Alla mina kvinnliga excentriker och genier

Jag har några Stig Larsson-romaner stående i min bokhylla. Jag har läst dem ett par gånger. Ja, ett par gånger för så gör jag med litteratur som har hyllats men som jag själv inte berörs av eller förstår grejen med vid första läsningen. Då ger jag dem en chans till. Kanske har jag missat någonting. Men nej. Stig Larsson säger mig fortfarande ingenting. Det är urtråkigt.

Redan där kan ni idiotförklara mig om ni vill, men vänta för det kommer mer. Klas Östergren har jag också gett flera försök. Urtrist och platt. För att inte tala Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Det är en av våra största svenska klassiker och den ger mig ingenting. Gnäll och leda är inget problem i sig, större delen av vår litteraturhistoria består egentligen mest utav gnäll. Det fungerar utan problem så länge det är bra skrivet. Problemet är att Doktor Glas inte ens är särskilt intressant skriven. Röda rummet är samma sak. Åh Strindberg, så intetsägande din roman är. Tröttsam och tråkig.

Jag brukar vid jämna mellanrum könskvotera in alla manliga klassiker i den läsning som till större delen består av kvinnliga författare. Jag vet inte varför jag nästan bara läser romaner och lyrik skriven av kvinnor. Det är varken någon feministisk grej eller en identifikatorisk fråga, jag anser inte att konst och kultur ska kvoteras och fördelas jämlikt för sakens skull eller att jag skulle ha lättare att känna igen mig i litteratur skriven av kvinnor.

Jag tycker mest, på det stora hela, att kvinnor oftast skriver bättre, roligare, smartare och mer intressant. Men för att inte bli sedd som någon motsvarighet till manlig kulturmisogyn som låter männen breda ut sig i både bokhylla och skivsamling utan eftertanke, brukar jag ibland knö in lite manliga författare där också.

Jag blir, som ovan sett, nästan alltid besviken. Ta Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vilken fullständigt menlös roman. Den gav jag säkert tre försök, för jag ville så oerhört gärna känna allt det där som så många verkar ha känt när de läste den. Jag kände ingenting. Bara ett vagt förakt, som övergick i fullständigt ointresse, för huvudkaraktären. Ibland hittar jag förvisso guldkorn i all litteratur skriven av män. Alla mina älskade ryssar, från Bulgakov till Nabokov och allt däremellan. Eller beatpoeterna, åh vad hade min begreppsvärld varit utan Allen Ginsberg?

Men när jag tänker på alla romaner och diktsamlingar som jag läser om för ren njutning, är nästan alla skriven av kvinnor. Alla kvinnliga författare och lyriker, med spännande och excentriska liv, fantastiskt språk och skönlitterära världar som känns och bränns om och om igen. Selma Lagerlöf, Elin Wägner,  Elfriede Jelinek, Ann Jäderlund, Katarina Frostenson, Birgitta Trotzig, Aase Berg, Bodil Malmsten, Agneta Klingspor, Arundhati Roy, Birgitta Stenberg, Victoria Benedictsson, Sonja Åkesson, Suzanne Brögger, Vita Andersen, Kerstin Thorwall… jag kan fortsätta i evinnerlighet att namedroppa alla mina genier.

Men det intressanta är inte huruvida min privata bokhylla är snett könsfördelad. Överhuvudtaget är könsfördelning inte särskilt intressant. Det intressanta är snarare hur vi betraktar författare; som excentriker, genier eller misogyner. I min värld är Birgitta Trotzig den svenska samtidens absolut bästa exempel på skönlitterär begåvning och genialitet. Jag anser att hennes romaner håller en helt annan klass och kvalitet än exempelvis Stig Larsson. Men spelar mitt kvalitetsanspråk någon roll?

Nej, egentligen inte och därmed borde det inte göra det i andra fall heller. Jag ifrågasätter starkt vad ett begrepp som “begåvning” innebär, vad en genialitet innefattar och vad som definierar kvalitet inom litteratur. I hela debatten kring Stig Larsson, som innehållit allehanda vinklar, ifrågasätts aldrig hans genialitet eller litterära kvalitet. Jag håller med Therese Bohman om att den feministiska vinklingen som Beckmans ursprungstext presenterade egentligen inte var särskilt intressant. Män svinar, människor svinar, människor i en kulturell maktposition utnyttjar den och människor i en annan kulturell maktposition slår tillbaka. What’s new? Jag tycker knappast att exemplet Stig Larsson var en särskilt bra representant för könsstrukturer inom kulturvärlden som jag är övertygad om existerar.

Men frågan Bohman ställer är också en helt annan. Var är de kvinnliga excentrikerna? Mitt svar är att de är överallt. Min bokhylla och min inspirationsmässiga källa är full av spännande kvinnor som jag utan tvekan skulle beskriva både i termer av genier och excentriker. Jag tror snarare att det saknas kapacitet att både se dem överhuvudtaget och se dem på samma sätt som män. Däri ligger ojämställdheten.

Låt Stig Larsson hota med att pissa i munnar och vara allmänt misogyn. Men döm honom i så fall lika hårt som ni hade dömt en kvinna och var inte rädd för att se vare sig svinighet eller genialitet hos kvinnor heller. Det finns inget enhetligt litterärt kvalitetsbegrepp, lika lite som en genialitetsmall eller en könskodad excentrism.

66 thoughts on “Alla mina kvinnliga excentriker och genier”

  1. Jag håller med dig i stort vad du skriver, men jag tror att problemet till stor del ligger i att du läser svenska (manliga) författare. och alla med drag åt Ingmar Bergman svårmod. Senskar har en viss förkärlek, även skådespelare, att vara “svåra”. Är man “svår” så är man ett geni. (Suck!)

    Om du tar och läser Pat Conroys Tidvattnets furste, eller allra helst Strändernas musik, så är jag säker på att du hittar åtminstone en manlig som du kan uppskatta förutom ryssarna. Visserligen lättsmält skönlitteratur, men ack så fångande.

  2. Intressant inlägg!
    Trots att jag inte besitter din, ur mitt perspektiv sett, enorma läsförmåga (jag menar, läsa om böcker? jag hinner knappt läsa de jag vill en gång..) Så hänger jag med och håller med. Särskilt vad gäller Salingers och Strindbergs böcker.. Dr. Glas minns jag att jag gillade. Men jag förstår helt och hållet ointressegrejen.

  3. Jag gillar inte heller stig larsson. Att diskutera skönlitteratur är en sak, men läser du filosofi så är männen genierna. Det kanske handlar om känslor kontra logik i uttryckssätten. Säkerligen till stor del historiska arv och sociala konstruktioner.

  4. Frenetiskt försöker jag hitta en invändning, utan att lyckas. På något vis sårar det min manlighet.
    Det är egentligen bara att hålla med. Klokbra text.
    Möjligen är det lite onödigt att ge en bok en TREDJE chans, som “Räddaren i nöden” tydligen fick? :o)
    Verkar vara slöseri med tid?

  5. August Strindberg. Kan vara det tråkigaste alla kategorier.

    Har du läst Lapidus böcker? Blir nyfiken på vad du tycker där. Jag gillade verkligen den första. Plus att jag älskar Hemingway. Och hatar Camilla Läckbergs böcker. Har inte funderat på genusperspektiv mer än att det finns tråkiga/bra böcker på båda sidor könsorganet. Ska grunna vidare på detta.

  6. Adjektivsnedhet, vill jag ha ett ord för. Det där där rika är excentriker och fattiga är galna – byt ut både grupper och adjektiv till vad som helst. Vackra kvinnor är frodiga, fula kvinnor är tjocka. Vad vet jag.

  7. Intressant text. Jag undrar bara hur du kan vara så säker på att ditt ointresse för en del manlig litteratur INTE skulle kunna bero på att du har svårt att identifiera dig med huvudpersonen eller sättet som (den manliga) författaren väljer att berätta historien på?

  8. Beckmans exempel, Stig L, är verkligen sämsta tänkbara. Det är helt poänglöst att skriva en text om något som man anser angeläget, och sedan ta ett exempel som inte alls är relevant.

    Ellen Key och Klara Johanson är väl, om jag inte minns fel, exempel på två damer som inte alls drog jämt. Jag har glömt vari konflikten bottnade, men jag har för mig att de rök ihop rätt ordentligt. Kanske var dåtidens litterära damer av mer lättantänt virke.

    Jag har aldrig läst Larsson och lär knappast göra det. Även min bokhylla har slagsida åt kvinnosidan vilket jag till viss del tror har att göra med att män har en tendens att skriva mer självupptaget (tyck syn dom mig! – och ligg sedan med mig). Kvinnliga författare har ofta en annan ingångsvinkel när de formulerar en text, något som jag finner mer intressant.

  9. Magnus J: Det kan jag naturligtvis inte vara säker på, men det är inget medvetet “åh jag gillar kvinnors litteratur för då kan jag identifiera mig” i alla fall.

  10. Är det här inlägget ett skämt? En random Dagens outfit har mera djup än det här.

    Doktor Glas är inte intressant skriven, och med Strindberg är det samma sak. Förutom att Strindberg och Söderberg är så olika som två författare kan bli, så undrar man om “Problemet är att Doktor Glas inte ens är särskilt intressant skriven” är intressant skrivet. Söderbergs prosa är glasklar, aforistisk, melankolisk. Inte ett ord för mycket. Söderberg redovisar slutsatser, inte resonemang. Hans prosa är ett efteråt. Strindbergs prosa är argumenterande, tilltrasslad, aggressiv. Han redovisar tankeprocesser. Hans prosa är ett medans. Grelssons prosa är ett före.

    Grelsson redovisar ingenting. Hon tror att det räcker med att skriva “jag ifrågasätter starkt” — utan att ifrågasätta. Det är som att säga “jag berättar en rolig historia”, och förvänta sig skrattsalvor. Grelssons prosa är tillkrånglad, platt, okunnig, ogrammatisk, räddhågsen och ful. Alltid ett halvdussin ord för många, alltid några akademiska termer, bildningsängsligt inkastade, och vilkas innebörd Grelsson bara är ytligt bekant med. Hon sätter “ur-” framför ord, och tror att de på så vis får mera tyngd.

    Grelsson tror att kritik är att säga att någonting är ointressant, och att hon inte gillar det. Hon tror att det är meningsfullt att läsa en bok flera gånger, trots att hon själv inte ändrat sig en millimeter mellan läsningarna. Som om det var något häftigt ord hon missat första gången. Grelsson verkar helt främmande för tanken att kritik är att lägga fram iakttagelser, resonemang, tankar. Inte att säga “jag gillar inte den här boken, och jag ifrågasätter att den är bra”.

    Det enda sympatiska i ytlighetsrekordet ovan är att Grelsson nämner Aase Berg, men samtidigt gör det allting bara så mycket sorgligare. Aase Bergs essäer innehåller allt inlägget ovan saknar — självständighet, skrivkonst, slående iakttagelser, klara tankegångar, skärpa. Håhåjaja.

  11. Stig Larsson är verkligen ett knackigt exempel av Beckman och dom som hängt på henne. Jag tycker inte heller att han är speciellt genial, tänder inte alls på det kyligt nerstrippade i hans sätt att skriva eller hans dialogföring (Klas Östergren däremot är fantastisk – leta upp “Med stövlarna på”!), men hur extremt var det han sa, för femton år sen till på köpet? Jämfört med vad en del kritiker och proffstyckare häver ur sig med direkt syftning på personen, inte på deras åsikter eller vad de skrivit?

    “Min korkade kusin Johan Lönnroth fattar ingenting” skrev Newsmill-Leo medan han fortfarande jobbade kvar på Expressen, viserligen på ledarbloggen men nog så offentligt. Människor som har varit inne i mentalvården är Mijailovictyper hela bunten, bindgalna psykmördare eller de kan i alla fall vara det, de ska inte få åka i samma hiss som jag och mina barn, skrev Linda Skugge några månader efter mordet på Anna Lindh och eldade under fördomar allt hon orkade. Sånt har mycket större genomslag än vad någon har sagt på en intern DN-träff. Blev det debatt? nix.

  12. Thomas: Åh, jag förväntade mig en kommentar av den typen. Bra att du inte gjorde mig besviken.

    Robert: Nej om allt skitsnack som skrivs ut offentligt skulle bli debatt skulle samtidsdebatten inte bestå av något annat. Vilket den tack och lov gör.

  13. Men varför kommenterar du inte Thomas inlägg? Vad är “den typen”? Och varför gjorde kommentaren dig inte besviken?

  14. Henrik: “Den typen” var någon som blev upprörd över att jag blandade manliga författare med helt olika sätt att skriva och skrev att jag inte gillade dem. Jag förväntade mig att få minst en sådan. Jag vet inte vad jag ska svara. Jaha, tråkigt att du inte gillar hur jag skriver och att du inte tycker att jag bör ge uttryck för en ytterst subjektiv åsikt om att ogilla Söderberg och Strindberg.

  15. Jag tycker ju just att du borde ge uttryck för en subjektiv åsikt. Eller flera. Inte säga att du gör det, utan att säga någonting alls. “Det här är inte intressant skrivet” är inte en åsikt, det är bara slappt och innehållslöst. Som det heter: Don’t tell me you’re funny. Tell a joke.

    Och varför tror du att jag blev upprörd? Ger jag ett upprört intryck? I så fall är det lätt fixat:

    Jag ger inte ett upprört intryck.

  16. Min ambition med inlägget var å andra sidan varken att ge en redig kritik av någon roman eller analysera verken i fråga. I så fall hade jag lagt ribban högre än så.

  17. Jag har hört att Stig Larsson var ett jävla svin,så det finns väl ingen annan lösning än att betrakta honom som ett manligt, svinigt geni om man ska kunna läsa hans litteratur med gott samvete. Eller snarare så att bilden av det manliga, sviniga geniet är extremt populär, och att man gärna applicerar egenskapen “geni” på alla sviniga män som sysslar med litteratur/konst/musik/whatever.

    Jag känner sällan rent ointresse när jag läser böcker, utom i fallet Strindberg. Fy fan vad ointressant jag tycker att den snubben är.

  18. Jag skulle säga att Thomas anklagelser är orättvisa och onödigt hätska. Prosan i Elins text är varken platt eller räddhågsen och verkligen inte ful. Intressantare än att klampa ned hennes litterära tekniker är enligt mig att fundera över den skillnad i genialitet och exentricitet som kan åtskrivas författare och skribenter av olika sociala skikt, i detta fall kvinnor och män, som jag tolkar som textens tema.

    Men där har vi säkert olika åsikter, och en argumentation är väl då egentligen helt meningslös. Vi har ju åsiktsfrihet i det här landet. Men att så skoninglöst hacka ned på en skribent är bara onödigt enligt mig och jag ser inte vad det ska tjäna till.

  19. Mi Sli: “Men där har vi säkert olika åsikter, och en argumentation är väl då egentligen helt meningslös.”,
    Jo, men visst är argument intressanta, vad är det här annars?
    Grelsson verkar ju offentligt, hon har en plattform och aspirerar på att vara kulturskribent. I inlägget ovan skriver hon in sig i sammanhanget ‘kritik’, och får en dos av det tillbaka. Så är det ju. Elin har rätt till sin subjektiva uppfattning, men nån analys värd namnet stoltserade hon ju inte med. Kan den komma? Är nyfiken på den klara distinktionen mot att intresset för litteratur skriven av företrädelsevis svenska kvinnor inte hänger samman med indetifikationsfrågan. Vad hänger det då samman med, enbart kvalitet verkar det som i inläggets tyckande? Kvalitet hur då? Det kan man ju vilja ha en närmare argumentation omkring. Elin, hur tänkte du?!

    I sakfrågan, om Bäckman, tycker jag att oförskämt mycket handlat om Larsson. Att han säger vad han säger där och då, kan ha sina skäl, och sina syften, och på det ställer jag ingen diagnos. Intressant är ju vad som händer med De Andra när någon gör så.

  20. Fantastisk text som gör mig upprymd, som alltid när jag stöter på någonting som är välskrivet och intressant. Jag håller med Mi Sli. Jag tror helt enkelt att Thomas var ute efter en litteraturvetenskaplig kritik, att det var det han önskade, och därför inte såg vad din text egentligen handlade om.

  21. Då kanske jag också ska förtydliga:

    Vi hoppar över ofrivilligt komiska sentenser som “Ibland hittar jag förvisso guldkorn i all litteratur skriven av män” och alla hemska “inom den-och- det”-konstruktioner och tittar litet närmare på vad jag menar:

    “Jag håller med Therese Bohman om att den feministiska vinklingen som Beckmans ursprungstext presenterade egentligen inte var särskilt intressant.” “Jag tycker knappast att exemplet Stig Larsson var en särskilt bra representant för könsstrukturer inom kulturvärlden som jag är övertygad om existerar.”

    “[D]en feministiska vinklingen som”? — två ord efter varandra i bestämd form. “Den feministiska vinkling som [etc.]” heter det. “[I]nte var särskilt intressant” — rätt mycket som Elin inte tycker är särskilt intressant. Något av en favoritinvändning. “Beckmans ursprungstext”? Är den ändrad? “Jag tycker knappast att” — “knappast”? Vet du inte vad du tycker? “[E]xemplet Stig Larsson var en särskilt bra representant” — är Larsson ett exempel eller en representant? Är exemplet en representant? Representerar Stig Larsson ett exempel? (Etc.) “[K]önsstrukturer inom kulturvärlden som jag är övertygad om existerar” — saknas det inte ett “de” här? Och herregud, “som jag är övertygad om”, helt plötsligt? Meningen är slut efter “kulturvärlden”. (Men det borde ha skrivits “kulturvärldens könsstrukturer”, så slapp man ännu ett “inom”, så — den skulle slutat efter “könsstrukturer”.) Börja på en ny mening eller skriv om.
    Och varför ständigt dessa märkliga “jag anser”, “jag är övertygad om”, “jag håller med”? — när du ändå avslutar texten med “Det finns inget enhetligt litterärt kvalitetsbegrepp […]”? Varför inte “jag anser att det inte finns”, eller “jag är övertygad om att det enhetliga kvalitetsbegreppet inte finns”? Eller varför inte “Jag ifrågasätter super-duper-starkt det enhetliga kvalitetsbegreppet inom det fält som gäller litteraturen”?

    Etcetera. Jag citerar Horace: Man kan låtsas djupsinne men inte förmågan att skriva väl. (Hur många poäng i svenska man än har.)

  22. Thomas: Kan inte du bli min korrläsare på bloggen? Jag använder ingen korr när jag skriver här och orkar aldrig renskriva, som jag gör med mina betaltexter till kultursidor och dylikt. Uppenbarligen förstör det läsupplevelsen för många, så det kanske vore bra.

  23. Wow, bildningskomplexen på den här bloggen verkar vara ett riktigt minfält. Men OK:

    Nej, jag har inte tid med det. Men, jag kan ge dig ett tips: sluta tänk i termer av korr och renskrivning. Korr gör man för att rätta eventuella skrivfel — inte ohjälpligt dåliga meningar; renskriver gör (man) bara (åt) människor som inte kan skriva eller som skriver påverkade. Att tänka först och skriva sen är alltid bra. Läs t ex Hjalmar Söderberg, han är ett föredöme av klarhet och skärpa. Eller varför inte Aase Berg? Eller Birgitta Trotzig?

  24. Varför har inte du Thomas någon länk till twitter eller blogg? Jag blir verkligen fruktansvärt nyfiken och skulle gärna läsa mer. Den här typen av argumentation är så spännande och lärorik, jag förstår människor som gillar proffsboxning när jag läser! ;-) Snälla Thomas, låt mig få följa dig på twitter! Där heter jag farmorsbloggen.

  25. kan du inte skriva en kritik av till exempel doktor glas så att du får tyst på thomas? själv tycker jag att det är en hjärtskärande bok skriven på fantastisk prosa, så jag är nyfiken på dina invändningar. Att den inte skulle vara intressant skriven förstod jag inte alls, hur menar du då?

  26. som gustav sa, latin är grejen alltså. elin, jag tycker att det var en bra text. korrläsning känns ju lite överspänt inom den härna bloggvärlden ändå tycker jag.

    carpe diem etc etc.

  27. Angående att jag varken ger kritik eller motivering till varför jag inte uppskattar exempelvis Doktor Glas, utan bara avfärdar den som “ointressant”: Det var naturligtvis en vink till att det ofta görs om litteratur skriven av kvinnor. Jag har i ett flertal recensioner läst romaner skrivna av kvinnor avfärdade som “ointressant”, “dålig prosa” eller “bagatellartad”. Det är riktigt dålig litteraturkritik anser jag (i likhet med Tomas då tydligen), men tydligen är den helt okej när det är kvinnor som skriver.
    Det är också intressant att det efterfrågas om identifikation. Jag har träffat flera män som pratat om att de knappt har några kvinnliga författare i bokhyllan och endast vurmar för litteratur skriven av män. Jag har aldrig någonsin hört frågan kring identifikation ställas till dem.
    Även inom andra kulturområden är det helt möjligt att avfärda kvinnor som dåliga, helt enkelt. Senaste exemplet som jag kan komma på var Robert Gustafsson som helt enkelt konstaterade att “kvinnor inte är roliga”.

    Dessutom är det ju inte som om någon av alla dem som påpekat att Stig Larsson håller en odiskutabel kvalitet i sitt författarskap och är ett geni, som har behövt motivera det. Varför ska jag behöva motivera varför jag anser att han skriver skittråkigt?

  28. Okej, i den näst sista meningen kan till och med jag hålla med om att jag har dålig meningsbyggnad, såg jag nu.

  29. Någonstans måste jag äntligen få deklarera att Selma Lagerlöf skriver den mest larviga pekoral jag någonsin läst. Med ett undantag: Hennes kristuslegender. Där kommer hon till sin rätt på något märkligt vis. Resten är förfärligt. Jag älskar däremot Strindberg! Typ “Inferno” (dessvärre pga identifikationen). Min far tycker dock att litteraturvetenskapliga institutionen bör jämnas med marken för att man undervisar om Strindberg där. Ingen av oss hyser ljumma känslor inför litteraturen.

  30. Men åh, är det sant? Jag älskar Kejsaren av Portugallien. och Jerusalem! Magi! Vi verkar inte komma överens om en litterär kanon, du och jag heller ;)

  31. “Angående att jag varken ger kritik eller motivering till varför jag inte uppskattar exempelvis Doktor Glas, utan bara avfärdar den som ”ointressant”: Det var naturligtvis en vink till att det ofta görs om litteratur skriven av kvinnor. Jag har i ett flertal recensioner läst romaner skrivna av kvinnor avfärdade som ”ointressant”, ”dålig prosa” eller ”bagatellartad”. Det är riktigt dålig litteraturkritik anser jag (i likhet med Tomas då tydligen), men tydligen är den helt okej när det är kvinnor som skriver.”

    Okej, jag ser din poäng. Men varför inte gräva upp ribban och sätta den lite högre än de du anser avfärdar kvinnliga författare?

  32. Intressant inlägg. Det finns ju annars en poäng vad gäller att skriva slarvigt och otydligt – det underlättar ju bara för den som skriver, inte mottagaren. Även om det är “bara” är en blogg. Jag brukar självklart korrekturläsa mina egna arga lappar i tvättstugan.

    Sedan brukar ju män/pojkar ofta häcklas för att vara gubbiga när de bara har Lundell, Dylan och Springsteen i skivhyllan eller har Hemingway och James Ellroy som litterära favoriter. Det är snarare regel. Ofta anför då gubben just identifikation som anledning eller försvar.
    Det där med kvinnor och humor har också diskuterats flitigt. Nej, det där med att avfärda kvinnor som “dåliga” utan vidare tycker jag inte stämmer, om det inte gäller idioterna i dagstidningarnas kommentarsfält.

    Jag har inte genusindelat böcker eller skivor, misstänker att jag har fler manliga författare i bokhyllan men att kvinnliga artister dominerar i skivbackarna. Jag är med på poängen, men du är lite motsägelsefull. Skulle du kunna avgöra om en text är skriven av en man eller kvinna i ett blindtest? Ja, kanske inte blindtest, då, men med anonym avsändare?

  33. Ingrid: För att jag inte är särskilt intresserad av att ge ingående litteraturkritik i ett inlägg med en helt annan poäng och för att jag skrev det i all hast mellan artiklar.

    Claes: Nej, jag hoppas verkligen inte att jag skulle kunna avgöra det. Jag har aldrig hört någon man anföra identifikation som försvar, intressant att du har gjort det. Deras “försvar” eller motivering snarare brukar mest vara att de gillar dem bättre, inte tagit sig för att läsa litteratur skriven av kvinnor osv.

  34. Intressant är hur olika män och kvinnor kommenterar (generellt på kulturbloggar). Män mer sakligt, t ex “intressant inlägg”. Kvinnor mer med känslouttryck, t ex “jag älskar”, “åh så bra”, “love” – med överlappning så klart. Kan språkanvändning säga något om vilken litteratur man skulle kunna tycka om och är språkanvändning bara en social konstruktion? Jag är så långt från språkvetare man kan komma men någon kanske har en fundering.

  35. Språkanvändning är en social konstruktion, men formas som av allt annat utifrån samhällets förväntningar och omgivning. Det gäller alltifrån ort, klass, grupper man rör sig, arbete till kön. Det skulle vara mitt svar. Angående kommentarer är det en korrekt reflektion som det ligger något i. Gustav Almestad har skrivit intressant om det på sin blogg (kommer tyvärr inte ihåg när, går kanske att söka sig till på http://paparkaka.com).

  36. Korrekt reflektion skulle det ju inte stå. En reflektion som det ligger något i skulle vara mitt vaga svar. Nåväl, nu lät jag för en gångs skull som någon med en absolut sanning och det kan ju vara trevligt för omväxlings skull.

  37. Elin, tack för svar! Kan man inte lite se språk som förlängning av känslor och beteenden? Jag har i så fall en vag misstanke om att det även har att göra med evolutionärt förklarbara biologiska och psykologiska skillnader mellan könen på gruppnivå. Trots att vi skall utgå ifrån individer skulle dessa generellt förekommande skillnader i så fall kunna ha ett förklaringsvärde. Men det blir för spekulativt. Jag får läsa de stora språkvetarna.

  38. “Igenkänning” är ofta en nyckelterm eller argument när det gäller artister som Lundell och Winnerbäck, jo.
    Jag identifierar mig mer med Hjalmar Söderberg i så fall, har du provat andra titlar som “Martin Bircks ungdom”, “Förvillelser” eller “Historietter”? I Lööööööv. Hoho.
    Klart man inte kan bortse från identifikation vad man skrattar eller gråter åt och håller närmast hjärtat och att det är relaterat till kön och kultur. Det intressanta är när man verkligen släpper det där utan att ens reflektera över det, det lyfter och blir bara “allmänmänskligt” för att dra till med en kritikerklyscha. “Genialt”.
    Det är omöjligt att höra skillnad på en vit och en svart saxofonist – på blindtest.

  39. Elin! Jag tänkte skicka iväg en beställning till Adlibris och blev såklart oerhört nyfiken på Birgitta Trotzig efter att ha läst det här inlägget. Vilken bok borde jag börja med? Vilken är bäst?

  40. Dykungens dotter, en av hennes senaste. Helt magisk. Jag läste om varje sida för att det var så fantastiskt språk. Kul att du är intresserad!

  41. Oj, den kanske inte alls är en av hennes senaste. Bara jag som läst den som en av de senaste. Tidsförvirring.

  42. Jag har ingen blogg, och skulle aldrig få för mig att skaffa mig twitter. För övrigt är de flesta av mina favoritförfattare kvinnor (Virginia Woolf, Ingrid Arvidsson, Emily Dickinson, Jeanette Winterson för att nämna några.) Identifikation intresserar mig inte. Jag intresserar mig för språk. Jag är inte ett barn.

    Det som gjorde att jag ville kommentera här var den otroliga dumdryga arrogansen i att avfärda några av Sveriges bästa prosaister som “ointressanta”, när man själv skriver som en kratta. Och bortförklaringarna som följt har ju mest gjort saken tragikomisk. Ärligt talat, Elin — dina tidningsartiklar (jag googlade litet) är precis lika dåliga de. Att du erbjuder tjänster som språkgranskare är väl ett tecken i tiden, antar jag. Du kanske borde erbjuda lektioner i “att läsa Hjalmar Söderberg” också?

    Nä, nu får det vara bra. Adjö, och lycka till!

  43. (P.S.

    Haha, jag hade missat Kentas kommentar. Ja, Elin, det har inte slagit dig att skälet till att du “föraktar” H Caulfield är att han skulle betrakta dig som en rätt fet “phony”?)

  44. Mymlan visade mig vägen hit … och jag läser och läser och … gillar vad jag läser.

    … och här tycker jag som du. Så många kvinnliga bra … jättebra ,,, författare … Så gott som alla “mina njutningsböcker” är skrivna av kvinnor … Karin Blixen, Suzanne Brögger, Bodil Malmsten, Jane Austen, Doris Lessing, Joyce Carol Oates m fl, m fl …

    Jag röstar på dig!

  45. Men Skatans kommentar här ovanför är ju ett parodiskt exempel på just det som Thomas anklagar Elin för, dvs att byta ut innehåll mot yta. Identifikation! “.. gillar vad jag läser.. blixen, brögger, malmsten.. tycker som du.. röstar på dig!”

    Skoj Skatan!

  46. Ända sedan slutet av 1800-talet så är den svenska litteraturscenen upptagen av män. Hela gubbväldet med von Heidenstam, Stridberg och hela surven av nationalromantiker, yviga berättare osv är en enda manssdominerad sörja. Och så Selma.
    Kvinnorna tilläts inte komma fram på den tiden (se Carl Larssons fru t ex)

    Att det svenska litteraturarvet är så mansdominerat är inte konstigt – men vad som är konstigt är att det så ihärdigt hänger i.

    Som om ingen god litteratur (vad nu det är) har skrivits sedan punchverandans tid.

    Sedan tycker jag gott man kan blunda för könet på de författare som skriver böcker idag. Det är väl skit samma om det är en man eller kvinna eller en man som gjort ett könsbyte som skrivit?

    Huvudsaken är väl att jag gillar vad jag läser.

  47. Fet text! (As usual, sistaaaaah)

    Ps. Jag gillar/tipsar om Anna Jørgensdotter ockzå. Inte før att jag inte tror att du inte redan vet om henne, men ændå – tipstips! :) Ds.

    Kram!

  48. Thomas: du kan inte kritisera elin utan att förstå hennes syfte. Det hon gör är att hon driver med Den Manliga Skribenten, som i åratal har kommit undan med att skriva obegåvat, tråkigt och svävande men kommit undan med det eftersom de är män. Nu när en kvinna gör samma sak blir förstås sådana som du upprörda, vilket bara visar hur olika våra bedömningskriterier för män och kvinnor är.

  49. Kommentar till Henrik som kommenterar Skatan som kommenterar Elin:

    Men Skatans kommentar här ovanför är ju ett parodiskt exempel på just det som Thomas anklagar Elin för, dvs att byta ut innehåll mot yta. Identifikation! ”.. gillar vad jag läser.. blixen, brögger, malmsten.. tycker som du.. röstar på dig!”

    Skoj Skatan!

    Identifikation behöver inte stå i motsats till språk eller innehåll och behöver inte alls jämställas med “yta” om man inte är en elitist och snobb. Författare skriver av olika anledningar och läses av olika anledningar. Tror jag. Hon/han som skriver med ett syfte och ett innehåll, som han/hon också har förmågan att förstärka genom sitt språk och sin språkbehandling så att man=jag kan indentifiera mig med detta innehåll och förstå det, uppfattar jag som en “bättre” författare än en som skriver kryptiskt där jag inte ens kan förstå vad som vill sägas eller menas bakom orden eller språkbehandlingen.

    Det gläder mig också att du fick lite kul. Skoj, skoj !

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>