Ett famlande efter en förgången tid

“Vässa kritiken!”, utropar tidskriften 00-tal i sitt sista nummer för decenniet. Den tydliga linjen är att det var bättre förr, då kultursidorna var en plats för de intellektuella och kunniga. Men i stället för en reell överblick över dagens kulturdebattklimat blir det på många sätt ett famlande efter en förgången tid.

Texterna visar på ett flertal av de paradoxer som är brännande idag. Krympande arvoden återkommer som ett skäl till kritikens fallande kvalitet. Samtidigt finns här ett illa dolt förakt för dem som faktiskt tjänar pengar på sitt kulturarbete.

I kulturpropositionen var ett av de mer kontroversiella inslagen att kulturarbete och entreprenörskap ska bli mer förenligt. Men att marknadsanpassa kulturen sticker i mångas ögon.

Tomas Forser exemplifierar detta väl då han jämför mottagandet av Hanna Hellquists debutroman Karlstads Zoologiska med poeten Per Lindbergs senaste diktsamling. Den förstnämna benämns i termer av att “de flesta recensenter borde se att det är en bok av bagateller”. Att romanen uppmärksammades med stora recensioner ser han som ett utslag av Hellquist även figurerat som kåsör i DN och skriver lightprosa. Lindbergs knappa uppmärksamhet, trots att hans lyrik “är kvalitet”, hänvisar Forser till krävande läsarutmaningar.

Hellquist hade med största sannolikhet inte fått samma uppmärksamhet om hon inte var ett känt namn. Men hade hon fått sin roman lika snabbt avfärdad som “bagatell” om hon inte fått så mycket medieutrymme.

Det är en svår balansgång: För att överleva som skribent, kulturutövare eller författare måste du själv ta ansvar för att tjäna pengar och i viss mån marknadsföra dig själv. Samtidigt riskerar du att betraktas som alltför kommersiell. Skriva insatt kulturkritik eller en artikel på Newsmill om ett aktuellt tabloidämne? Det är ett öppet sår i dagens kulturdebatt, som 00-tal tyvärr inte tar på allvar.

Den andra utmärkande tematiken rör utarmad bildning och ett mer fragmentariskt, subjektivt tyckande. Att kritiken och analyserna till stora delar flyttat ut från kultursidorna sägs vara det stora problemet, men ingen av skribenterna verkar intresserade av att ta reda på om texterna finns någon annanstans.

Den enda som ser möjligheter istället för problem är Aase Berg. Hon citerar Hanna Hallgren som i Aftonbladet sammanfattade kritiken mot postmodernismen: Den konservative kritikern förfasar sig över att absoluta värden och estetiska kvaliteter (ofta tillknutna döda vita västerländska mäns konstuttryck) sätts i gungning.

Jag lämnas med en känsla av att det är där skon skaver. De absoluta värdena har blivit allt mindre absoluta. Analyserna och diskussionerna flyttar till bloggar, bokcirklar och nätverk där engagerade människor för insatta samtal om litteratur och teater.

Särskilt tydligt blir det i intervjun med Suzanne Osten, som påtalar vikten av dialog med kritikerna, men samtidigt suckar åt tidens tyckande i bloggar. Då tydliggörs, sorgligt nog, vilken publik som är värd att tala med.

00-tals sista nummer hade kunnat bli framåtblickande och innovativt. Istället består det till största delen av en längtan till den hierarkiska kulturvärld som en gång var. Välkommen till samtiden, 00-tal. Såhär ser ert 10-tal ut.

Text publicerad i Göteborgs-Posten Kultur 12/1

9 thoughts on “Ett famlande efter en förgången tid”

  1. Var finns den postdigitala kritiken?

    Jag har läst många som förfasar sig över nutidens gårdagslika tillstånd, men var finns det nya? Jag hittar det inte när jag söker och det beror med stor sannolikhet på att jag inte kan se, eller åtminstone att jag letar efter fel sak. Men var finns det?

  2. Kal: Som jag nämner så tycker jag att seminarier, bokcirklar, bloggdiskussioner och mailinglistor exempelvis är tecken på att både analyser och bildning fortlever. Ta diskussionen hos Andreas Ekström nu i veckan. En bloggdiskussion som blev oerhört intressant, respektfull och insatt.

  3. Det var inte polemik mot dig. Jag tycker också de famlar efter en förgången tid. Jag var mer ute efter framåtblicken.

    Bokcirklarna och en hel del av bloggarna känns mest som en ny form av den borgerliga offentligheten. Inget fel i det. Jag hyllar samtalet. Men jag är nyfiken på var den nya kritiken kan ta form. Inte då en ny klädsel av den gamla. Jag tror just kritiken kommer utvecklas, få ny form. Och jag söker efter embryon till den formen. Jag vill hitta.

    Jag tycker, som du, att de som söker efter diskussionen men inte hittar den bara inte tittar för att den flyttat från deras sönderkramade kultursida.

    Men det finns problem med den flyttade diskussionen också. Den blir på ett sätt mer elitistisk eftersom den är så spridd. Hur ska man hitta den om man inte är med?

  4. Både ja och nej. Den kan bli mer svårtillgänglig om man inte redan befinner sig i sammanhangen. Framförallt blir det också en fråga om storstad/land och klass. För mig som bor i Göteborg och självmant söker upp studiecirklar och arrangemang, samt läser tidskrifter och bloggar är det självklart.
    Samtidigt blir det mer anti-elitistiskt, då du inte behöver vara meriterad kulturskribent eller ha en akademisk bakgrund för att kunna delta i samtal i det offentliga rummet. Analyserna och diskussionerna blir mindre knutna till statuspositioner. Att den är spridd gör också att den decentraliseras i många olika grupper, där du inte behöver hänga med i den aktuella kulturdebatten för att diskutera de ämnen som du är intresserad av eller ägna dig åt den litteratur som du vill läsa.

  5. Då ser vi fram emot att du avböjjer aftonbladets bloggpris i och med att tidningen bara producerar den gamla konservativa formen av kritik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>