligt tråkigt bara för att vara duktig?

Jag tror att det avgörande är att sluta se träningen som en prestation eller något som gör en duktig. Eller att man ”ska bli” en träningsmänniska. Istället tänka på allt man får: Bättre hållning, djupare andning, djupare sömn, mer stresstolerans, mindre skavont av datorsittande och allt möjligt dåligt man utsätter kroppen för och inte minst känslan av att bara få umgås med sin kropp några timmar och skita i allt annat. Och också att det bara är man själv som bestämmer hur träningen ska se ut. Skit i gymhunkar som stönar i bänkpressen eller folk som kutar skitfort, blunda för aerobicskoreografimästare och folk med matchande träningskläder. De har sin träning, du har din. De har sin kropp, du har din. Du är inte där för att vara som dem, för att bli som dem. Du är där för att ta hand om dig själv, utifrån dig och dina förutsättningar.

När det kommer till löpning, som jag började med för något halvår sen, var den tanken helt avgörande. Jag har hatat löpning i hela mitt liv, men alltid drömt om att bli en människa som tar löprundor och hurtar förbi i snabbt tempo. Jag ville bli en löpmänniska, helt enkelt. Och varenda gång jag försökt har jag flåsat och halvgått i fem kilometer, fått skavsår och håll och hatat mig själv för att jag är så jävla dålig på löpning.

Men tillslut sket jag i det. Jag drömde om att lunka på, få upp pulsen lite, springa i min takt och vara alldeles ensam med tankar och musik i frisk luft. Det kändes som ett sätt för mig att få vara helt för mig själv och få ut stress ur kroppen. Så jag springer i urfula kläder, gamla joggingskor och är för det mesta usel. Verkligen pinsamt usel. Men jag älskar det. Oavsett om jag måste gå en bit eller om jag har en bra dag då jag märker framsteg och bara lyckospringer på endorfiner, så är det så jävla värt. Jag är ingen löparmänniska, men det skiter jag i för jag springer ändå.”

Jag tror att det är så man måste tänka. Skit i om du inte är en träningsmänniska. Träna ändå.

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en mycket intressant text i senaste numret av Arena. Hon skriver om texten här. Dock skulle jag vilja påstå att det finns ett fel i texten rörande hur länge vi har haft tanken om den solitära tänkaren som skapar ur intet. Det är snarare än ännu mer modern företeelse än Hadley-Kamptz beskriver.

För att koppla detta till en text som jag skrivit, som inte heller finns på nätet: I senaste numret av Axess skriver om jag humaniorans fall, i tider av anställningsbarhetskrav och allt större krav på nyttorelevans på forskning. Jag tror istället att det som vi refererat till som bildning och det bildningsideal som skapats under det senaste århundradet, kommer att alltmer lämna universitetet. Det är inte längre en fråga om akademiska poäng i första hand, utan snarare ett kollektivt och fragmentariskt utbyte av tankar. Vilket inte gör att bildningsidealet dör ut, utan snarare blir mer vitalt än på länge.

I texten påvisar jag också hur det var på detta sätt som nyhumanismen i själva verket skapades. Humboldts Berlinuniversitet, som blev bildningens centrum och vars idéer kring lärande för utveckling av människan var grundläggande i humaniorans spridning, föregicks inte av ensamma genier på kammare. I stället skapades det ur lösa seminarieformer, tankeutbyten och kluster. I den sentida besattheten av upphovsmän och ensamma forskare har det varit svårt att tolka deras seminarieanteckningar, då det är omöjligt att säga vems kunskap som manifesteras. Dokumenten består istället av fragmentariska, dialogiska växlingar mellan varandra, som länkar i varandra, snarare än står som solitära. Jag tror att det snarare är ditåt som vi är på väg igen, än att bildningen är på väg att dö ut.

Hela texten läser ni i Axess nr 1/2010.

Kvällens förfest: Var såklart i mitt, Gustavs och Malins hotellrum där expojkvän och Karin senare anslöt. Bubbel, Darin, smink och skålar!

Kvällens starkaste: Julia Skott hade kameliadamshosta och hade legat sjuk länge, men dök ändå upp med fantastiska korkskruvslockar och förtjusande make och såg och var helt strålande.

Kvällens stiligaste: Piratförlaget-Mattias såklart. Alltid.

Kvällens snyggaste: Hanna Fridén. Jag säger som Mymlan: Vore jag inte gammal och straight så…eller vänta nu. Och sedan såklart min kille, som helt riktigt kallade modebloggskille av Lisa Magnusson. Väst, scarf och wifebeater ftw.

Kvällens OMFG: Paradise Hotel-medlemmar var där! Jag pep av kusinen-från-landet-lycka när Cimon gick förbi, smög iväg till Gustav och viskade om Cimons närvaro i hans öra. Vilket gjorde Gustav så exalterad att hans armviftande ledde till att halva mitt glas gratisvin spilldes ut.

Kvällens gravidmageutveckling: Johanna Ögrens. Fascinerande att träffa henne ungefär var tredje månad och se hur magen har växt. Fast nästa gång är nog bebisen inte kvar däri.

Kvällens exalterade lyssnande: Isabelle Ståhls. Jag vet att du har issues med det, men fan Isabelle, jag älskar din exalterade återkoppling när någon pratar. Enda problemet är väl att människor som jag får prathybris och aldrig håller tyst då.

Kvällens berusningsutveckling: När jag mötte Daniel Åberg tidigt under kvällen pratade vi bokutgivning. Några timmar senare pratade jag bara om Paradise Hotels närvaro.

Kvällens anonyma: Älskade dumburk. Kul att äntligen få ett ansikte till bloggen!

Kvällens publikbrölande: Gustav skrek så att jag ömsom skrattade och nervösade över att folk skulle höra.

Kvällens insiderforskare: Mitt ex som befinner sig helt utanför både Twitter- media- och bloggvärld. Han stod mest och log fascinerat och mumlade något om social studie.

Kvällens sämsta möte: Både Julia och Karin pratade länge med Hanna Hellqvist. Det enda jag fick ur mig var ett ”männ guu va braru ä”. Senare, i sällskap av Ulrika Good och GP-damerna Britz och Wieselgren, tjatade jag på henne att skaffa Twitter.

Kvällens roligaste förlorare: Wierd Sciencefolket som jag sammanstrålade med i baren efter att vi båda förlorat våra klasser.

Kvällens feltänk 1: Tre rundor twittershots i baren var minst två för mycket, å båda min berusnings och ekonomis vägnar.

Kvällens feltänk 2: Min och Lisa Magnussons pakt om att ligga med någon av Paradise Hotel-deltagarna om de dök upp igen. Tack och lov att de inte gjorde det.

Kvällens feltänk 3: Att jag inte vann såklart. What’s up with dat?

Kvällens bästa: Sällskapet och mötena. Åh, vad roligt det var.

Få akademiska discipliner är så omdiskuterade som genusvetenskap.

På antifeministiska bloggar och forum är ämnet ett hett byte att hugga på så fort chansen ges. Debattörer som Tanja Bergqvist och Per Ström, som aldrig förspiller en chans att utmåla statsfeminismen och dess gelikar som samhällets största hot, utmålar genusvetenskap som ett pseudoämne med ambition att uppfostra nya generationer kvinnor i den renläriga feminismen.

Likaså är många kritiska till hur det genusvetenskapliga ämnet förhåller sig till en forskning fri från politisk styrning, samt de genus- och mångfaldsplaner som har börjat genomsyra universitet och dess institutioner. Johan Lundberg, chefredaktör på Axess, har i ett otal texter jämfört universitetens genusarbete med totalitarism, styrning och dragit referenser till George Orwells 1984.

Jag håller med Lundberg om att de genuscertifieringar som pågår är problematiska. Både jag och många bekanta som studerar vittnar om problemen när ointresserade och ovilliga föreläsare tvingas peta in någon genusaspekt i sitt material. Att få någon som föreläser om språkfilosofi att hitta en genusvetenskaplig vinkel leder i själva verket snarare till en hopplös situation där föreläsaren avslutar med något mumlande om att det inte fanns så många framträdande kvinnliga språkfilosofer på 1700-talet.

Däremot är det ett faktum att universitet dras med stora problem rörande dålig insyn, dåliga arbetsmiljöer och ojämlika villkor. Flertalet undersökningar visar att universitetsvärlden är en plats där både mobbning, sexuella trakasserier och härskartekniker förekommer i hög utsträckning. Det som universiteten behöver här är större insyn och bättre arbete, istället för att sätta sin tillförsikt till att den fria forskningen ska lösa alla strukturella, såväl som interna, problem.

Men genusvetenskap har föga med tafatta jämställdets- och mångfaldspolicys att göra. Den kan heller inte sammankopplas med vare sig könsmaktsordningsteorier eller statsfeminism. Snarare verkar genusvetenskapen som en kritisk blick på dessa.

Mitt år på masternivå i genusvetenskap var det som verkligen lärde mig vikten av kritiskt tänkande och ifrågasättande av auktoriteter. Vi diskuterade allt ifrån problemen med identitetspolitik, klass, handikapp, postkolonialism, segregation och HBT-frågor. Vi läste texter som emotsade varandra och hade långa diskussioner. Jag har aldrig läst någon universitetskurs som så starkt betonat vikten av kritiskt ifrågasättande och att tänka själv som genusvetenskapen gjorde. Genusvetenskapen är en nödvändig, tvärvetenskaplig disciplin som ligger i gränslandet mellan idé- och lärdomshistoria, sociologi, lingvistik och socialantropologi. Ämnen som så vitt jag vet aldrig anklagats för att vara politiskt styrda, trots deras politiska innehåll. Om den fria forskningen ska bestå behöver den också studenter som är skolade i fritt och kritiskt tänkande. Där har genusvetenskapen, bättre än många andra discipliner, lyckats.

Krönika publicerad i VK 4/2

Mitt första P3-inhopp på ett halvår gick väl sådär, med facit i hand. Tokförkyld, med utmattning i kroppen, tog jag mig till studion. Hällde i mig en kopp kaffe, pratade lite om tafsningar på krogen som var ämnet för dagen och precis när vi skulle avsluta för låt började det flimra framför ögonen och Soraya mittemot mig förvandlades till fyra Sorayor som dansade omkring (vilket ju i en annan situation vore ytterst behagligt, men inte när det samtidigt känns som om skallen håller på att implodera).

Efter att Viita kollat värmen på pannan efter feber, Åsa lånat ut jacka och Soraya gett mig Ipren gjorde jag ett nytt tappert försök. Precis när vi åter ska vara i sändning blir det svart för ögonen och jag hjälper min kropp ner på golvet där jag blir liggande ett tag.

Okej kroppen. I got the deal. Jag åkte hem, sov resten av dagen, drack smoothies och tittade på tråkig TV. Gustav anlände efter dayjob med värktabletter och jag somnade in intill honom. Söndagen bestod av att sova räv tillsammans i flera timmar, äta sen långfrukost. Kolla South Park, lyssna på Alicia Keys, sortera papper, diskutera, renbädda sängen. Bara lugn och stilla vardag. Exet kom över och åt varma mackor med oss och kombon, vi småjiddrade lite som vanligt och skrattade åt det mesta. Gustav skrev artikel, jag kollade urtråkig partiledardebatt, han köpte godis, jag avbokade ett möte imorgon bitti.

Som jag hatade vardagen i så många år. Som jag ville fly från den; väntade bara på äventyr, om än äventyr i en kontrollerad förpackning som passar den neurotiska jäveln som aldrig skulle få för sig att backpacka eller flytta utomlands eller något annat osäkert och okontrollerad. Ändå, vardag och rutiner var avskyvärt, så smått och livsfattigt.

Jag har älskat dramatik, jag har älskat äventyr, jag har älskat att göra livet till en roman i sig själv som jag kan skriva om i episka ordalag. Ju mer känslor, stora ord, frätande skrik och tårar, desto mer är livet på riktigt.

Fuck that, ärligt talat. Mitt liv har aldrig varit så mycket på riktigt som när jag sket i dramatiken och romantiken och började älska vardagen. För att parafrasera Mona Sahlins uttalande om att det är häftigt att betala skatt, skulle jag vilja påstå att det är häftigt att ha en vardag som är trygg och lugn.

Det är säkerligen någonting som går hand i hand med att min arbetslivsvardag blivit allt mindre rutinmässig, samt ett kaotiskt förra år. Ju mer jag springer på möten, träffar människor, intervjuar, projektlobbar, skriver och minglar, desto mindre behöver jag spänning utanför ett jobb som består av minst 50 timmars arbetsvecka av kreativitet och rätt mycket social kompetens. Snarare längtar jag bara lugn och tystnad, närmaste vännerna och kravlöst umgänge utanför allt det.

Jag behöver inte göra den stora romanen av mitt liv, jag vill inte ha någonting som går att romantisera i svepande gester. Det är så förbannat jävla stort att gå på Netto och handla ihop och fnittra över konstiga extraprisvaror med människan jag älskar, att utbyta menande blickar över konstiga människor på samma spårvagn, att ligga en hel dag i underkläder under täcket och klämma i oss godis och Californication-avsnitt tills vi storknar eller dra interna skämt till varandra över varsin laptop. Jag vill varken ha dramatik, tårar, rosor eller storgräl just nu. Bara detta.

Lika stort är det att återse närmaste vännerna på samma fest, sitta och prata om alltifrån forskning, utrotningen av ålen till sex med samma intensitet och aldrig känna någon rädsla för att säga fel, säga något konstigt, producera ett jag. Eller att prata med exet en bakfull söndag, bli osams med varandra och småskrika i luren i trygg visshet om att om en kvart ringer någon av oss upp (oftast han) och vi skrattar och konstaterar att det är skönt att ha någon att ta ut sin bakissurhet på.

Eller att hänga med mig själv, OMG vad jag älskar det. Läsa böcker, baka bröd, lyssna på P1 och eftermiddagsslumra.

Jag tar hand om mig själv just så att vardagen inte är min fiende längre, utan den som jag unnar mig hela tiden för att orka.

Men det finns en del saker som jag inte orkar just nu. Som att blogga eller ha det där Twitterfönstret öppet för jämnan. Jämte skribentuppdrag och dylikt sitter jag och skriver på romanen just nu. Det är ett helt annat sorts skrivande, ett som kombineras dåligt med ett ständigt öga på bloggvärlden och tidningsuppdateringar. Jag tror föga på författarasketism och ensamhetsklyschor, men jag vet hur jag fungerar. Jag kan omöjligt fokusera om jag inte får absolut tystnad och ro att ge mig in i den där romanvärlden ordentligt.

Bloggen kommer att stryka på foten ett tag nu, liksom ständig social interaktion. Stay tuned och bear with me.

När jag stänger dörren till hotellrummet blir det plötsligt tyst och helt stilla. Ingenting ropar efter min uppmärksamhet, ingenting ligger och skräpar och stör.

Jag har tagit in på hotell, som ett utfall av en desperat längtan efter just den tystnaden. En tystnad som inte bara handlar om omkringliggande ljud och störande buller, utan mer en slags stillhet. En tid där bara mitt huvud får plats.

Jag lägger mig på sängen. Den är anonymt bäddad enligt gängse hotellstandard. Modern design, sparsmakat och stilrent. Sedan sätter jag upp skylten på min dörr. Do not disturb. Det är den sortens skylt som bara finns på hotell och som markerar min absoluta frist.

Jag packar upp pocketböcker, lite matsäck och en flaska vatten. Läser förstrött i några bestsellers, innan jag ömsom halvslumrar och ömsom stirrar upp i taket. Jag stirrar och tänker. Här ska jag ligga i ett dygn och bara vara tänkande och tyst.

Do not disturb. Så sällan som jag säger det. Jag säger tvärtom. Kom in, kom närmare och klart vi ska ses. Klart jag ska vara med och hej, vi måste ju också träffas. Kom in mediabevakning, artiklar, twitterflöde och bloggläsande. Jag säger ja till allt. Jag har aldrig känt behovet av att stänga av förrän nu.

Det kom till en punkt då jag tappade min egen röst, tappade bort vad jag höll på med, för att jag fastnat mitt i bruset. Att ständigt ha ett fönster öppet mot Twitter är att ständigt befinna sig på en högljudd hemmafest där mängder av människor pratar i munnen på varandra. Ibland fångar man upp en intressant diskussion, ibland skriker någon ut något som man vill veta mer om. Ofta fastnar man i ämnet för dagen, Edvard Unsgaards Facebookstatus eller genikulten kring Stig Larsson. Alla pratar om samma sak, försöker överbräcka varandra i roliga oneliners, men väldigt lite sägs egentligen. Istället är mitt huvud fyllt av teckenbegränsade skrik från halva media-Sverige, utan att jag egentligen vet om någonting har sagts.

Samma sak med tidningsläsandet, blogguppdateringarna som jag inte vill missa. Svepande nedstamp i korthet, sedan vidare. Åsikter och röster fyller mig utan att jag vet vilka jag vill ha där. Mitt i allt försöker jag hitta en egen röst i bruset. Ibland drunknar den.

Jag tar in på hotell för att den har drunknat. För att mitt huvud är så fyllt av informationsöverflöd och tjattrande att jag tillslut inte förmår tänka. I informationens tidsålder, med denna hastighet, finns ingen tid för eftertänksamhet. Heller inte att välja och sålla ut vad som är intressant. Allting serverat, på en gång.

I ett dygn ligger jag på hotellet, säger nej till dem som vill träffa mig. Jag hittar tillbaka till min egen röst. Hädanefter ska jag påminna mig själv om att skylten finns, även utanför hotellkomplexen. Stäng ner Twitterfönstret, slå igen tidningen, slå av TV:n och mobiltelefonen. Do not disturb.

Krönika publicerad i BT Kultur 30/1

Igår körde Sjuhärad Direkt specialsändning om fula ord. Jag var med som en av experterna. På vad vet jag inte riktigt, men det var väldigt roligt att exemplifiera mina best of bajsleken och ifrågasätta inringande lyssnare som höll den vanliga harangen om att ungdomar har ett så dåligt språk nuförtiden.

Imorgon hörs jag i riksetern, i P3:s Morgonpasset Helg. Jag och Kristoffer Viita är lördagspanelen, som varannan lördag diskuterar och reflekterar. Från niotiden och framåt kan man vakna till våra röster.

Om 00-talet var det årtionde då autenticitet blev ett ledord för såväl dokusåpor som självbiografiska romaner var det också det årtionde då det övernaturliga, fantasy och skräck samsades i tablåer och bokhyllor.

Just nu befinner vi oss i ett brett spektra av vampyrer, spökjägare, varulvar och trollkarlar som säljer böcker, drar biopublik och TV-tittare som aldrig förr. Jämte autenticiteten och verklighetsvurmen verkar vår fascination för det övernaturliga och fantasivarelser vara större än någonsin.

Man kan se denna trend som en mottrend till realitysåpor, uppfostrings-TV och makeovers. När vi engagerat oss i tillräckligt många människors liv i instängda hus och öar, när vi sett tillräckligt många omdesignade lägenheter och nybyggda hus och skärskådat oss själva i människor i skriande behov av alltifrån supernannys till ekonomisk rådgivning. Vad händer då? Vi flyr så långt bort från det som vi kan.

Autenticiteten, och det som framställs som verklighet, innefattar ett studerande av människan och det mänskliga subjektet. Hur lite vi än har gemensamt med Paradise Hotel-deltagare eller mikrolåntagare i Lyxfällan speglas vårt mänskliga beteende i deras. Verklighetsvurmen blir också ett ständigt idisslande av vår samtid, våra medmänniskor och oss själva.

Likaså har mängder av de dramaserier som producerades under förra decenniet haft en utredande ingång till den mänskliga naturen. Terapiserien In Treatment och den närgångna studien av kärleksrelationer i Tell Me You Love Me har samsats med ingående närstudier av maffialedare i The Sopranos och begravningsentrepenörsfamiljen i Six Feet Under. Sex and the City byggde i allra högsta grad på identifikation, liksom grabbgänget i Entourage till viss del gjorde, trots Hollywoodkontexten.

Som en motvikt till detta konstanta utredande av det mänskliga subjektet, identifikation och självspegling skapas så en trend av vampyrer, spöken och superhjältar. Någonting fullständigt bortom vår vardag.

Populärkulturen har här skickligt fångat upp en längtan. Under ett kaosartat decennium av terroristhot och en världsomspännande ekonomisk kris är det möjligt att tänka sig att behovet av någonting bortom en krass vardag och det egna subjektet har byggts upp allt starkare. Samtidigt har religionen, i ett postsekulärt samhälle, i mångt och mycket ersatts av en stark tilltro till individens ansvar och egna ställning. Du skall icke hava andra gudar jämte livscoachen; i det populärkulturella formatet inkarnerad som nannys, hälsocoacher, inredare, städpatruller och ekonomiska rådgivare. Ditt ansvar att lyckas ligger på dig själv och det är du som ska utforska dig själv och göra dig själv lyckligare.

När världen rasar samman i oro, krig och massarbetslöshet visar sig den egna lyckans smed inte vara särskilt mycket värd. Bearbetandet av oss själva, gestaltade genom karaktärer eller dokudeltagare, är inte längre lika intressant. Den TV-trend som tilltalat behovet av att synas, av att vara någon och få femton minuter i dokusåpa-rampljuset ställs mot en insikt om subjektets flyktighet i en värld som vi ändå inte kan kontrollera.

Så vad återstår? En verklighetsflykt. Ett uppfångande av en längtan efter något bortom en krass verklighet, ett behov av andlighet och mysticism. Religion är fortfarande alltför kontroversiellt. Att istället leka med vår fascination och våra kulturellt gemensamma myter kring spöken, häxor och vampyrer är betydligt enklare. Det inger en känsla av en värld större än den genomupplysta tid som vi lever i. En motreaktion mot en framgångstanke, där den västerländska kulturen och massindustrialism har varit målet. Den formen av samhälle har alltmer visat sig vara bräcklig, genom såväl ekonomisk nedgång som klimatpåverkan. Upplysningen var inte tillräcklig.

Istället ses en renässans för gamla sägner om blodtörstiga vampyrer och häxor i skogen, omformade i populärkulturella förpackningar. Likaså fångar TV-formatet upp såväl massmördaren dold i villaförortens maskering i Dexter, superhjältar med hemliga förmågor i Heroes och dolda hot på en öde ö efter en flygplanskrasch i Lost. Vi vill fortfarande lockas, skrämmas och fascineras av det som på riktigt står utom vår makt.

En möjlig utveckling är att populärkulturen tillslut vågar ge sig i kast med religionen. I vår kommer SVT att sända en serie om Jesus, med Jonas Gardell som konnässör. Huruvida den konkurrerar ut spökjakter på TV4plus eller stannar som en förnumstig utbildningsserie för de redan intresserade återstår att se. En verklig religionstrend kommer inte att märkas förrän de större TV-bolagen och filmregissörer bortom Mel Gibson vågar ta i ämnet.

Risken är att det är alltför känsligt. Religionen har blivit en del av den kaosartade tid som vi lever i och att avteckna Muhammed i en amerikansk TV-serie är föga troligt som framtidsscenario. Tolkningar av alla typ av religioner kommer att röra om känslor. Det är enklare att göra ännu en vampyr-spinoff än att på riktigt börja utforska vårt existentiella sökande.

Text publicerad i GP Kultur 28/1

Två av de mest omdiskuterade dokusåporna just nu är SVT:s Stjärnorna på slottet samt TV6:s Paradise Hotel. Jag kan utan omsvep erkänna att jag följer och älskar dem båda. Hur detta mottas av andra ser dock något annorlunda ut, beroende på vilket program som jag väljer att tala om.

Den förstnämnda av dem är Public Service-TV för en bred massa som den ska se ut. Med ett anslag av gemytlighet och puttrighet sätter man fem stycken breda och folkkära stjärnor på ett slott och låter dem bestämma aktiviteter, tala om sina liv, äta god mat och dricka vin. En Här är ditt liv-version av dokusåpan där kändisar står i centrum och inte intriger och bråk. Stjärnorna på slottet är också den dokusåpa som både min mamma och min mormor följer, som diskuteras i TV-krönikor och i fikarum. Familjeunderhållning på prime time.

Paradise Hotel är raka motsatsen i sin marknadsföring. Den unga underdogkanalen TV6 skickar ett gäng yngre, modellsnygga människor med arbeten av typen ”bartender” och ”modell” till ett lyxhotell där allt går ut på att vara i par. Den som blir utan partner på parceremonin åker ut. Här vinns tydliga vinnare och förlorare och programmets bärande idé är paktande, intriger, lögner och flirtande som tävling. De mest frekventa inslagen består av fylla, gräl och juckande under täcken filmat med nattkamera.

När jag diskuterar Paradise Hotel med människor jag känner utsätts jag allt som oftast av fördömande blickar. Den sortens dokusåpa, med stylade unga människor som super och har sex, är en del av yngre generationers förvirring. Barn som växer upp idag som ser sådana program, vart ska det sluta? Det anses i största allmänhet som den lägsta sortens TV och kulturyttring. Det är en fruktansvärt simpel programidé och visst kan man kritisera produktionsbolaget för att plantera och utnyttja unga människors vilja till kändisskap. Men skillnaden mellan Paradise Hotel och Stjärnorna på slottet är inte särskilt stor.

Jag ser få skillnader i Kjell Bergqvist vinmosiga skratt när han tar Siw Malmqvist på brösten och frågar om de är äkta och tequilarace-hångel på paradisön. Björn Ranelids personliga vendetta mot sina belackare är snarlikt de pinsamma konflikter som utspelar sig på TV6. Tommy Körbergs bufflighet kan utan problem mäta sig med 20-åriga mäns självhävdande när de bråkar om samma kvinna.

Den största skillnaden, förutom tävlingsmoment och kanal, ligger snarare i betraktarens öga. På Stjärnorna på slottet samlas folkkära kändisar, beundrade i decennier. På Paradise Hotel är det mediasugna ungdomar. I det förstnämnda fallet handlar det om att ta en grupp människor som den stora massan förväntas se upp till och beundra, i det andra att vi snarare ska skratta åt dem.

Att fylla, flirtar och sexism får passera obemärkt som familjeunderhållning i Stjärnorna på slottet, men ses som skadligt för barn i Paradise Hotel handlar snarare om deltagarnas status och klass än någonting annat.

Krönika publicerad i VK 22/1