Post-sidekick-depression

Som redan skrivet blir det inte mycket sidekickande i höst och nu när jag lyssnar på Kvällspasset slår det mig hur mycket jag kommer att sakna det. Att en del av min nyliga depp hade att göra med en post-sidekick-depression.
Nu är jag tillbaka och mår bra igen. Men helvete vad jag saknar radion.
Alltifrån lukten av mikrofonen när man står och pratar till ilningen i magen alldeles innan man går i sändning till intressanta intervjuer till roliga uppdrag till dans under låtar i väntan på nästa pratrum till dagsaktuella ämnen att stöta och blöta och ha en åsikt om.

När man sitter och jobbar med texter eller pluggar är arbetet långsamt och ensamt. Jag tycker om det också, det tillåter mig att tänka efter och verkligen gå in på djupet. Omformulera och tänka en gång till. Men radion var ett sådant underbart komplement till det. Att helt plötsligt börjar försvara tidningen Lands tävling Årets kyrktupp för att jag tydligen tyckte en massa saker om kyrktuppar som jag inte hade en aning om. Att börja ifrågasätta någonting som jag inte visste att jag hade åsikter om. Att formulera sig blixtsnabbt, att få direktrespons, att använda ett annat forum för samhällsanalys, samtal och intervjuer.
Jo, jag saknar radion. Jag hoppas att jag återvänder dit en dag.

4 thoughts on “Post-sidekick-depression”

  1. Trettio sekunder är aldrig riktigt så mycket exakt trettio sekunder som i radio. Och man hinner aldrig göra så mycket på tre minuter som under en låt, om man måste. Och det där att flöda fram nya åsikter om vad det nu behövs kvalificerade åsikter om, yes I don't like radio, I love it… nu saknar jag det med.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>