Inte förvånad, men jävligt onöjd

På P1 debatterar just nu Lars Leijonborg med Stockholms universitets rektor Kåre Bremer om den forskningsproposition som idag har lagts. Föga förvånande är det strategiska incidament i fördelningsindikatorerna, där både humaniora- och samhällsvetenskap missgynnas grovt.

Här kan man läsa Kåre Bremers mycket vettiga kritik.

2 thoughts on “Inte förvånad, men jävligt onöjd”

  1. Det som är sorgligast, och det säger jag som biolog och naturvetare, är att man som ett lämmeltåg följer “inga citeringar = ingen bra forskning”. Dessutom när det hanldar om forskning inom humaniora och samhällsvetenskap som inte alltid nödvändigtvis är internationellt menad…

    Det klart att man kan sträva efter att vara internationell i alla ämnen men fortfarnade finns det ju en hel det forskning som är mycket viktig för oss i Sverige, på svenska, som kanske inte är lika publiceringsbar som annat.

    Att dom dessutom verkar ha fått inspiration från utlandet med fördelningen av pengar men glömt att tex humaniora har en någorlunda säker ställning i många länder där man värdesätter saker som filosofi, språk och historia. Vi däremot, i det kalla norden, börjar mer och mer likna dom där kulturbarbarerna som inte vet sin historia eller kan något om sin närmaste omvärld.

    (jo, jag är lite bitter eftersom de 20 specifika områdena som proppen definierar är så löjligt smala att det vore bättre att bara säga “dessa två forskargrupper på KI och UU/LU/UU/SahlgrenskaGU/LinU” kan få pengarna efteroms det inte finns så många grupper inom varje ämne)

  2. chall: De är så smala alltså! Jag kan villigt erkänna att jag inte läst igenom propositionen eller Bremers hela svar, mer än hastigt. Jag tycker det är vidrigt hur vi misshandlar humaniora och samhällsvetenskap i Sverige. Som du skriver, det är här den utvecklingen är som starkast. Och troligen för att vi vill vara internationellt ledande inom forskning, eller mäta oss internationellt. Men istället utarmar man delar av forskningen.
    Jag tror också att humaniora och samvet. är extra bespottat i Sverige där det även inom forskningen lever någon slags folkhemstanke om att man ska göra rätt för sig och det ska vara till nytta för samhället. Hur många gånger har inte jag mötts av den frågan? “Jaha, men vad ska det vara bra för då?”. Precis som humanister och samvetare inte har en chans på arbetsmarknaden eller inte har samma rätt att uttala sig i expertis.
    Apropå det här med autencitet och erfarenhetsbaserad argumentation (för femtioelfte gången) kan det ju också ha att göra med att det i Sverige anses “fult” att uttala sig i frågor rörande samhället utifrån akademisk kunskap. Man skulle aldrig ifrågasätta en civilingenjörs kunskap eller en biologs kunskap på samma sätt. Nu vet jag att det inte är samma sak, humanioran är ju mycket mer flytande disciplin, men jag tror ändå att det kännetecknar Sverige ganska bra. Vadå, idéhistoriker? Vad gör du för nytta då? Ska du kunna nåt eller?

    Nu blev kommentaren längre än inlägget. Haha.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>