En modern familjepolitik?

Man kan bli genustrött och man kan bli trött på politisk korrekthet och de konstant kritiska ögonen på samhället. Man kan bli trött på sitt eget ifrågasättande, andras problematiserande och vilja ta av sig de där politiska glasögonen.
På så vis är det ju tur att kd finns. Alf Svensson och Mikael Oscarsson, you made my fucking day. Helt plötsligt känner jag mig fantastiskt peppad till att plöja Anne Fausto-Sterlings Science matters, culture matters för femte gången, skriva seminariefrågor och diskutera biologismen i ett underlag för lärare i sexualundervisning.
Helt plötsligt minns jag varför jag vaknar varje dag och är förbannad, mer på det glödande sättet än det uppgivna.
Helt plötsligt minns jag var tio års politiskt engagemang kommer ifrån.
Helt plötsligt vet jag varför jag tar CSN-lån för en yrkesutbildning som inte tillhandahåller särskilt många arbeten, varför jag plöjt alla Butlers texter om familjebegreppet och slitit mitt hår över Focaults oförmåga att dela upp sina monstermeningar i mindre stycken så att de går att läsa.

Så länge en modern familjepolitik kan diskuteras på sättet som det gör i den här artikeln på debattsidan på en av Sveriges största tidningar och så länge 87% av svenskarna enligt Sifo vurmar kärnfamilj kan jag ju liksom inte sluta.
En klasskompis till mig pratade om det motsatta häromveckan;
- Borde man inte bara lägga ner? Alla verkar ju så himla nöjda med att vara män och kvinnor och heterosexuella med kärnfamiljer. 95% av alla man möter dumförklarar ju en fullständigt och ser på en som ett djävla ufo när man börjar snacka om att det inte finns några kön och att heterosexualiteten är en skapad norm.
Hon har en viktig poäng. Jag brukar också sucka det i mitt eget huvud. Det finns väl ingen mening med att ifrågasätta normer och komma med, vad de flesta anser vara, ufoteorier kring heterosexualitet, kön och familjebildningar. De flesta verkar ju ändå tycka det är rätt gött att vara man eller kvinna, lite härligt könsstereotypa, heterosexuella och helt och fullständigt normala.

Men sen kan man tänka på alla de som trillar utanför normerna, inkluderat även mig själv. Om man en gång varit Den andra, Den avvikande och sett hur andra hela tiden i olika diskurser pushas utanför normerna är det svårt att sluta. Om man ser hur samhället skapar en norm och att alla utanför normerna måste söka ett erkännande från normen (exempelvis kampen för att homosexuella ska få ingå äktenskap) och hela tiden positionera sig själv som avvikande från normen för att bli bekräftad (exempelvis söka erkännande under etiketten Homosexuell, fastän man kanske bara är någon som blivit kär i en annan människa man vill gifta sig med). Då är det svårt att sluta.
Sen kan man tänka på alla som går runt och försöker vara normativa, trots att normerna skaver som faen. För att det är enklare. För att man inte vill vara Avvikande. Bli betraktad som någon av De andra. Då är det omöjligt att sluta.

Nu ni, ska jag plugga och läsa så pass många familjepolitiskt kritiska böcker att mitt hyperventilerande efter kd:s debattartikel går över. Alf Svensson, I’ll never surrender.

7 thoughts on “En modern familjepolitik?”

  1. tack tack tack, precis det jag behövde höra just nu för att komma ihåg vad det är jag kämpar för. det är lätt att tappa bort vart en var på väg mitt bland all butler och foucault, men kd får oss att minnas. gött. bra inlägg!

  2. hihi, det är så jag blir när jag läser SvDs ledarsidor – särskilt när jag tror att “alla ändå tycker som jag så det är inget konstigt”… sen ser jag rött och blir arg (särskilt Fr. Classon som kanske inte är ledarsidan men väl kolumnist på ledarsidan).

    Vad gäller just den här artikeln. Jag tyckte den kändes lite konstig. Inte för att den jolmade runt med heteronormen och använde ngt lite som “svenska folket vill inte att homosexuella…” utan just för att dom inte skrev ngt som skulle få mig att inte tycka att dom var för att homosexuella skulle få såväl gifta sig som adoptera.

    Om poängen nu är att svenska folket gillar kärnfamiljen – vilket jag inte betvivlar egentligen – så är ju frågan vad kärnfamiljen betyder? För många är det ju två personer och barn… att det sen finns en hoper med skilsmässor/separationer och därefter ensamstående med barn gör väl ännu mer med argumentet “gifta håller ihop mer än sambos” gör att man vill utsträcka giftemål till homosexuella?

    Inte vet jag men den var inte övertygande och i min kurs i argumentationskunskap skulle det nog bara blivit knappt G, med tanke på ofullständig argumentering och vissa cirkelargument.

  3. desireé: tack!
    ano: ja exakt. man hamnar någonstans i teorierna och på de höga, abstrakta nivåerna och glömmer bort varför man ens började. kd får oss att minnas, indeed.
    hiphopsystra mi: tack babe
    åsa: haha min argumentationskunskap är ju också skitlåg och fruktansvärd. förolämpningar och härskartekniker är de enda argumentationsteknikerna jag kan.
    jag håller iaf fullständigt med dig om dina åsikter om artikeln och tycker inte alls att det var ofullständigt. bra analys!

  4. elin> hihi, jag menade att deras argumentation var undermålig och inte höll. Inte min. Min var underbart klart och tydlig (synd bara att jag inte kunde skriva så att du förstod att det var artikeln jag syftade på ;) )

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>