mina tankar är så klara nu

kanske är det den absoluta tystnaden; lite fågelkvitter, råmande kor, lite vindsus i grantopparna. kanske är det lugnet, kravlös samvaro. läser, hoppar studsmatta, promenerar, fikar, sitter framför brasan när det regnar eller bara ligger i någon solstol och tänker. kanske är det distansen. 80 mil från sammanhanget som kallas vardagslivet är det lättare att reda ut, reflektera, inse eller bortse. hursomhelst börjar jag tänka att klara kanske hade rätt ändå: landet är behövligt och bra (klara, du skulle varit med idag när min faster kom på besök med de två shetlandsponnysarna du tittade på). jag hinner tänka. på gott och ont. för inre dialoger där jag ger svar på tal i alla diskussioner jag inte hann försvara eller ens uttala min ståndpunkt i. för diskussioner med mig själv där jag försöker nå konsensus i förvirring, förlåta mig själv när jag känner mig skuldtyngd och planerar inför framtiden. och visst, när tankarna hinner komma måste jag slåss med demoner också. speciellt med alla fikapauser, middagar, kylskåpet fullt med mat att hetsäta sömnlösa nätter. att hinna tänka är också att inse att vissa saker finns kvar och röster man dövar fortfarande lever där i hjärnbalken och påminner om den tjocka magen, dubbelhakan och alla kalorier man inte hinner förbränna under en dag. speciellt när träningskortet är uppsagt och träningen inte kommer att återupptas än på någon månad. jag gör mitt bästa för att fightas emot, så gott som det går.

idag har jag återigen bevisat att jag är den sämsta tänkbara personen att ordna överraskningar för. i förmiddags åkte mamma och pappa in till stan. mamma skulle ha kopieringspapper. “jag följer med!”, ropar jag och märker en viss besvikelse hos mamma och pappa. “vi ska bara vara inne i 20 minuter”, svarade mamma men skitsamma, tyckte jag, det gav mig en chans att slippa undan kompletteringsarbetet med uppsatsen en stund. när vi kom in gick mamma på kontorsvaruhuset, pappa skulle iväg och titta på gardinstänger och jag tänkte gå en sväng på claes ohlson och titta på nån billig mp3-spelare eftersom min gamla kastat in handduken och 12 timmar sittande på natt-tåg utan musik på lördag bara inte är möjligt. mamma vägrade dock släppa iväg mig. hon var bara tvungen att ha min hjälp med att hitta rätt sorts papper på kontorsvaruhuset, hävdade hon. efter en hel del tjafsande gick jag med på det och tänkte att mp3-spelare har jag ändå inte råd med just nu. istället försökte jag övertala mamma att låna mig hennes, som hon så sällan ändå använder. hon blåvägrade och jag blev på ännu sämre humör. slutligen kom pappa tillbaka och sa att han inte hittade några gardinstänger. “nähä” sa mamma också åkte vi hem. till middagen fick jag en alldeles för tidig födelsedagspresent – en ny mp3-spelare såklart. i efterhand är det som vanligt lätt att se det uppenbara: mina föräldrars avighet när jag ville hänga med, mammas vägran att låta mig gå på claes ohlson och låna hennes spelare, pappa utan gardinstänger och att mamma ens skulle låta honom titta på gardinstänger utan henne. och framförallt, mammas lugn när han sa att han inte hittat några.
att saker som ter sig så förvirrande vid en tidpunkt kan ses som så uppenbara och självklara vid en annan är både fascinerande och lugnande. man behöver inte veta alla svaren, förr eller senare kommer de ändå. kanske halvsovande i en solstol ute på den jämtländska vischan.

bara tre dagar kvar nu. separationsångesten är redan krossande.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>