I’m just a looonely acrobat (eller: Allt jag vet om känslor har jag lärt mig av Bruce Springsteen)

Och för er som tror att mitt liv är hundraprocentigt spännande och fyllt med fantastiska nätter och att jag alltid är dekadenta konstnärskvinnan (kreativa klassens begreppsmotsvarighet till arbetarklassens definition partybrud förmodligen) som aldrig är hemma på helgerna, finns det rätt många sådana här lördagskvällar också:

X säger: technofest, ska du med?
elin säger: alltså jag vet inte…nu har jag ju liksom redan hunnit börja fulböla till The Boss här och känner mig rätt inställd på att fortsätta.

Jag förstår inte hur människor som inte lyssnar på The Boss connectar med sina känslor. Lyssnar jag på någon av hiphophjältarna connectar jag med något slags djävlar anamma och pepp. Lyssnar jag på Kent connectar jag väl med min ångest och allt det där. Men ingen kan få mig att böla som Springsteen. Det är alltid han som är tryggheten i bakfylleångest, ensamhet, saknad eller brustna hjärtan. Med tanke på vilken Nick Hornby-fuckad generation vi är dessutom och att få vare sig sett filmen eller läst boken High Fidelity borde fler ha upptäckt The Boss välgörande funktion när man behöver någonting att hålla fast vid.
Dock finns det ju en hel del Springsteen-skivor att tillgå och inte alla är av de slaget att man känner att man riktigt vill stå för att man gråter till dem. Så tjugo minuter senare lät det såhär:

elin säger: okej men nu har jag börjat grina till några RIKTIGT ostiga saxofonsolon från 80-talet här och det är fan inte okej. jag hänger med!

Att gråta till Nebraska är ju en sak och gör man det dessutom nattetid och rökande genom fönstret finns det definitivt ett romantiskt skimmer över det hela. Åhh vad fint med lite vemod och ensamhet, liksom. Jag har inga problem att gråta till en del av Springsteens nyare grejer heller. Devils and Dust anser jag vara en helt strålande skiva och fungerar alldeles utmärkt att böla till. Long walk home från senaste plattan är ett solklart exempel på när en Springsteen-låt kan föregå tårarna och säga allt man behöver höra just då, t.ex. när man är nydumpad och en vän spelar den för en efter att man däckat i självömkan och Southern Comfort.

Någonstans vid eller efter The River är det ju egentligen som problemen börjar. En del låtar på The River fungerar i och för sig alldeles utmärkt. En låt som Point Blank innehåller så mycket rakt-in-i-mitt-hjärta-lyrik att den är omöjlig att motstå (de sköt dig i hjärtat och nu har du glömt hur man älskar, tjejen är väl en god sammanfattning av texten) och Fade Away är ju troligen ett av de starkaste uppbrottsanthems som skrivits.
Men någonstans hamnar man ju likt förbannat där i de senare 80-talslåtarna, Born in the USA-skivan och så vidare. Bland cheezy saxofonsolon som inte alls är snygga på det där sättet som saxofonsolon på en skiva som Darkness on the Edge of the Town är utan bara skämmiga och Springsteen som går över från att säga ganska självklara, men ändå fina saker till att bara komma med pinsamma newsflashes som att alla har ett hungrigt hjärta (Hungry Heart är ju en av låtarna på The River som känns mindre okej att grina till).

Det är ungefär när man börjar komma in på sånt som man struntar i att grina, tar på sig en klänning, köper lite folköl och stannar ute halva natten för att dagen därpå kunna bota sin ångest över tredagarsutgången med Springsteens konstaterande på Greetings from Asbury Park om att it’s so hard to be a saint in the city.

One thought on “I’m just a looonely acrobat (eller: Allt jag vet om känslor har jag lärt mig av Bruce Springsteen)”

  1. Merissa Nadler på galleri oro, 1 oktober:
    “-bruce springsteen has done like 5 good songs… this is one of them”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>