Maten, litteraturen och revolten

Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?

Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.

Det är relaterat till nylig diskussion och tack till er som gett era tankar kring hur romanerna påverkade er.

4 thoughts on “Maten, litteraturen och revolten”

  1. Handlar inte ätstörning trots allt om att anpassa sig till något? Att kontrollera sig själv i upplevd brist på kontroll över det yttre? Jag missar hur detta är en kritik annat än i att omvärlden ser det som patologiskt. Genom att de lider visar annorektiker m.fl på patologier i vår kultur.

    För är inte avhållsamhet till njutningen som mat kan vara och är inte mindre än det absoluta ansvaret. Att förvägra sig glädje?

    Tycker utöver det att din poäng om att feminismen har haft svårt med självdestruktiva kvinnor är bra.

  2. intressant text. jag har funderat på att det kanske finns starka likheter mellan den psykologiska mekanismen som genererar de masochistiska slagsmålen i fight club och handledsskärande och ätstörningar. som du säger är det mer än narcissistisk uppmärksamhetstörst. det kan säkert vara en slags revolt mot samhället och omvärldens förväntningar och ett sätt att komma närmare sina känslor, vilka har oåtkomliggjorts pga de krav på avsaknad av emotionella uttryck som samhället ställer. kanske handlar det om att nå en slags katharsis genom rituellt fysiskt lidande. dylika praktiker har förekommit i religiösa sammanhang i tusentals år och då betraktats som något värdigt, respektingivande. när unga tjejer gör det ses det bara som uppmärksamhetstörstande emofasoner.

  3. Frågan som måste ställas är väl också hur de som gör det tolkar sitt eget beteende, vilka motiv de faktiskt har. Visst kan vi tolka det i linje med äldre traditioner av självspäkning där kroppen ska straffas för att rena själen. Men frågan är ifall det faktiskt ÄR i den kontexten som beteendet bäst passar in. Det kan lätt bli lite som att jämföra det rituella cannabisrökandet som medicinmän ägnade sig åt med haschpundare som är helt utslagna.

    Emofasoner kan då också tolkas som något äldre på precis samma sätt. Som romantiker av åsikten att själslig smärta och lidande för oss närmare sanningen om existensen.

    Har för övrigt svårt att se att självspäkning INTE handlar om att upprätta kontroll. Ofta hänger det religiösa späkandet ihop med ett försakande av kroppslig njutning överlag. Ett beteende som inte är lika utbrett i de religioner där kroppen inte ses som lika ond som den är i Kristendomen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>