Sorglig brist på förståelse

Vad innebär det för en människa att leva med långvarig eller kronisk smärta eller psykiska problem? Jag har en släkting som lider av fibromyalgi, vilket bland annat innebär kronisk värk och trötthet till följd av detta. Jag minns att hon berättade hur hon någon gång pratat med en bekant som precis legat i influensa.
– Hela kroppen värkte, det var olidligt, hade den bekanta sagt.
– Ja, jag vet, sa min släkting, den sortens värk är kronisk för mig.
– Det är inte möjligt, sa den bekanta och tystnade sedan.
Jag känner också många som får sitt livsutrymme och möjligheter begränsade av olika former av psykisk ohälsa. Umgänget blir begränsat när man är rädd för att få en panikångestattack offentligt. Årstidsbundna depressioner leder till att man under flera månader om året knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Oavsett om det handlar om pisksnärtsskador, reumatism eller depression är det något som individen måste hitta ett sätt att leva med.

Alla kroniskt sjuka som jag känner till är fighters. De flesta har lyckats acceptera sin sjukdom och anpassa sin tillvaro efter den. Visst blir man bitter, ledsen och tappar modet emellanåt. Det gäller alla och det vore konstigt om det inte i hög utsträckning också drabbade dem som fått sin förmåga nedsatt på grund av sjukdom. Men i grunden är kroniskt sjuka företrädelsevis accepterande människor, som lever och kämpar så gott de kan.

Just därför gör det ont att politiker och myndigheter ställer sig lika oförstående till sjukdom, som den bekanta som inte kunde förstå hur någon kunde leva med hennes kortvariga influensavärk jämt och ständigt.
De allra flesta sjuka vill jobba. Utifrån vad de klarar av, vad deras sjukdom gör att de orkar med. Människor vill ha ett sammanhang och känna sig behövda, ramar och en meningsfull tillvaro mår de allra flesta bra av. Ett arbete är också ett sätt att må bättre för många.
Därför var de höga sjukpensionstalen ett misslyckande. Att sjukpensionera, i många fall relativt unga, människor och slå ut dem från arbetsmarknaden var en kontraproduktiv insats.

När den nuvarande regeringen ska göra om blir det tyvärr inte att göra rätt. Att sätta långvarigt sjuka i arbetsmarknadsåtgärder och låta dem falla mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar, kommer inte att hjälpa någon. Istället bör de 17 miljarder kronor som har avsatts på att tvinga sjuka människor ut på arbetsmarknaden läggas på att bygga ut vård, inte minst företagsvård som kan arbeta förebyggande och psykiatri som kan ge bättre stöd vid psykisk ohälsa.

Att bli misstrodd som sjuk är bland det värsta man kan råka ut för. Både min släkting och flera av mina bekanta har blivit ombedda att rycka upp sig, från såväl mindre empatiska människor inom vården, som av omgivningen. Enskilda personers brist på förståelse är förlåtligt. Men att en sittande regering nu säger till människor med värk, livsbegränsande sjukdomar och psykiska svårigheter att det är dags att rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, det är mer än något annat sorgligt.

Krönika publicerad i VK 17/12

3 thoughts on “Sorglig brist på förståelse”

  1. Bra och vältänkt blogginlägg om något fler borde tänka på.

    Alla kan vi bli sjuka, arbetslösa eller våra närstående kan drabbas och hur vill vi ha det då?

    Tack Elin

  2. Min spontana reaktion på detta inlägget var också "Tack Elin!".

    Jag har blivit mistrodd av alltifrån chefer ("vilka droger använder du?" som respons på att ringa in sjuk för att jag inte kunde röra mig) till läkare ("du är för ung för att ha ledproblem") som inte trodde på min smärta, tills jag efter nästan tio års kamp äntligen fick remiss till en specialist som efter tio minuter sade "men du har ju artrit, kära dig". Efter den kampen kändes diagnosen som en välsignelse, en lättnad. Jag inbillar mig inte. Nu börjar resten av livet, dock, och jag får kämpa vidare med alla olika bemötanden. Jag vet inte om jag vågar byta jobb för att min chef nu tror mig och försöker anpassa så jag ska kunna jobba heltid/ej sjukskriva mig. Skulle en ny chef nånsinn ge mig så mycket frihet?

    Det är viktigt att denna diskussionen tas, och jag är oerhört glad varje gång jag ser att någon vågar ta den.

    Lycka till vidare och fortsätt skriva!

  3. Det är bland det sorgligaste som finns.

    Men kan hon inte ha menat "inte möjligt" som i "det kan inte vara möjligt/sant"? Alltså bestörtning.

    För mig är denna misstro mot sjuka människor ungefär som FRA, en brottsmisstanke utan brott. Det finns ingen anledning att misstänkliggöra människor utan anledning. Så att säga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>