Det finns inga happy endings

I höstas, när jag mådde som sämst, fick jag ett återfall. Det var längesedan nu, säkerligen minst fem år sedan. Jag hade gått vidare, ordentligt. Numera debatterade jag och föreläste om en bakgrund som var just min bakgrund.

Så satt jag där, en sen oktobernatt i Stockholm. Dimmig av tårar och alkohol med ett rakblad i ena handen och en sönderskuren högerarm, på en toalett på Hilton hotell (att det skedde på ett femstjärnigt hotell gav tyvärr ingen glamourdekadent känsla, utan fick det hela snarare att kännas ännu värre).

Nästa dag grät jag mig genom. Mest av allt grät jag av skam. Över att jag inte var bättre, större, starkare. Inte ens nu, när jag kommit så långt.

Skamkänslor relaterat till återfall är förmodligen det gängse, oavsett vilket återfall det rör. Mat, alkohol, droger, träning eller upprepad otrohet ger sannolikt upphov till samma sorts skamkänsla av att inte ha kommit längre. Att återupprepa det man trodde man lämnat bakom sig. En del som jag kommit i kontakt med har uttryckt en känsla av att börja om från början.

Som om man någonsin börjar om från början. Det bagage man har finns där, både dåliga och bra erfarenheter. Båda går att relatera till. För varje återfall har det, för mig personligen, varit lättare att kliva ur det igen. Man vet att det finns ett alternativ.

Men vi lever i en tid då de positivistiska tankegångarna kring framgång och utveckling inte bara internaliserats i samhället i stort, genom nollvisioner och framgångspolicys, utan också i oss själva på individnivå. Genom självhjälpscoachning, mindfullness, bantning eller makeover förväntas vi bli en bättre version av oss själva eller ännu hellre – hitta oss själva.

Som om vi inte är oss själva i en icke-perfekt version. Som om vi någonsin kommer att hitta ett statiskt jag som är vårt hem.

Naturligtvis utvecklas både vi som individer och samhället i stort ständigt, vilket också är en stor anledning till att det inte går att fastställa den där punkten då man uppnått vare sig sitt inre själv eller ett perfekt tillstånd, på vare sig mikro- eller makronivå. Men jag ställer mig tvivlande till att den utvecklingen alltid är så linjär som det gärna förenklas till.

Snarare är tillvaron en rundgång av gamla normer och tankesätt som bryts mot nya, precis som våra individuella gamla mönster återkommer, men blandas upp med andra intryck och nya tankesätt. Utveckling kan lika gärna innebära regression till ett tidigare stadie, men med nya erfarenheter, som en helt ny bana. Våra känsloliv är lika retrospektiva som samtidens cykler.

Det behöver inte vara något fel med det. Snarare riskerar framgångstanken att föda än mer skuld och skam, när vi inte utvecklas som vi förväntas. En av mina främsta argument mot kognitiv beteendeterapi som vanlig terapiform är exempelvis dess förväntan på nådda mål som bevis på ett friskare  tankesätt.

Eller den allmänna berättelsen om relationer. Träffas, konflikter och sen happy end. Eller hur. Som om man inte däremellan kommer att återupprepa samma konflikter, nya konflikter, svek och gamla mönster som slår till igen och igen.

Det finns inga happy endings. Vare sig för världen, samhället eller individen. Det kan låta pessimistiskt, men jag tror att det är tvärtom. När vi släpper tanken på vare sig det perfekta samhället eller det utopiska jaget är då vi kan drivas av acceptans och förlåtelse. Inte kring allt, vare sig gällande oss själva eller andra. Det finns ingen motsättning mellan tro på sig själv, andra och samhället och en acceptans kring brister. Men kanske kan man då släppa skammen när bergets topp fortfarande inte var nådd eller regnbågens slut funnen.

Där fanns bara jag och du och alla våra möjligheter, brister och gamla ryggsäckar av skrot. Gott så. Vi börjar där. Jag har inte haft några fler återfall. Men jag tänker inte utesluta deras möjliga närvaro i mitt liv.

40 thoughts on “Det finns inga happy endings”

  1. Nu fick du mig att börja gråta. Igen! Jag håller så oerhört mycket med dig. Underbart vackert skrivet, igenkänningsfaktor enorm (trots att jag inte är självskadare).

  2. Att det linjära tänkandet är en farligt enkel abstraktionsmodell gör att man lätt halkar in på det om man inte är uppmärksam. “Varför göra det svårt för sig själv” osv gör det knepigt att komma ur det när man mår dåligt. Och när man inte mår dåligt så bryr man sig inte riktigt.

    Bra skrivet. Gav en del att tänka på.

  3. hej elin, jag håller med väldigt mycket. är lite förvirrad angående mindfulness. hela den grejen handlar ju om att totalt acceptera precis det du skriver: det finns inget statiskt jag, och alla tankar om förbättring eller att man är på ett visst sätt är inget annat än tankar, det enda som finns är nuets ständiga tillblivande. och jag tror på riktigt att den tekniken som buddhister och andra uppmuntrar, dvs meditation som formell “övning”, är genuint vettig. den hjälper mig dagligen och är till och med “vetenskapligt bevisad” ™ av stressforskare och andra, som för övrigt vill få bort stämpeln av religion och flum. sympatiserar med allt detta på ett djupt sätt, vill inte evangelisera men det funkar för mig. men det roligaste är hur mycket paradoxer man hamnar i när man rekommenderar det som metod för någon slags självförbättring – t ex zenbuddhister som menar att man inte kan vara målinriktad när man utövar meditation, då gör man fel och kommer aldrig att uppnå… målet. som är att inte vara målinriktad. eller nåt! klurigt! tack så mycket för din fina text, den kommer nog att hjälpa mig att förstå dessa saker bättre.

  4. Du ger oss ännu en fantastisk anledning till att du verkligen borde vinna det där bloggpriset. Åh vad du behövs! Och åh vad skönt det är att läsa att man inte är ensam i denna kamp. Varför blev det ens en kamp? Varför förväntar man sig av sig själv att bli “frisk”? Och detta om KBT vill jag gärna läsa mer om. KBT har på bara några år blivit en gängse fix, nästan som ett botemedel, och jag undrar lite varför.

  5. Tack för ett väldigt intressant inlägg, du sätter fingret på en viktig och knepig aspekt av all form av terapi och personlig utveckling – nämligen hur nya möjligheter också kan skapa nya problem.

    Först skulle jag vilja instämma i Mikaels kommentar – jag tror inte att dina ståndpunkter är så långt ifrån modern KBT, mindfulness eller ens positiv psykologi och lyckoforskning.

    Att sträva framåt för att förändras och samtidigt jobba med acceptans av svåra känslor, jobbiga tankar och att saker inte alltid går spikrakt framåt som man tänkt – och att detta är en helt naturlig del av livet – är ju en av hörnstenarna i de terapiformer som brukar samlas under paraplybegreppet Tredje vågens KBT (Till exempel Dialektisk beteendeterapi, Acceptance and commitment therapy).

    Problemet är nog snarare förenklingen och som du är inne på – att när metoder för att utvecklas eller bli lyckligare finns – så kan det leda till uppfattningen om att det perfekta livet eller den totala lyckan är möjlig att uppnå. En av av mina favoritpsykologer på området lyckoforskning och positiv psykologi, Tal Ben-Shahar, har skrivit en bok om forskning på lycka och konkreta verktyg för hur man kan bli lyckligare – och en annan om hur strävan mot perfektion skapar problem. Motsägelsefullt? Nej jag tycker inte det – det är två tankar som går att ha i huvudet samtidigt!

    Om du (eller någon annan) vill veta mer om psykologi kring det här har vi skrivit en hel del om på Psykologifabriken, och har en lite liknande diskussion igång just nu (http://www.psykologifabriken.se/einstein-och-jag-vill-samma-sak/) – och också spelat in en 6-minuters mindfulness-övning som är rätt bra för den som vill veta vad det handlar om.
    http://www.psykologifabriken.se/mindfulness

    Grymt att du är modig nog att dela med dig av det här – och peka på en av psykologivärldens utmaningar!

    Rebecka> Det finns såklart flera skäl till att KBT blivit uppmärksammat – men det viktigaste är ju att väldigt många blir hjälpta av det.

  6. Tack för det här inlägget! Hata att man är helt knäckt hela tiden för att man liksom inte ständigt rör sig framåt. Då behöver man läsa sånt här.

    Och Mikael, jag delar din förvirring angående mmindfulness! Man ska liksom uppnå målet men samtidigt inte, det gör mig tokig! Tror också det kan vara bra dock, jag försöker öva även om jag inte fattar. Men anyway, det anknyter också till Elins text. Hur jobba för utveckling när man inte får se det linjärt? Hur kan man ha mål om det inte finns något mål? Intressant.

  7. “Det finns inga happy endings. Vare sig för världen, samhället eller individen. Det kan låta pessimistiskt, men jag tror att det är tvärtom. När vi släpper tanken på vare sig det perfekta samhället eller det utopiska jaget är då vi kan drivas av acceptans och förlåtelse.” – helt, helt rätt. Förment “cynism” kan i vissa fall innebära en klarsyn som inte är pessimistisk. Utopier i all ära, men det är en mer människovänlig inställning.

  8. Rörande inlägg. Den utbredda psykiska ohälsan i samhället är djupt bekymmersam. Vilka tror du är dess främsta orsaker? Jag lutar åt att det kan röra sig om en brist på kasam – en brist på känsla av sammanhang, som delvis hänger ihop med perioder av postmodernistiskt flum och kunskapsförakt. Det blir svårt att förstå verkligheten omkring sig i en sådan antiintellektuell flummiljö som postmodernismen har utgjort. Postmodernismen har inte hjälpt till att skapa ett mer jämlikt samhälle.

    Ur denna postmodernism känns även den ovetenskapliga genusvetenskapen sprungen. Det stora skämtet att könet skulle vara en social konstruktion, eller i alla fall att människor inte skulle ha ett behov (på evolutionär basis)av att konstruera kön. Som om att funktionerna för fortplantning (9 månader, resp. 4 sekunder) på gruppnivå – inte skulle ha implikationer för känslor och beteenden. Det är farligt att ignorera evolutionen, att förneka människan som biologisk varelse, om vi vill bygga humana samhällen måste vi utgå ifrån människan som en biologisk varelse.

    Kan många av de som drabbas av psyksik ohälsa ammats för kort tid (ibland ur ett snedvridet jämställdhetsideal baserat på likhetsfeminism)? Har mammam haft för liten roll under barnens tidiga år? Modern anknytningsteori kan peka på detta.

    Jag kan förstå att androgyna idealister vill “få bukt med könet” men vi kanske skall ta en funderare över vilket psykiskt lidande detta kan innebära för maskulina och feminina personlighetstyper, och för framtida generationer.

  9. Åh vad bra du är!

    Martin -> Modern anknytningsteori visar vikten av en trygg anknytning. Denna är dock könsneutral, barn kan lika gärna ha en pappa som primär anknytningsperson.

    “Jag kan förstå att androgyna idealister vill ”få bukt med könet” men vi kanske skall ta en funderare över vilket psykiskt lidande detta kan innebära för maskulina och feminina personlighetstyper, och för framtida generationer.”

    Personligen lider jag betydligt mer av att få egenskaper pådyvlade än att få möjlighet att välja själv. Jag förstår inte varför sk. maskulina och feminina personlighetstyper skulle lida av det? Inte heller hur framtida generationer skulle påverkas av denna valmöjlighet på ett negativt sätt.

  10. Emma – Ja, men skulle man inte kunna tänka sig att mammam är en lämpligare primär anknytningsperson iom att hon ammar? Jag tror dessutom att mammam generellt sett är den lämpligaste primära anknytningspersonen ur ett evolutionärt perspektiv eftersom hon investerat 9 månader i sin avkomma. Empirin ger också att mammor är beredda att uppoffra sig än mer för avkomman än pappan. Men jag medger att det skiljer sig betydligt från fall till fall och att pappan eller två pappor ofta kan utgöra ett bättre alternativ än mamman eller mammor om de t.ex. mår psykiskt dåligt.

    Jag förstår ditt lidande men du kanske är medveten om att det finns social konstruktivister som vill “utrota könet” men dessa är väl få. Att androgyna idealister möter fördomar baserat på deras kön är djuot beklagligt men inte skall man på ett vetenskapligt suspekt sätt försöka förändra mer maskulina och feminina personlighetstyper. Maskulina och feminina personlighetstyper skulle kunna lida ur synvinkeln att samhället stimatiserar relationer där de maskulina och feminina rollerna i relationen bygger på ej politiskt korrekta fundamenta. Avgrunden mellan vad som är politiskt korrekt och vad som är biologiskt korrekt tycks ibland lika djup som en människas psyke.

    Bortsett från detta tycker jag att det är synd att de som läst allt Foucault och Derrida skrivit uttalar sig om saker och ting. Jag föredrar när de som har läst allt Foucault, Derrida, Darwin och Dawkins har skrivit uttalar sig om saker och ting.

    Jag vet även att mina spekulationer om postmodernismens brott bara är en del i den psykiska ohälsan, men individualism, kunskapsförakt, exhibitionism mm kan nog komplettera – i en förklaringsmodell som utgår ifrån det kommersiella specialiserade förväntningssamhället och rovkapitalism mm. Personligen är jag en extremt jämlikhetsivrande ojämlikhetsaversiv androgyn socialist. Men uppenbarligen kan man motsätta sig majoriteten av genusforskningen och dess ambitioner trots detta.

  11. Emma – Ja, men skulle man inte kunna tänka sig att mammam är en lämpligare primär anknytningsperson iom att hon ammar? Jag tror dessutom att mammam generellt sett är den lämpligaste primära anknytningspersonen ur ett evolutionärt perspektiv eftersom hon investerat 9 månader i sin avkomma. Empirin ger också att mammor är beredda att uppoffra sig än mer för avkomman än pappan. Men jag medger att det skiljer sig betydligt från fall till fall och att pappan eller två pappor ofta kan utgöra ett bättre alternativ än mamman eller mammor om de t.ex. mår psykiskt dåligt.

    Jag förstår ditt lidande men du kanske är medveten om att det finns social konstruktivister som vill ”utrota könet” men dessa är väl få. Att androgyna idealister möter fördomar baserat på deras kön är djuot beklagligt men inte skall man på ett vetenskapligt suspekt sätt försöka förändra mer maskulina och feminina personlighetstyper. Maskulina och feminina personlighetstyper skulle kunna lida ur synvinkeln att samhället stimatiserar relationer där de maskulina och feminina rollerna i relationen bygger på ej politiskt korrekta fundamenta. Avgrunden mellan vad som är politiskt korrekt och vad som är biologiskt korrekt tycks ibland lika djup som en människas psyke.

    Bortsett från detta tycker jag att det är synd att de som läst allt Foucault och Derrida skrivit uttalar sig om saker och ting. Jag föredrar när de som har läst allt Foucault, Derrida, Darwin och Dawkins har skrivit uttalar sig om saker och ting.

    Jag vet även att mina spekulationer om postmodernismens brott bara är en del i den psykiska ohälsan, men individualism, kunskapsförakt, exhibitionism mm kan nog komplettera – i en förklaringsmodell som utgår ifrån det kommersiella specialiserade förväntningssamhället och rovkapitalism mm. Personligen är jag en extremt jämlikhetsivrande ojämlikhetsaversiv androgyn socialist. Men uppenbarligen kan man motsätta sig majoriteten av genusforskningen och dess ambitioner trots detta.

  12. Martin ->

    Men det eventuella evolutionära perspektivet är ju helt irrelevant ur individens perspektiv. Och det man pratar om gällande anknytningsteori handlar ju inte om vem som är “lämplig” anknytningsperson utan vem (och allra helst vilka) barnet kan få en trygg anknytning till. Det är möjligt att amningen underlättar något, men det är fortfarande många andra faktorer som spelar in och har större betydelse. Det viktigaste för en trygg anknytning är att omvårdnadspersonen är lyhörd för barnets signaler. Lyhördhet är inget som är eller behöver vara könsspecifikt.

    Menar du alltså att det traditionella heterosexuella paret som bygger på manligt/kvinnligt skulle vara stigmatiserat idag? Möjligtvis är det det i vissa kretsar, men definitivt inte i samhället i stort. Du får det att låta som att det skulle finnas en enighet kring vad som är “biologiskt korrekt”? (Vilket för övrigt är ett väldigt underligt uttryck). Jag förstår heller inte intresset av att definiera detta. Jag motsätter mig inte att det kan finnas biologiska psykologiska könsskillnader (även om jag inte tror att de är så stora) men jag vet inte om det är där jag vill lägga mitt fokus. Det går inte att blunda för den roll naturvetenskapen har haft i historien för att legitimera rådande normer och samhällssystem.

  13. Ni har rätt, mindfullness handlar om att acceptera nuet och hör inte riktigt hemma här egentligen. Det handlar mer om hur man använder såväl mindfullness, som KBT, än att jag har avog mot dem i grunden. En quick fix-lösning på många sätt. Mindfulness har hjälpt mig med mina sömnproblem till exempel, men det lindrar bara symtomen och reder inte ut bakomliggande orsaker.

    Jag önskar att jag hade tid att lägga mig i Emmas och Martins diskussion också, men pga tidsbrist säger jag bara att jag håller med Emma till fullo. Det är snarare normer och tron på det biologiska samt begränsningar som människa som skapar psykisk ohälsa, än att vi gått ifrån våra så kallade maskulina och feminina jag.

  14. “Personligen är jag en extremt jämlikhetsivrande ojämlikhetsaversiv androgyn socialist.”

    Begriper ni inte att den som skriver en sån grej driver med er?

  15. Emma: Det var en mycket klok kommentar och kloka invändningar som nyanserar mina ståndpunkter kring kön på ett bra sätt. Tack! Man lär så länge man lever och man skall alltid vara beredd att ändra sina ståndpunkter, det är jag alltid :-)

    Vi är eniga om att amning underlättar och att jag spekulerar ;)

    Jag skrev dock aldrig att det traditionella heterosexuella paret skulle vara stigmatiserat idag.

    Biologiskt korrekt var ett missvisande subjektivt uttryck, my bad.

    “Det går inte att blunda för den roll naturvetenskapen har haft i historien för att legitimera rådande normer och samhällssystem.”

    Där är vi helt eniga, feminister har gjort underverk för att slå hål på myten om det “sköra könet” osv vilket begränsat utrymme för kvinnligt idrottande mm. Detta byggde dock på biologisk okunskap. Jag skulle vilja komplettera med;

    “Det går inte att blunda för den roll naturvetenskapen har haft i historien när man försöker att konstruera normer och samhällssystem idag.” Jag tror inte att biologiska och psykologiska könsskillnader är helt ointressanta när man studerar olika fenomen.

    Tack för givande svar, nu drar jag mig ur diskussionen.

  16. Vist är allt så mycket jobbigare när man left på topp ett tag och trot att allt svårt var över och så slår det ner som en bomb igen utan förvarning.
    Lättare när man redan har sjunkit längst ner då är man i allafall bered.
    Men man tar sig alltid upp igen, sen ner och upp igen.
    He en bra helg kram Girly

  17. “Sitter” hær mitt i ett återfall. Två dygn med sømn på dagen, vaken på natten, bulimihelvetet tillbaka. Å så trillade jag av en slump in på din blogg och læste detta inlægget.

    Som du skrev:
    “För varje återfall har det, för mig personligen, varit lättare att kliva ur det igen. Man vet att det finns ett alternativ.”

    TACK! Det gav mig lite hopp.

    Jag har gått åratal hos psykolog och var inlagd i næstan ett år før min bulimi/anorexi, och kænde inte att det var terapin som gjorde mig frisk utan jag. Dæremot gav den mig viktiga redskap jag kunde anvænda mig av efter utskrivningen. Men det størsta jobbet gør man sjælv, och det ær næstan svårare nær man ær “frisk” – att hålla sig frisk. Jag har klarat mig bra i 2,5 år nu med endast detta återfallet + ett till før ett år sedan.

    Bra inlægg!

  18. Bra inlägg, modigt av dig att berätta. Dessutom stort grattis till bloggpriset. Synd bara att man får se osympatiska människor som Lisa.M i kommentatorsfältet.

  19. ..Och inte heller några happy beginnings. De av andra definierade vägarna mellan dessa punkter(början, slut) följs på avstånd, motiverat av ständiga avvisanden, skamlöst dåliga, förhastade och endimensionella personbedömningar. Relativisten invänder mot första påståendet med att en happy beginning av livstillräcklig karaktär kan vara ett hyreskontrakt.

    Stör mig på att lidandet, mycket oftare än sällan, förklaras vara en konsekvens av (1)för högt ställda krav(happy beginnings), (2)för låg tålighet för motgångar(happy endings), eller (3)för dåligt utnyttjad absolut fri vilja. Även om jag levt några år(35) och umgåtts i olika verklighets- och nätsammanhang hittar jag inga gemensamheter med delarna i min ryggsäck och andras, och inte heller någon som ger röst åt något från mitt perspektiv. Gemensamheter i övrigt ska givetvis snabbt reduceras till brist på olika psykofarmaka och terapier.

  20. amo:
    Jag skulle nog säga få hellre än ta. Jag tror att det mer handlar om att utsättas för det än en genomtänkt, aktiv handling. Men visst kan man ta ett också.

  21. Det är viktigt det du skriver, att det inte finns några Happy Endings. Happy endings är en tragisk illusion som gör att många mår sämre, för att de jämför sig med illusionen Happy Endings.
    Det är på något sätt när vi lär oss leva och ta allt som det är och också acceptera de dåliga dagarna, som vi mår mest stabilt.
    Jag är glad att jag hittade hit. Jag hittade hit för att du, liksom jag, är nominerad till Stora Bloggpriset. Fast vi konkurrerar inte, vi är i olika kategorier.
    Lycka till med Bloggpriset och jag är glad att ha hittat hit. Ska följa dig.

  22. Läste om din nominering på dn:s hemsida och gick därför in här och blev alldeles tagen. Så starkt och bra skrivet. Du börjar med att gå till det absolut mest privata och “skamliga” för att sen göra en djupgående analys av mekanismerna bakom, vilket gör att jag som läsare sugs in, förstår, känner empati och dessutom som grädde på moset, lär mig någonting. Jag är glad att jag hittade hit.

  23. “Mindfulness har hjälpt mig med mina sömnproblem till exempel, men det lindrar bara symtomen och reder inte ut bakomliggande orsaker.”
    Är inte det ett linjärt sätt att tänka? Hur reder man ut bakomliggande orsaker, psykoanalys? Väldigt fin text ska jag också passa på att säga.

  24. så skönt att du pallar skriva sånt här. jag slutade göra illa mig själv när jag var 17, men har haft återfallsperioder sen dess, varav en väldigt nyligen. i och med detta har jag märkt hur otroligt lätt det är att förminska sig själv, särskilt utifrån andras uppfattningar. jag är 22 år och kopplar självskadebeteendet till mina tonår. det gör ju såklart gör att det känns som att jag gått bakåt i min utveckling, och ännu mer när min omvärld också har den uppfattningen. det blir plötsligt ännu obegripligare med skärsåren, människor tar sig till och med rätten att kommentera och skämta om det. trots den ökade “öppenheten” om självskadebeteende (åtminstone tycker jag mig se att det pratas en aning mer om det än när jag själv var som mest inne i det) så finns det så sjukt mycket nedsättande jargong och fördomart. det gör mig otroligt frustrerad, hur jag än gör blir jag placerad i ett fack.

    även mycket intressant det du skriver om en linjär utveckling framåt till ett mål, det perfekta livet/måendet/självet.

    “Naturligtvis utvecklas både vi som individer och samhället i stort ständigt, vilket också är en stor anledning till att det inte går att fastställa den där punkten då man uppnått vare sig sitt inre själv eller ett perfekt tillstånd”

    det tog ett tag innan jag insåg att jag förmodligen aldrig kommer känna “nu! nu är jag lycklig! nu är jag klar!” Och det är rätt svårt att acceptera att den punkten inte kommer komma. när ska en liksom nöja sig? när ska en förstå att nu, nu är det okej, det blir inte bättre utan jag får vara nöjd och glad med det här?

  25. tack tack tack tack tack för att du skrivit det här. det var så otroligt exakt det här jag behövde läsa just nu. tänk att du kunde ge mig det. utan att vi känner varann det minsta. för att jag av en slump hittade detta inlägg. det gör mig hoppfull.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>