Idrottskroppar och tjejträning

Det fanns så oerhört mycket mer som jag ville skriva om gymkultur, idrott och genus. Men det som fick plats på 2800 tecken till dagens VK var följande:

I skuggan av löparundret Usain Bolt stod, under det nyligen avslutade VM i friidrott, en 18-årig sydafrikan. Caster Semenya, världens snabbaste kvinna på 800 meter, fick en annan respons än den manliga löparen. Fokuset kom snarare att ligga på hennes könstillhörighet än på hennes faktiska prestationer.

Jag är ingen elitidrottare. Däremot har jag hittat min fristad på gymmet. Jag rör mig mellan spinningsalar, danspass och gymets maskiner som om de vore ett andra hem. Den njutning som jag finner i idrottandet handlar till stor del om en annan upplevelse av min kropp. Inom gymets väggar är den varken kodad, tolkad eller könad. Den är bara min. Det är en form av avslappning att vara helt fokuserad på känslan av sin kropp, istället för tolkningar av den.

Trots det är varken idrotten, på elitnivå, eller gymet, på motionärsnivå, okönade platser. Tvärtom. Fastän kroppen tillåts prestera utanför normer och bara vara i sin fulla kraft i just motionerandet, är normerna sällan så starka som i idrottsmiljö.
Gymet, med dess maskiner och fria vikter, har på senare år genomgått en viss förändring. Från att ha varit en relativt ung, manlig arena är den nu mer uppblandad av såväl äldre som kvinnor. På samma vis har aerobicsalar, med dess dansinspirerande och gemensamma träningspass, varit en arena för kvinnor. Här har mindre skett.
Ett av de mest populära passen på mitt gym är ett styrketräningspass med skivstång i grupp. Dessa träningspass brukar besökas av både män och kvinnor som vill öva upp sin uthållighetsstyrka. De inleds med en kort uppvärmning i form av gympaliknande rörelser i ungefär fem minuter. Nyligen beslutades det att denna korta, men nödvändiga, uppvärmning ska tas bort. Många män hade klagat över att de tvingades utföra ”tjejträning” när det var meningen att man skulle styrketräna.

I boken Den skulpterade kroppen skriver Thomas Johansson, leg. psykolog och docent i sociologi, om gymkulturens genuskonstruktioner. Den visar tydligt hur gymet avgränsas av manligt/kvinnligt, tjejaktivitet/mansdominerat rum. Tydligt blir det också i de närintervjuer som han har gjort, hur stor roll kön fortfarande spelar. Det finns en stor skillnad i vilket ideal man ser upp till, i sin träning, beroende på vilket kön man har. Medan männen efterfrågar stora muskler och starka, resliga kroppar är den kvinnliga ambitionen oftast ett smalt ideal, samt små muskler.

Jag ser Caster Semyana och ser en fantastiskt snabb löpare. Jag känner min egen kropp när jag står med mina sexkilosvikter bredvid männen i gymmet. Könet är underordnat kroppens njutning i att få röra sig. Kroppen rör sig oberoende normer och genuskonstruktioner. Det är synd att den känslan inte uppnås, mer än på ett personligt plan.

5 thoughts on “Idrottskroppar och tjejträning”

  1. Hahaha Nej till Feminism (m.m.) har länkat till VK-artikeln! Tyvärr utan kommentar.

  2. Bodybuilding-kulturen är intressant. Å ena sidan odlas en hypermaskulinitet, å andra sidan är det endast det estetiska man vill åt. Gym och muskler är på samma gång både macho och feminint.

  3. Eftersom boken är från 1998 kan jag inte låta bli att undra över om det skett några förändringar det senaste decenniet. Finns det inte mycket fler gym med tillhörande motionärer nu? Yoga- och dansklasser, fanns sådana då?

    Boken vore intressant att läsa lite i. Synd att båda exemplaren stod markerade som 'saknas' på kurs- och tidningsbiblioteket.

  4. Känner en tjej som skulle börja på ett gym bara för kvinnor (för att det låg närmast där hon bodde), och fick fylla i ett formulär första gången om vad hon ville uppnå med sin träning. En punkt var typ "hur mycket vill du gå ner i vikt?" (alltså inte ens "VILL du gå ner.."). Hon lämnade rutan tom eftersom hon ville förbättra sin kondition och bli starkare, inte banta, men pressades av personalen när de gick igenom formuläret tillsammans ("Men lite skulle du allt kunna gå ner.."). Nu var det här i Tyskland där saker ofta är mindre PK och finkänsligt än i Sverige, men ändå. Frågan hade knappast dykt upp i ett "mansgym".. Efter ett tag upptäckte hon f.ö. att gymmet mest verkade funka som ett raggningsställe för lesbiska. Vet inte var det passar in i genusanalysen, kanske mest en typisk Berlin-grej.

  5. Det är väl en schysst grej att se Caster Semyana som en fantastiskt snabb löpare, problemet är ju att hon inte är så särskilt snabb i en genusfri kontext. Alltså, ser man henne bara som en löpare så finns det tusentals andra som är snabbare än henne (dvs. män). Det är först när man bara jämför henne med andra kvinnor som hon är snabb. Hon är alltså snabb för att vara kvinna men högst ordinär för att vara människa.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>