Tell me why I DO like Mondays

Jag älskar måndagar.
Känslan av nystart och struktur, att efter söndagens lättja (regel för att hålla stressnivån på en acceptabel nivå är bland annat att alltid hålla söndagarna fria, jag vet inte om jag ska skylla på min kristna barndom men söndagar är fortfarande heliga för mig) av bakfyllehäng och dålig mat liksom ta tag i mig själv igen.
Söndagens bakfyllehäng bjöd på en filmvisning av filmatiseringen av Ett öga rött. Alla var rörande ense om att filmen var sådär och att vi lika gärna kunnat se ännu en Wallanderfilm. Bäst var egentligen inledningen då en kvinna talar i bakgrunden hela tiden och kommenterar allting som sker (Halim har en färgglad skjorta på sig, han ser självsäker ut osv). Genast utbryter vilda diskussioner bland oss sex församlade kring huruvida det faktiskt SKA vara så eller om det är något fel på filmen eller inställningarna.
Jag och frugan var de två som upprepade meningen men alltså det SKA säkert vara så, detta sagt med – inbillar jag mig i alla fall – en irriterad, dryg ton i rösten som implicerade att vi minsann fattat filmen och att det liksom var ett konstnäääärligt grepp och att de andra bara var lite mindre konstnärligt insatta än vi var och inte förstod sig på det hela.
Snopet för oss när det visade sig en stund senare i filmen, då alla tröttnat rejält på den där sakliga rösten som ideligen förklarade alltifrån att familjen bar på tunga kassar till att mamman rättade till sin sjal, att det bara var frugan som råkat trycka in inställningen Syntolkning på DVD-filmens menyval.

Hursomhelst. Jag älskar måndagar. Jag älskar att kliva upp, dricka morgonkaffet och kontrollneurotiskt skriva ner allt jag ska göra. Förmiddagen som ägnas åt att skriva viktiga mail och skriva ihop lite projektplaner. Eftermiddagen i soffan med ännu en kaffekopp och – tack gode gud – en prilla djupt försjunken i kurslitteratur. Duktig jävla mat och ett spinningpass. Ensamkväll med böcker och Internet. Jag är liksom igång igen med struktur och energi. Det är måndag igen och jag älskar det.

Och eftersom bloggandet är till för att utnyttjas tar jag chansen och säger att hej, jag söker deltagare till min pilotstudie. Om ni är ett samboende par, oavsett kön och sexuell läggning, mellan 20-30 år, utan barn med pågående eller avslutad akademisk utbildning och eventuellt är intresserade av att hjälpa världens bästa genuslingvist med två timmars inspelade samtal – skicka ett mail. Jag lovar att ni kommer få mer seriös information kring studien än vad som givits här då. Man behöver inte bestämma sig för att delta på en gång, man kan bara vilja veta mer om vad deltagandet innebär. Företrädelsevis bör man även bo i Göteborg så att jag slipper skicka tunga rekommenderade brev innehållande svindyr inspelningsutrustning över halva landet. Och jag misstänker att jag eventuellt kan ha tappat en del homobloggfans efter de senaste månadernas kukenifittan-inlägg (men det är ju inte som om jag inte har försökt eller velat ha annat), men det kommer bli mycket mer trubbel med att hitta samboende homopar till studien, så är ni ett eller känner ni ett är jag extra tacksam om ni visar intresse. Studien är alltså inte en komparativ studie där jag kommer att kontrastera heteropar mot homopar utan tvärtom, göra en studie om vardagssamtal i kärleksrelationer utan kön- och sexualitetsvariabler inblandade.
Mailadressen hittar ni ovan. Nu ska jag återgå till kurslitteraturen.

7 thoughts on “Tell me why I DO like Mondays”

  1. Haha, det där med syntolkning känner jag igen. Vi var några stycken som såg “Ciao Bella” för ett par veckor sedan. I den finns ganska avancerade sexscener mellan två 16- 17-åriga kids (man kan ju hoppas att skådisarna var äldre).
    När tjejen skulle gå ner på killen hördes en medelålders, kvinnlig speakerröst: “Linnea böjer sig ner och suger på hans xxx”. Jag kan fortfarande inte förmå mig att skriva ut ordet. Dirty sex blev märkvärdigt odirty i denna blixtbelysning!

  2. haha jag kan tänka mig det. men några logiska följdfrågor här blir ju:
    1. varför hade ni på syntolkningsinställningen?
    2. är den bara till för om det finns en blind med i sällskapet av seende? jag menar, finns det blinda som går och hyr en film för typ fyrtio spänn för att sedan få en talboksupplevelse? det känns väl ändå inte riktigt värt? och är det bara på svenska filmer som den inställningen finns? jag har mig veterligen aldrig haft den med på en film förut, annars lär jag ju ha insett tidigare att det inte var ett konstnärligt grepp i filmen utan fel inställning.
    4. varför såg ni den? var den inte sämpig?

  3. Ett svar på en del av fråga 2: Den finns även på amerikansk film, har tittat på en del av Bruce Almighty med denna inställning. Kvinnan som talade var extremt proffsig i de scener där Jim Carrey flippar ut som mest. “Bruce is lying down, pounding his fists on the floor. He gets up, and shakes all his limbs in fury. He throws himself again on the floor” etc etc. mycket underhållande :) Och jag kan tänka mig att användningsområdet kanske främst är för 1) familjer där en i familjen är blind, t.ex. en förälder som vill “kolla” film ihop med sina barn och 2) någon som inte varit blind hela livet, som kanske vet väl hur Jim Carreys minspel o kroppspråk ser ut och därför kanske kan få ut nåt mer än bara talbok av upplevelsen? Spelar upp en inre film till rösten kanske? Hm. Vet ej …

  4. ano: Tack! jag hade ingen aning om detta men det är ju fantastiskt underhållande. jobbigt för en blind att hänga med i en beskrivning av jim carreys mimik om denne aldrig varit seende liksom.

  5. Som svar på fråga 1) Vi hade druckit för mycket folköl och orkade inte fippla med fjärrkontrollen.

    4)Ehum. Där finns det inga ursäkter faktiskt. Eller jo en. Förutsättningarna var: ingen skräckis, ingen action, ingen romcom eller annan komedi. En riktig ärkekompromiss med andra ord. Det som fascinerade mig med speakerrösten var känslan av att vara hos gynekologen, speciellt under sexscenerna. Det blir så fruktansvärt sterilt när allt måste kommenteras. Intimiteten mellan tittaren och berättelsen försvinner. Är nog ingen höjdare ens om man är blind…

  6. HAHA! fyfan vad jag skrattade åt syntolkningen, kunde verkligen se det framför mig hur ni dissade resten av sällskapet som var så hopplösa som inte förstod det uppenbart konstnärliga.

    Underbar blogg förresten, har precis upptäckt den och jag håller dig ansvarig för x timmar bortfallen studietid idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>