Elin Grelsson Almestad

Text publicerad i GP Kultur 20/4

I början av det här året sammanfattade DN Kulturs skribent Malin Ullgren mångas tankar i en krönika (2/1):

”I år vill jag ha min framtidstro tillbaka. 2012 försvann den. Varför?

När jag är riktigt orolig för något, brukar jag fråga andra om de är lika oroliga (…) Därför har jag under hösten frågat människor i olika privata sammanhang – har ni undergångsångest?”

Ullgren beskriver hur responsen som hon fått har bekräftat oron. Vi är många som är skräckslagna inför de reella hoten, som inte längre ser framtiden an utan i stället noterar många parallella utvecklingar som går åt fel håll: fascistiska partiers framflyttade positioner i Europa, en världsekonomi i gungning, ökade krav på livsmedelsförsörjning, sinande olja och klimatförändringar för att bara nämna några faktorer som kan ge vem som helst sömnlösa nätter och dystopiska framtidstankar.

80 procent av Sveriges unga känner ångest inför klimatförändringarna, enligt en enkät av Världsnaturfonden. I en undersökning av SOM-institutet är klimat, överanvändning av jordens resurser och tillstånden i haven det som oroar svenskarna mest.

Det är här politiken ska vara en förenande och lugnande kraft. I stället för ett land av individer med oro och politisk depression ska politiken förmå oss att samla oss till förändring, engagemang och gå i fronten för att omvandla samhället och bidra med visioner om hur vi kan stoppa de hot som är en reell del av framtiden. Politikens själva väsen borde handla om att möjliggöra både verklighetsförankrade reformer och storslagna utopier, allt i en kollektiv anda av förändring.

Kanske fanns det en sådan grundtanke när regeringen 2011 tillsatte Framtidskommissionen. Ett projekt som syftade till att ”identifiera och analysera de samhällsutmaningar som Sverige står inför på längre sikt.” Ett ambitiöst projekt, som spottat ur sig delrapporter om allt från miljö till en åldrande befolkning, som låtit gymnasieelever skriva ner sina tankar om framtiden och bloggare delta i en bloggstafett om sina visioner och tankar kring framtida utmaningar. Det har ordnats seminarier, öppna möten, workshops, skapats delprojekt, en debattantologi och underlagsrapporter och bjudits in myndigheter, organisationer, forskare och företag. Slutrapporten, en nästan 300 sidor lång lunta, är undertecknad av Alliansens partiledare och har ambitionen att ge ”en bred beskrivning av ett urval olika framtidsutmaningar som Sverige står inför på vägen mot 2020 och 2050.” Det är en rapport präglad av floskler, upprepningar och med en skriande avsaknad av just politik.

Rapporten inleds med en orimligt lång genomgång av Sveriges utveckling de senaste 40 åren och landet i dag. Kontentan är att Sverige är ett bra land. Vi har en god demokrati, vi är toleranta och har till exempel ingenting emot att ha aids-sjuka eller homosexuella som grannar och är ovanligt jämställda jämfört med andra länder. För att vi ska fortsätta vara framgångsrika krävs dock ”analyser av framtida förändringsprocesser”. För att avsluta kapitlet proppat med truismer och självklarheter konstaterar rapportförfattarna att det är svårt att veta någonting om framtiden. Det är en utmaning att analysera något som inte redan har skett, förklarar de och konstaterar att ”det finns flera skäl till att det många gånger är omöjligt att förutsäga framtiden. Det viktigaste skälet är att framtiden per definition är okänd. Om exempelvis framtida innovationer skulle kunna förutsägas skulle de inte tillhöra framtiden. De skulle uppfinnas nu och tillhöra nutiden. Vi kan inte veta i dag det vi kommer att veta först i morgon.”

De förklarar avslutningsvis att de ”inte i detalj kan förutsäga hur framtiden kommer att se ut”, i en reservation så grundlös att det får mig att undra om någon annars hade misstagit Alliansen för profeter.

Så vad består då framtiden av?

Lite allt möjligt, visar slutrapporten. Det kan till exempel antas att i princip alla i hela världen kommer att ha tillgång till internet. Det är mycket möjligt att hiv och cancer kommer att botas. 3D-skrivare kommer att bli billigare och vi kommer att kunna skriva ut både skor och höftledsimplantat. Kanske kommer vi att odla på höjden i höghus i stadsmiljö för att bekämpa livsmedelskrisen.

Lustfyllt och naivt beskriver rapporten en värld som liksom ordnar upp sig av sig självt i ett lyckligt slut, utan politiska ansträngningar eller prioriteringar. Pandemier kan hota, i synnerhet i kombination med resistenta virus som vår överanvändning av antibiotika skapat, men det hittas säkert ett botemedel. Klimatförändringar är en utmaning, men det finns skäl till att vara optimistiska. Till exempel har Sverige 16 ambitiösa miljömål. Nu har Naturvårdsverket visserligen konstaterat att 14 av dem inte kommer att kunna nås, men vi löser det. Det är dumt att migranter råkar ut för diskriminering och svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, där får arbetsgivarna skärpa till sig.

På punkt efter punkt läser jag en skrift av politiker som abdikerat från det politiska. Som ser världens skeenden som en naturlig process, utan politiska interventioner av något slag. I låglöneländerna får arbetarna automatiskt högre lön när produktionen ökar och landet får det bättre. I höginkomsttagarländer innebär det att vi få hugga i och öka produktionstakten. Att inkomstgapet i Sverige ökat och att det kan få konsekvenser för den sociala sammanhållningen i landet är inte så bra, men det är inte så mycket att göra åt när globaliseringen ser ut som den gör. Tekniken, världsekonomin, globaliseringen, rörligheten, marknaden nämns ständigt som orsaker till det mesta.

Det är lätt att skratta åt den barnsliga naivitet och den floskelfest som präglar en slutrapport från ett två år långt projekt som säkerligen tagit en hel del resurser i anspråk. Men skrattet fastnar i halsen. Det här är regeringens dokument över den framtid som många av oss oroar oss för. Det här är deras analys av de hot som föreligger.

Ibland blir den kluvna tungan mellan skrift och praktisk politik obehaglig. Som när inkomstgapet förklaras som en närmast naturlig process och inte en konsekvens av realpolitiska beslut. Eller när den svenska skolan beskrivs som viktig för den sociala utjämningen, samtidigt som kommunala skolor utarmas och det är möjligt för dem som har råd att köpa skattesubventionerad läxhjälp. När varje rop om ett ohållbart arbetsliv och ekonomiskt system negligeras och det konstateras att en grön omställning går hand i hand med god tillväxt (hur det ska gå till löser driftiga entreprenörer, därför är det viktigt med ett gott företagsklimat i Sverige). När det påpekas gång på gång hur viktig migrationen är för Sverige och att det farligaste är om vi börjar göra skillnad på vi och dom, samtidigt som polisen rasprofilerar människor på offentliga platser och migrationsministern vill se en minskad invandring. När bristen på personal inom vården framhålls som en stor framtidsutmaning, men inga ökade resurser för att anställa fler och för bättre villkor ges. Eller när den svenska modellen framhålls som den viktigaste grundstenen för ett fortsatt starkt land, samtidigt som samma regering gör sitt bästa för att riva ner den.

Här har politiska ledare getts möjlighet att tänka kring hur en bättre värld skulle kunna byggas och deras enda konstaterande är vad vi redan visste: vi måste jobba mer och vi måste jobba längre. Framtiden är redan bestämd och den kommer köra på i exakt samma hjulspår som vi upplevt hittills. Möjligen med inslag av 3D-skrivare.

Det är en feg rapport som vilar på gamla meriter som socialdemokratin byggde upp och som heller inte ser några visioner för hur en högerpolitik skulle kunna utveckla landet och möta framtiden. ”Vad fan kan man göra, egentligen?” lär Fredrik Reinfeldt ha sagt på ett av Framtidskommissionens möten efter ett anförande av en ledande expert på klimatförändringar (Sydsvenskan 26/3). Det är en inställning som är talande för såväl Framtidskommissionens slutrapport som politikernas syn på sig själva.

Krönika publicerad i GP Kultur 19/3

Gång på gång i debatterna kring rasism och näthat mot kvinnor målas samma schablonbild upp: näthataren är den marginaliserade arbetarklassmannen som blivit omsprungen i det nyliberala samhällsklimatet som nu tar ut sin frustration och maktlöshet på kvinnor och invandrare.

Oftast är det vänstermän som målar upp denna bild av näthataren. I Johannes Björks kritik mot Kawa Zolfagarys bok Vita kränkta män konstaterar den förstnämnda att ”vardagsrasismens tilltagande ressentiment är en effekt av den stenhårda och statligt sanktionerade konkurrensen bland arbetslösa, arbetslinjens stigmatisering inför ett allt mindre försörjningsstöd samt bristfällig utbildning” (Aftonbladet 20/12 2012). Han påpekar att samma paternalism som visas mot de näthatande männen användes mot arbetare för hundra år sedan.

På Aftonbladets ledarsida (9/2) skriver Fredrik Virtanen om de marginaliserade som aldrig bjuds in till pk-elitens storstadsvärme och därför näthatar. Det är nämligen ”den enda röst de har.”

Båda texterna har hyllats och länkats till av andra vänstermän, som sitter i samma nuvarande medelklassposition som Björk och Virtanen och som tydligen vet väldigt mycket om arbetarklassens män från glesbygden.

Som alltid tänker jag på min pappa. Uppvuxen och bosatt i glesbygden, ointresserad av både samtidsdebatt och partipolitik. Ingen högskoleutbildning och under lång tid lågt betald och med osäkra anställningar. Han stämmer exakt in på den schablonbild av en man som borde skylla allt på invandrare och anse att pk-elitens feministkvinnor ska sluta gnälla. Jag tänker på min pappa som engagerar sig i asylsökande, blir god man åt ensamkommande flyktingbarn och lägger obetald tid på att kämpa för en ensam pojkes rätt till uppehållstillstånd. Som ifrågasätter mansrollen och konstaterar att mäns våld mot kvinnor är vårt största samhällsproblem. Som nattvandrar och arbetar med unga människor.

Det finns ett par enkla sanningar som tål att upprepas:

Att vara geografiskt, kulturellt och ekonomiskt marginaliserad gör dig inte automatiskt till kvinnohatare och rasist.

Att vara ointresserad av det politiska etablissemanget innebär inte att det är den så kallade pk-eliten som du vänder dig emot.

I den mån som en del män från arbetarklassen börjat rösta på SD förtjänar både de och alla andra en djupare analys än de grova generaliseringar som förekommer i dag. De vänstermän som försöker förstå näthat och rasism i termer av förutfattade meningar om arbetarklassmän upprepar samma klassförakt som tidigare varit högerns signum.

Periodvis förvandlas varje högre ljud till en plåga. Slamrande bestick, accelererande motorer, hög musik, ringande telefoner och skrikande barn. Det kallas ljudöverkänslighet har jag lärt mig nu, precis som jag fått lära mig att leva med att periodvis ha öronproppar i så fort jag vistas i det offentliga rummet, undvika kollektivtrafik i den mån jag kan och vila hemma i tystnad så mycket som möjligt.

Jag inser att behovet utifrån mitt mest påtagliga stressymptom inte är det som ska styra det offentliga rummet. Det är ett rum som larmar och låter. Därför stiger jag av spårvagnen om ljuden blir för påtagliga, jag väljer tyst avdelning på tåget, jag undviker att gå på café under dessa perioder. Jag anpassar mig.

Men när föräldrar upprörs över något enstaka barnfritt café blir jag en smula trött på att samma anpassning aldrig kommer från det andra hållet.

Barn låter. Det gör brölande grabbgäng och mobiltelefoner också, men i det förstnämnda fallet frekventerar de tack och lov inte caféer så ofta och ilsket ringande mobiler kan jag säga till om. Skrikande spädbarn och stojande småbarn är det en annan sak med.

Så vore det ett sådant övergrepp att låta ett enda av en uppsjö caféer vara reserverat för människor över arton år? Kanske en restaurang också? Skulle det vara möjligt att förutom familjehotell med maskotar, barnpooler och gratis glass också ha ett par hotell som enbart är för vuxna utan att det pratas om diskriminering?  Kanske ett ställe dit jag kan få gå och ha ett lågmält samtal med en vän utan att oroa mig för att barnskriket kommer att skära i mig?

Familjenormen dominerar redan samhället, vore det så fruktansvärt om det fanns några platser som var frizoner från den?

På väg hem efter DJ-gig: möter en man nära mitt hem som pratar om att han är utelåst, fryser, har sett mig i området förut och vill komma in och värma sig.Jag säger nej, jag drar min vanliga harang när främmande män går på mig kvälls/nattetid om att jag ska hem till min pojkvän, eftersom jag lärt mig att ordet ”pojkvän” i denna moderna hederskultur, brukar avskräcka och varit gångbar oavsett relationsstatus och sanningshalt.

For all I know talade han kanske sanning och var helt harmlös och står därute och fryser, men det kan jag inte veta pga denna JÄVLA VÅLDTÄKTSKULTUR som gör det helt omöjligt att ha en rimlig relation till okända män utan alltid måste filtreras genom säkerhetstänk och rädsla.

Och så sitter det snubbar och bräker om att de minsann inte påverkas av några enskilda mäns våldtäkter. Jo tjena.

Krönika publicerad i GP Kultur 23/2

I senaste avsnittet av intervjupodden Värvet, där journalisten Kristoffer Triumf intervjuar kända svenskar, medverkar författaren Bodil Malmsten. Det är ett på alla sätt lysande samtal, med en personlig journalist och Malmsten i högform.

Bland annat samtalar de en längre stund om antidepressiv medicin.

”Jag har inte tid att må dåligt, det finns för mycket som jag vill göra”, konstaterar Bodil Malmsten när hennes egen medicinering kommer på tal och jag hajar till i lyssningen. I hennes utsaga finns ett agentskap, en egen drivkraft som alltför sällan belyses när det handlar om sjukdom.

Bodil Malmsten bryter mot ett vanligt förekommande narrativ om psykisk ohälsa i vår samtid. Här är det det höga tempot, det påfrestande arbetslivet, den sociala ojämlikheten och allsköns andra negativa samhällsfenomen som förhindrar att individen kan vara sjuk. På så vis tillskrivs sjukdomen ett värde som den inte förtjänar. Likaså försvinner individen. För vem vill egentligen vara sjuk? Berättelsen om individen blir också en berättelse om en obehaglig essentialism: du är din sjukdom.

Det är förvisso sant att vi lever i ett samhälle som borde bli bättre på att bejaka melankoli, oro, sorg och andra negativa känslor som en naturlig del av livet. Lika sant är det att sjuka människor – genom utförsäkringar – inte tillåts vara sjuka längre. Men alltför ofta blandas allt som rör människors själsliv ihop. Här blir en normal reaktion på vintermörkret samma sak som en förlamande depression. Sorgen över ett brustet hjärta betraktas på samma sätt som starka ångestattacker.

Malmstens krassa uttalande sätter sammanblandningen under lupp. Särskilt viktig är den att påminna sig om för en vänster som trovärdigt vill kämpa mot utförsäkringar. Alliansens retorik om att människor glömts bort i tidiga sjukpensioneringar, utan möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet, var en riktig analys av hur sjuka ofta behandlades under den socialdemokratiska regeringen. Men i stället för att fånga upp människor som fallit mellan stolarna och se till individens egen drivkraft blev sjukförsäkringspolitiken ett byråkratiskt haveri av cancersjuka som tvingas söka socialbidrag, arbetssökande med svåra sjukdomsbesvär och två instanser – Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen – som båda står handfallna.

Att lägga fram ett trovärdigt alternativ till den politiken borde inte vara någon svårighet. Men det kräver en krass sanning: sjukdom kostar pengar. Rehabilitering, personligt bemötande och bra vård tar skattepengar i anspråk. Någon genväg finns inte. Bara så kan individens egen drivkraft tas på allvar.

Krönika publicerad i GP Kultur 16/2

Samma dag som migrationsminister Tobias Billström gjort sitt utspel om att minska invandringen till Sverige ser jag norska regissören Margreth Ohlins dokumentär Nowhere Home.

När Norge 2009 införde mer restriktiva asyllagar innebar det bland annat att ensamkommande flyktingbarn, utan särskilt ömmande skäl att få stanna, på si n 18-årsdag skickas tillbaka till landet som de flytt ifrån. Ohlin följer några av dem på ett transfer-boende i väntan på avvisning och under deras försök att återigen nå Europa efter att de har avvisats.

Avvisningen är, som ett av de medverkande barnen i filmen, en dödsdom. Den 18:e födelsedagen, som vi brukar se som en stor dag då myndighet, rösträtt och ett slags vuxenskap inträder, innebär i de här barnens fall att de skickas tillbaka till ett liv där många av dem inte kommer att överleva. Vare sig de stannar i landet som de har flytt ifrån eller återigen försöker ta sig in i Europa innebär det stora risker.

I filmen möter vi Goli, som springer ifrån polisen och lever i samhällets utkanter i sina försök att ta sig igenom Europa. Här finns Hussein som går in i posttraumatiska stressreaktioner efter avvisningsbeslut, förlorar känseln i sina ben och i en sjukhusbädd berättar om hur han blev knivstucken i magen i ett attentat som dödade alla i hans familj utom brodern. Och så Khalid, vars födelsedagsfirande med tårta tar en helt annan vändning när avvisningsbeskedet anländer.

Ohlins film är ett upprop för människovärde och att se varje individ. Den står för allt som Tobias Billström och Sverigedemokraterna förnekar när de talar om människoliv i termer av ”volymer” och ”massor” som måste minska.

Till syvende och sist handlar det om vad professorn Judith Butler kallar för ”sörjbara liv”. Vilka människor ses som individer och betraktas utifrån sin egen historia och framtidsdrömmar och vilka buntas ihop till massor och problematiska grupper? Vad lär vi våra barn om människovärde i praktiken när deras klasskompisar tvingas lämna landet?

Margreth Ohlin visar smärtsamt tydligt på skillnadsgörandet i sörjbara liv när hon tar avstamp i dåden i Oslo och på Utöya. De tårar som föll över de unga som mördades där borde ha inneburit en större debatt om solidaritet och människovärde. På några papperskartonger i en hamn i Grekland sover Goli, som hann vara i Norge i flera år. Han är 18 år gammal och saknar familj. Nu talar han om att ta livet av sig. Det land som skulle kunna ha räddats hans liv skickade tillbaka honom. Samma saker sker i Sverige redan nu. Vilka liv vill vi sörja i framtiden?

Text publicerad i GP Kultur 9/2

Någonting händer med Sveriges träningsanläggningar i början av året. Den loja stämning som inte sällan präglar december, då gymbesöken trängs undan av glöggmingel och julfester, ersätts av trängsel och långa köer till gruppträningspassen. Vi blir också fler och fler som inte bara köper ett medlemskort till ett gym i januaris nyårslöftesyra, utan också fortsätter att regelbundet använda det.

Gymkulturen har på bara några decennier gått från att vara en företeelse för kroppsbyggare och aerobicsfantaster till att bli en självklar del av den svenska motionsaktiviteten med en marknadsföring som riktar sig till alla åldrar och kön. Men vad händer när fitnesskultur blir folkhälsa?

Trots finanskrisen har de fem största träningskedjorna i Sverige ökat sin omsättning med 80 procent de senaste fem åren. I dag tränar var femte svensk på gym (SCB 2009). Även om träningscenter och gym är en av samhällets stora mötesplatser och gemensamma utrymmen finns lite samhällsvetenskaplig forskning på området. De två svenska böcker som utgivits på området är från slutet av 90-talet.

I sociologen Thomas Johanssons numera klassiska studie Den skulpterade kroppen (1998) är fokuset på hur genus skapas i gymmiljö. Han studerar styrketräningen, där främst män lyfter fria vikter och på så vis skapar en miljö där kvinnor har svårt att naturligt känna sig hemma.

I träningens utbud har mycket utvecklats sedan Johanssons studie, vilket också fått till följd att såväl gruppträning som individuell styrketräning är mindre könsuppdelad i dag. Träningsformer som spinning, kampsportsliknande pass och gemensam styrketräning med vikter i gruppträningssal är oftast könsblandade och inte sällan med relativt jämn fördelning.

De individuella styrketräningslokalerna rymmer också både kvinnor och män i alla åldrar och kroppsformer i dag. Det beror förmodligen både på att det i dag finns betydligt fler typer av redskap samt att det blivit ökat fokus på den funktionella träningen, som handlar om att bygga upp kroppen inifrån för att minska belastningsskador och obalans, snarare än att få biffiga armar och ett sexpack. Personlig träning är i dag heller ingenting som är förunnat filmstjärnor och kronprinsessor, utan en service som erbjuds på de flesta gym och som i många fall är en bra introduktion till träningen.

Men visst märks fortfarande könsskillnaderna av. På en av de största gymkedjorna i Göteborg är dansinspirerade pass som aerobics och zumba till 98 procent bokade av kvinnor. När det gäller utrymmen med fria vikter, skivstänger och tunga hantlar upptas platserna fortfarande oftast främst av män.

Fortfarande vill fler kvinnor än män gå ner i vikt, trots att det är den manliga bukfetman som ökar mest och är farligast rent hälsomässigt. Likaså vill fler män bygga muskler, medan kvinnor ofta är rädda för att se ”stora ut”. Men en tydlig utveckling märks i att fitnesskroppen blivit en mycket tydligare idealkropp i dag, oavsett kön.

Fitnesskroppen handlar om kontroll, en längtan efter fasthet och ordning. Den är definierad, dynamisk och hård. Den varken växer och blir för stor eller är avmagrad. Här har det manliga och det kvinnliga kroppsidealet mötts. Fitnesskroppen innebär små, men väl definierade muskler och minimal mängd kroppsfett, oavsett kön. ”Fitnesskroppen innebär ett specifikt fenomenologiskt fält”, skriver Thomas Johansson, ”ett förkroppsligande av de krav på perfektion och instrumentalitet som har kommit att genomsyra en del av dagens vardagsliv. En kamp förs mot allt överflöd, allt som kan störa bilden av en väl definierad kroppslighet.”

Tor Söderströms avhandling Gymkulturens logik utkom året efter Johanssons bok, 1999. Han ser gymkulturen som en konsekvens av två samverkande tendenser: å ena sidan det nyttorelaterade, statliga påbudet att ta hand om sin hälsa genom träning, å andra sidan en reklam och medievärld som ger preferenser för hur man ska se ut. ”Ät sex till åtta brödskivor om dagen” var ett statligt hälsobudskap, medan ”har du bestämt dig” var ett reklambudskap för lättmargarin. Båda syftar till det egna ansvaret för att vårda och underhålla kroppen, även om de statliga budskapen rör mer medicinska aspekter medan de kommersiella oftare syftar till estetik. Inte minst de statliga påbuden har i dag ökat.

Det handlar inte bara om rent medicinska skäl, som fysisk aktivitet på recept från läkare för att minska smärta och depressioner. I Dagens Nyheter i november förra året visade flera artiklar hur arbetsgivare i dag ställer allt hög-re krav på motion och ett hälsosamt liv. Överviktiga sorteras bort i anställningsprocesser medan maratonlopp och träningsresultat ses som meriterande. En utveckling som leder till att arbetsgivare inte bara söker kontroll över den anställde på arbetstid, utan även dess fritid och i viss mån tagit över den statliga rollen som folkhälsovurmare.

Men var i alla strömningar står den vanliga motionären, som precis köpt träningskortet för att orka mer i vardagen och stärka kroppen? De krav som ställs är svåra att inte notera. Här krävs en aktiv roll från gymkoncernerna. För att inte bara locka folk utan också få dem att stanna krävs att man inte bara följer med i fitnesskulturens kroppsfokus och arbetsgivares krav på närmast elitidrottsliga prestationer. I stället bör gymmet – hur paradoxalt det än må verka – också utgöra en motvikt.

Koncernerna har ett stort ansvar att vara behjälpliga med att hitta den personligt anpassade motionen, som både ger styrka och glädje, i en tid av hälsohets och förakt mot överviktiga. Att inte utgå ifrån att viktnedgång är vare sig önskvärd eller eftersträvansvärd i alla lägen och att en god hälsa handlar om betydligt mer än kroppsstorlek och prestationer. Som faktiskt kan locka fram en glädje trots ett omgivande samhälles krav.

Någonstans, gömt i fitnesskultur och kroppshets, finns ju också den där kärnan som gör att många av oss tar oss tillbaka till gymmet, flera dagar i veckan år efter år: en glädje i att röra på sig, endorfiner dansande i kroppen och känslan av att långsamt och i egen takt bli starkare och orka mer. Ett modernt folkhälsoinitiativ borde hjälpa individen att nå dit på sitt eget sätt, snarare än att ställa rigida krav på vare sig utseende eller prestationer.

Jag lägger ju aldrig upp mina texter som rör litteraturkritik här, men här är de flesta som jag skrivit under hösten och vintern:

Eva Franchells Partiet i HD Kultur 24/8

Suzanne Bröggers Prinsen av Mogadonien i HD Kultur 26/8

Marcus Priftis Främling, vad döljer du för mig? i HD Kultur 28/8

Adam Cwejmans Välviljans rasism i HD Kultur 4/1

Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna i HD Kultur 31/1

Lotta Olssons Himmel i hav i GP Kultur 14/9

Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar i GP Kultur 20/9

Sara Tuss Efriks Mumieland i GP Kultur 10/10

Helena Erikssons Täthetsteoremet i GP Kultur 31/10

Bob Hanssons Det sista vi har är våra kroppar i GP Kultur 12/11

Nina Hemmingssons Det är svårt att vara Elvis i Uppsala i GP Kultur 14/12

Elin Olofssons Då tänker jag på Sigrid i GP Kultur 25/1

Text publicerad i GP Kultur 7/2

Uppdrag Gransknings reportage om näthatet mot kvinnor väckte stor uppmärksamhet redan före gårdagens sändning. Ett You­tube-klipp där flera kända kvinnliga journalister, författare och opinionsbildare läste upp några av mailen som de fått sågs av många. Som en spegling av själva ämnet stängde Uppdrag Granskning ner kommentarsfältet. Kvinnorna fortsatte att hatas även där.

Det mest oroväckande med reportaget är att flertalet av de medverkande journalisterna berättar om hur de ibland undviker vissa ämnen för att de inte orkar med det hat som följer. Ämnena är gemensamma för alla: det rör invandring och rasism samt feministiska frågor. Särskilt oroväckande är det att Anna Hedenmo, programledare på ett av public service ledande nyhetsprogram, har de tankarna.

Det är ironiskt att samma herrar som konstant tjatar om att det idkas censur i det offentliga rummet strävar efter att tysta opinionsbildare som inte delar deras åsikter om invandring. De talar om yttrandefrihet samtidigt som de själva är ett hot mot den genom att med sina trakasserier få journalister att tänka efter ett varv till så fort invandring, rasism och islamofobi är på agendan. I en samtid som desperat kräver starka, antirastiska röster riskerar de i stället att tystas av kränkningar och hot.

Uppmaningar om nätkärlek florerar just nu i sociala medier, som ett slags mot­rörelse till hatet. Påtagligt är dock att de som står för de uppskattande orden till största delen är kvinnor, medan hatet nästan uteslutande är manligt. Men det är inte meningen att andra kvinnor ska behöva kompensera för den psykiska terror som män utsätter journalister för. Att ta ansvar för hur andra mår är en kvinnoroll som behöver avlastning.

Därför vill jag särskilt uppmana alla män att ta sitt emotionella ansvar som medmänniskor. Kränk inte andra, vare sig på nätet eller någon annanstans. Ge kvinnor uttalad uppskattning för deras arbete och kompetens, oavsett om kvinnan ifråga är journalist eller städerska. Var en motröst i det manliga hatet.

Krönika publicerad i GP Kultur 6/2

”Man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar. Hämtar sina pengar. Det känns dumt och idiotiskt, men man vänjer sig. Man vänjer sig.”

Texten till Kjell Höglunds Man vänjer sig dyker upp med allt jämnare mellanrum under hösten. Jag nynnar på den framför ledarsidorna, när jag sitter lamslagen framför nyhetssändningen, eller lyssnar på radio medan jag diskar.

Vanans makt är förrädisk. Vem orkar läsa ännu en text om vinster i vården, skattesubventionerade avdrag för allt från bartenders till läxhjälp, en skriande bostadsbrist eller alla människor inom Fas 3? Protester går över i vana. Vi lär oss leva med det, liksom hotet om fyra graders uppvärmning och en oåterkallelig förändring av våra levnadsvillkor på jorden. Ekonomiskt kaos och kraschade statsfinanser, hungrande greker som lämnar bort sina barn för att de ska kunna mättas. Rasistiska partier och högerextrema krafter runt om i Europa som hetsar mot folkgrupper. I Sverige slängs hemlösa ut från portuppgångar och förfryser sina händer. Man vänjer sig, man gör ju faktiskt det och ens eget liv går vidare och det är väl så samhället ser ut nu.

Vanan är stark för att ingen bryter den. Ingen kommer in och talar ett annorlunda språk, tar människors oro över klimatförändringar och ekonomi på allvar. Pratar om solidaritet och säger med skarp röst att varken förslitningsskador till följd av ökad arbetsbelastning, samtidigt som så många går arbetslösa, eller förfrusna händer för att det inte passade sig med en hemlös i porten till bostadsrättsföreningen är okej. Ingen visar på andra riktningar, ut ur den postpolitiska vanans makt.

Jag försöker ta en real­politisk fasta, tänker att jag kanske bara har tröttnat. I en månad väljer jag medvetet bort allt som rör svensk inrikespolitik i nyhetsflödet. När jag återvänder är jag än mer fjärmad. Det politiska samtalet låter ungefär såhär:

”Jobb. Invecklad och vag mening som egentligen inte betyder någonting. Jobben. Ännu en invecklad mening som ingen förstår. Satsa på jobb. Diplomatiskt uttalande utan bäring.”

I mina försök att tränga mig in i den samtidspolitiska agendan tänker jag att det är såhär merparten av Sveriges befolkning uppfattar det politiska samtalet. Alla som inte har arbeten som går ut på att följa de politiska skeendena hör bara detta brus av konsensus och spel för gallerierna. Det enda som sticker ut i samtidspolitiken är ett Youtube-klipp där Per Schlingmann och Lars Ohly dansar på den politiska journalisten Niklas Svenssons 40-årsfest. Jag antar att de också vant sig. Om man inte kan dansa till revolutionen får man dansa sig ner i den postpolitiska avgrunden i stället.

Text publicerad i GP Kultur 2/2

Det var under våren 2012 som Nöjes­guiden-bloggaren Tobias Boström startade sin så kallade ”vecko­stik”.

Konceptet var enkelt: genom olika sorters diagram sammanfatta nyhetsveckan som gått i godtycklig, ofta bitsk och nästan alltid rolig statistik. Formatet blev snabbt en succé. I dag går det en susning genom de sociala medierna på fredagseftermiddagen när veckostiken släpps och allt från Centerkris till hipstervanor förs in i diagram.

Kanske är veckostiken så populär för att den utgör en så stram form av samhällssatir. I stapeldiagram och linjära samband finns inte mycket utrymme för utsvävningar och poänger som inte håller. Punchlinen är enkel och tydlig.

Sällan har statistik varit så rolig och en hel generation återupptäcker mattelektionernas diagramritningar, hur ovetenskapliga Boströms procentenheter än må vara.

Krönika publicerad i GP Kultur 26/1

Bara några dagar efter att andra delen av Daniel Velascos dokumentär Den fastspända flickan sänts i P1 fick läkaren Ola Gefvert sparken.

Han hade då bland annat vägrat den grovt våldtagna flickan en kvinnlig psykolog om hon inte först lät bli att självskada sig i ett halvår och ifrågasatte, trots en fällande dom, att hon hade blivit våldtagen med uttalanden om att hon ”hade horat förr”. Det är bara några av faktorerna som ledde till att en läkare, som verkade vara hämtad från en svensk kriminalroman, fick sparken.

Det vore så enkelt att säga att allt är över nu. En maktfullkomlig, misogyn läkare har fått gå och den utsatta flickan har fått upprättelse. Men berättelsen om Nora är bara en av många och en av få som hade en lyssnande journalist som började gräva i fallet. Många som varit i kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård och behandlingshem vittnar om maktövergrepp, tveksamma diagnoser, felaktiga behandlingar och kränkningar. Problemet är att berättelserna sällan hörs. Dels för att patienterna är i ett utsatt läge och har svårt att hävda sig gentemot vården. Dels är det svårt att veta vad man ska tro på. Jag har hört flera journalister berätta om svårigheterna med att bedöma ett vittnesmåls trovärdighet. Är det här en del av sjukdomen, en ilsken överdrift eller sanning? Det är oftare lättare att lyssna till en saklig och erfaren läkare eller behandlare än en uppriven ung kvinna med skärsår över armarna eller en sliten man med missbruksproblematik. Vem lyssnar till ett psykfall?

Det vore också enklare att inte gräva mer i den där andra biten om Ola Gefverts verksamhet. Faktumet att han tjänade stora pengar på sin privat drivna vård och bland annat höll nere kostnaderna med lägre utbildad personal. Övergrepp och kränkningar förekommer i såväl offentlig som privat sektor, men här finns ändå någonting som skaver.

Diskussionen om vinster i välfärden har vi hört till leda med diverse kompromissförslag från fackligt och socialdemokratiskt håll, tills inga andra än ledarsidorna orkade hålla reda på turerna. Men den privatiserade psykiatrin kan inte gömmas undan i kompromisser. Det är en del av vården som ibland får frånta människor deras självbestämmande och bruka ett visst mått av våld, såsom bältesspännen. Den ska också hantera extra sårbara individer – inte sällan är de unga och saknar grundtrygghet i en stabil familj. Det kan aldrig vara etiskt försvarbart att någon tillåts håva in stora pengar på andra människors själsliga lidande. Det gäller oavsett om de är maktfullkomliga och misogyna eller empatiska vårdare.

Text publicerad i GP Kultur 25/1

Många har glatts åt ICA-handlaren Bo Oskarsson i byn Kaxås i Jämtland. En avfolkningsbygd fick plötsligt tillskott av flera syriska familjer. Handlaren välkomnade dem till bygden med en hälsning på Facebook och beställning på varor som efterfrågades.

Det säger förmodligen någonting om samhällsklimatet att hans gest blev så uppmärksammad. Trots att det rimliga i mötet med nya invånare, varifrån de än kommer, borde vara att välkomna dem. När Bo Oskarsson sedermera fick ta emot hot och trakasserier från rasistiska grupperingar var det en svidande påminnelse om hur illa ställt det faktiskt är.

Trots att vi är många som känner och tänker som Oskarsson riskerar rösterna att dränkas i hat om vi inte förenas. ”Det som nu krävs är enighet kring antirasismen som minsta gemensam nämnare; bara då kan vi baxa det här landet till rätt sida om anständighetens gräns”, skrev kulturskribentenKristina Lindquist i en artikel på Expressen Debatt (4/1). Partier, organisationer, fackförbund, föreningar, privatpersoner och alla som tror på ett öppet samhälle bör ta gemensamma krafttag mot rasismen. Med stora demonstrationer och manifestationer kan vi, om inte annat, visa hatets lakejer att vi är många och vi tystnar aldrig.

Krönika publicerad i GP Kultur 22/1

”Snart är klockan åtta på kvällen. För vissa innebär det att favoritprogrammet på tv börjar, för vissa innebär det spinning på gymmet, för vissa innebär det nattning av barnet. För min syster innebär det något helt annat.

Klockan åtta är tiden då hon ska svälja två tabletter. En blå och en vit. Den ena är för att motverka att hon  får hiv och den andra är för att motverka att hon får hepatit om det är så att gärningsmännen bar på det.”

Så inleds blogginlägget skriven av systern till den kvinna som utsattes för en gruppvåldtäkt i Sundbyberg nyligen. En våldtäkt som väckt uppmärksamhet och avsky, men också urskuldan och rasistiska tongångar.

Det finns nämligen två reaktioner som alltid återkommer från en hel del vita män när våldtäkt och mäns våld mot kvinnor kommer på tal. Den första är att det rör sig om invandrare, raser och specifika kulturer. Trots att våldtäkter sker överallt, från Stureplan till Kongo, och det enda gemensamma för gärningsmännen är att de är just män. Om det handlar om kultur är det i så fall den våldtäktskultur som skribenten Hanna Gustafsson skriver om på bloggen Genusfolket: ”Våldtäktskultur innebär förenklat den kultur av rädsla och ständig medvetenhet om risken att bli våldtagen som kvinnor runt om i hela världen växer upp i och tvingas anpassa sig till varje dag.”

Den andra reaktionen handlar om terminologin kring mäns våld mot kvinnor och om att det är män som våldtar. Här återfinns alltid ett flertal män som känner sig nödgade att påpeka att de minsann aldrig våldtagit någon och att de känner sig orättvist behandlade när de buntas ihop med dessa män.

Män våldtar, men alla män är inte våldtäktsmän. Män som grupp tjänar däremot på att kvinnor ständigt måste leva med ett latent hot om våldet. Alla kvinnor våldtas inte, men alla lever med våldtäkten som en del av sin kropp. Medvetenheten om kroppens våldtäktsbarhet ger en ständig vaksamhet såväl i det offentliga rummet som i det privata. Undersökningar i USA visar att kvinnor är mindre benägna att ha tillfälligt sex med en främling än män, av rädsla för att den sexuella handlingen ska utvecklas till våldtäkt. I bloggen om Sundbybergsvåldtäkten beskrivs hur systerns ensamma vandring på en gata klockan fyra på morgonen ifrågasätts.

Det pågår fortfarande, år 2013, ett globalt krig mot kvinnor och våra kroppar. Det duger inte att det enda engagemanget i frågan består av ett kränkt ”jag har inte gjort något!” i stället för ilska mot den våldtäktskultur som misstänkliggör kvinnor och gör det svårare att leva ett fritt liv styrt av lusten. Längre än så måste manligheten ha kommit.

Text publicerad i GP Kultur 20/1 13

Bland det sämsta med partipolitik är hur medlemmar lätt förvandlas till supporterklubb för ledningen och den förda politiken. Kritiken finns kanske där, men stannar inom lyckta dörrar.

Därför var det uppfriskande att Christer Nylander (fp) lämnade sin post som vice ordförande i riksdagens kulturutskott i protest mot Alliansens ointresse för kulturfrågor. Särskilt välkommet var hans betoning av vikten av bildning och kulturell orientering för ledande politiker, något som han ansåg att de hade misslyckats med.

Visst är det viktigt för en politiker med folklig förankring, någonting som Alliansens toppar arbetar hårt med när de anger Camilla Läckberg-deckare som favoritläsning. Men minst lika viktigt är det att ta del av den kultur som finns. Det bildningsförakt som blivit dominerande under Alliansens tid vid makten tjänar ingen på. Genom skönlitteratur, konst och teater lär vi oss både mer om vår omvärld, samtid och oss själva. Det duger inte att som ledande politiker i Sverige förkasta det. När Sveriges statsminister själv finner kultur och bildning ointressant, hur motiverar man andra att se vikten av det?

Text publicerad i GP Kultur 13/1 13

Ett tag befarade jag att podcasten skulle gå samma väg som den fria radion: det som skulle bli mångfald blev i stället enfald, i podcastens fall genom dominans av redan etablerade mediemänniskor med en plattform som får höras i ännu ett forum – och en väg för befintlig media att nå ut på ett nytt sätt. Jag är glad över att ha haft fel. Bland de exempel som visar hur obefogad min oro var finns Camila & Mireya. Två unga kvinnor, uppvuxna i Sverige med chilenska föräldrar, som i imponerande välproducerade och föredömligt långa (runt en timme) avsnitt talar om klass, kultur, rasism och identitet.

Låter det pretentiöst? Ingenting kan vara mer fel. Camila & Mireyas podcast blandar högt och lågt, är ofta hejdlöst roliga och satiriska, kritiserar sina egna medelklasslyssnare och ifrågasätter sig själva. ”Vi är inte rädda för det obekväma”, som de själva beskriver det.

Men mer än så är de två goda berättare. Barndomsminnen och vardagshändelser griper tag mer än de flesta uppväxtskildringar i kulturen och lämnar lyssnaren både leende och tårögd. Det är enkelt och rakt, både personligt och politiskt. Bättre radio än såhär finns inte just nu.

Krönika publicerad i GP 22/12

De har varit många det är året, journalisterna och skribenterna som fått nog.

Gamla kollegor som med sorgsen blick konstaterar att det inte längre går, att de inte har krafterna och orken att hoppa runt mellan korta vikariat medan tidningsbranschen fortsätter att svälta sig själv till döds. Skribentförebilder som sönderstressade konstaterar att det inte är värt det och börjar söka andra typer av arbeten. Nyutexaminerade journalister som efter bara ett par år ser sin arbetslust och nyfikenhet nötas ner och byter bana. Alla dessa engagerade, pålästa och välutbildade journalister som slitit dagar och nätter med granskande reportage och dokumentärer, långa essäer och tv-inslag med kort varsel. De som med närmast övermänsklig plikttrogenhet arbetat för att de älskar journalistiken, granskandet, tänkandet och analyserna. De har fått nog. Jag kan inte klandra dem.

Med ständigt korta vikariat, aldrig möjlighet att ta semester och konstant oro för hur arbetssituationen ser ut nästa halvår håller varken kropp eller psyke i längden. Som frilansare som ständigt jagar uppdrag till låga arvoden, utan det trygghetssystem som kommer med en anställning, fungerar inte tillvaron tillslut.

De som utexaminerats från journalistprogrammen det senaste decenniet har med största sannolikhet varit medvetna om den hårda arbetsmarknad som väntar. De är även långt ifrån ensamma om att drabbas av osäkra anställningar och otrygga arbeten. Men problemet är större än de personliga. Till syvende och sist påverkas kvaliteten på den institution som ska granska och genomlysa samhället.

Mats Svegfors skrev klokt på Expressens debattsida nyligen om konsekvenserna av tidningarnas bantning. ”Vi talar så ofta om medialiseringen av samhället. Men när det gäller journalistikens huvuduppdrag, skildringen och den kritiska granskningen av makten, sker det i stället en avmedialisering. Och den sker med såväl den politiska som privata maktens goda minne.”, konstaterar Svegfors och riktar skarp kritik mot tidningsbranschens utarmning. Vad han däremot inte nämner är att Sveriges Radio, som han fram till nyligen var VD för, satt i system att las:a ut alla anställda som närmar sig gränsen där de riskerar att bli fast anställda. Det påverkar även lyssnarna, som ser fungerande favoritprogram och duktiga journalister försvinna för att ständigt ersättas av nya.

Det är med andra ord inte bara tidningskrisen som gjort att fler och fler lämnar en bransch som tar människors ambitioner och drivkrafter och suger ut dem tills ingenting finns kvar. 2012 förlorade Sverige många begåvade journalister och skribenter. Det är tyvärr troligt att de blir ännu fler nästa år.

Text publicerad i GP Kultur 17/12

På flyget ner mot Barcelona läser jag Johan Norbergs Eurokrasch -om allt som skulle bli så bra och gick så snett.

Nyårsafton 2001 räknade man ned till vad BBC uttryckte som ”den mest ambitiösa finansiella och politiska förändringen sedan pengar uppfanns”. Vid midnatt började befolkningen i 12 av EU:s dåvarande 15 medlemsländer använda eurosedlar och mynt. Utan att ha löst grundläggande frågor och göra respektive ekonomier redo för gemenskapens krav forcerades ett ekonomiskt samarbete fram. Sedan följde år då stater, banker och hushåll drog fördel av pengarna som forsade in, innan vändningen kom. Euro­samarbetets instabila bygge och otillräckliga grund, tillsammans med en lågkonjunktur som blottade den våldsamma överbelåningen och de obetalade inkassokraven, fick allt att krackelera.

Och här står vi i dag. Jag i väntan på en flygbuss intill ett skränande grabbgäng från Örnsköldsvik, på väg in till huvudstaden i ett Katalonien som börjat kräva självständighet från ett ekonomiskt katastrofalt Spanien. Euro­samarbetet med ständigt nya nödlån för att undvika att hela länder blir bankrutta, ökade motsättningar mellan Nord- och Sydeuropa, enorma nedskärningar i löner, pensioner och offentlig sektor, folklig vrede, ökat stöd för extremistpartier som nazistiska Gyllene Gryning i Grekland, miljontals unga européer utan arbete, stark brist på förtroende för ledande politiker.

Problemen är fler än vad som ryms i en kort uppräkning och på avstånd är det ofta svårt att tolka situationen i de mest akut krisdrabbade länderna.

Ändå har många försök gjorts, med mer eller mindre gott resultat.

De två dominerande perspektiven är å ena sidan en moraliserande skylla-sig-själva-attityd, å andra sidan en romantiserande förhoppning att folket nu kommer att resa sig och kapitalismen störtas.

Det förstnämnda perspektivet förekom främst i krisens inledande fas då det upprepades att grekerna arbetat för lite, gått i pension för tidigt och slarvat med sina pengar. Finansminister Anders Borg påstod exempelvis att greker går i pension vid 40 års ålder (faktisk pensionsålder är 61,4). ”Grekerna är världens falskspelare. De äter, dricker ouzo, flinar, tjafsar och sitter på fik. Jobbar gör de så lite som möjligt”, skrev Expressens krönikör Ulf Nilson (21/6 2011).

Samtidigt finns en förödande förhoppning om att det är början till kapitalismens sönderfall som vi ser, där folklig desperation och ilska omtolkas till systemkritik. ”För första gången sedan i Portugal 1974 så ställs frågan om kapitalismens avskaffande på dagordningen”, skrev Nya Arbetartidningen i somras och hänvisade till generalstrejker och mindre, lokala strider på arbetsplatser (7/6 12).

Det gemensamma i respektive förhållningssätt är en distanserad fascination över vad som sker. Kanske är det inte konstigt att svenska medier skapat en sådan distans till eurokrisen, när vi från början matades med budskapet om de starka svenska finanserna som skulle stå emot vindarna och tryggheten i den svenska ekonomin.

På så vis är det med samma distans som Sverige rapporterat om utvecklingen i Katalonien, en av Spaniens rikaste regioner med en stark kulturell identitet och med eget språk och egen flagga. En region som förvisso alltid haft grupperingar som förespråkat självständighet men som, jämfört med exempelvis Baskien, aldrig tagit till våld och terrorism i sin strävan. En plats där opinionen plötsligt vände, runt en och en halv miljon människor demonstrerade på Barcelonas gator den 11 september för ett fritt och självständigt Katalonien. Trötta på Spaniens politiker som utarmar regionens tidigare ekonomiska välstånd och snarare betraktades som medlöpare till Angela Merkel och EU-projektet, krävde medborgarna nu att få bli en egen nation. Till osäkerheten tillkom faktumet att Kataloniens regionpresident Artur Mas utropade regionval den 25:e november, ett tidigarelagt val för att försöka få majoritet för att driva frågan om självständighet. ”I praktiken handlar det om en folkomröstning: för eller emot självständighet”, konstaterade TT i en notis (25/9 12).

Av valet märks inte mer än offentlig information och uppmaningar att rösta. Det mesta är, föga oväntat, sig likt på Ramblan där turister trängs med levande statyer och billiga halsband, på tapasbarerna som höstlovsfirande svenskar trängs i och på strandpromenaden där både katalaner och tillresta européer fångar de sista varma solstrålarna.

Det är först på universitetet i Barcelona som vreden uppenbarar sig för mig. Sprayade slagord om socialism och självständighet varvas med affischer om den utlysta generalstrejken, uppmaningar att göra uppror mot politiker och banker, anarkistsymboler och protester mot den Bolognaförordning som samordnade Europas universitet och högskolor och som vi i Sverige knappast reagerar över längre. De studenter jag möter talar om ett Europa som struntar i den unga generationen, som försöker ersätta kritiskt tänkande med korvstoppningsutbildningar genom Bologna, som tvingar miljontals unga och välutbildade människor till arbetslöshet samtidigt som banker och stater får nya tröstlån och där politiker blivit marknadens verktyg i förtrycket mot folket. När jag försynt undrar vad som skulle förändras med ett självstyrande Katalonien svarar de att den enda lösningen är att slita sig loss från EU:s centralstyre. Spaniens politiker, snarare än det spanska folket, har blivit en del av EU.

Carlos Carreras, statsvetare och kulturgeograf, ler när jag knackar på dörren till hans arbetsrum. Roat konstaterar han att journalister från hela Europa vallfärdar till det här rummet, veckan innan var italienska tv-kanalen Rai här och ställde frågor om Kataloniens flagga och språk. ”Frågor som hade varit helt obegripliga för min farmor, det är väl klart att vi har en egen flagga”, konstaterar han.

Sedan bekräftar han intrycket som jag har fått när jag promenerat runt i universitetets slitna byggnader. Katalonien har en stark nationell och kulturell identitet, men självständighetsrörelsen i dag är en rörelse främst bestående av unga. Det är en strävan som blandas med socialism och kritik mot överstatlighet och multinationella banker, såväl som universitetens likriktning. Faran ligger snarare i att politiker och media i alltför stor mån tagit intryck av rörelsen och spelar med. I katalanska medier talas det om att självständiga nationer alltid lyckas bättre, en tvivelaktig sanning menar Carreras. Politiker tar till sig av talet om självständighet och börjar snudda vid det själva, men menar snarare en utökad ekonomisk självständighet än en egen stat. Det är enkla knep för att hålla en frustrerad ungdomsgeneration stången. Oavsett hur retoriken låter och valet går är Katalonien långt ifrån reella självständighetsanspråk.

”Det som verkligen oroar mig är när de unga förstår att det som de kämpat för bara var en medieregisserad och romantiserad dröm”, konstaterar Carreras.

Men när en och en halv miljon människor demonstrerade i Barcelona i september var det inte bara unga, påpekar jag och Carreras ler igen. Han instämmer i att det var en familjefest, med flaggor och musik, men att det snarare var en allmän samling i svåra tider och en protest mot krisen och gemenskap kring den katalanska identiteten än ett upprop för självständighet. Dessutom var det en ovanligt vacker dag och många drogs med i yran, med de röda fanorna vajande mot den blå himlen. Vem vill inte protestera under de förutsättningarna?

”Vad som verkligen förvånar mig är varför ni i Sverige inte protesterar”, påpekar han. ”Kanske är det vädret som gör det? Ni har genomgått ett systemskifte, ni har också lågkonjunktur men det sker i det tysta.”

Ungefär där är det som den svenska självbilden på allvar krackelerar. För här har vi ägnat spaltmeter åt oansvariga politiker i Sydeuropa, nedskärningar och strejker medan vi fortsatt tro på bilden om de starka svenska finanserna. Inga länder, i synnerhet inte ett så exportkänsligt land som Sverige, kan stå pall i en kris. Hittills i år har över 45 000 människor varslats. Många av dem saknar arbetslöshetsersättning efter ändringar i a-kassan. I tidningen Fokus skrev Isobel Hadley-Kamptz i juni om det tysta systemskiftet (19/6 12) och hur den svenska välfärdsmodellen byggts om utan någon egentligen debatt.

Utan att tappa intresset för och solidariteten med den svåra situationen i de krisdrabbade länderna är det dags att se vår egen situation. Släppa den distanserade fascinationen för strejker och protester och börja fundera över vad som fattas här hemma. Frågan är inte varför Europa protesterar, utan varför vi i Sverige fortfarande är så tysta?
Fotnot: Fortfarande är det parlamentariska läget i Katalonien förvirrat efter valet. Förlorare blev självständighetsförespråkarna tillika det största partiet CiU. Även om de partier som är för ett självständigt Katalonien har majoritet är det svårt att hitta en koalition. Eftervalsanalyserna är relativt samstämmiga i att självständighetsarbetet inte kommer att gå vidare i det oklara nuläget.

Krönika publicerad i GP Kultur 16/12

Har du koll på din pension? Har du haft möjlighet att spara pengar? Finns det någon som du kan bo hos eller kanske låna pengar av om du behöver?

Det finns många frågor som jag låter bli att ställa när vänner tillkännager att de ska ingå samboskap, äktenskap eller väntar barn. Naturligtvis ställer jag dem inte, tänker inte ens på dem. Jag delar glädjeyran över kärleken i stället. Sedan dyker frågorna upp. De där tråkiga, de som man aldrig ställer för vem vill vara den cyniska olyckskorpen som solkar ned lyckan i sin vänskapskrets? Mina frågor är dessutom klassblinda, för möjligheten att spara ihop sitt eget kapital och låna pengar av någon är en ynnest inte alla förunnat.

Ändå är de relevanta frågeställningar, alla de där tråkiga. Från vem i relationen som äger bostaden eller står på kontraktet till om det kommer att vara möjligt att leva ensam på den tilltänkta pensionen. Det är också frågeställningar som har kommit att spela än större roll i ett samhälle där de offentliga resurserna och trygghetsförsäkringarna raserats samtidigt som bostadsbristen förvärrats alltmer.

I ett samhälle där relationer, äktenskap och familj bygger på frivillighet är möjligheten att lämna en icke-fungerande relation en viktig grundpelare. Så ser det inte ut i dag. Framförallt inte för kvinnor som fortfarande tjänar mindre än män, tar ut mer föräldraledighet än män och oftare arbetar deltid. Det är kvinnor som hämtar tidigare på dagis och vars dåliga samvete gnager när rapporterna om för stora förskolegrupper kommer. Det är kvinnor som kommer att få ut sämre pension.

Det är inte oviktiga faktorer. Om en relation baseras på kärlek ska den inte behöva leda till ekonomiskt beroende, vare sig under småbarnsåren eller när pensionen bara räcker till den ena parten. Det är en basal rättighet att kunna lämna en relation om man vantrivs eller om den rentav blir destruktiv och våldsam, oavsett om det är vid 25 eller 75 års ålder.

I Henrik Ibsens klassiska pjäs Ett dockhem från 1879 känner sig Nora kvävd i sitt äktenskap, men vet inte hur hon ska komma ur det. En samtida Nora hålls inte tillbaka av borgerliga ideal och förväntningar på ett livslångt äktenskap, utan av en usel pension, låg lön och många års kötid till en hyreslägenhet med rimlig hyra. Ett samhälle som inte kan garantera människors möjlighet att bryta upp ur relationer är inte ett fritt samhälle.

Till dess vi får en politik som ger en frihet att både gå in i kärleken och familjelivet och lämna det biter jag mig i tungan när jag möter kvinnor på väg in i samboskap, äktenskap och familjebildning. Ta hand om er, är allt jag kan säga.

Krönika publicerad i GP Kultur 7/12

Det är symptomatiskt – ja i det närmaste ironiskt – att Po Tidholms artikelsamling Norrland gått de flesta kulturredaktioner söder om Dalälven förbi.

Symptomatiskt är det också att jag plockar upp den, med samma sorts självspäkande, dubbla relation till hembygden i Jämtland som många utflyttade norrlänningar har. Vi som lämnade ett svikande skatteunderlag efter att vi tagit del av fri skolgång, barnomsorg och sjukvård och nu pumpar in pengar i de växande storstadsregionerna i stället.

Norrland – den mängd av natur, skogar, orter och städer, som utgör 58 procent av Sveriges landsmassa och på inget sätt är en homogen plats – är exotiserat, ifrånsprunget och problematiskt. Och blir sällan den politiskt brännande fråga som det faktiskt är.

Norrlands naturresurser försörjer landet. Norrland producerar ungefär 40 procent av landets el och åttio procent av Europas malm. Lägg därtill skövlade skogar och en alltmer utökad vindkraft. Väldigt lite av vinsterna kommer tillbaka. Så ser den politiska realiteten ut. Som Tidholm skriver har det här utnyttjandet gett Norrland dess klangbotten, gjort någonting med självkänslan och sättet som befolkningen ser på sig själv.

Själv tänker jag på hur länge efter att jag hade flyttat som jag fortfarande kallade allt söder om Dalälven för ”södra Sverige”. Jag blev ofta utskrattad för det. Hur kunde jag bunta ihop Skåne med Mälarområdet, Västra Götaland med Småland? För mig var det samma sak som när människor kallade den enorma landytan jag växt upp på för Norrland. Vi pratade inte om städer söder­över för de var ointressanta för oss. De var bara södra Sverige.

I den tjocka boken lyckas Tidholm täcka både skogsindustri, hembygdsgårdar, den sociala kontrollen på små orter, försöken att skapa turism eller nya industrier på avfolkade orter, exotisering av samer och allt annat som jag känner igen, men så sällan får läsa om. ”Ett norrlandsknäck om året räcker”, som en DN-redaktör en gång sa till Tidholm. Lika ointresserade som många i norr är av detta södra Sverige, lika ointresserade är vi av det bonniga Norrland. Så uppstår ett kluvet land.

Tidholm skriver också om det där med hemvändare, hur hembygd är människans utgångspunkt, en plats att återvända till i tider av osäkerhet och nöd. Men för dem som flyttat därifrån är känslan alltid dubbel. På så vis kan jag, med all min visshet om att jag aldrig kommer att återvända och en livslång svår relation till min hembygd, ändå känna hjärtat klappa av stolthet när en av Tidholms vackra bilder i boken föreställer betande får mot en fond av fjäll. ”Rödön, Jämtland”, står det. Min hemby.

Krönika publicerad i GP Kultur 25/11

Jag förstår inte, varför lägger de ner så mycket tid och pengar på att få barn?”

Jag har precis läst Hanna Mellins välskrivna text om ofrivillig barnlöshet i DN (19/11) och nu ser jag på min partner med oförstående blick. Han konstaterar att det kanske är här skiljelinjen går mellan dem som längtar efter barn och dem som inte gör det. En skarp emotionell linje av att förstå eller inte.

Varje gång normen att skaffa familj och få egna, biologiska barn (helst i en heterosexuell och tvåsam konstellation) uppmärksammas hamnar diskussionen i ett underligt läge. Låsta positioner grundade i djupa känslor gör det omöjligt att skilja mellan kritik av samhällets och omgivningens förväntan på att alla ska kunna och vilja ha barn och kritik av familjebildning per se.

Nyligen gjorde serietecknaren Karolina Bång ett försök. I senaste numret av Galago tecknar hon just de känslor som jag får när jag läser om människors provrörsbefruktningar och barnlängtan. Jag fattar inte. Och om jag inte fattar är det kanske okej att inte skaffa barn, att erkänna för sig själv att nej, jag vill nog inte ha barn. Fast jag gillar ungar och vill ha någonting att ta hand om. Det kommer att finnas barn i min närhet ändå och husdjur kräver också omvårdnad. Karolina Bång påpekar också på ett enkelt sätt hur normen ser ut. Den som inte vill ha barn får oupphörligen frågor om varför och vad man ska göra i stället med sitt liv. Här förväntas noga genomtänkta och välargumenterade svar, liksom en livsambition liknande Moder Teresas för att ens djupt personliga beslut ska accepteras. Varför någon väljer att skaffa barn ifrågasätts däremot aldrig. Den frågan ter sig närmast absurd.

Ändå fick Bång en del kritik. Hon var hånfull, hette det. Nyblivna föräldrar och barnlängtande ställde sig oförstående och kränkta inför påpekandet att den som inte är sugen på barn kanske inte ska skaffa några, trots att samhället förväntar sig det och trots att man dagligen får veta att man annars går miste om att ”säga ja till livet”, ”ta emot det största miraklet” och ”uppleva en kärlek man inte trodde var möjlig”.

Det djupt emotionella i de biologiska barnens vara eller icke vara leder till en ständig sammanblandning mellan kritik av en samhällsnorm och privata känslor. Likaså innebär frånvaron av barnlängtan en lika låst position. Det går inte att förstå. Men det är jag – inte familjerna eller de blivande föräldrarna – som inte lever upp till allmänna förväntningar och får kritiska frågor kring mina djupt personliga känslor. Jag som, i likhet med många andra barnfria, ofta ifrågasätter dessa känslor för att de går tvärtemot vad som förväntas av en. Däri ligger normen vi bör kritisera.

Krönika i GP Kultur 18/11

Filmsekvenserna på Sverigedemokraterna Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling som Expressen publicerat har med rätta sagts visa det rasistiska partiets rätta ansikte.

Men filmerna visar också det utrymme som vita män har och kan ta sig i det offentliga rummet utan rädsla och osäkerhet. När polissirenerna viner i Stockholmsnatten släpper männen metallrören och kan sedan lugnt gå och tala med polisen, i visshet om att poliserna kommer att lyssna på dem och deras version.

I den nyutgivna antologin Om ras och vithet i det samtida Sverigeanalyseras såväl öppen rasism som stereotypa föreställningar, exotism och vithetens privilegier. De kritiska vithetsstudierna har ofta mött både mothugg och hån. Inte sällan ses teorierna som svårtillgängliga med sina strukturella analyser. Därtill har diskussionen om vithet och rasföreställningar i samtida Sverige främst handlat om symboliska fenomen som Tintin-album, vilket både lett till mottaganden av typen ”ni är alltför lättkränkta” till att man borde ägna sig åt ”riktig rasism” i stället. Dessutom anser många att det är obehagligt att tala om ras. Det för tankarna till en del av Sveriges historia vi helst inte vill kännas vid, med skallmätningar och rasbiologiska teorier. Likaså finns ett ängsligt förhållningssätt kring att talet om raser och hudfärg kommer att öka motsättningar och rasism.

Antologin visar med saklighet och god fördjupning hur felaktiga alla dessa föreställningar är. Den visar både hur vithet tas för given och ger oss vita fördelar som vi aldrig ens behöver reflektera över, liksom gör upp med det språk som vi börjat ta för givet. Vilka slags kroppar talar vi om när vi säger ”etniskt svenska” eller ”invandrarbakgrund”? Vilka hudfärger blir representanter för en hel grupp och vilka får ses som individer?

Att tala om vithet är obehagligt eftersom det sätter strukturerna under lupp. Därtill utmanar analysen den positiva antirasismen som talar om mångfald och kulturer som samsas. Om problemet också ligger i hur vi uppfattar andras och våra egna kroppar räcker inte tal om att vi gillar olika och att utländsk mat är spännande särskilt långt.

Hur många icke-vita känner sig trygga i att prata med polisen och bli betrodda för att sedan skrattande konstatera att det alltid funkar att vara ögontjänare? Det är en vacker tanke att hudfärg inte ska betyda någonting, men det är inte så samhället ser ut i dag. Den riktiga rasismen ser ut just så här: inkorporerad i oss alla, med praktiska konsekvenser kring allt från med vilken säkerhet vi kan röra oss i det offentliga rummet till hur våra vittnesmål tas emot av myndigheter.

Text publicerad i GP Kultur 16/11

Den tredje säsongen av Så mycket bättre pågår för fullt på TV4. Det sympatiska och publikfriande konceptet, ett gäng musiker i olika åldrar och genrer möts, talar om sina liv och karriärer samt tolkar varandras låtar, fungerar lika väl även i år.

Men med två års succésäsonger på nacken börjar också marknadsföringen i programmet bli lite väl tydlig.

Efter de ofattbara framgångar som tidigare tolkningar har nått siktar nu TV4 in sig på ännu fler radiovänliga hits och goda försäljningssiffror av skivan som samlar programmets låttolkningar. Det märks väl i dramaturgin där Magnus Ugglas gripande tolkning av Olle Ljungströms Jag och min far ägnas en betydande del av programmet, medan andra tolkningar försvinner förbi så gott som okommenterade. Möjliga singlar, som Darins discopumpade versioner, får en central eller avslutande roll. Klippningen är upplagd för att lansera låtarna, snarare än att presentera tolkningarna på ett rättvist sätt.

Den genomskinliga marknadsföringsstrategin, tillsammans med uppgifter om att artisterna medvetet pressas och tvingas till alltför lite sömn för att skapa maximala förutsättningar för dramatik och känsloutbrott, ger en bitter eftersmak i gemenskapen. Vill TV4 behålla känslan av sympatiska möten bör de hålla igen på cynismen och marknadsföringsknepen.

Jag fick i uppdrag att skriva ett ”samtida julevangelium” i GP kultur till julafton. Den är till alla vakande herdar, änglar och vise hens runt om på kvinnojourer och asylaktivistiska grupper runt om i landet. Tack för allt ni gör. (Text publicerad 24/12 i GP Kultur)

Vid den tiden utfärdade politiker lagar om vem som räknades som medborgare och Migrationsverket förordade vem som fick stanna eller lämna landet. De människor som inte fick asyl räknades inte till befolkningen, men de fanns likväl överallt i städerna. De var ett eget blodomlopp som pulserade intill det liv som syntes i statistiken och innefattades av trygghetssystemen.

Maria var en av dem nu, trots att hon hade varit så nära. Det fattades bara ett halvår, hon hade räknat från den dagen då han tog emot henne på Landvetter och välkomnade henne till hennes nya land och nya liv. 132 dagar till uppehållstillstånd. Ändå flydde hon.

Det var barnet. Att ta emot slagen när hon bar en ensam kropp kunde Maria stå ut med. Trots att hon stundtals fruktat för sitt liv och kroppen ständigt ömmade och värkte av slag, sparkar och brända cigaretter visste hon: efter två år tillsammans kan jag lämna honom. Då är uppehållstillståndet mitt. Men så kom barnet.

Havandeskapet kom till henne i den dröm som hon så ofta drömde. Hon var tillbaka i hembyn och familjen var samlad runt middagsbordet. Mamma var inte längre sjuk, utan hade återvänt från dödsdomen som byns läkare hade gett henne. Skörden hade varit god och det fanns gott om mat att duka upp på bordet, så mycket mat att de äntligen kunde äta sig mätta efter alla år av torka. Men den här natten fanns en till gäst vid bordet. En ängel kom med ett bud om att hon väntade ett barn.

”Var inte rädd Maria”, sa ängeln till henne när den såg hennes fruktan. ”Barnet du bär är sänt av Gud. Det här barnet kommer att bli en stor människa.”

Så vaknade hon tvärt av regnets piskande mot rutan och familjen var långt borta. Ändå visste hon att det var sant. Hon visste att barnet var hennes och hon älskade det redan.

Kanske trodde hon att slagen skulle upphöra när det fanns ett liv inom henne att skydda, men de stegrades alltmer. Han knuffade henne hårdhänt, trots att hon höll sig för magen och skrek nej. Nej var ett av få ord som hon hade lärt sig på svenska, men det var också ett ord som aldrig hade lyssnats till när hon uttalade det. Så kom det sig att den här julaftonsmorgonen blev hennes sista hos honom. Han hade bränt henne med stearinet från adventsljusstaken och när hon vidbrände gröten i sina försök att kyla märkena slängde han in henne i väggen och måttade en spark mot magen. Hon höll armarna över den för att skydda barnet. När sparken kom kände hon hur någonting gick sönder i underarmen. Smärtan slog ut alla tankar. Han besinnade sig och förklarade kort därefter att han skulle gå ut efter en julgran. Under den tid som han var borta hann Maria packa en enkel tygväska med sina viktigaste tillhörigheter. En sjal, några foton och en varm tröja var allt som fick plats. Så klädde hon sig och gick.

I Nordstan försvann hon in i massan av människor på jakt efter de sista julklapparna. Armen var lindad i sjalen och smärtade när stressade kroppar stötte in i henne med dunjackor och påsar. I butikerna skrålade julmusiken som en sista desperat sång innan allt skulle stänga ner inför mellandagsrean. Tyngden i magen fick ryggen att värka och hon satte sig ner på golvet och lutade sig mot en butiksvägg. Värmen, bruset av människor och de vaga tonerna av Jingle Bells i bakgrunden dövade och vaggade.

Maria vaknade av ett hårt tag om sin arm. Musiken hade tystnat och människorna gått. När hon såg uniformen knöt det sig i bröstkorgen och luften var svår att andas in. 132 dagar kvar och nu var allt försent och hon visste, hon kunde inte återvända hem med ett faderlöst barn och kräva två munnar till att mätta. Mannen höll tag i hennes arm och talade till henne men hon varken förstod eller hörde vad han sa.

”English?”

Hon skakade på huvudet, skakade som om tillräckligt många häftiga huvudrörelser och slutna ögon skulle ta henne någon annanstans och hon viskade för det var allt som hon fick fram i den torra strupen att ”please mister, please”.

”You have ID?”

Och hon skakade på huvudet igen, skakade bort honom och skräcken och mannen bredvid honom som också bar uniform och som såg på henne med stränga ögon. ”Please mister.”

Så kom sparken. Den var så hård att den tog hela hennes kropp i besittning. Barnet sa nej med en kraft som hon själv inte kunde uppbåda. Hon vek sig dubbel av smärtan och andades häftigt. En av männen i uniform talade i en liten radio. Hon uppfattade inte orden, men hon hörde ett som han sa till sin kollega. Larm.

De såg på varandra och sedan på henne där hon fortfarande låg och höll sig om magen för att hämta sig från sparken. Sedan lutade sig den ena fram.

”You can not stay here. You understand?”

Han pekade på golvet och lät sedan pekfingret pendla fram och tillbaka. Hon nickade till svar. De såg på henne och varandra igen. Sedan lämnade de henne snabbt.

Precis när Maria lyckats resa sig upp kom nästa spark. Den var lika kraftfull som den förra. Hon satte händerna mot väggen och lutade sig framåt medan hon bet sig i läpparna för att inte skrika. Långsamt vaggade hon till närmaste öppna utgång. Butikerna var stängda och musiken hade tystnat. Allt som återstod av larmandet och bruset var en äldre kvinna liggande på golvet med en korg med mynt framför sig. Maria passerade kvinnan och hörde hur hon ropade. ”Please, please, please”. Desperationen i rösten lät som hennes egen, men hon fortsatte bara att gå.

Det var först när Maria hade gått en lång bit under svåra smärtor som vattnet rann och hon insåg. Barnet var på väg. Den tomma gatan fylldes av hennes kvidande plågor upp mot skyn. I fönstren lyste stjärnor, lampor och ljuset från tv -skärmar med tecknad film. Hon såg hur kropparna rörde sig inne i värmen, lät koppar klinga samman i skålar och festklädda människor krama om varandra. Maria skälvde av smärtan och kölden. Alla portar var stängda. Det fanns ingen annanstans att vila än att lägga sig ner på det tunna täcke som bildats av snön som fallit under veckan. Marken tog emot henne och i skenet av julaftons firanden kunde hon vila mellan värkarna.

Ovanför Maria fylldes synen plötsligt av ett kvinnoansikte som talade mjukt och strök över hennes panna. Ängeln hade återvänt från drömmarna och höll nu en vakande hand på henne innan nästa värk tog vid och handen fattade Marias, kramade den tills smärtan klingat av. Rösten talade lugnt och hon vaggades in i ängelns ömhet tills hon hörde ordet hospital. Maria fattade ett hårt grepp om ängelns tjocka jacka.

”No hospital! No hospital!”

De uniformerade männen skulle vänta och de skulle ta barnet ifrån henne och placera det hos honom och barnet reagerade som henne för nu briserade nästa värk så hon fortsatte hålla hårt i jackan medan ängeln talade lugnande. När vågen sköljt över släppte hon taget.

”Ok. No hospital. I promise. Follow me.”

Djupblå ögon såg in i hennes med ett löfte som gick att tro på. Maria fick hjälp att resa sig upp och med ängelns armar stöttande hennes kropp gick de tunga steg framåt.

Ängeln ringde på dörren och den öppnades av en annan kvinna. Hon skyndade sig fram för att stötta Maria och tillsammans tog de henne in genom en lång korridor, till ett avsides rum där ännu en kvinna väntade. De la henne ner på en bädd av jackor och filtar och den väntande kvinnan tog hennes hand och höll den hårt.

”Don’t worry. I’m a doctor.”

Änglarna vakade över Maria, baddade hennes panna och höll hennes kropp tills det första skriet från barnakroppen ljöd över lokalen. Flickan lindades med hennes sjal och lades i en badbalja. Marias tårar rann jämte änglarnas och alla såg de på barnet i baljan som just hade kommit till jorden.

Den natten lyste en stjärna extra starkt över en enslig byggnad i Göteborg och länge efteråt skulle människor tala om det sällsamma ljus som föll över staden den julaftonen, fortfarande i ovisshet om det mirakel som skett.

Text publicerad i GP Kultur 14/11

Under ett seminarium på årets bokmässa konstaterade Erik Helmerson, författare och ledarskribent på Dagens Nyheter, att medelklassen borde sträcka på ryggen. Det är nämligen en väldigt bra klass. Medelklassen går till jobbet, betalar skatt, är inte särskilt rasistisk och bär upp kultursektorn, menade Helmerson. Genom att framhålla dessa egenskaper som generella för medelklassen uppstod ett implicit omdöme om andra klasser – exempelvis arbetarklassen – som struntar i att gå till jobbet, skiter i skatten, är ointresserad av kultur och röstar på Sverigedemokraterna. Försöket till försvar av medelklassen förvandlades snarare till ett dåligt förtäckt klassförakt.

Det klumpiga uttalandet till trots är Helmersons frustration i viss mån befogad. Det är nämligen ett förbannat tjat om medelklassen. Inte minst är vi som identifierar oss som en del av medelklassen själva besatta av att ömsom generat och ömsom hånande särskilja medelklassens egenskaper och attribut. Surdeg, ängslighet, klimatkompensera, läsplatta, statusjakt, renovering, utlandsresor. Vi varvar mellan att skratta åt Miljöpartiet-röstande innerstadsbor med kreativa arbeten och att sucka åt oss själva för jag vet, så himla medelklass av mig att bosätta mig just i det här bostadsområdet och bestämma mig för att hela vardagsrumsväggen skulle bestå av en lång specialdesignad bokhylla för alla våra böcker. Begreppet medelklass har förvandlats till en bingobricka där den kulturellt medvetna medelklassen fyller i alla attribut som uppfyller klichén.

TV-serien Solsidans tredje säsong sänds nu med höga tittarsiffror, stort intresse och massmediala satsningar som Dagens Nyheters grepp att låta skribenterna Hanna Fahl och Viktor Barth-Kron livekommentera första avsnittet. Även här är det en bemedlad klass som skildras: fina kvarter, tennis, ny grill, genuspedagogik och statusjakt. Hånande och kanske igenkännande ska vi fnissa åt deras samtidsmarkerande livspussel och trassliga förehavanden.

Häcklandet av medelklassen är i sig ganska oskyldigt, om än tröttsamt. Problemet ligger i att det i viss mån formuleras som en subversiv motståndshandling. Nu häcklar vi ju den dominerande klassen, vars tycke och smak är normerande. Titta, vad självmedvetna vi är när vi skrattar åt att vi homestylat vår bostadsrätt. Faran i att tolka den sortens narcissistiska attributsbesatthet som en klasskritisk analys är att vi hamnar i ett läge där markörer och symboler överskuggar vad klass fortfarande handlar om: makt, inflytande och ekonomi.

Det är nu mer än trettio år sedan sociologen Pierre Bourdieu vidgade förståelsen av klass. Hans antagande att det inte bara är det ekonomiska kapitalet – såsom inkomst och tillgångar – som skapar klasstillhörighet utan även kulturellt kapital (utbildning, allmänbildning, kunskap om och intresse för kultur) samt socialt kapital (nätverk, släktskap och kontakter) fick stort genomslag och är i dag en självklar del i forskning kring, och undervisning i, klassanalys. Från att varit en strikt ekonomisk synvinkel tillkom nya perspektiv på hur klass även definieras genom smak, bekantskapskretsar och utbildning. Bourdieu talade även om ett symboliskt kapital – det överordnade kapital som en kapitalform antar när det legitimeras inom en grupp.

I den samtida tolkningen av medelklassen är det inte ekonomiskt kapital som vi talar om. Det symboliska kapitalet är i stället det kulturella kapitalet – vilket innefattar vanor, värderingar och smak – samt i viss mån även det sociala. För att vara ett samhälle där många fått det lite bättre medan andra fått det betydligt sämre de senaste åren talar vi försvinnande lite om livsvillkor, ekonomisk grundbas och möjligheten till tak över huvudet och mat på bordet.

Litteraturvetaren Åsa Arping visar i sin text Folkhemmet tur och retur. Om klass, kön och utanförskap i tre svenska 2000-talsromaner(ur Moderniteter: text, bild kön, 2008) hur status och smak är i fokus i samtida klassreseskildringar. I en jämförelse med 1930-talets arbetarlitteratur diskuterar hon hur Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Torbjörn Flygts Underdog och Susanna Alakoskis Svinalängorna i stället för materiella företeelser och ekonomiska förutsättningar snarare betonar skillnad i status och hur dessa skillnader syns och känns för individen.

Hånen mot medelklassens typiska attribut och smakdistinktioner kan med andra ord tolkas som en självspegling av det symboliska kapital som vi värderar högst. I en populariserad analys reduceras det inte sällan till förenklade frågor. Vilken morgontidning hade ni när du växte upp? Hur många böcker fanns i bokhyllan? Vilken sorts mat föredrar du? Vad väljer du för tv-program?

Men klass är ingen bingobricka eller ett veckotidningstest där du på bara tio frågor får veta var i samhället som du hör hemma. En klassanalys som menar allvar kan aldrig ignorera ekonomiska faktorer som inkomst, inflytande över sin egen levnadssituation och möjligheter till social rörlighet. Det är i stället oviljan att se utanför den där bubblan av surdegsfniss som är det största problemet. Vulgärmedelklassen som skildras i Solsidan står på så vis snarare i vägen för en reell klassanalys. Det verkligt revolutionerande vore om det dominerande samtalet någon gång släppte medelklassbingobrickan och betraktade andra delar av verkligheten.

Krönika publicerad i GP Kultur 5/11

Det är en trött och grå onsdagseftermiddag som jag får en impuls och går på en matinéföreställning av Palme. Vi är ett fåtal i salongen och de andra har kommit upp i den åldern att de kan skrocka igenkännande åt många av klippen. Själv sitter jag tyst och förundrad. När eftertexterna börjar rulla rinner tårarna. Inte på det där klädsamma sättet, som de kanske gör när man sett någonting som berör. Jag sitter ensam kvar i biofåtöljen och fulgråter och snörvlar på ett pinsamt ohejdbart vis.

Jag ställer mig själv frågande till reaktionen. Jag har generellt svårt att gråta av vare sig läsning eller någonting som jag ser. Berörd ja, till tårar så gott som aldrig. Det tar ett tag innan jag lyckas formulera tårarnas uppkomst: de är en sorg över en tid som jag aldrig upplevt. Att som 80-talist ha växt upp i skuggan av Palmes död och lärt mig läsa genom mordutredningens rubriker. Att ha gått i skola under de år då krisen slog mot Sverige och vi lärde oss ordet ”ränta” genom föräldrars oroliga samtal på fritidshämtningen och vande oss vid uppkopierade stenciler och slitna läroböcker för att inga pengar fanns till inköp av nytt material. Att vara införstådd med att utrikespolitik innebär kriget mot terrorismen och att ha sett en begynnande protestvåg slås ner i såväl Göteborg som Genua under EU-toppmöten.

Min generation och efterkommande generationer har aldrig upplevt ett föregångsland, med reformer i rekordtakt, ökad tillväxt och bostadsbyggande. Vi har heller aldrig varit med om några studentrevolter och större, kollektiva protester. Det är måhända en naiv efterkonstruktion utifrån bilder och berättelser, en slags idealisering av en dåtid som utspelade sig innan jag var född, men i tårarna är besvikelsen över den samtida samhällsandan reell.

Jag sörjer en tid som jag aldrig upplevt. En tid av framåtanda, snarare än förvaltande. Som trodde på politiken och de kollektiva lösningarna och där ideologiska skiljelinjer inte alltmer suddats ut till förmån för konsensus om de grundläggande lösningarna. Jag sörjer över att aldrig ha fått uppleva ett samhälle som tog tillvara gemensamma intressen i stället för att lägga en stor del av problembördan på individen och dess anpassningsbarhet till rådande politik. Där visioner fortfarande var en vital del av den politiska retoriken och det ideologiska bygget.

Jag tänker på en ung man i ett klipp från kårhusockupationen. När Olof Palme pratar om det gemensamma samhället svarar han ilsket: ”vad fan är det för samhälle som vi anpassar oss till?”. Det är en fråga som vi alla, i ännu högre grad, borde ställa oss i dag.

Text publicerad i GP Kultur 2/11

Ett ”All Access Backstagepass till Bibeln ”. Så beskriver prästen Fredrik Beverhjelm den nya Konfirmandbibeln som han arbetat fram tillsammans med kollegan Rickard Bonnevier och som nu ges ut på Verbum Förlag.

Med ett omslag i turkost gummi, plats för anteckningar, tecknade bilder i serietidningsformat och citat av bland andra den gamla Baywatch-stjärnan Pamela Anderson och Nirvanas frontfigur Kurt Cobain ska ungdomarna lockas in i Bibelns värld.

Den nya layouten är förvisso lockande och ökar läsbarheten, det kan nog både ung och gammal tycka. Vissa grepp är välkommet pedagogiska, som en introduktion till hur Bibeln ska läsas och olika tolkningar som har gjorts av Bibeln. Men mycket av innehållet blir också en pinsam uppvisning i hur övertydligt och fånigt det blir när vuxna ska prata med unga på ungas språk. Den ger sken av att Bibeln både är mer komplicerad och ointressant än vad den behöver vara och att ungdomar kräver idolbilder, populärkultur och teckningar för att lockas. Vissa inslag får mig att känna mig som en rodnande tonåring inför en pinsam pappa. Referenser till 90-talsikoner som Pamela Anderson och Kurt Cobain säger en del om omarbetningens tafflighet. Vilken högstadieungdom i dag vet vad Baywatch är?

Krönika publicerad i GP Kultur 28/10

Låt oss tala lite om kvinnor.

Kvinnor är nämligen populära att hänvisa till i det offentliga samtalet just nu. I evighetsdebatten kring vinster i välfärden har de borgerliga ledarsidorna i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter bestämt sig för att ta till kvinnor som argument. Varför vill vänstern och förbudsförespråkarna inskränka kvinnors möjlighet att tjäna pengar? Varför är det okej för män att tjäna pengar i ”sina” yrken medan de kvinnodominerade ska vara fritt från näringslivstänkande. Förutom det rent felaktiga antagandet att det är kvinnor som tjänar på vinster i vården – det är knappast undersköterskor som får ta del av vinsterna när stora koncerner tar över vård och omsorg – känns tongångarna igen från rut-debatten: den misogyna vänstern hatar kvinnligt entreprenörskap och vill därför inte subventionera möjligheten att låta en kvinna skura andras privata toaletter.

Även i den amerikanska valrörelsen talas det om kvinnor. Satirikern Jon Stewart visade i sin talkshow hur efterdebattsanalyser märkbart ofta handlat om vad kvinnor tyckt om debatten. Debatterna var för tuppiga, hetsiga och otrevliga för att överhuvudtaget ”attrahera kvinnor”. Diskussionen handlade mindre om aborträtt och möjligheten till att försörja sig och mer om en retorik som ”inte var anpassad för kvinnliga åhörare”.

Kvinnligt företagande och ett politiskt samtal som attraherar kvinnor må låta som jämställdhetsdiskussioner. Någon skulle rentav kunna påpeka att såhär vill väl feminister att det ska låta i det offentliga samtalet. Det visar kanske det svåraste med att navigera i samtiden: att skilja slagträn och fulknep från reella frågor om makt och inflytande.

Att använda sig av kvinnor för att argumentera för vinster i välfärden är ett bortkollrande av de viktiga frågorna om var våra skattepengar tar vägen och en oförmåga att skilja på verksamheter som bygger på omsorg och verksamheter som bygger på produktion. Att tro att kvinnliga åhörare kräver en annan sorts retorik bygger på ett särartsargument om könens olikhet. Att hänvisa till kvinnor innebär ingenting annat än en förenklad argumentation som dessutom befäster mannen som norm.

I den mån som just kvinnor tröttnar på politiska debatter handlar det förmodligen om samma sak som den politiska tröttheten i allmänhet: en känsla av att lyssna, utan att ha någonting att säga till om. Inflytandet som underbetald och utarbetad anställd i vården begränsas till att omnämnas i en ledartext som potentiell entreprenör i en vård fylld av valfrihet, oavsett hur långt ifrån verkligheten den argumentationen befinner sig.

Text publicerad i GP Kultur 27/10

Världsplågan Gangnam style av den sydkoreanska rapparen PSY har gått få förbi. Flashmobs har arrangerats utifrån den speciella dansen i videon och låten har spelats konstant på både radio, klubbar och gym.

Flertalet tolkningar av både låt, dans och video har också redan förekommit. Ingenting slår dock Ai Weiweis version. På Youtube finns den kinesiske konstnären och dissidentens egen Gangnam style-video, där Weiwei dansar den särskilda dansen varvat med klipp från originalvideon.

Det är inte bara det charmigaste man kan hitta på internet just nu. Det finns också någonting oerhört befriande med att en av världens mest omtalade konstnärer på landsflykt från en diktatur gör en tramsig video till en hitlåt och dansar loss inför allas ögon. Ai Weiweis humor och glimt i ögat gör samtiden lite roligare att leva i.

Text publicerad i GP Kultur 24/10

Not in our name. Det är titeln på det manifest som konstnärer, författare, musiker och andra kulturarbetare i Hamburg skrivit under. ”Inte i vårt namn”, konstaterar de och sätter ner foten mot den stadsomvandlingsprocess som bland annat innebär att politiken underordnats en image av en stad där den så kallade ”kreativa klassen” vill bo.

”Vi vägrar att tala om denna stad i marknadsföringens kategorier”, skriver kulturarbetarna och räknar i stället upp alla de problem med segregation, fattigdom och en icke-fungerande bostadspolitik som torde vara mer akut. Likaså drabbas de också själva av allt dyrare hyror för ateljéer och replokaler och att det blir allt svårare att arrangera tillställningar som inte är vinstdrivande.

Att den kreativa klass som Europas städer konkurrerar om att attrahera själva sätter ner foten är välkommet. Manifestet tydliggör konflikten mellan en levande stadspolitik för medborgare och staden som varumärke på en starkt konkurrensutsatt marknad. Det är ett klargörande som ekar av igenkänning av de strukturer som också finns i Göteborg.