Elin Grelsson Almestad

f.d. Always keepin' it real, f.d. Saker under huden

28 oktober, 2009

Vuxna män gör saker tillsammans

När Kent släpper en skiva är det en lång process. Det är då man vässar hela arsenalet av manliga bromance-musikskribenter flera veckor i förväg. Företrädelsevis tar man de manliga journalister som redan skrivit om Kents storhet i tio år. Det är samma män som får skriva om Bruce Springsteens bästa skivor och ge femmor i betyg när han varje år spelar i Sverige. Man vet att de levererar. Ungefär samma text som de gjort i tio år nu.
Kent och Springsteen är fenomen som får bromance-skribenter att använda alla sina kraftknep. De är två:
Det första är att skriva. I väldigt korta meningar. Om hur jävla bra Kent är. Det låter mer kraftfullt. Om man använder avhuggna satser.
Det andra är att upprepa sig i texten. Som att använda samma inledning på varje mening. Som att man verkligen försöker övertyga då. Som att det låter mer kraftfullt då.

När Kent släpper en skiva är då redaktionerna tar en del av sin budget till att låta hela arsenalet åka till Berlin tillsammans. Till den där beryktade studion där andra manliga hjältar som David Bowie och Depeche Mode spelat in skivor. Där Kent tar emot för smyglyssning flera veckor i förväg.
Tillsammans gråtrunkar man över texter om glasögonormen som aldrig fick komma in på festerna där tjejen han var kär i satt och grät, han fick bara ta hand om henne efteråt. Det var ju de här killarna som aldrig sa hora. De var alldeles för upptagna med att anamma Lundells och Dylans kvinnoideal om ouppnåeliga, mystiska skönheter och good guy-komplex.
Tillsammans fascineras de över hur Kent lyckats göra ännu ett mästerverk och applåderar och nickar som stolta föräldrar på en skolredovisningskväll.
- Nämen, det här med trummaskin, hur kom ni på det?!
- Alltså rocken blir ju så gubbig och stelbent, elektronisk musik känns fräschare.
- Men vad duktiga ni är!
- Sen har vi ju i och för sig snott en del av några andra killar. Depeche Mode heter dom.
- Ja, men ändå. Att ni har gjort det här alldeles själva!
Tillsammans lägger man pannorna i djupa veck för att förstå vad Jocke Berg egentligen menar med texterna och för att överträffa varandra i formuleringar kring varje låts storhet.

Sedan åker de vuxna männen hem till sin egen redaktion. Där skriver man långa texter om varför Kent fortfarande är Sveriges största rockband. Där skriver man också utförliga beskrivningar om varje låts storhet, låtar som folk inte kommer att få höra förrän om mer än en vecka och som därför ter sig rätt ointressant för läsaren.
Men det spelar naturligtvis ingen roll. Huvudsaken är att manliga gubbjournalister får betalt för att skriva nonsensjournalistik om hur mycket de älskar Kent. Manlig rockkärlek har varken ett rimligt pris eller kvalitetskrav.

Läs till exempel: Anders Nunstedt i Expressen, Markus Larsson i Aftonbladet och Jan Andersson i Göteborgs-Posten.

Upplagt av Elin kl 11:35

Etiketter: Kent,musik,musikjournalistik,Röd

30 kommentarer

Prenumerera på kommentarer med RSS eller TrackBack.

  1. AnnaH ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 12:32

    Woooooord!!
    Fy fan vad bra!

  2. M.M. ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 12:38

    Briljant text, en invändning bara:

    Mycket kan man säga om Springsteen, men att han sätter kvinnor på piedestal som Lundell eller Dylan håller inte.

    Läs t ex: http://to.ly/vnI eller lyssna på Kulturradions program om Springsteens kvinnosyn: http://to.ly/vnK

  3. Elin ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 12:41

    M.M: Du har en viktig poäng där. Som stort Springsteen-fan själv (jag älskar ju Kent också, jag älskar fan allt som vuxna män älskar) har jag fördjupat mig lite i hans kvinnosyn (för att jag får så mkt skit för att jag är feminist och älskar Springsteen) och håller med dig.
    Ändrade till Lundell nu, tack för invändningen!

  4. 30+ ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 13:09

    Eh ja. Så är det.

    När kommer texten om den förment kvinnliga kulturen och dess okritiska hyllare? ;-)

  5. Björn Owen Johansson ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 13:16

    Spot on, Elin!

  6. Eva Westerberg ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 13:41

    Haha, riktigt klockrent! Men jag inser samtidigt att jag också onekligen är en sådan som älskar sånt som vuxna män gillar att lyssna på :)

  7. Elin ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 13:44

    Ewa: Jag är ju ett gigantiskt Kentfan. Just därför jag irriterar mig på den distanslösa kärleken och journalistiken kring dem.

  8. Ivar ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 13:45

    Hahaha skrattade högt! Tycker dock The Boss är så många storlekar större på alla sätt att hans storhet inte kan förklaras i bromance-termer. Men kanske är jag förblindad av mitt kön. Han. Är. Ju. Fantastisk. Så. Är. Det. Bara.

    Hur kommer det sig att bros gillar andra bros så mycket i musiken? Var finns sismance-recensenterna? Mig veterligen är Anna Ternheim och dylika artister rätt unisex i sin fanbas. Var finns de av kvinnliga recensenter ständigt hyllade kvinnliga musikerna? Kanske inte finns.

  9. chall ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 13:50

    haha, dom är ju så stora… men ändå så små utanför Sverige.

    Jag försökte förklara varför jag gillade dom och sen satte jag på 747 på engelska och insåg att det var lite platt… översatt. tyvärr.

    Så, nya plattan är alltså inspirerad (som det så fint heter) av DM? hm, då finns det hopp att recensenterna inte bara är höga av manliga feromoner?!

  10. Anna ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 14:03

    Så på pricken Elin!
    Jag gillar också en massa vuxna män-saker.
    Men inte det där märkliga andäktiga manliga gruppknäfallet.

  11. HM ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 15:48

    Synd att Springsteen suger… Rockskribenter är i princip bara tröttsamma posörer och talanglösa wannabes. Tur att fenomenet är såpass begränsat, till skillnad mot mode-bloggerskor.

  12. HM ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 15:50

    Synd att Springsteen suger… Rockskribenter är i princip bara tröttsamma posörer och talanglösa wannabes. Tur att fenomenet är såpass begränsat, till skillnad mot mode-bloggerskor.

  13. Jack ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 16:15

    Vad gäller Kent hysterin känns det lite grann om att vi vill ha något band att dyrka, något att gå lite banans över….Blir lite extremt när man börjar nämna Kent tillsammans med David Bowie och Depeche Mode..helt bortom alla proportioner. Kent fick göra vinjetten till UR-program om Hemlösa. Tårdrypande och känsloladdat. Man vet man får med Kent.. det är väl ok.. men jag kan inte tänka mig att BBC ringer Depeche när man vill ha lite bakgrundsmusik till ett program om depression….Kent är en svensk grej, jag tycker det blir rejält pinsamt när man blandar in storheter (i brist på bättre ord) som Depeche och Bowie.

    Vill också invända lite mot bilden av Dylan som av byggare av piedestaler åt kvinnor (även om somliga av hans 500 låtar har en sådan tematik) . Om det var något han gjorde när han dök upp på sextiotalet var det väl att han struntade i de menlösa serenaderna till ouppnåeliga skönheter som präglade 50-talets glättiga ungdomspop. Äntligen blev det plats för texter fyllda av motsägelser, subjektivitet, motstridiga känslor, kluvenhet, nirvana och vånda. Dylans It ain´t me babe, To Ramona, och All i really wanna do, tycker jag är själva motsatsen till good guy grejen.. En stor del av Dylans produktion handlar väl om att ingen mår bra av bli placerad på piedestal, och går emot idén att människor och fenomen bör romantiseras och mystifieras.. okej blev lite mycket dylan… men är man fan så är man..

  14. Mattias S ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 16:18

    Som jättestort Kent fan kan jag bara instämma i din text.
    Hur manliga indieband proträtteras och skrivs om överlag är väldigt intressant.
    Eller hur bilderna på dom ser ut osv.
    Du sätter verkligen huvudet på spiken på många saker med den här texten…

  15. Ellen ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 16:29

    Men eller hur.

    På samma sätt som att de (ungefär) fem år yngre – ej än så gubbiga – rescensenterna liksom alltid måste få med att de faktiskt FÄLLDE EN TÅR när de såg Håkan Hellström senast. Det var så MAGISKT just den kvällen (det måste man också ha med, för då visar man ju att man liksom har koll på Håkans texter och kan referera till låttitlar) och alla kritiker (bland gemene man då, i tidningar finns inga håkankritiker) har inte förstått. Som de har.

    *håkanfan själv, men come on liksom!*

    Sen tycker jag personligen att Kent är Sveriges mest överskattade band, och om det fanns en grammis man kunde vinna för det ser jag gärna att de tar hem den år efter år. ;-)

  16. Fredrik Westerlund ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 17:17

    Vore det inte jätteroligt med en tävling i vilken kan ska skriva en fingerad och parodisk recension av ett ännu icke-existerande Kent-album?

  17. amatoren ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 17:21

    Det finns inte heller någon hejd på hur mycket Göteborgs-Postens (manliga) musikjournalister får hylla Håkan Hellström. Även om han är göteborgare PLUS en grym liveartist osv kan det kännas lite väl lokalpatriotiskt.

    Och: Skulle dessa herrar få för sig att hylla en kvinnlig artist, eller ett band med övervägande delen kvinnor, på samma sätt? Varför har jag aldrig sett det?

  18. Malin ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 17:28

    haha, så jävla träffande. loves it.

  19. gustav ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 18:53

    Träffsäker analys. :)

    Är ju ingen stor Kentlyssnare, men Springsteen är en favorit och jag håller med till hundra procent. Jag blir alltid i någon mån irriterad över hur de skriver om hans arenarocksessioner, för det är alltid fokus på The Boss-rockar-med-hel-orkester-tills-Ullevi-pajar. Och mycket om "fest". Och Springsteen med band firar midsommar på Sjömagasinet och äter svensk sill(omg!1!).

    Det jag personligen tycker bäst om hos Springsteen är allt det mer nedtonade och berättande han skrivit, typ från Darkness on the edge of town, Nebraska och Ghost of Tom Joad. Men varje gång han skall ut och toura fylls tidningarna av bilder på killen i nån bandana och bredbenta bilder av stock photo-snitt från anno dazumal. Det är inte riktigt lika fejkdjupt och lika fullt av avhuggna satser som när Kent behandlas, men det är likafullt ett elände.

  20. Elin ⁄⁄ 28 oktober, 2009 @ 19:52

    Haha, oj så mycket frustration mot manliga rockskribenter och deras bromance-skrivande. Tack ni som påpekat det där om Håkan Hellström-recensioner. Jag kan inte hålla med mer.

  21. Marcus ⁄⁄ 29 oktober, 2009 @ 10:09

    Hade det här varit facebook hade jag gillat som fan!

  22. Studiomannen ⁄⁄ 29 oktober, 2009 @ 13:16

    Någon nämnde Håkan Hellström. Där stämmer det också in på hur förutsägbara recensionerna är.

    Jag jobbar som DJ typ 100 ggr/år. Jag har gott om tid på mig att lyssna, mixa, jämföra och greja. Det tog mig 7 år att gilla Kent. Men det tog 7 sekunder att höra att de lånat från Depeche Mode. Å andra sidan hymlar de inte med det heller.

    Hellström stjäl som fan och låtsas som det regnar.

    Funderar starkt på att blogga nu om Lars Winnerbäck. Där har du mitt röda skynke. Fy fan så trist. En sur disktrasa i november är roligare.

  23. Agnes ⁄⁄ 29 oktober, 2009 @ 14:01

    Håkan Hellström stjäl som fan men låtsas verkligen inte som att det regnar. Han får plocka hur mycket han vill från andra för att göra det han gör. Bestämmer jag.

    *skriver om musik i GP*
    *älskar Håkan*
    *är tjej*

  24. Studiomannen ⁄⁄ 29 oktober, 2009 @ 15:55

    Bra Agnes. Då bestämmer du det. Bara jag får bestämma att Lars Winnerbäck är lika kul som ett rejält nageltrång. OK? :)

  25. Agnes ⁄⁄ 29 oktober, 2009 @ 16:43

    Alltså Studiomannen. Jag har inget att förlora på den dealen eftersom du har helt rätt.

  26. jet boy ⁄⁄ 1 november, 2009 @ 12:30

    Haha, lysande som alltid!

    Springsteen-haussen har så många gånger fått mig att fnittra av den ansenliga mängd ogenerade hyllningar som kommit ifrån den manliga musikjournalisteliten. Det blir någon musik-över-gränserna då alla får vara med och leka. Det blir någon tävling om vem som kan älska mest och mest villkorslöst. Hellström, Dylan och U2 är det nya svarta.

    Kent är ju dock de enda som jag faktiskt tycker förtjänar varje ord. Hur ryggdunkande det än blir. But that's just me :)

    XO // jet boy

  27. sofia ⁄⁄ 3 november, 2009 @ 21:45

    hahaha, du är så himla rolig

  28. Anonymous ⁄⁄ 4 november, 2009 @ 10:28

    Fredrik,
    Signaturen "Andres Lokko" tar det till fulländning i SvD:
    "Viljan att tro. På något. På något gott. Något bra. Något större."
    http://mobil.svd.se/rss.jsp;jsessionid=4C32534A6E80F2D6865E94652C10DED9.santino4?rssid=16147401&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26articleId%3d3745579&cid=184981

  29. Attidude ⁄⁄ 5 november, 2009 @ 08:26

    Jaha? Det menar du inte?
    Det ÄR ett stort problem att som kritiker förbehållslöst dyrka en företeelse. Din text verkar mer gå ut på att avfärda musikjournalisten på ett fyndigt sätt och plocka billiga poänger med tokroligheter som gråtrunkande glasögonormar istället för att problematisera.

    Den text du verkar vilja skriva är redan skriven (och i mitt tycke väldigt mycket bättre). Då om den manlige popjournalistens överstepräst Morrissey: http://www.expressen.se/1.102599

    Tyvärr hamnar du i samma fack som den rockjournalisten när du utan pardon motorsågar dig igenom den manliga rockjournalistkåren utan att fundera över VARFÖR det är ett problem.

    Att jag håller med dig om att det ser ut just så spelar ingen roll.

  30. linda ⁄⁄ 6 november, 2009 @ 18:45

    fy fan vilket grymt inlägg! Du är bäst och detta är så jävla sant!!

Kommentera