Ett annat sätt att vara vuxen

Strax efter tolvslaget, då alla återigen äntrat det lilla dansgolv som skapats vid datorn, konstaterar min allra äldsta Göteborgsvän att i år är året då vi fyller 27. Att det 00-tal som passerat kanske var vår friaste och lyckligaste tid som vi någonsin kommer att ha.

Jag blir lite rädd först.

Jag har skrämts så mycket av tiden som går, haft en ständig rädsla för att bli vuxen. Det här decenniet har varit ett slagsmål med, mot och inför vuxenskapet. En inledning med fasta relationer sex år i sträck. Duktig flickvän med trerättersmiddagar, städschema och tioårsplanering gällande karriär och relationer. Sedan blev ändå ingenting som jag hade tänkt mig. När jag mötte R. och S. 2005 förändrades hela min bild av att vara 20-någonting.

”Du glömmer väl inte bort att ha roligt?”, säger mormor alltid när vi ses. ”Det är det viktigaste av allt. Så länge man är ung och frisk ska man ha roligt”.

2005 började jag ha roligt. Jag blev frisk från ätstörningarna, jag krossade kontrollfängelset, jag bröt upp från duktiga universitetsstudier och ett förhållande som jag blivit mindre duktig på. Dayjob och festa vilka dagar i veckan som helst och vara singeln00b som tog tusen hjärtsmällar och inte fattade att dricka te betydde knulla och undrade när teet egentligen skulle komma när man låg där med kuken i fittan och ännu mindre fatta att folk blev kära i en och vara världens största idiot men ändå tycka att det var man själv som var underdog för att man var så jävla ful och töntig hela sin uppväxt och aldrig sova utan skriva hela nätterna och bara jag jag jag och ett liv i kaostempo och skaffa nya relationer som man fuckade upp lika mycket och vara elakast mot de som ville värma hjärtat allra mest och åka på festivaler och börja skriva ännu mer och gå in i väggen för att man pluggade heltid, skrev och dayjobbade heltid samtidigt och fly till folkhögskola fem år efter alla andra och hänga med sina bästa vänner fem dagar i veckan för ligg var bara ligg och vännerna var trygghet och kärlek.

Så rädd för att allting skulle ta slut. Att livet skulle börja på allvar. Lite folkhögskola, lite genus, lite trassliga relationer och massor av alkohol. Mitt i allt; mina älskade vänner och alla våra traditioner.

00-talet var att bli vuxen för fort för att sedan vägra vara vuxen alls. Skriva lite roman och träffa massa bloggfolk och hänga på Hagabion med bästa vännerna i så många timmar att personalen tillslut började hata oss. Ecologica vitt, Pustervik och hångla med artonåriga män i krogkön. Det är klart att det är en efterkonstruktion när jag säger att jag älskade det. Det var så jävla jobbigt så jävla ofta.

Men det som gjorde mig vuxen var snarare människorna som jag omgav mig med. Det där gänget som började bildas runt 2005 och sedan kom att bli min familj när relationen kraschade. De som var de första människorna som jag vågade vara svag inför, som stod pall, som aldrig svek. Jag blev vuxen genom min tillit till dem. Vi blev vuxna genom våra egna, interna familjetraditioner, som inte var skapade av föräldrar och släktingar utan oss själva.

 Det var dem som jag firade av 00-talet med. Det var dem som jag firade av ett 2009 då jag återigen lärt mig läxan att vara mer noggrann i min tillit. Ett 2009 då jag på riktigt hamnat i ett offentlighetskaos och lärt känna så oerhört många människor. För båda dessa saker är jag otroligt tacksam. I år är året då jag startat företag och börjat leva på mitt skrivande. Men jag har också fått ta så många smällar av min naivitet och mitt utlämnande av mig själv, vilket är en stor anledning till att bloggen alltmer blivit jobbpubliceringar och mindre privat. Jag har lärt mig, the hard way, att alla inte kan ta min svaghet, men också att den ibland måste få finnas där. Att jag måste bli bättre på att välja mellan privat och offentlig i alla sammanhang.

Det var mina vänner, de som kände mig när jag var down and out och vi hade lika roligt nu som alltid. Våra familjetraditioner av den där pastasalladen som vi gör varje år, allsång till Orups Indiedrottning och hitsdans. Denna enorma trygghet och deras stolthet över mig som överstiger all annan bekräftelse i världen. Det var dem på nyårsafton av bubbel, fnitter, tokdans och samtal och det var Karin som var ett av mina bästa nytillskott under året som gick. Hon som höll om mig när jag bröt ihop i en trappuppgång i Stockholm, som höll om mig när mitt svajiga förhållande återigen hade kraschat och jag låg i Julias soffa och skrek av mardrömmar. Det var Gustav, som tillslut kommit mig närmare än de flesta andra människor och som ägnat de senaste månaderna åt att skapa oaser av lugn i min vinterlåghet och ta hand om mig bättre än de flesta andra har orkat.

 Vi står i ring och vrålar Totos Africa med bubbelyra i hela kroppen. Det är inledningen på ett nytt decennium och ingenting skrämmer mig lika mycket längre. Jag har hittat ett annat sätt att vara vuxen på. Jag lär mig fortfarande och det är helt okej.

11 thoughts on “Ett annat sätt att vara vuxen”

  1. Bästa nyårskrönikan EVER. Sammanfattar dessutom i princip min egen tid mellan 17-27 bast. Det för tidiga vuxenblivandet, uppbrottet, ångesten, sökandet. Själv har jag aldrig varit så *vuxen* i ordets präktiga och rationella bemärkelse som när jag var runt 23. Är värsta barnungen nu i jämförelse, men en betydligt mer självsäker barnunge än när jag var t ex ångestfyllda 17. Och sen, runt 26-27 där du är nu, tror jag att jag slutade fylla år och *bli äldre* på det där uppväxtaktiga sättet. Känner mig spontant som 26 fortfarande. Om det blir lika för dig får jag bara gratulera, du verkar tillfreds och lycklig där du är. Och med det i botten kan man ta lite ups and downs, som naturligtvis kommer även framöver.

  2. Jag har inte orkat ta tag i min egen decennie-vuxenkrönika, men jag borde kanske. (Jag har ju dessutom redan fyllt 27.)

    Men ja, det var fint.

  3. Jag tycker mig praktisera en salig blandning av vuxen- och barnslighet och jag tror inte jag är ensam i vår generation med det. Tror att det kanske är nån slags revolt mot tidigare generationers uppfattning av hur man åldras med värdighet, men vi kommer nog alltid hoppas och/eller frukta att både våra lyckligaste och sorgsnaste stunder fortfarande ligger framför oss.

    Jag inledde decenniet som en gymnasieelev som precis börjat hitta sig själv och som såg en karriär som fotbollsproffs framför sig. Sen avslutade jag som en tvåbarnsfar som vet vem han är, men inte alls vad han ska göra i framtiden. Bara en sån sak.

  4. Jag hoppas du vet vad du inneburit för mig sen den dagen jag lärde känna dig. Ja innan dess också iofs, när jag började läsa och känna att jag inte var ensam. Att jag fick närvara på ditt nyår var en ära och en så j-vla rolig kväll! <3 vad mer kan jag säga.

  5. Pingback: SMYG

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>