SSRI – så funkar det (ibland, till exempel)

Jag har tidigare skrivit lite om SSRI och växelverkan mellan huvud, gener och samhälle. I ett inlägg från i somras skriver jag följande:
Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för “man är ju inte en sån där pillerknaprare”. Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det tycker jag fortfarande. Samtidigt som jag förstår att många räds piller, att det är en alldeles för enkel lösning, det är inte lätt att trappa ner och sluta sedan och man vet inte hur det påverkar hjärnan på vare sig kort eller lång sikt, eftersom det är individuellt.

Eftersom jag precis går igenom en doshöjning, på grund av årstidsbunden nedstämdhet, tänkte jag att jag skulle ge en liten guide. Guiden avser Cipramil och Citalopram (samma läkemedel, olika pris) som är ett av de vanligaste serotoninhöjande preparaten och är relativt milt. Det här är också, naturligtvis, en högst subjektiv guide baserat på mina och andras erfarenheter. Hur man reagerar är ändå alltid individuellt och det här är mer ett vanligt sätt att reagera. Jag är heller ingen läkare, så ta det från någon som äter patienten och inte någon som skriver ut det. Med dessa förbehåll presenterar jag En liten guide till SSRI:

1. Läkarbesök
Du får träffa en läkare. Du kanske lider av sömnproblem, nedstämdhet, depression, panikångest, tvångstankar eller starka stress-symtom. Kanske har du genomgått en kris och behöver stöttning ett tag. Förhoppningsvis får du träffa en bra läkare som ser till hela din livssituation, som frågar om du behöver samtalskontakt eller exempelvis akupunktur. Det är tyvärr inte alls säkert. Försök att kräva någonting mer i så fall. Förhoppningsvis har du också en bra läkare som förklarar att medicinen enbart är en krycka. Precis som när du brutit benet och behöver någonting att stödja på ett tag, medan benet läker, ska medicinen fungera stödjande. Den är ingen lösning, gipset måste du fixa själv.
Läkaren kommer förhoppningsvis också att berätta för dig om biverkningar. Förmodligen kommer dock inte läkaren att ens berätta om hälften av biverkningarna som du kan drabbas av.

2. Apoteket
Du står på Apoteket och ska hämta ut recept. Har du det på papper är du livrädd att någon ska se det. Måste du uttala medicinnamn eftersom du har det som elektroniskt recept räds du att någon ska höra. Men ungefär 6 % av Sveriges befolkning idag äter SSRI. Du är alltså inte ensam. Du är inte galen. Det är väldigt vanligt. Även apotekspersonalen brukar ibland berätta om biverkningar. När jag hämtade ut recept förra hösten pratade de om muntorrhet. Det är ungefär lika skrattretande som när man försöker dölja P-pillerbiverkningar. Likaså kanske du förvånas av priset. Ett storpack Citalopram med 100 tabletter kostar 62 kronor. Det är två snusdosor eller två billiga öl. Galet, jag vet.

3. Vecka 1-3
Du kommer den första veckan eller veckorna att bara ta ett halvt piller om dagen om du äter 20-mg-tabletter. Det är små, små piller och du ska dela dem på hälften. Hur kan ett sådant litet piller ge någon effekt? Men efter några dagar kommer biverkningarna och du förstår att det gör det. Några av de vanligaste biverkningarna är just muntorrhet (du dricker hela tiden och munnen känns som sandpapper), myrkrypningar i hela kroppen och en enorm trötthet och orkeslöshet. Sömnlöshet och rastlöshet är också vanligt, liksom hjärtklappning, oro och ångest.
Men vänta liksom? Var det inte sånt här som du medicinerade mot? Jo, men faktum är att dina symtom kan förvärras den första tiden med medicinen. Andra biverkningar är illamående och kräkningar. Eftersom medicinen sänker blodtrycket är det också troligt att du drabbas av yrsel och kanske till och med svimmar eller är på väg att svimma om du reser dig hastigt. Huvudvärk är en annan vanlig biverkning. Jag har knaprat Ipren konstant nu och vaknar ibland fyra på morgonen med en skalle som håller på att sprängas.
Eftersom man sällan blir upplyst om alla dessa biverkningar är det lätt att tro att man antingen håller på att bli galen, utbränd eller har fått en hjärntumör. Man sover nästan hela tiden, men inte på rätt tider och oron bara förvärras.
De cirka tre första veckorna är ett helvete. Det finns ingenting annat som jag kan säga om dem. Jag vill mest ligga under en filt och skaka av myrkrypningar, sova och försöka låta bli att kräkas.

4. Vecka 4-6
Förmodligen har du nu kommit upp i dosen en 20 mg-tablett om dagen. De psykiska biverkningarna av negativ form börjar eventuellt klinga av. Istället har serotonintillskottet fått serotoninet i skallen att skjuta i höjden.
Sing Halleluja! Älska livet! Världen är fantastisk! Plötsligt upplever du en euforisk, nästan manisk, lycka som du inte gjort på väldigt länge. Du sover fortfarande väldigt mycket men när du väl är pigg är du så galet pigg så du har aldrig varit så pigg i hela ditt liv. Du ska förändra världen! Du vill träffa alla! Det är så roligt att leva! Det är nu du sätter igång tusen projekt, springer omkring och är allmänt förvirrad mitt i allt men det spelar ingen roll för du är glad glad glad!
Som person är du just nu både rolig och ganska outhärdlig. Dina vänner som har sett dig ledsen och trött och sedan förstörd av biverkningar träffar plötsligt någon som skrattar och pratar stup i ett. Tänk dig själv när du är salongsberusad. Ungefär så beter du dig hela tiden. Om man (läs: jag) är någon som tar relativt mycket plats även i vanliga fall blir man lätt lite jobbig. Man pratar i ett, viftar med händerna och kan liksom inte sitta still.
Mest är man som en jävligt glad och fluffigt lycklig Duracellkanin som springer omkring tills batteriet tar slut och då stupar man i säng, oavsett tid på dygnet.
Det är den här perioden som man vaknar klockan fyra på morgonen och ska förändra världen eller sätter igång med storstädning. Det är också den här perioden som man börjar märka av sexuell lust minskar, framförallt är det nu som den avklingar helt. Man är bara härligt glad och outhärdligt frireligiös. Samtidigt som du är fantastiskt lycklig är det en ganska obehaglig period. Du känner inte igen dig själv och allt du hört om lyckopiller visar sig vara sant. Man blir bara dum i huvudet-glad och inte sig själv längre. Ge inte upp, bli inte rädd, det ska vara en övergångsperiod.

5. Vecka 6 och framåt
Det är nu meningen att serotoninhalten ska ha balanserats. De värsta biverkningarna klingar av, du är inte längre hysteriskt glad och börjar känna igen dig själv. Om SSRI verkar som det bör ska du inte ha svåra biverkningar fortfarande, du ska känna igen dig själv men du ska också må bättre än vad du gjorde innan du började äta medicinen. Poängen är att du ska känna dig så pass stark att du känner igen dig själv som den du är när du inte mår dåligt, är nedstämd eller har ångest. Du ska vara dig själv, bara med mindre dalar.
Är det inte så det känns ska du absolut prata med din läkare (som du förhoppningsvis har ett återbesök hos ungefär vid den här tiden). Du ska ta upp precis hur du mått och hur det känns nu. Lid inte i onödan och tro inte att det här såhär som det ska vara. Hur man reagerar är individuellt och det finns ingen universallösning i form av piller, även om läkemedelsindustrin och en hel del läkare gärna vill tro det.
Om medicinen fungerar som den ska kommer du förmodligen att äta den i omkring ett år. Det är en medicin som tar så pass lång tid att både sätta in och ta ut (vilken måste ske genom en noggrann nertrappning) och verkar över lång tid att det inte är en quick fix-medicin att ta till någon månad. Mår du bättre efter det ska du absolut inte äta den på grund av rädsla för hur du kommer må utan den. Slentrianutskrivningen tror jag delvis beror på att många fortsätter äta och läkare fortsätter skriva ut. Man får aldrig chansen att pröva om man kan gå utan krycka, eftersom det är mer bekvämt att fortsätta stödja sig.
Du kommer stundtals fortfarande att känna av en del biverkningar, blodtrycket kommer till exempel fortsätta att vara lågt. En vanlig biverkningar är också den uteblivna orgasmen. SSRI skrivs ibland ut till män som har problem med för tidig utlösning, just för att den gör det svårare att få orgasm. Att det drabbar väldigt många kvinnor (som äter SSRI i högre utsträckning än män) är inte någonting som diskuteras särskilt mycket. Den uteblivna orgasmen och minskade sexlusten är väl någonting man får räkna med. Det blir ju lätt så, när det är kvinnors sexualitet som drabbas (återigen – likheten med p-piller). Anna Hellgren har skrivit en mycket bra text om det.
Det är också ett faktum att dessa preparat är väldigt nya. Vi som äter dem nu är en första testgeneration. Ingen kan egentligen på vare sig lång eller kort sikt säga exakt hur det påverkar hjärnan och vad konsekvenserna blir. Någonting som också borde diskuteras mycket mer.

Ge mig gärna era erfarenhet och input. Guiden behöver fler röster!

11 thoughts on “SSRI – så funkar det (ibland, till exempel)”

  1. Bra! Nyanserat och balanserat skrivet. Själv tillhör jag de som är rädd för att testa lyckopiller. Men å andra sidan vet jag att det finns annat som jag känner hjälper mig, terapi, olika övningar mm. Man får prova sig fram.

  2. Bra skrivet. Jag är en av dem som ångrat att jag tog SSRI-preparat och den här texten har gett mig en mer nyanserad bild av den erfarenheten. Jag upplevde tex. aldrig själv en förbättring i och med medicineringen samtidigt som läkarna inte tog mig på allvar när jag påpekade det. Jag blev försäkrad av en läkare att hon minsann läst i journalen att andra läkare/behandlare upplevt en förbättring hos mig. Nu ska jag inte spy ut min bitterhet över det här, vill bara säga att din sammanfattning gett mig en bättre känsla kring att det faktiskt var något som gick fel i min läkemedelsbehandling och att det kunde ha varit annorlunda. Min nedtrappning var som en enda aha-upplevelse som fortsatte från dag till dag och när jag var klar med den var jag en ny och bättre fungerande människa. Jag förstår att när medicineringen med SSRI fungerar så är det ett bra stöd för att komma upp ur det djupaste och skapa en stabil nivå ihop med andra metoder. När det inte fungerar kan det vara stjälpande istället för hjälpande. Nu oroar jag mig till och från för att jag ska ha fått bestående men av medicineringen men vet liksom inte riktigt vad jag ska göra av den oron. Tack för en bra och tankeväckande text som på nåt sätt gav mig lindring/Agnes(jag orkar inte riktigt läsa igenom min kommentar och vara konstruktiv, vill bara häva ur mig min tanke innan den försvinner)

  3. OBS, detta är inte menat som kritik, bara ett litet tillägg…

    Men jag vill mest påpeka att man i vissa fall faktiskt behöver äta antidepressivt i mer än ett år, och att det är okay. Visst, i de flesta fall räcker det med ett år eller två, men har man kronisk depression/ångest/etc så kan man behöva det under en längre period. Vilket också är okay – det funkar olika hos olika människor. Jag brukar likna det vid att en diabetiker inte skulle SLUTA med insulin efter ett år, eftersom hon behöver det för att fungera. Så är det inte för alla, men hos vissa är det nödvändigt.

    Also, låt inte din doktor kombinera Cymbalta och Mirtazapin. Det ger läskiga bieffekter!

  4. Jag har funderat på om piller skulle vara en bra idé för mig. Jag kan vara sjukt nere i vissa perioder. Men grejen är att jag tror att det beror på konkreta orsaker, typ: ensamhet, brist på mening. Och då kanske det inte är så smart.
    /m

  5. Hej,
    alltså jag fick så mycket att säga av det här att jag inte vet var jag ska börja.
    Jag känner igen så mycket och vill samtidigt lägga till en massa.
    Biverkningarna, de är något jag känner äs så gravt underskattade. T ex muntorrheten. Har alltid haft excellenta tänder. dEt var ingen som förklarade att muntorrheten inte bara känns i munnen, den är dålig för tänderna också. Jag som undrade varför jag plötsligt fick en massa hål och problem med gamla lagningar kort efter att jag börjat äta SSRI. Någon borde ha sagt till mig att köpa en eltandborste, fluortabletter, munskölj och boka regelbundna tider hos tandhygienist för kontroll.
    Det är väl min värsta biverkning som påverkat mitt liv även efter att de vanliga utsättningsbesvären efter nedtrappningen tagit slut.

    Men annars, fan, jag känner igen allt. Visst, jag var lugnare och mådde bättre av kryckan, men förmågan att "få upp den", bli helt galet kåt och bara vilja komma tio gånger på ett knull, den fanns där inte. Och innan hade jag svårt att slappna av och sex på grund av ångesten.
    Man är en sådan komplicerad maskin.

  6. bra skrivet Elin. Det är ju så det är… lite av och till humörfronten.

    Det är ju som du säger, inte så mycket sagt om det där med sexlusten. Många säger ju dock att eftersom deprimerade personer ofta inte har så mycket sexlust från början så kanske dom inte tycker att det är så mycket att orda om om man inte har någon sexlust nr amn är gladare heller? (jag säger inte att jag håller med…. bara att jag undrar om dom inte resonerar så?)

    Själv är jag undrande om hur mycket man poängterar att det är en rätt svår period i början när man kan känna rätt stora självmordstankar och vara mer nere än före man började knapra?

  7. och jo, en sak till. Kryckanalogin är bäst. Det är bara det att man behöver tänka på den ofta – det är oftast inte en permanent lösning med piller… men ibland kan det vara det. Det är därför det är bra att utvärdera pillerätandet ibland och se om det kanske är bättre utan dom när man jobbat sig igenom den jobbiga perioden…

    återigen, det är ju personligt det här. hur länge och sånt folk behöver krycka.

  8. Bra skrivet.
    Själv försvann sexlusten helt, så blir man sjukt irriterad över att man tycker den är så viktig och försöker fast man inte är sugen :P

    Annars slarvar jag ordentligt med min medicin. Känner av det efter tre dagar, vilket är lätt att man inte tar den på ifall man har slut och måste till apoteket. Eller det har varit helg och man sovit oplanerat borta under hela tiden.

    Nu bad jag om att få ned och käka lyrica samtidigt, måste säga att det fungerar bättre.

    Fast nån jävla skillnad om jag ser tillbaka ett år kan jag inte säga att det har gjort, sjukvården är ett jävla skämt just nu. De är på tok för stressade. Hör man inte av sig ser dem det som ett tecken på att man mår bra och hör inte av sig. Så man får ringa för att få nya recept, tjata sig till samtalstider och dylikt.

    Ah, var tvungen av skriva av mig lite. Ha det fint.

    Ta upp det med att glömma bort att ta medicinen, och att man har störst biverkningar när man startar med medicinen. Inte så stora när man går upp i dos, iaf min erfarenhet.

  9. Jag skulle också gärna säga något ord om den förvärrande inledningsfasen. Jag visste att det kunde (skulle?) bli värre först, men jag var inte beredd på självmordstankar och dagligt självskadebeteende. Jag hade aldrig tidigare i livet haft tankar på att skada mig själv och blev ganska chockad och tyckte det var rätt jobbigt. Ville jag verkligen inte leva längre? Det var en stor omställning och jag önskar den hade berörts mer efteråt, men mest konstaterade både läkare och psykolog bara att den inledande fasen var över och så var det bra med det.

    Men vad gör jag med minnet av att jag faktiskt ville göra mig själv så illa? Jag försöker påminna mig själv om att det var kemin som framkallade det, men inte desto mindre stod jag ju faktiskt där med kniven mot huden. För första gången någonsin, vid 32 års ålder.

  10. Jag har ätit 50 mg Zoloft i fem, snart sex, veckor. Första veckan kunde jag inte sova och kände mig rastlös. Men efter det har jag inte haft några biverkningar alls. Möjligen att jag har lite dålig aptit, men jag vet inte ens om det har något med medicinen att göra. Jag har inte heller upplevt den där lyckliga fasen. Jag har slutat gråta. Ibland känner jag mig litegranna nedstämd men mest är jag liksom bara nöjd. Känslan av att jag har en rolig hemlighet som väntar på mig hemma, eller något skoj som väntar runt hörnet. Jag vet inte om det är medicinen. Men är det det så fungerar den extremt bra för mig och inga konstigheter eller obehag längs vägen.

  11. Hej! Jättebra skrivet tycker jag! Jag började äta Citalopram 10mg förra fredagen och fick biverkningar direkt som var mycket jobbiga. Nu i fredags ökade jag dosen till 20mg och ångesten, depressionen, orkeslösheten och svettningarna blev ännu värre. Måste äta sobril 5mg flera ggr/dag fortfarande. Borde man inte bli successivt bättre för varje dag? Känns som dagarna bara drygar sig fram när man knappt orkar laga mat, handla, gå ut med hunden eller ta hand om barnen. När ska det vända egentligen??? Kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>