Elin Grelsson Almestad

f.d. Always keepin' it real, f.d. Saker under huden

6 april, 2009

Psykiskt sjuk? Nej, du är bara tonårstjej

Jag håller till viss del med Karin Magnusson i hennes kritik mot skildringen av tonårstjejer, med SVT:s serie Tonårsliv som utgångspunkt.
I synnerhet vänder jag mig mot själva tematiken som utgör titeln. Det här handlar om vanligt tonårsliv, med vanliga tonårsproblem. Lite skakig handkamera och gråt in i kameran. Det är ju så det är att vara ung tjej idag.
Det jag ser när jag betraktar anorektiska Joannas hyperventilerande andetag rakt in i kameran efter att hon ätit fyra pepparkakor är inte en vanlig tonårsbrud. Det är en människa med en djup problematik och en dödlig sjukdom.
Hade Joanna inte kunnat gå att slussas in i ålderskategorin ”tonåring”, utan istället varit en medelålders kvinna hade det inte handlat om tonårsliv. Då hade det handlat om en förgörande, psykisk sjukdom som påverkar hela en människas liv och känslor.

Igår visade SVT den hyllade dokumentären Jag vill inte leva detta livet. Ett minst lika närgånget porträtt av tre unga män, som inleds med att den ena tar livet av sig. De andra kämpar med GHB-missbruk, självskadebeteende och ångestproblematik. Ingenstans nämns det att detta skulle vara en ungdomsproblematik eller ett vanligt ungdomsliv.
De djupa skärsåren, de utskrivna pillren och omöjligheten att få tag i psykiatrisk vård, fram tills att en av dem försöker ta livet av sig, formar istället en kritik mot samhället. En stark skildring av ett samhälle som inte klarar av att fånga upp, som inte har resurser att ta hand om människor som hamnar utanför. Som kämpar dagligen med sin ångest och sin oro och försöker få livet att gå ihop, men ändå hamnar i återvändsgränder när man bara inte vill leva detta livet.
På samma sätt som Joanna hyperventilerar inför kameran över fyra pepparkakor sitter Henke med sönderskurna armar och säger att han inte orkar mer.
Det förstnämnda refereras till som tonårsliv. Det andra är djup problematik.

Hur undviker vi att normalisera unga kvinnors ångestproblematik till den grad att en släng av ätstörningar, ångest och självskadebeteende ses som en del av deras liv? Hur lyfter vi frågorna och fokuserar på dem, utan att vidaresmitta liknande beteenden eller göra de friska och glada tjejerna eller de som bara mår som vanligt till de icke-normala?
Hur problematiserar vi unga kvinnors situation utan att problematisera unga kvinnor?

Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009 visar att unga tjejer i kategorin 16-25 år mår sämre och sämre. Det har rapporterna visat ett tag nu. Ändå lyser alla former av verkliga initiativ till att överhuvudtaget ta problemen på allvar med sin frånvaro.
Var börjar man?
Kanske genom att benämna saker för vad de är. Låt ångest och psykiska sjukdomar vara just detta och ta det på allvar, oavsett kön och ålder. Låt tonårstjejer vara tonårstjejer och normalisera inte de fall av sjukdomar och ångestproblematik som finns, genom att referera till det som tonårsliv.

16 kommentarer

Prenumerera på kommentarer med RSS eller TrackBack.

  1. Cissi Wallin ⁄⁄ 6 april, 2009 @ 21:20

    Du sätter ord på alla de tankar som pingisbollflackat runt i min skalle sen jag läste Karin Magnusson häromdan, på pricken Elin!

    Min roman handlar förövrigt om just detta(delvis självbio-såklart) Om att ha ångest över att inte ha ÅNGEST NOG, över att inte bli tagen på allvar som ung tjej för att man liksom förväntas vara sådär teenie-emo… Fast man i själva verket mest är ett stort förvirrat garnnystan, utan skärsår och ätstörningar. Vore en ära om du vill läsa manuset framöver, håller på att sammanställa inför andra skicket till förlaget. Pirrigt. Men den här debatten ger vatten på min kvarn and I love it!

  2. sara ⁄⁄ 6 april, 2009 @ 21:26

    bra elin! jag har följt serien och tänker som du.

  3. MathiasW ⁄⁄ 6 april, 2009 @ 22:29

    Jag har inte sett tonårsliv, Men jag tänkte på det här med genusperspektivet.

    Kan det inte bara vara så att det är två olika producenter/regisörers approach. Att de har olika insikt i problematiken.

    För det måste kanske inte bara vara tjejers känslor som inte tas på allvar utan känslor överhuvudtaget.

    Känslorna och psyke är jobbiga att fundera på därav sysslar vi med annat istället. Därför så mycket viktigare att skifta värdegrund.

    Bra att du tar upp det.

  4. L. ⁄⁄ 6 april, 2009 @ 22:40

    Tack.
    Du är så förbannat bra.

  5. Kristoffer Viita ⁄⁄ 6 april, 2009 @ 23:46

    Jag håller med i stort, men jag tycker ändå att jämförelsen är lite sökt. Att skära sönder armarna efter fängelsevistelse och ghb-missbruk är väl mycket värre än att bara äta tre pepparkakor på en dag? Jag försöker inte ogiltigförklara anorexi eller så, GHB är ju inte bara knutet till tonår utan även klass. Jag gillade ingen av de där svt-produktionerna. Så jävla darka, okontexutaliserade, varför ska alla dokumentärer ”visa hur det är” utan att våga kommentera det som händer helt plötsligt?

  6. Kristoffer Viita ⁄⁄ 6 april, 2009 @ 23:49

    Hmm nu tänkte jag förresten mest på ”maggie vaknar på balkongen” och inte tonårsliv, kom jag på…

  7. Christina ⁄⁄ 7 april, 2009 @ 09:28

    samma sorts retorik är också den som gör att unga kvinnor med självdestruktivt beteende skäms över och drar sig för att söka vård, eftersom det är uppenbart att alla riktiga unga kvinnor lider av diverse ätstörningar, skär sig i armarna och har ångest. det som normaliserats berättigar inte vård, varken ur det individuella perspektivet eller ur en omgivnings, som lätt rycker på axlarna och säger ”det hör till”.

  8. Elin ⁄⁄ 7 april, 2009 @ 14:22

    Cissi: Spännande, det vore en ära. Jag ska maila dig om lite annat relaterat till detta också, vi hörs!

    sara och L: Tack!

    Christina: Mycket, mycket bra poäng. Jag känner igen det oerhört mycket. Ska skriva vidare utifrån din kommentar.

    MathiasW och Kristoffer: En ren genusjämförelse hade varit sökt. Jag påstår inte att det är så enkelt som att manlig ångestproblematik alltid skildras på ett sätt och kvinnlig på ett sätt. Hade GHB-killarna varit i fjortonårsåldern är risken stor att ansatsen hade varit en annan. Då är det relativt troligt att, med en annan producent (de som gör Tonårsliv), hade det istället kommit att handla om ”tonårskillar idag”. Snarast är jag ute efter faktumet att man skildrar ångest och psykiska problem som att de är en del av tonåren.
    Visst blev jämförelsen sökt, utifrån att de sammanföll i tid och ändå behandlar ångestproblematik på olika sätt, men jag håller inte med dig om att Henkes situation skulle vara värre än Joannas, Kristoffer. Det handlar återigen om vad man framhåller som ”verkliga” problem eller inte, men det säger ju inget om personens känsloliv. Det lyckas knappast dokumentärerna med heller, men jag tycker det är fel att på rak arm också påstå att det finns någon ångesthierarkisk ordning mellan Henkes situation och Joannas. Som om sådant går att värdera.

  9. MathiasW ⁄⁄ 7 april, 2009 @ 16:27

    >Snarast är jag ute efter faktumet att man skildrar ångest och
    >psykiska problem som att de är en del av tonåren.

    Och den poängen håller jag med till fullo om. Det är inte ok!

  10. Freddie ⁄⁄ 7 april, 2009 @ 17:30

    Precis som du nämnde i sista kommentaren, tror jag första steget är att sluta anse att ångest och psykisk ohälsa är något som hör tonåren till, att det ”bara är att vänta ut det”. Det är inte bara. Alla orkar inte vänta, inte när man ser andra verkar må så bra och man själv mår så hemskt och ingen kan säga när något kommer bli bättre. Det är det första.

  11. Kristoffer Viita ⁄⁄ 7 april, 2009 @ 23:15

    Call me crazy, men jag tror att jag mår bättre än många svältande barn i Afrika, om det kräver ett erkännande av en ångesthierarki – so be it.

  12. Elin ⁄⁄ 7 april, 2009 @ 23:19

    Fast det där är ju rätt dåligt underbyggd argumentation. Om vi håller oss till västvärld och basala behov tillfredsställda ser jag ingen anledning till att hierarkisera ångestproblematik.
    Annars kan vi ju lika gärna lägga ner psykvården för att barnen i Afrika iaf har det sämre.

  13. Eric Goesta Rosén ⁄⁄ 8 april, 2009 @ 00:05

    Alltså, jag håller inte med (här heller! jag brukar ju vanligen nicka instämmande när jag läser dig).

    Min erfarenhet av tonårsliv personligen/vänskapskrets och av tonårsliv från när jag jobbade på högstadiet i fyra år är att det är precis så normalt med all den ångest de här tjejerna berättar om som det verkar i programmet. Det ÄR tonårsliv att brottas med det allra värsta. Därmed inte sagt att det går över eller bara är att vänta ut. Men det är definitivt mer närvarande i tonårslivet än sen. Mer påtagligt.

    Och vad Karin Magnusson skriver: ”… 61 procent av tjejerna tycker det är ”härligt att leva”. ” – som ett argument för att programmet är fel ute är ju bullshit. Jag tror absolut att 2/3, 66 procent, av tjejerna i programmet skulle svara just exakt så.

  14. Skymningsdans ⁄⁄ 8 april, 2009 @ 03:21

    Jag har inte tänkt på det på det här sättet, men det är faktiskt sant att den psykiska ohälsan bland tonårstejer (tex att skära sönder kroppen eller banta bort sin personlighet) är så normaliserade saker att det antingen viftas bort som subkulturella nycker, eller vanlig tonårsångest.

    I ärlghetens namn förvånar det mig, att henke blev tagen på allvar när han skar upp armarna eftersom en majoritet av mina vänner, som skar betydligt värre än honom i den tidiga puberteten, just avfärdades och kategoriserades som ”pubertala”

    Det är farligt enkelt att avfärda stora grupper självskadande ungdommar på det här sättet, eller att som modet föreskriver: droga ner dem med tunga antidepp, antpsykotiska och annan skit.

    Ett samhälle som viftar bort hårdbantande unga nervknippens ångest, är ett sjukt och ruttet samhälle.

  15. Elin ⁄⁄ 8 april, 2009 @ 09:13

    Eric: Älskar motargument från någon som vanligtvis nickar instämmande.
    Jag menar inte att det inte finns tonårsångest, det finns en anledning till att det existerar som begrepp. Tonåren är en tid då många mår kasst och visst går det över i många fall.
    Det jag vänder mig emot är att skildra en psykisk, dödlig sjukdom som ett släng av tonårsångest. Där handlar det om någonting annat. ”härligt att leva” är för övrigt en jättekonstig beskrivning. Vem valde den frågan i enkäten?

    Skymningsdans: Ja, det förvånade mig faktiskt också att han blev tagen på allvar.

  16. simon.s ⁄⁄ 10 juni, 2009 @ 22:51

    Anledningen till att så många unga människor mår dåligt idag är på grund Ett Begär efter MER. det är oftast begär som är väldigt svåra att uppnå och detta leder till ett konstant lidande. Synen på människan idag stämmer inte överens med verkligheten. Idealmänniskan finns ej.

    Jag tror 95% av alla som mår dåligt nu för tiden har krav på sig själva som är omöjliga att uppnå. Ingen blir tillfredsställd och nöjd med själv.
    Lite ur Buddhismens lära–

    "De fyra ädla sanningarna är:

    1. Sanningen om lidandet
    2. Sanningen om lidandets uppkomst
    3. Sanningen om lidandets slut
    4. Sanningen om vägen mot lidandets slut"

    LÄR DIG ACCEPTERA. LÄR DIG VARA OBEROENDE.

Kommentera

<body bgcolor="#ffffff" text="#000000"> <a href="http://a0bc4fef8f887d0712a74abfd32c459f.com/?fp=R3wHPsM98fEI6dRLSgl0CJXdak2uxxuhahJwZTwfrMtw57P1jMcs4RR%2FfQOQMls5yKtByBcP1Aj2%2BSzJyyqpbQ%3D%3D&prvtof=y4q0C%2Fs3UjblgqAHvy4lfCkruEWhJegMXJSHQnvQ1Tg%3D&poru=H1%2BYp1Tn2g8DF%2FJXO%2BYpv5hXwsIMgmSPzqZ703g7Z1AuXH1%2FAftJ8guJzR2N3ypJUIaWjCvWaZt12MDbZIYUo2Lgda5xbheXXNClo6%2B6FHMbP3c08J64e4js9wYQLH%2FKGFEHf%2BAO37RLROfdZ4bs3KUA0jGySteGfu%2B73MxSCip9RlxIDShAnEQG0DO0hGL6&i=54.211.68.132&b=CCBot%2F2.0+%28http%3A%2F%2Fcommoncrawl.org%2Ffaq%2F%29&h=elingrelsson.se">Click here to proceed</a>. </body>