jag är inte homo, hetero eller bi och jag är inte monogam eller polygam.

in between… allt som är begripligt för folk.

och visst behöver jag just därför emallnåt prata med andra som är in between på sina sätt. för jag behöver känna mig lite begriplig ibland – annars blir det mycket ensamt.

För vad är egentligen bisexualitet om en inte tror på en binär könsuppdelning? Om en kan tända på folk av en massa olika kön, på folk som inte anser sig ha nåt kön eller på folk som anser sig ha många kön på en gång? Eller på folk som tycker att kön är fullkomligt irrelevant som definierande kategori…

Pansexuell? Är det bara jag som förknippar det till att vilja ha sex med allt som rör sig eller inte rör sig? Att tända på precis allting hela tiden. Antagligen visar detta bara än tydligare på mina egna normerande praktiker & tankegångar, men jag tycker att det är lite trist att ens relationer till andra så lätt ska skrivas in i kategorier som avslutas med -sex eller -sexuell. Eller för den delen att ens relationer ska delas in i nånting överhuvudtaget. Jag tror att jag har nån sorts relation till alla personer jag någonsin träffat. Det känns väldigt naivt och lite underbart.

Men ja, grundfunderingen: begreppsdefinitioner & kategorier – kan de någonsin vara frigörande? jag tror det, men det känns ändå som att det då handlar så mycket mer om att förklara/försvara än att bara… vara.

För övrigt så tycker jag att det vore mycket tråkigt att välja bort halva hälften av alla människor. Man vill ju hitta den som är bäst för en själv, oavsett sort.

Linnea: Jag kan bara hålla med flera i det här kommentarsfältet: Du är så JÄVLA bra! Skaffa en blogg tjejen, jag vill läsa mer av dig!

Niklas: Jag håller med om att radikalismen i queerrörelsen är helt bortblåst och ersatt av en vilja att närma sig heteronormen. En vilja att visa upp att ”vi är som ni”. Jag är kluven till det. Dessutom skapar det nya hierarkier inom HBT-världen också. En lesbisk kvinna som jag läste genus med var skitförbannad över det och sa bland annat att förr kunde man enkelt avfärda frågor om giftemål och när man ska skaffa barn med att man var lesbisk. Nu har den hetsen kommit till HBT-rörelsen också, på gott och ont.

Tanja: Uhuu, jag förstår. Jag får jättemycket ut av samtal med människor i liknande relationssituation, eller med liknande tankar, just för att jag har ett behov av att placera mig själv och känna en större styrka i mina egna tankar. Men att ingå i ett kollektiv av den sorten har jag fått nog av.

0taxidermy0: Tack för ditt fantastiska inlägg som länkade hit! Kanonbra var det!

Lena: Självklart inte. Det går alldeles utmärkt att vara bisexuell/queer/icke-straight/whateva utan att ha läst en enda queerbok eller ha något som helst samröre med queer- och/eller HBT-rörelsen. Men hur mycket man än vill komma ifrån att definiera sig enligt heteronormen eller vara sin egen utan att positionera sig utifrån den är det, enligt min erfarenhet, jävligt svårt. De kallar den inte norm för inte, liksom. Därför kan det kännas enklare att läsa och prata för att sätta sig in i ett sammanhang i alla fall. Jag önskar att det inte behövde vara så för min egen del, men så är det.

Ano: Gustav undrade också, jag förklarade och nu har han redan förklarat här. Jag minns när pappa frågade vad humla-texten på min tröja betydde, jag svarade bisexuell och han ba ”hmm jaha…bi också blir det humla” och sen skrattade han i tio minuter. HBT-rörelsens största problem efter deras identitetspolitik är helt klart att den verkar ha samma ordvitshumor som min pappa.

Joanna: Jag förstår dem också. Men jag tycker att det är på riktigt tråkigt att vi inte kan mötas någonstans.

Alla: TACK för alla kommentarer!