Fågelhjärtat del två (jag lär mig hellre att flyga)

Tack för ett mycket välskrivet mail. Vi tror på dig och har tagit beslutet att häva din bindingstid omedelbart och säger upp avtalet.

Mvh Telia kundservice

Det är en fantastisk känsla att vinna mot Goliat I tell you. Människan vs skitföretagen 1-0. Fint att mina skills med det skrivna ordet premieras av Sveriges största telecomföretag också.

Men det jag tänker om under nätterna, som återigen blivit sömnlösa grubbelnätter, är varken Telia eller tandvärk. Det är någonting med det som någon skrev i kommentarerna: Går det att vara lycklig och lyckad på samma gång?
Jag har ju slutat sätta likhetstecken dem emellan, som jag en gång gjorde och det var förkastligt. Men lika svårt är det att inse hur svåra de istället är att kombinera. Det är någonting med samtalet med min syster, vi pratar om framtiden.
– Mellanstadielärare, säger hon och jag protesterar precis som jag, brorsan och mamma alltid gör när hon säger så, för syster är stjärnan i familjen, högstabetygen och mest ambitioner i skolan.
– Du kan inte bli lärare, säger jag, du slösar bort ditt liv. Du är fantastiskt smart, strukturerad och kan komma in på vad du vill. Du kan bli jurist, psykolog, journalist, statsvetare. Inte lärare.
– Jag vill nog inte bli nåt sånt, säger hon, jag vill nog bara ha ett okej yrke och vara lycklig i det lilla.
Hon frågar om min framtid och jag svarar som jag brukar;
– Språkforskare, genusvetare, författare, debattör, frilansande journalist. Också gärna statsminister, pirat och gangstarappare också, fast det kanske blir lite svårare.
- Du vill inte bli lycklig i det lilla va?, ler hon chockat.
- Aldrig, svarar jag, fast verkar rätt fint att kunna vara en sån människa.

Syster drömmer om läraryrket. Bror är på väg att flytta ihop med flickvän och utbilda sig till förskollärare, vill bo kvar i småstaden resten av sitt liv för det är en fin och bra plats för barnen att växa upp på. Och sedan den tredje; jag med själsliga dampet som aldrig släpper, kronisk sjukdom också fågelhjärtat som bara tickar inuti; oron och rastlösheten, sträva och aldrig bli nöjd. Vad gick snett här då?

Bits & pieces skriver om bilden med ramarna. Det är en bra metafor. Jag har vissa strukturella förutsättningar utifrån den jag definieras som av min omvärld, utifrån min kropp och mitt sociala arv.
Jag är född i en arbetarklassfamilj, kvinna, vit, svensk medborgare. Varsegod Elin; här är dina ramar att verka inom: Gå en kort utbildning till ett yrke som verkar okej och ger dig hyfsad lön, hitta en man, gift dig, ta ett lån och köp ett hyfsat billigt radhus i en medelstor svensk stad (helst din hemstad), skaffa ett par biologiska barn, var mammaledig, fortsätt jobba, pensionera dig, dö.
Jag måste spränga ramarna. Jag lever inte så. Jag vill aldrig leva så. Jag kan inte nöja mig.

Det är min rädsla för vuxenheten som inte bara handlar om min rädsla för döden, för att nå målen uppsatta innan trettio år fyllda och som jag nu bara har sex år på mig att uppfylla, denna rädsla handlar kanske mest om att stagnera. Frivilligt eller ofrivilligt; alla vuxna stagnerar ju eller hur?
– När du blir äldre får du andra perspektiv på saker och ting. Du lär dig att nöja dig, bli lite mer jordad. Man blir mer ödmjuk inför livet och lär sig att uppskatta det lilla, brukar de vuxna och förnuftiga säga.
– Ja, svarar jag inombords, det är ju just det som jag är så förbannat rädd för.

Jag tänker på lappen som mamma skrev
och jag tänker på framtiden. Den dagen då jag inte längre har möjligheter eller ekonomi till att analysera, studera, läsa och problematisera dagarna i ända för det där jobbet som drar in pengar till hyran har blivit ett permanent niotillfem-jobb. Den dagen då huvudet är för trött av jobbande och matlagning och Hem och Skola-möten för att jag ska orka sitta och plockanalysera i vår samtid, dåtid, framtid. Den dagen då jag aldrig hinner skriva eller skapa för fem maskiner tvätt väntar och bullar måste bakas. Den dagen då jag stänger av Nyheterna med en axelryckning, istället för att högt analysera och diskutera oavsett jag är själv eller i sällskap (Konstig vana jag skaffade mig när jag och exmannen gjort slut. Jag blev galen i början av att inte ha någon att reflektera med längre, så jag började helt sonika att prata med mig själv om vad som händer i världen. Befinner ni er i mitt hus och hör någon som pratar högt och upprört med sig själv är det bara er favoritknäppis som läser tidningen eller ser en nyhetssändning).
Man stagnerar som den vuxna kvinnan. Man slutar tro på att man kan spränga ramarna för vad som förväntas av en. Fågelhjärtat tystnar och drömmarna falnar. Man blir aldrig allt man ville bli. Man blir bara vad man borde.
Jag vill aldrig sluta drömma eller tro på möjligheter. Jag måste fortsätta tro på att ramarna går att sprängas och att jag, om än det krävs enormt mycket ansträngning, nog skulle kunna bli statsminister, pirat eller gangstarappare lika väl som lyckas inom forskning och litteratur.

– Du måste börja lära dig att stå med fötterna på jorden, säger de vuxna och förnuftiga.
– Nej tack. Jag vet att det är svårare och farligare, men jag lär mig faktiskt hellre att flyga, svarar jag inombords.

9 thoughts on “Fågelhjärtat del två (jag lär mig hellre att flyga)”

  1. återigen har du gjort det! du har satt ord på det där svåra, som jag alltid har känt men som jag aldrig har kunnat förklara för någon. rädslan att bli nöjd med barn, hus och man, den där rädslan som fått mig att framstå som dum i huvudet i min lilla småstad, rädslan som fått mig att framstå som bitter självförnekande tönt som egentligen bara saknar en man. och ibland har jag nästan varit rädd att det har varit så. men nej, du sätter ord på mina tankar! fortsätt med det!

  2. GRATTIS till din kamp mot väderkvarnarna. Mig gillar. Passa på och njuta nu, i alla fall så länge som dessa ord bär dig. Sedan är du på egen hand igen…

  3. Visst blir det så att man får andra, kanske mer jordnära, drömmar när man blir äldre men hade jag inte bestämt mig för att bli generalsekreterare i FN när jag var 16 hade jag inte haft mitt otroligt häftiga jobb inom något helt annat men ändå väldigt rätt nu när jag är 31. Och jag har massor med kompisar som satsade på saker utanför ramarna när de var 20-25, vilket var jätteläskigt eftersom de inte visste hur det skulle gå och de fick hanka sig fram på CSN, vårdjobb och ideellt arbete/stipendier/projektanställningar inom det de ville. Och ingenting verkade gå vägen.
    Fast sex år senare sitter vi här och är det vi ville. Vi har disputerat och fått universitetsjobb, är regissörer, fast anställda i en NGO, jurister inom precis det (udda) område vi ville, föreståndare för ett konstgalleri osv.

  4. ano; tack, vad fint.
    akajos: ja tack. jag ska njuta av segern en stund nu.
    anna: tack. jag behövde den kommentaren. vad härligt.

  5. varför nedvärderar du din systers dröm om läraryrket? vart ska revolutionen börja om inte i klassrummet!?

    anna; det är ju helt mäktigt. det ska jag hälsa vidare.

  6. förresten elin, du borde lägga ut det där mailet och inspirera oss andra till att bli bättre aktiva konsumenter, även om det är skit och egentligen en omöjlighet att vara den konsument som marknadsekonomin kräver för att den ska fungera enligt alla ekonomers diagram.

  7. panso; hah ja jag kanske ska lägga ut det. jag nedvärderar inte hennes dröm, men jag förstår hur du tänker. det är klart att det finns någon slags elitism inneboende i mig när jag säger sådant. att hon som är så smart borde bli något “bättre”. och jag skäms som fan över att jag återigen blivit den människan, för sådan var jag inte när jag själv jobbade heltid i offentliga sektorn förra året. då var det tvärtom väldigt viktigt för mig att visa på stoltheten i det yrket.
    men ändå kan jag inte låta bli att tycka att syster kan bättre, kan mer. varför pluggade hon sig till bettskena, magkatarr och stressångestsyndrom hela gymnasiet för att bli lärare liksom?

  8. Måste ju kommentera när jag har inspirerat till ämnet… Frågan som jag har ställt mig själv är följande; Vad är det för mening med att uppnå olika saker om det inte får mig att må bra? Jag tror att det är möjligt att vara både lyckad och lycklig om såväl resan som målet får dig att känna dig bra och så länge du inte hänger upp hela ditt välbefinnande på själva prestationen. När man även kan tillåta sig själv att misslyckas, göra fel och att inte alltid prestera på topp och så länge man tillåter sig själv att stanna upp och njuta av det som man hittils har åstadkommit. Men när drömmarna bara blir en kamp och du hela tiden flyttar fram målen så att de aldrig går att nå, då kommer du heller aldrig att bli lycklig oavsett om du blir statsminister eller gangsterrappare. Så försöker jag leva, och visst har det lett till att jag till viss del stagnerat,inte kämpar lika hårt och inte sätter målen lika högt. MEN, jag har samtidigt ingen ångest längre, inte spänningshuvudvärk varje dag och värk i rygg och axlar, ingen hjärtklappning eller känsla av att ständigt vara jagad. Men min vän bettskenan får jag nog leva med ett tag till…

  9. ano; jag förstår precis vad du menar! jag har också levt med värk, hjärtklappning och alla sorters stressyndrom. jag har hängt upp mitt liv på betyg och jagat prestationer. det är absolut inte så jag lever längre.
    prestationerna har jag inget intresse av i sig. om det var min dröm att bli lärare skulle jag bli det, precis som syster. men drömmen ligger i att kunna leva precis lika fritt och kreativt, göra det jag brinner för, resten av mitt liv. om det ger mig någon form av status eller leder till en klassresa ger jag blanka fan i. det är inte det jag är ute efter.
    och jag mådde minst lika bra när jag jobbade på mitt niotillfem-jobb som jag gör nu. för det var det jag behövde just då. jag har fortfarande lite axelvärk och insomnia, men jag svimmar inte längre av stress. det är en trygghet, jag vet var jag har mig själv på ett annat sätt nu.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>