Det är skuldbeläggandet som jag vill komma ifrån

När jag var i sjuårsåldern lyssnade jag på en kvinnlig släkting när hon pratade i telefonen.
- Ja, men när man inte ens ser sitt eget könsorgan när man tittar ner, för att magen är i vägen, då vet man att man är fet, skrattade hon.
Jag ställde mig och såg ner. Jag såg inget könsorgan. Jag såg bara en enorm mage.
Ibland har jag tittat ner igen. Har fortfarande mest sett mage.
Häromdagen när jag stod i duschen kom jag återigen att tänka på det som hon hade sagt, trots att det nu är nästan 20 år sedan. Jag tittade ner igen. Nä, ingen fitta. Bara mage.

Det jag försöker exemplifiera ovan är just det som jag försökte säga i inlägget om bantningsmorsor, men som omtolkats på lite olika sätt. Barn lär sig sina föräldrars mönster, de lyssnar på vad deras äldre släktingar säger även när de inte ska höra och sådant som man lärt sig i barndomen gällande olika känslomässiga betingningar kan komma att sitta kvar väldigt starkt.
Ni har skrivit väldigt kloka kommentarer och mail och gett mig massor att tänka på. Framförallt är det tydligt hur oerhört komplext, skuldtyngt och svårt det här med kropp och mat fortfarande verkar vara och hur infekterat det lätt blir när det ska diskuteras.

En missuppfattning som jag reagerat på är följande:
Jag har ALDRIG menat att föräldrar inte ska försöka leva hälsosamt, motverka övervikt hos sig själv och sina barn, lägga om sina vanor, träna och genom ett annorlunda hälsobeteende försöka gå ner i vikt.
Tvärtom skriver jag uttryckligen i inlägget att jag inte är ute efter att gå på de som är överviktiga eller som lever hälsosamt. Klart man ska äta bra och träna, det tycker ju jag med. Klart man ska försöka gå ner i vikt om man har ohälsosam övervikt. Spelar ingen roll om man är förälder eller inte, man har ju fortfarande rätt att må bra i sin egen kropp. Behöver du gå ner i vikt och mår bra av träningen och maten ska du ju välja det och inte försaka det för dina barns skull, Belinda.
Det jag snarare försöker påpeka är HUR man gör det. Hur man talar om och förhåller sig till sin egen och andras kroppar och till mat, oavsett hur mycket eller lite man väger och hur man äter och tränar, påverkar ens barn.
Jag är uppvuxen i en kontext av övervikt och bantning, av mat som belöning som samtidigt var skuldbelagt. Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag har blivit matad med kakor av äldre släktingar, ätit mängder av dem för att inte göra släktingarna besvikna på mig. Här förstod jag att när man äter och njuter i övermått är man duktig. Man visar tacksamhet och kärlek genom att laga, ge och äta onyttig mat. Direkt efter att jag ätit av alla sju sorter på kakfatet, tills kakorna stod mig upp i halsen, fick jag veta att det där var det så mycket kalorier i, det där borde man ju egentligen inte äta och tänka på vikten ska man. Så blev helt plötsligt den där njutningen, som just varit ett sätt att vara duktig på, någonting oerhört skuldbelagt och fel.
Det fanns ett helt komplext system av belöningar och bestraffningar som jag som barn inte riktigt kunde förstå. Man fick inte vara tjock, men äta måste man och tänk på barnen i Afrika. Man måste tänka på kalorierna och borde gå ner i vikt, men ät nu en portion till så blir någon äldre släkting glad.
Ett konstant förvirrat virrvarr där mat var tröst efter en dålig dag och samtidigt det absolut mest skuldbelagda.

Jag tror att barn har oerhört lätt för att snappa upp de där underliggande känslorna och värderingarna. De sätter sig väldigt lätt i ryggraden. Det jag vill säga till föräldrarna, oavsett övervikt eller undervikt, träningsnarkomaner eller soffpotatisar är följande:
Undvik negativa värderingar, negativt värdeladdade ord, skuld och måsten kring kropp och mat. Äter man eller bjuder barnet på bullen så får man fan vara konsekvent i det. Då uttalar man inget dåligt samvete och påtalar det onyttiga i bullen efteråt. Måste man diskutera sin kropp gör man det när barnet inte hör. Använd aldrig negativt värdeladdade ord som bantning och diet inför barn.
Ät hälsosam mat och träna, helt enkelt. Så att kroppen mår bra. Både barnens och ens egen.
Det handlar om att fylla det med positiv värdeladdning istället för att göra det till någonting skuldtyngt som handlar om att försaka och att ”misslyckas” när man inte står emot överflödet av allt det njutningsfyllda.
Mammor är inga supermänniskor. Inte pappor heller, för någon påtalade mycket riktigt att mammorna får jävligt mycket skuld i hela den här karusellen och att papporna inte är närvarande. Även kvinnor som är mammor lever med ideal, paradoxala relationer till kropp och mat och så vidare. Men man kan ha det i bakhuvudet, en tanke bakom.
Låt hemmet bli en frizon för kroppen. Där barnets kropp bara får vara en kropp som äter och tränar och mår bra. Där barnets kropp får en exil från bedömningar, fördömanden och skuld.
Du behöver inte vara en förebild för hela Sverige, Belinda. Det finns redan så många mediabantande kvinnor, en mer eller mindre spelar föga roll för mig personligen. Men att försöka vara en förebild för sina barn, det är fanimej ens skyldighet som förälder.

12 thoughts on “Det är skuldbeläggandet som jag vill komma ifrån”

  1. Amen härifrån också! Du sa det så bra.

    Dessutom. Om Belinda inte vill vara en förebild, varför bantar hon då offentligt? Vem vill hon peppa? Vem vill hon få igång? Vem vill hon se hälsosam ut för? För vem vill hon minska midjemåttet? Om bara för sig – varför dra med hela svenska folket i SITT kroppsliga projekt? För jag förstår inte VAD det är som hon vill säga med sitt bantande i sin blogg, i sin tv-show och i sina krönikor. Jag är inte avig, det är bara en undran (som någon här gärna får svara på om man vet).

    Och. Som offentlig (gärna uttalad feminist) får man nog också kanske ta till sig att man kan bli lite av en förebild, i olika former och för olika saker. Precis som min farmor eller lärare eller kompis mamma kan bli något av en förebild för mig eller någon annan, vare sig dom vill det eller inte. Och vill Belina inte ta på sig det ansvaret av det hon förmedlar genom rutan eller sin blogg, så får hon kanske helt enkelt låta bli.

    Jag tror det är väldigt svårt att förstå för någon som verkligen inte haft ätstörningar. Precis som någon som aldrig har haft en riktigt djup depression, eller självmordstankar, eller hur det är att vara invandrare, eller hur det känns att föda barn – om man inte gjort/varit med om det. Det är lätt att döma och säga “men gör bara si, gör bara så. Jag kan inte ta ansvar för hur du mår, hur ditt liv ser ut”.

    Man kanske bara får vara lite mer mottaglig, öppensinnad och förstå att alla inte är lika starka i en viss “gren” i livet som en själv.

    Och du sa de viktiga, viktiga poängerna. Precis så har det sett ut i min familj också. Exakt så. och gör fortfarande. Och fortfarande tampas jag med mitt hjärnmatspöke, även om det krymper emellanåt.

    Jag tycker dessutom att man ALLTID har ett litet större ansvar när man är offentlig. Och man kan inte alltid, för att man själv är stark och trygg i sig själv, blamea de svaga och säga “ryck upp dig” till de som puttas nedför stupet så fort de läser om hemskheter på nyheterna, ser på toppform, studerar kändiskroppar eller läser bantningstips i varje nöjestidning. Vi påverkas, vare sig vi försöker stänga av, låta bli att läsa/se eller inte. För det finns alltid någon (gärna många) i vår omgivning som redan är så hjärntvättad man kan bli om hur “perfekt” är. Perfekt som egentligen inte existerar.

    Tack för ett viktigt, viktigt inlägg i debatten, Elin. Du är så jävla bra. KRAM!

    Förresten. Jag ser inte så många bantande gubbar. Varken i sina showar, sina bloggar, eller krönikor… :( För dom får finnas kvar (och synas och höras) ändå, med eller utan övervikt. Kanske omoget och irrelevant, och vad vet jag- kanske inte sant, men det var bara en tanke.

  2. Word osv.
    Jag minns när mina föräldrar gick med i viktväktarna när jag var ca åtta och småflicksspinkig. Plötsligt såg jag mig i spegeln och oj, vad tjock jag var, vilka feta ben jag hade, osv.
    Jag försöker komma på något mer att säga men allt smart har redan sagts av dig.

  3. Du har rätt i att man som förälder ska FÖRSÖKA vara en förebild för sina barn, men föräldrar är bara människor de också. Jag antar att du inte har några egna?
    Med att försöka vara en förebild ingår ju även också, tycker jag, att försöka äta hälsosamt och visa barnen det, även vikten av att röra på sig.
    Inte dra in sina barn i ett ohälsosamt liv med övervikt.
    Det tycker jag föräldrar är skyldiga sina barn.
    Är barnen överviktiga så ligger det största felet hos föräldrarna.

    Att då “hoppa” på någon som försöker att göra något åt sin situation tycker jag är fel, och att hon gör det offentligt är säkert för att hon har svårt att fixa det annars. Nu får hon ju en press på sig.
    Retar man sig på det behöver man ju inte läsa, det går ju även att byta kanal på tv:n…

    Det är tråkgt att du själv har haft en sådan tuff uppväxt och blivit så dåligt påverkad av kvinnor runt omkring dig att det verkar som att du har tagit skada av det.
    Själv har jag inga sådana konstiga minnen, ingen har snackat om vikt eller bantat för den delen runt omkring mig, eller försökt att få mig att äta om jag inte vill.

    Jag tror inte att barnen behöver bli skuldtyngda för att mamma bantar, däremot tror jag nog att media har mycket skuld i det. Det skrivs ju otroligt mycket om “beach 2008″, banta dig i form, yoga dig smal, sov dig smal osv.
    Tror säkert att det även snackas på dagis och förskolor, kommunerna har ju till och med dragit in glass vid födesedagar för de är rädda för att barnen ska bli feta av sockret i den. Här kan du snacka om att skuldbelägga!

    Ha en bra dag nu, och ha så kul på bokmässan!

  4. trollpackan kvastar in!:
    Måste man ha barn för att ha en bild av hur det är att uppfostra ett barn? “Jag antar att du inte har egna barn?” Och jag antar att du, trollpackan, inte har eller har haft ätstörningar? (Måste man ha haft ätstörningar i någon eller några former själv för att inse att det är en djävligt svår och jobbig sjukdom, som i flera fall leder till döden? Det tror inte jag. Jag tror det räcker med ett öppet sinne och förståelse. Åtminstone försök till förståelse. Det är lätt att avfärda ätstörningar som någon fixidé eller något oftast unga tjejer bara “gör” för att få uppmärksamhet. Det borde klassas och få lika mycket respekt som vilken annan sjukdom som helst. Jag skulle vilja jämföra flera olika former av både fysiska och psykiska sjukdomar, men jag orkar inte.)

    Jag har många småbarn och föräldrar omkring mig i släkt, och bland vänner. Vad jag ser är flera misslyckanden på vissa områden (deras och mina åsikter), men desto fler lyckanden – precis som livet är! Och som du skrev, man är inte mer än människa, vare sig man är barn, tonåring, vuxen eller supergamling. Misslyckanden måste man få göra, hur ska man annars se den där linjen tydligare om vad som (man själv tycker) är “rätt” och “mindre rätt”?
    Vad jag vill säga och komma till är att jag tror att de flesta nog gör sitt allra, allra bästa för att ge sina barn de vettigaste värderingarna (ur sina ögon och vinklar alltså) och över lag den bästa uppfostran de kan ge. Men, på vägen kan man behöva få råd, kanske lyssna på andra föräldrar som har misslyckats fatalt eller bara litet grand på vissa områden, och ÄVEN få höra barns berättelser om hur de skulle ha bett sina föräldrar att göra nu, i dag. Det är inte att skuldbelägga, det är som vilka råd som helst. Konstruktiv kritik.

    Vad jag sedan vill säga till dig är att det är fruktansvärt viktigt att ta människor (framför allt barn) på allvar när de vill försöka förändra föräldrars syn på saker och ting, och deras tillvägagångssätt i uppfostran. Nu har jag inte egna barn, nej, men jag kan sätta mig in till en viss del och förstå ändå. Dessutom är storasyster, och jag misslyckas ofta, ofta med att vara “bra förebild” (för jo, min yngsta lillasyster säger väldigt ofta till mig att hon vill bli som mig, alt. jag är hennes idol. Det är tungt och fint, men det är också ett ansvar jag faktiskt har och får ta, tycker jag) osv., men jag suger åt mig mina systrars önskemål och även andras tips och råd om hur man gör i vissa situationer (t ex hur man för den yngsta kan visa sig berusad vs. inte. Osv.)

    En förälder är bara en människa, det är vi fullständigt överens om. Vad vi däremot verkar vara mindre överens om är huruvida det “bara är” att stänga av TVn, sluta läsa om bantningstips, inte råka titta på tidningshyllan inne på Pressbyrån osv. Det handlar mer om enbart Belindas bantning i TV. Det här försiggår hela tiden, varje dag. Och Belinda är en pusselbit till, därför får hon också ta konsekvenser som kanske föds samt debatten.

    Och för mig känns hennes bantnings syfte mer åt det ytliga hållet, mer än åt det hälsosamma, även om det säkert finns beståndsdelar ur de båda. Jag kanske till och med har fel.

    Och dessutom; om hon vill göra det offentligt för att få mer press på sig själv är ju i så fall fullkomligt bisarrt (min åsikt). Då tycker jag att det är fruktansvärt egoistiskt och djävligt ointressant. Förhoppningsvis vill hon peppa andra mammor/kvinnor med för högt kolestrol/farligt bukfett att bli mer hälsosamma. Sjukt att nyttja sin mediemakt annars, och offentlighet, till att “svarva” sig själv, eftersom det i det offentliga ger henne större press och därmed större chanser att lyckas.

    För jag ser verkligen inte någonstans varför man överhuvudtaget ska banta offentligt, varför Du är vad du äter ska finnas, varför bantningstips ges i varenda kvällstidning och nöjestidning/bilaga. Sätt in mer idrott i skolan, bättre skolmåltider. Ge barnen mellanmål och utflykts- och friluftsdagar. Ge fler (gärna alla) arbetsplatser möjlighet att träna. Ergonimiska möbler och annat. Då blir det en naturlig beståndsdel i vardagen och inget “måste” eller något som blir jobbigt att ta tag i eller något man måste tänka extra på. Vi måste alla hjälpas åt att förbättra samhället och tillvaron för alla. Vi har alla ett gemensamt ansvar, faktiskt.

    Vi måste också komma ihåg att vi får ta till oss att gårdagen inte är i dag. Klimatet och utseendefixeringen som råder på låg- och mellanstadiet i dag är inte ens i närheten av hur det var när jag för 15 år sedan var där. Dagens barn och ungdomar växer upp med dokusåpor, Idol, tidningen Julia och allt annat tjafs som påverkar dom mer än vad vi någonsin kommer att ana. Och när vi väl kanske inser det så är det för sent. Vi får aldrig glömma bort att de är fruktansvärt lätta offer för påverkan utifrån.

    Och: barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.

    Trevlig helg!

  5. Jag gillar iden att man försöker fokusera på träning och röra sig. Det hela blir ju enklare om man drar ut barnen (och sig själv) på promenader i skog och mark istf att alltid hänga i soffan.

    Att jag sen gillar att cykla till jobbet och inte åka egen bil för jag inte har råd är väl en annan sak. Men visst, jag är inte trådsmal och borde säkert gå ned mer så jag kan komma i 80 cm i midjan måttet. Däremot är alla mina värden utmärkta (vilket tillsammans med konditionen gör att jag inte riktigt känner mig motiverad att “ta bort min fettmage och banta på ritkgit”).

    Däremot kanske det vore roligt att se sitt könsorgan? Fast jag vill nog använda spegel och se det “på riktigt då” ;)

  6. veckat och linda: tack!

    ano: jag tycker inte alls att det är irrelevant och omoget att påpeka var alla mediabantargubbar håller hus. tvärtom anser jag det vara en väldigt bra fråga. om offentliga personer bantar i bloggar osv. för att få igång resten av svenska folket mot övervikten, borde väl gubbarna också sätta igång. bort med ölmagarna och ut i joggingspåret. så länge det nästan bara är kvinnor som bantar så blir hela diskursen att det skulle handla om hälsa snarare än utseende lite ihålig.
    jag tror att man kan vara en offentlig person och avsäga sig förebildsrollen. men inte i hur stor utsträckning som helst. belinda behöver i mitt tycke inte vara någon förebild för andra än sina barn, som jag redan skrivit.

    trollpackan: ja naturligtvis ska man försöka vara en förebild, det är ens rättighet. jag tror inte att föräldrar är supermänniskor och jag frånsäger mig tanken att man ska ge avkall på allt sitt eget så fort man får barn. nej, jag har inga egna. har det med saken att göra?
    jag tycker inte att jag “hoppat på” belinda olsson. absolut inte. hon ställde en rak fråga i sitt program om hur man bantar inför sina barn. jag försökte ge min synvinkel på det hela. hon öppnade upp för den här diskussionen. det kallas DISKUSSION eller DEBATT om man så vill. jag tror inte att belinda olsson lider av det du väljer att referera till som påhopp. du verkar lida av det mer.
    självklart har media, skola, kompisar osv en roll i det hela, som jag redan klargjort. men jag tror inte att man kan frångå föräldrars ansvar för sina barns kroppskännedom, självförtroende och självkänsla.

    maria: ja det är otroligt hur sånt sätter sig på en gång i skallen. tack!

    ano: jäklar, grymt skrivet.

    chall: det är en fucking myt. det är inte möjligt att se sitt eget könsorgan om man bara tittar ner utan att böja på ryggen (eh om man inte är man då i vissa situationer, men jag utgår ifrån det kvinnliga könsorganet här). det måste det vara. jag såg bara lite av könshåren när jag var som smalast dvs jävligt underviktig.

  7. Hemma hos mig bantades det, men det var aldrig tal om att äta sunt eller motionera (ja förutom min pappa som skulle få min storasyster gå ner i vikt genom att tvinga henne ut och springa…bra. Hon dog för övrigt av förstorat hjärta för några år sedan, 28 år, så hans försök gav inga större resultat). Min mammas väninnor kunde säga’men titta, du (min mamma) har smalare midja än ***(jag)! Är det konstigt man har snart 30 års ätstörningar bakom sig…

  8. ano: Nej, det är verkligen en stor skillnad mellan att tala om att banta och att motionera och äta bra. Tack för att du delade med dig. Stor kram.

  9. Det var verkligen ett bra inlägg som du skrev där. Jag hoppas nu att många får upp ögonen och höronen sen att man talar inte så när ett barn är i närheten. Bra skrivet. Man känner sig en ibland det du skrev. Jag har några kilon för mycket på mig. Och jag får höra en massa glop ord och allt. Men man försöker leva sunt som möljigt, Men det är inte lätt att gå ner i vikt heller.

    Men dina ord är i alla fall värd guld

  10. Hittade din text via “viktat” och tycker att det är en väldigt bra text du skrivit. Jag är själv överviktigt, blev ett överviktigt barn framförallt av välmenande far-morföräldrar. Tröstad med mat kan man säga. Har ännu aldrig lyckats ta mig ner till en normalvikt som inte är utpekande, men jag försöker med ojämna mellanrum. Jag hatar mig själv för det mesta, för att jag i det fallet är misslyckad. Jag avskyr också att bli betraktad som misslyckad och dum av andra pga av min övervikt. Jag förvånar ofta min omgivning med att att vara smart och ha ett bra och välbetalt jobb (Faktum är att man blir dum i huvudet av att vara underviktig!). Vikt och övervikt är dock som ALLTID diskuteras, av alla. Jag skulle vilja hävda att större delen av den vuxna befolkningen har ett stört förhållande till mat och vikt och det gäller i alla åldrar och numera även av båda könen även om kvinnoångesten dominerar. Det pratas om mat och bantning och kommenteras vad folk äter och inte äter vare sig det är fikarast, lunchrast eller fika på stan eller middag i goda vänners lag. Oftast är det skambelagt att äta och med skamfylld förtjusning tittas det och diskuteras om tv-program om feta människor. Jag förordar inte att man ska frossa och att det skall glorifieras. Vad jag önskar är att mat och ätande inte görs till en skamlig handling. I filmen Notting Hill säger Julia Roberts rollfigur vid ett tillfälle: “I’ve been hungry for a decade” och hon blir också anklagad för att vara fet(!)av sin skitstövel till pojkvän.

    Jag skulle gärna vilja väga mindre, och jag gör mina försök men som man också säger “jag vet vilket helvete jag har, men inte vilket jag får”. Att ta bort det som ger mig tröst, mat, måste ersättas. Min ångest skall hanteras och att få hjälp med det är inte alltid så lägg (jag har åtskilliga försök bakom mig). Jag brukar säga till mina närmaste vänner, hade det inte varit mat så hade det varit sprit eller knark, men man kan överleva utan de sistnämnda men inte utan det förstnämnda. Det går inte bara att sluta, man måste lära sig att hantera det och det är svårt. Speciellt för en karaktärslös tjockis…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>