Rockmyter och subjekt

Ännu en stjärna har gått bort i ung ålder. Brittany Murphy hittades död i sitt badrum den 20 december, 32 år gammal.

Hennes bortgång relateras till andra unga, kända dödsfall från de senaste åren, såsom Heath Ledger och Anna Nicole Smith. Droger, alkoholproblem, ätstörningar och psykiska problem finns i de flesta fall med i bilden. Samtidigt skapas nya rubriker varje vecka kring dem som fortfarande lever. Britney Spears, Pete Doherty, Lindsay Lohan och Victoria Beckham är några av de kända människor vars missbruk och destruktivitet som vi tabloidfrossar i.

Bland de stjärnor som skapar rubriker kring destruktivitet och missbruk är numera merparten av dem kvinnor. Vi tenderar att lockas och fascineras särskilt mycket av kvinnor som spårar ur i det offentliga. Den hysteriska kvinnan som symbol är måhända en gammal myt. Kanske är det den som går igen när vi särskiljer manlig och kvinnlig destruktivitet.

Den destruktiva rockmyt, som varit männens arena och inte bara musikmännens utan i allra högsta grad även litteraturens män, har nu också blivit kvinnornas. Hur mycket skiljer egentligen Lindsay Lohans ständiga berusning från Charles Bukowskis och vad är skillnaden mellan en knarkande Brittany Murphy och en ständigt hög Keith Richards?

Inte mycket, förutom uppdelningen i fin- och fulkultur och vårt synsätt på deras missbruk.

Den kvinnliga destruktiviteten är fortfarande passiv. Vi lockas av den hysteriska kvinnan, men ännu mer vill vi ta hand om henne. Rubrikerna undrar var Murphys man befann sig och varför ingen griper in och tar hand om Lohan. Sällan ställs samma frågor om de missbrukande männen. Snarare är deras handlingar aktiva, ett sätt att upprätthålla sin egen myt som präglas av en boys will be boys-mentalitet.

Jag kommer på mig själv med att sucka upprört när jag ser Lindsay Lohan kliva berusad ur en taxi och blotta sitt troslösa kön. Sedan tänker jag en gång till på hur många män som visat könsorganet i berusat tillstånd. Jag undrade aldrig vem som skulle ta hand om dem. Hur djupt nere i destruktiviteten de än var så behöll de sitt subjektskap.

Text publicerad i Göteborgs-Posten Kultur 2/1

10 thoughts on “Rockmyter och subjekt”

  1. True. Och bra att det här publiceras i tidningsformat också, det känns som fler borde läsa det här.

    Men: Jag måste säga att jag mer och mer börjar känna för destruktiva män som du beskriver att man annars bara känner för destruktiva kvinnor. Steve-O från Jackass (som nyligen försökte ta livet av sig och blev inlagd) och, tja, jag vet inte – Joel Alme kanske (läs senaste Novell) framkallar en otrolig bedrövelse och omvårdnadsimpuls i mig. Fullständigt oromantiskt.

    En bra serie för om du vill gräva lite i hur den manliga destruktiva rockmannen börjar spricka lite i fasaderna är Sex Rehab with Dr Drew – trashigt och tvivelaktigt som många dokusåpor, men omåttligt intressant. Sex- och relationsmissbrukare åker på rehab och möter sina demoner – även om man kan ha tusen synpunkter är det många situationer som är extremt intressanta ur ett könsperspektiv.

    http://www.vh1.com/shows/sex_rehab_with_dr_drew/series.jhtml

  2. Vill man leta orsaker tror att detta delvis beror på samhällsnormer kring barnalstring. Män bevarar någorlunda sin reproduktiva förmåga vid destruktiva beteenden och då ses dessa beteenden inte lika allvarligt. Men unga kvinnor skall vara gravida i 9 månader och då lämpar det sig sämre med missbruk av olika slag. Kvinnor brukar ju även ha huvudansvaret för barnen när barnen är små (säga vad man vill om det).

  3. Det finns säkerligen poänger i vad Martin säger. De gånger Britney hamnar på löpen brukar ju hennes barn nämnas redan i underrubrikerna. Och det är ju det här gamla med att kvinnor inte kan vara kvinnor (och än mindre människor) utan att definieras utfrån sin reproduktiva roll.

    Så anledningen till att man vill ta hand om Lindsey Lohan är att man i förlägningen är orolig över hennes egna omvårdnadsegenskaper, t.ex. i samband med en eventuell graviditet (eventuell som i att hon är en vuxen kvinna, och de brukar ju vilja ha barn typ)?

  4. Jojo,

    Ja, visst är det spännande hur man kan komplettera sina samhällsanalyser med evolutionsbiologiska fakta och evolutionspsykologiska spekulationer för att försöka förstå vilka former av könskonstruktioner som har överlevt och vilka som inte har överlevt.

    Detta är nog intressanta utgångspunkter om man är lagd åt att vilja förändra normer i samhället. Om man likt Alexander Chamberland vill avskaffa könet, kan det nog vara bra att studera vilka typer av motstånd man kan tänkas stöta på, dels utifrån en evolutionspsykologisk utgångspunkt t.ex. för att försöka förstå på vilka grunder som könsidentiteten tycks vara så viktig för många människor (personligen är jag väldigt trött på tjejmiddagar och girlsnight out mm där jag stängs ute även om jag betraktar min personlighetstyp som androgyn).

    Dels tror jag att det är vikigt med en mer nyanserad könsmaktsanalys för att komma åt könsmaktsordningen. Maktbegreppet tycks ofta implicera en mental dimma. Anta att män ofta beter sig som de uppfattar att kvinnor vill att de skall bete sig och tvärtom. Utifrån detta perspektiv (om jag mot bättre vetenade renodlar det) har kvinnor lika mycket makt som män. Om vi rent hypotetiskt betraktar ett samhälle där kvinnor inte attraheras av mäns fysiska utseende, sociala status, makt, ekonomiska resurser – faktorer som är intressanta för fertila kvinnor – skulle män säkerligen chilla ner lite. Med andra ord skulle man kunna problematisera vad det är kvinnor generellt vill ha från män då detta är vad män tenderar att vilja ha (medvetet eller omedvetet). Frågan är dock om en sådan feministisk rörelse är möjlig där man omdefinierar vad som generellt är attraktivt hos män, det beror ju på hur djupt rotade olika beteenden och olika normer är. Ibland får man ju för sig att kvinnor attraheras av resursstarka män utifrån biologiska och psykologiska faktorer som har med artens fortlevnad att göra, då inte helt att jämställa med socialt konstruerade normer, men i en framtid där ingen behöver kämpa för sin överlevnad kanske dessa faktorer spelar ut sin roll och bara de fysiska utseendemässiga attributen finns kvar för selektion vilka även dessa kanske kan ges begränsat inflytande. Spännande!

    Jag tror att psykologiska och biologiska skillnader (på gruppnivå) mellan könen är viktiga att ta med i alla samhällsanalyser, annars riskerar man att hamna i ett postmodernt socialkonstruktivistiskt teoribygge, som visserligen kan briljera med sin komplexitet, men hur mycket är det värt om hela teoribygget inte är vetenskapligt förankrat och visar sig vara byggt på lösan sand?

  5. Jag är alldeles för seg idag för en utförlig kommentar tyvärr, men då Martin svarade så långt på min kommentar/fråga känner jag mig nödgad att i alla fall säga några saker (till).

    Jag får erkänna att jag inte hänger med hela varvet runt. En nyanserad könsmaktsanalys står också på min önskelista. Däremot tänker jag att vi har en feministisk rörelse som försöker “omdefiniera vad som generellt är attraktivt hos män”(och kvinnor).

    Jag tänker också att det är viktigt att behandla termer som “psykologiska och biologiska skillnader” i feministiska analyser. Jag tror emellertid inte att sådana resonemang nödvändigtvis behöver står i kontrast till ett “postmodernt socialkonstruktivistiska teoribygge”. Det får det att låta som att det finns en “natur” där bakom alltihop, som liksom låter förklara sig självt. Och lösare sand än så tror jag inte man kan hitta.

    Kul diskussion!

  6. Jojo,

    Ja, jag tycker spekulationer av den här typen är spännande även om de inte är politiskt korrekta. Mitt problem är att jag alltid sätter vetenskapen först och då tvingas man konfrontera en del alternativa hypoteser på ett någorlunda objektivt sätt. Jag insåg dock att det spårade ur lite ovan eftersom man skulle kunna säga att männen har initiativet – dvs om de lämnar ifrån sig ekonomiska resurser – makt – kan man hamna på en trevligare jämviktsnivå men suboptimala jämviktsnivåer som den vi har nu kan ibland vara väldigt svåra att ta sig ur, särskilt beroende på hur mycket testosteron spelar in, men det är väl därför vi vill få till nya normer vilket du är inne på.

    Ja, men jag erkänner att jag spekulerar när jag menar att det finns en natur – inte bakom allt – men bakom en hel del! Det kommer mer och mer forskning kring detta, t.ex. att könsidentiten till största delen är biologiskt bestämd vilket är en viktig upptäkt så att inte några galningar får för sig att homosexualitet och bisexualitet går att “bota” utan skall respekteras fullt ut. Evolutionspsykologin är ofta spekulativ men inte mindre spekulativ än vad genusvetenskapen ofta är. Därför får var och en bedöma dem efter sitt sunda förnuft tills hjärnforskning och empiriska studier etc blir mer och mer avancerade.

    En spekulativ sympatisk evolutionspsykolog är Steven Pinker, jag länkar till hans humoristiska presentation av sin bok “ett oskrivet blad och andra myter om människans natur”.

    http://www.youtube.com/watch?v=CuQHSKLXu2c

    Om man läser den väldigt kritiskt är den mycket intressant. Hans teorier om bl.a. våldtäkt som fenomen är väldigt intressanta och robusta, att våldtäkter har väldigt mycket med sexualitet och fortplantning att göra och inte bara någon abstrakt maktutövning. Detta kan ge lite mer klarhet i ett annars infekterat fenomen samt nya ideer till hur vi skall komma till rätta med det.

  7. Ja, det är väl för väl att vi är ett gäng (inkluderar här helt fräckt mig själv) som gillar att diskutera sådana här saker! (Däremot är “politiskt korrekt” en term jag försöker akta mig för. Att använda, men också att distansiera mig från. Men det är en helt annan historia).

    Jag tror inte att det är ett egentligt problem att du, som du säger, “sätter vetenskapen först”. Problemet uppstår väl om man väljer att tro blint på de senaste vetenskapliga rönen, vilket inte verkar vara fallet. För att instämma i det du säger, dagens spekulationer kan vara morgondagens forskningsrön. Däremot är jag nog alltför fångad i det socialkonstruktivistiska projektet för att kunna anse att man kan närma sig något på ett “någorlunda objektivt sätt”.

    Tack för youtubetipset! Hinner tyvärr inte riktigt sätta mig in i hans teser nu, men det låter intressant. Tänker att det finns en hel del teorier om våldtäkt, makt och sexualitet. Det finns ju de teorier som menar att det heterosexuella samlaget är en förtryckande institution t.ex. Jag hoppas bara innerligt att Pinkers resonemang INTE går ut på att legitimera våldtäkt genom att säga att det är ett “naturligt beteende” och som män (i synnerhet) nödgas göra i enlighet med någon reproduktiv drift. Det skulle enbart infektera frågan än mer. Ska ta och läsa vid tillfälle!

  8. Jojo,

    Självklart vill Pinker inte legitimera våldtäkt. Han försöker förklara våldtäkt. Sedan får hela forskarsamhället utröna om han har ovetenskapliga avsikter eller ej, dvs. om teorierna kan förankras vetenskapligt, framförallt empiriskt.

    Klart man inte skall tro blint på de senaste vetenskapliga rönen men sanningssrelativism måste bekämpas var den än dyker upp – och det med hårda tag dessutom! Annars hamnar vi i ett samhälle fullt av charlataner – homeopater, slagrutedårar, intelligent designidioter, new age-flum mm vilket lämnar ett öppet fält för att utnyttja obildade människor. Kunskap (ej kunskapsrelativism) är vägen mot frihet från manipulation, makt och förtryck!

    Nu skall jag dricka öl. Det är för övrigt sant! ;)

  9. Nej, jag förstår nog att Pinker inte vill legitimera våldtäkt. Däremot att det skulle bli effekten av hans vetenskapliga förklaringar. My bad.

    Jag håller med dig om att kunskapen är vägen mot frihet från alla dumheter. Sedan är jag nog rätt relativistisk lagd när allt kommer omkring.

    Nu ska jag i alla fall ta den största bullen till kvällstéet. Och det är absolut inte relativt, och definitivt sant!:)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>