Gränserna

Jag läser Sigge Eklunds Varulvsvalsen och, bortsett från att det är den första roman av Sigge Eklund som jag på riktigt tycker om, slås jag av identifikationen som jag känner med alla inblandade. Jag blir förbannad på Rebecka, som missbrukar, jag blir frustrerad över de anhörigas maktlöshet, men jag känner också oerhört mycket med henne.
Det finns en scen i Varulvsvalsen, där identifikationen och medkännande med henne blir extra stark. Det är en scen på ett socialkontor där en, till synes, flathänt och medhårsstrykande socialsekreterare, helt plötsligt slår näven i bordet och börjar skrika åt Rebecka. Hon svarar med att gråta och tacka och huvudpersonen i boken inser då att det är exakt det där som hon söker och vill ha. Gränserna.

Jag har skrivit om det förut. Ens behov av gränser. Kanske är det något som förenar många missbrukare, oavsett om det är narkotika, sex, alkohol, mat eller vad som helst som man missbrukat? Det man behöver är att få gränserna och ilskan, snarare än medömkan och förståelse. Den medömkan och förståelse som man får är samtidigt ett godkännande inför sjukdomen. När man blir struken medhårs är det i all välmening från oroliga och maktlösa anhöriga, men det blir också ett sätt att inte skilja missbrukaren från sjukdomen. Att bekräfta för missbrukaren att sjukdomen är en del av missbrukarens identitet, som därmed gör det omöjligt för missbrukaren att göra sig fri från den.

När missbrukaren i Sigge Eklunds roman får gränserna satta för sig, hon får ilskan och ultimatum från andra, är det också då som sjukdomen skiljs från hennes riktiga jag. Jaget som försvunnit och kapitulerat under sjukdomens ockupationsmakt, men som finns därunder och skriker på hjälp.
Att sätta gränser är att höra det skriket.
Jag förstår de som stryker medhårs, som bara lyssnar, som ställer upp eller som helt enkelt bara tassar på tår och inte säger ett skit. Man tror att det är människan bakom sjukdomen som man sviker, grälar med och inte accepterar. När någon är helt uppslukad är det omöjligt att se vad som är människan och vad som är sjukdomen. Man gör det finaste och det som känns rätt för den som man älskar och man vill bara väl, man gör det man kan i maktlösheten och oron och likt förbannat blir det en björntjänst.

När jag läser Varulvsvalsen är det omöjligt att inte tänka på de som stod mig nära under de sena tonåren, när jag ockuperades av självskadebeteende och ätstörningar. Jag kommer aldrig att kunna förstå vad jag utsatte dem för, framförallt kanske för att jag helt enkelt inte, till fullo, vill förstå vad jag utsatte dem för. Hur bär man den skuld man borde bära för andra människors år av oro och omhändertagande om en? Hur orkar man med faktumet att man utsatt människor för så mycket lidande, enbart på grund av att de älskade en även när man var sjuk? Det finns inga ord som täcker det som de gjorde under de åren. Ett tack räcker ingenstans och skulden är omöjlig att återgälda.

När jag läser Varulvsvalsen konfronteras jag, återigen, med tankarna på vad jag utsatte den som stod mig allra närmast för under de åren. Han som, under några års tid, såg den han älskade och levde med försvinna fullständigt, såväl fysiskt som andligt.
Han som visste att jag ljög när jag sa att jag hade ätit. Som visste varför jag stannade hemma från krogen och varför allt bröd i skafferiet var borta när han själv kom hem. Som gång på gång och varje timme var tvungen att förklara för hon med den tynande kroppen av skelett och blekhet att hon inte alls var fet. Han som såg mig springa iväg på gymmet även när jag hade halsfluss och feber. Han som en gång levt med en människa som var levande och som nu var fullständigt ointresserad av sig själv, honom eller omvärlden för allt hon brydde sig om var att gå ner i vikt.
Han fanns där. Hela tiden. Och lovade mig att jag inte var tjock, tog promenader med mig när vi hälsade på släktingar och jag var tvungen att äta mat som jag inte kunde räkna ut det exakta kaloriantalet i, försökte övertala mig att äta, oroade sig för mig, höll om mig under sömnlösa nätter, tjatade, tog hand om, pratade med, lyssnade efter kräkljud från toaletten, letade reda på olika telefonnummer till utbildad personal och självhjälpsgrupper och satte hela tiden mitt välmående framför sitt eget.

Men det jag tänker på, framförallt, när jag läser Varulvsvalsen är den dagen då han gjorde det avgörande. Det som, har jag förstått i efterhand, blev min räddning. Det som kom att bli vändpunkten.
Jag tror att jag vägde 49 kilo då, till mina 172 centimeter. Jag sa det som jag alltid sa. Att jag inte var sjuk, att jag inte behövde hjälp, att jag bara bantade lite och skulle sluta så fort jag gått ner tillräckligt i vikt och slutat känna mig tjock. Men hjälp behövde jag inte, vad fan, jag var ju skittjock, det syntes ju.
Det var då han slog ner näven i bordet och i ögonen någonting helt annat än den ömhet som han enbart visat tidigare. Kanske ilska, men mest av allt rakhet.
- Fine, sa han, svält ihjäl dig då. Men jag vägrar stanna kvar och se på när du gör det. Jag orkar inte med det, jag älskar dig för mycket, då går jag.
Det var då som det vände. Sedan började jag, långsamt med många återfall, bli frisk igen.

Och du som fanns där under de där åren. Jag har försökt tacka dig och jag har försökt förstå och pratat med dig om vad du gick igenom. Men jag tror aldrig att jag förklarat för dig vad, av allt du gjorde, som faktiskt betydde mest. Jag tror aldrig att jag berättat för dig att din näve i bordet blev min räddning. Jag tror inte att jag någonsin tackat dig för att du hade det oerhörda modet att sätta en sådan gräns gentemot någon som du älskade och bara ville väl mot.
Jag gör det nu istället, även om ett ord inte betyder någonting.
Tack.

5 thoughts on “Gränserna”

  1. Jag gråter också nu. Det är så jävla jag. Förutom att jag inte gick ner lika mycket och förutom att han aldrig sa stopp. Han bara lämnade mig för en annan istället. Ironiskt nog var det det som fick mig (någorlunda) frisk.

  2. Åh. Det som jag var allra mest rädd för när vi gjorde slut var att det inte skulle finnas någon där att säga stopp. (Eh, det gick ju åt båda hållen, men du vet…) Är glad att D. var bättre på det där än jag var, jag klappade definitivt för mycket!

  3. jeanette: tack, vilken fin kommentar
    ano: det är intressant. att man är som starkast när någon försvinner, någon sätter ner foten. som att man måste vända när ingen finns där och kan ta hand om en längre. kanske?
    k: vi klappade varandra lite för mycket. och jo, D. fanns där och satte stopp. vad fint att du tänkte på mig och var rädd.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>