I feel real like a man like a woman like a woman like a man

Jag fyller i ett formulär via Internet. Vid frågan om kön stannar jag till. Man eller kvinna? Jag lämnar den blank och försöker gå vidare till nästa sida. Markören står still. Rödmarkerat felmeddelande: Var god uppge kön.

I hela mitt liv, från första andetaget, har mitt kön varit specificerat och befäst. Varje dag förväntas jag bekräfta det. Både genom bokstavliga handlingar, såsom att svara ”man” eller ”kvinna” i allt ifrån kundundersökningar, formulär, beställningar och presentationer. Dessutom genom medvetna handlingar, såsom könsmarkerande kläder och smink. Mest av allt i omedvetna handlingar, där jag bekräftar min könstillhörighet som kvinna.

Var god uppge kön. Jag lyder.

Från att jag som femåring stod bredbent framför toalettstolen och grät för att jag inte kunde kissa stående som pojkar, till klaustrofobiska känslor hos barnmorskor i samtal om preventivmedel och menstruation har jag försökt lämna blankt, försökt hitta en annan väg att gå vidare i formuläret ändå.

Var god uppge kön. Det blinkar ändå bara rött när jag gör det.

Jag har fitta, bröst, mens. Jag har erfarenheter som knyter mig samman i något slags löst kvinnokollektiv. Jag betraktas både sexuellt och intellektuellt som kvinna och jag har en mängd erfarenheter av att som kvinna också bli marginaliserad och utsatt. Jag sminkar mig, bär kortkort och spetstrosor. Jag uppger kön, varsågod.

Men ändå vill jag så förtvivlat lämna blankt.

Jag har raka höfter, styrketräningsmuskler och fjun på hakan. Jag har erfarenheter som skulle kunna knyta mig samman med en rad män. Jag skulle föredra att betraktas både sexuellt och intellektuellt som människa och jag har en mängd andra erfarenheter, utanför en position som kvinna, av att blir marginaliserad och utsatt. Jag klär mig i skjorta, hängslen, byxor och känner ganska ofta suget av att stoppa in en strumpa i byxans skrev, backslicka det korta håret, få gå så långt som jag känner i all min längtan efter att få vara man.

Var god uppge kön. Kan man få båda? Kan man få allt?

Kalla det en narcissistisk hunger, kalla det vad ni vill, men jag vill vara allt och jag känner mig instängd och tillskuren i någonting annat. Jag har ingen längtan efter att byta kön, jag vill inte vara ett kön.

Var god uppge kön. Jag vill inte uppge något av dem, men jag älskar dem båda. Det är just därför som jag inte vill uppge ett av dem.

Jag känner mig kränkt ibland. Jag vet, ordet är överanvänt, ni kommer att skratta nu, men det händer att jag känner mig kränkt när människor tar för givet att jag vill definiera mig som kvinna. Ingen har någonsin i hela mitt liv ställt frågan om vilken könsidentitet jag har eller vill ha. Många skrattar åt mig när jag anser att det är väsentligt. För mig är det väsentligt. Jag är varken transsexuell eller intersexuell, men ändå känner jag mig kränkt när mitt behov av att slippa definiera mig som ett kön är någonting som det kan skojas om i kräkkastader mot queerfeminism, hån mot postmodernistiska tankegångar eller skrattande åt begreppet ”hen”.

Var god uppge kön. Var inte så förbannat bråkig nu, du ser ju att hela världen består av män och kvinnor.

Jag är helt på det klara med att en avkönad värld är en utopi. Jag vet också att det är omöjligt att leva utan att positionera sig som ett specifikt kön. Jag återupprepar ständigt era förväntningar på mig att vara kvinna. Jag har lärt mig att sittkissa utan bittra tårar, jag tar mina p-piller och tackar för mig, jag fyller i era förbannade formulär om ni ber mig.

Jag begär inte av er att ni inte ska definiera mig som kvinna eller omformulera er vokabulär av han och hon för mig eller någon annan. Jag vill bara ha ett alternativ.

Var god uppge kön. ”Hen” är mitt svar.

Jag använder det inte själv i vardagstal eller i mina texter. Jag tror heller inte att Lisa Magnusson behöver oroa sig över att det ska få ett särskilt stort genomslag. Personligen och rent språkligt anser jag att det stör i texten när man är ovan. Däremot är det ett viktigt alternativ. Det är ett pronomen att vila i, för alla oss som på något sätt känner att könsbundna pronomen skaver någonstans. Det är en frist där det inte begärs mer av oss än att vi är någon slags människa. Så enkla saker har faktiskt betydelse. Ett extra pronomen, som inte utgör någon större språkomvandlingsprocess mer än att det ger en extra valmöjlighet i beskrivningen av andra människor. Ett ”annat” i enkla formulär så att man kan gå vidare utan att placera sig i en roll. För mig betyder det en hel del, för somliga ännu mer. För fler människor, än vad många tror, är det viktigt.

Var god uppge kön. Det spelar roll, säger ni och rödmarkerar tills jag svarat på frågan. Jag tar mitt ”hen”, min roll som människa, stänger ner formuläret och går vidare på egen hand.

71 thoughts on “I feel real like a man like a woman like a woman like a man”

  1. tack och tack och tack för att du skriver så fint om ett så (i allmänhet) ignorerat ämne.

  2. Är inte ändå två olika saker? Att registrera kön i diverse register är en sak, att använda könskodade pronomen är en annan. När det handlar om “var god uppge kön” är det i många fall bara att avskaffa en parameter. När det kommer till språkbruk är det inte lika enkelt, och tron på att maktordningar förändras genom att man förändrar språket (s.k. textism) känns inte som den allra fräschaste eller framkomligaste vägen för feminismen idag.
    Frågan om “en avkönad värld” känns däremot mest hypotetisk och inte särskilt relevant över huvud taget, tycker jag.

  3. Bra skrivet! Jag har för visso aldrig känt något behov av att stoppa strumpa i brallan men resten känns så bekant. Särskilt det där med att inte vilja uppge könet, att inte själv få välja vilken gruppering jag skall klassas som. Bloggade om detta slentrianmässiga frågandet om kön för nästan ett år sedan. Jag själv använder ordet “hen”, kanske är det en vanesak från finskan där finns “hän”. Det är praktiskt att ha ett ord som är hon/han istället för att skriva h*n som en del gör när könet på individet inte är intressant eller man faktiskt inte vet (och det av någon anledning hade varit av intresse).

  4. Rasmus: Jag tycker att de hänger ihop. Möjligheten i ett tredje alternativ vid undersökningsparametrar och ett ytterligare pronomen. Som jag skriver i texten tror inte jag heller att någon maktordning kommer att ruckas och det är inte heller det som jag begär. Jag begär bara rätten att slippa könsbestämd pronomen för den som vill det. Utan hånskratt från dem som inte själva känner det behovet.

    En avkönad värld är hypotetisk, det skriver jag ju också om. Det är en utopi, men att göra det lättare för människor mellan eller bortom kön i en könskodad värld är ändå inte särskilt mycket begärt.

  5. Visst är det trist med alla fack man ska placeras in i! Men kränkt? Ja, det är överanvänt. Men vem är jag att bestrida att du blivit kränkt av att folk placerar dig i det facket. Biologiskt kön är väl ingen stor grej eller?

    Rung rung rung att stå och gresa mellan de båda könen. Och varför skulle styrketräningsmuskler göra dig till mer av en kille?

    Själv har jag aldrig gråtit för att jag inte är kvinna eller kan göra vad ni kan. Kanske har jag för dålig fantasi. Eller så ägnar jag den åt annat.

  6. Jag träffar ofta tjejer som är mycket starkare än jag och har större muskler. Förstår inte varför jag skulle vara mindre man och de mindre tjejer för det.

  7. I viss mån tycker jag att du missar Lisa Magnussons generella kritik av gränserna för språkligt orienterade analysen. Jag citerar:

    “Och om vi tror att vi själva kan skapa ett mer jämställt samhälle genom att kringgå vissa uttryck, om vi tror att vi kan skapa en bättre kultur genom att på politiska grunder utarma språket, om vi tror att vi kan bota vår värld från sjukdomar genom att finkänsligt låtsas som symtomen inte finns. Om vi tror det så tar vi oss grundligt miste.”

    “Hån mot postmodernistiska tankegångar” sysslar Sturmark-fans och Liberati-liberaler med. Jag har all förståelse för att dessa är osmakliga. Men kritik av postmodernistisk språkfixering är en annan sak, något jag tycker Lisa lyfter fram på ett mycket kärnfullt sätt.

    Problemet är snart ett halvsekel gammalt. I exempelvis Tyskland finns en ännu mera systematisk konventionalisering av könsneutrala ord (jfr. StudentInnen). Men då och då måste man nog ifrågasätta och ifrågasätta sådana förändringar.

  8. Chris: Men jag undrar fortfarande i vilken mån det skulle utarma språket att lägga till ett pronomen. Det är snarare att utöka det, i mitt tycke. Det är ju ingen som vill förbjuda de pronomen som finns.

  9. Ett tredje alternativ? Jag ser inte vad det skulle tillföra, jämfört med att helt avskaffa könsangivelser i de fall där det är irrelevant. Vilken slags undersökningar tänker du på där det vore bra med tre alternativ?

    Jag säger inte att det är fel att använda “hen”, men jag tvivlar på potentialen till förändring i det. Om vi ska tala om “rätten att slippa könsbestämt pronomen”, så har jag svårt att se hur den skulle kunna realiseras utan att all könsbestämning i allmänhet uppstår. Språket är ju ingen egen värld!
    Jag har inte uppfattat det som att t.ex. FUL-gängen menar att en sådan rättighet bör erkännas. Att på fullt allvar ha det som strategi förefaller mig ganska svårbegripligt. Då blir alltså ens rätt kränkt varje gång någon annan säger “han” eller “hon” om en, alldeles oavsett intentionerna.

  10. Oj, såg att det blev lite fel i kommentaren. Rätt ska vara “Men då och då måste man nog ifrågasätta sådana förändringar”

  11. Elin: Nej, min allmänna inställning är att språk ska berikas så mycket som möjligt, till och med till den grad att ett standardspråk helt destabiliseras och kreoliseras. Jag är exempelivs för sär_skrivningar, och andra typer av mutationer. Den viktiga frågan är alltid makt, och vem som bestämmer över språket. Optimalt sett bör det vara vem som helst.

  12. Elin: Det är i sånna här lägen det gäller att vara hacker. Då går det att scripta formulären så de automatiskt byter en gång om dagen, eller valfritt intervall. Där kan vi snacka destabiliserande av kategorier. Dock är det svårare att scripta t.ex. skattemyndigheten (kanske via fax).

    Jag tror inte det är lönt att se dessa sociala sorteringsmekanismer som omger oss som tvång att definiera oss själva. Definitioner och kategoriseringar hör inte hemma i något metafysisk databas vi måste skriva in oss i utan handlar om konkreta sorteringar där de val vi gör får vissa specifika konsekvenser. Att sätta man eller kvinna på facebook ger olika typer av spam, att välja herr- eller dam-toalett ger olika faciliteter och toakamrater(eh?). Kodifieringen har ju även vunnit så snart vi identifierar oss med dess frågeställning, inte bara olika svarsalternativ. Inför oss själva går det alltid att vara nomadiska äventyrare på upptäcktsfärd.

  13. Det är klart att hen känns krystat ibland. Det tycker i alla fall jag, och jag tror att många kan hålla med mig, även de som vill att det skall användas mer. Men jag använder det ändå ibland, för att ibland passar det helt enkelt bättre. För mig är det i huvudsak ett pronomen som behövs av funktionella och inte ideologiska skäl, om än det funktionella kan ha en ideologisk utveckling i ryggen.

    Min poäng är alltså att jag inte vill använda “han” som substitut för könsneutralt pronomen, och “han eller hon” kan vara omständigt att säga och nästan alltid omständigt att skriva.

    Att vara emot “hen” för att man inte delar ideologi med vissa av dess brukare tycker jag är ganska konstigt. Jag tycker ordet behövs. Och att språk utvecklas för att rent funktionellt passa tiderna bättre är väl inget konstigt.

    Jävla massa gnäbb runt ett nytt ord (och då inte från din sida).

    Lite kuriosa från det främmande landet i öst är att “han” och “hon” uttalas likadant på kinesiska, men de har olika tecken (tā​ 他 / 她).

  14. Tack för ett fantastiskt bra skrivet och inspirerande inlägg i en debatt som jag tycker är väldigt viktig men som jag tror är rätt svår att delta i, eftersom det är så lätt att få den att framstå som helt triviell.

    Jag tror vi är många som är mer eller mindre vagt obekväma med våra könsidentiteter men klart obekväma med tanken att identifiera sig som någon slags mellanting. Som tycker användning av hen är det töntigaste som finns, bortsett endast från användning av han och hon. Många som gärna skulle välja ”hen” om det fanns tillgängligt, men inte riktigt vågar göra sig viktiga över det.

    Jag tycker vi borde ta chansen att använda hen när det faktiskt är svårt att formulera sig på något annat sätt. Om vi börjar med att använda ordet som ett praktiskt verktyg som alla kan ha användning av — oavsett vad man tycker om könsnormer och feminism — om vi börjar så, med de enkelt försvarbara fallen, så kanske vi kan arbeta in ordet och nöta ut det tills det inte känns lika töntigt längre. När vi väl etablerat det kan vi gå vidare och använda det mer och mer om vi vill.

  15. Jag tycker att hen är mycket mer funktionellt än att som i engelskan använda “they” för han/hon eller hän. De skiljer ju därigenom inte på singular och plural, vilket vi lyckas med om vi använder hen. Utarma språket genom att ge det fler möjligheter till precisering? Då finge man plocka bort hemskt många nyintroducerade ord som de också skapar klarhet. Varje exakt ord är trevligare än omskrivningar med snedstreck. I CD-böcker låter det extremt fel när inläsaren stannar till för att välja mellan “han-eller-hon” och “han-hon” och inget låter vettigt. En gång skulle jag skriva en hel uppsats om en viss pedagogik. Att skriva “han/hon” blev ogörligt, och min lärare klagade över att jag valt att variera “hannarna” och “honnarna”. Man “skulle” skriva “han” genomgående. Så fullständigt idiotiskt att vi inte långt tidigare infört hen eller hän för att slippa “han/hon” Hoppas detta blev sista gången jag någonsin behöver skriva det! Leve hen för ett både rikare och precicare språk!

  16. Jag vägrar i stort sätt alltid att fylla i könsrutorna, om man måste -då är det inte för mig(undersökningen, whatever). Du verkar vilja ha en ruta för ‘annat’, jag tycker de ska skita i att fråga. Om det inte är hos farbror doktorn

  17. Jag tyckte att Anders skrev bra kring min ståndpunkt, det var exakt så jag menade.

    Ivar: Min poäng var att tydliggöra manliga och kvinnliga stereotyper. Jag tycker fortfarande att styrketräning med fria vikter hör till den manliga sådana. Tråkigt att det inte framgick.

    johan och Rasmus: Jag kan tycka att det finns en poäng att tydliggöra att man inte vill definiera sig också. Dessutom är kön en viktig parameter i många undersökningar och då kan det vara nödvändigt att fylla i den rutan, men då ska det finnas ett tredje alternativ.

    Tack för bra kommentarer till er alla!

  18. Det är till och med så att det på finska bara finns “hän”. Det finns inga separata ord för “han” eller “hon” utan man säger alltid “hän”.

    Han/hon = hän
    Den/det = se

  19. inte alltför sällan används sådana där formulär till att bygga statistik som visar att kvinnor gör si och män gör så. statistik är ball om man vet vad man gör, men man kan också visa precis vad som helst med den, utan att redogöra för bakomliggande orsaker till ett visst handlande. det tror jag befäster snarare än speglar människor beteenden. jag avskyr också att behöva fylla i könstillhörighet men det är i princip aldrig “tillåtet” att låta bli. jag har mailat till företag flera gånger och frågat varför de vill veta mitt kön (bla i en undersökning om roller på arbetsplatsen) och fått just svaret att det “bara används till statistska sammanställningar”.

    vidare kan jag inte förstå varför användandet av hen skulle innebära könsavkodning. han, hon och hen, så kan alla känna sig bekväma? det handlar ju inte om att avköna människor utan om att inte på förhand dela in dem i fack.

  20. Men jag har också raka höfter, jag gillar bärs, köttig träning osv. Plus nagellack, vitt vin, klänningar. I min drömvärld kan jag vara och gilla allt fast fortfarande vara kvinna. Jag försöker inte säga emot din personliga upplevelse men att man vandrar mellan stereotyper behöver ju inte alls betyda att man inte känner sig bekväm med att kalla sig kvinna. Snarare blir det nästan viktigare för mig, iom att jag då visar möjligheter inom min könsidentitet.

    Fast det handlade om ‘hen’ va? Inlägget. Det händer att jag stöter på sammanhang när jag skulle kunna använda det men oftast väljer jag då någon annan omskrivning men det beror framför allt på att det inte blivit “mitt” ord än, det ingår inte i min naturliga vokabulär och dessutom på att jag inte tror att alla som läser det jag skriver skulle fatta.

  21. Bra skrivet!
    Kanske hade det känts mindre instängt att definieras som ett kön om man inte lagt så förbannat mycket mer i orden kvinna och man än de biologiska skillnaderna. Jag tycker hen är väldigt bra men som en del skrivet det är en vanesak.

  22. Jag förstår inte heller poängen med ett tredje alternativ i en enkät. Behöver man inte veta könet bör man ju absolut hellre fimpa den frågan helt från enkäten. MÅSTE man veta könet (av t ex någon medicinsk anledning) på den som fyller i fallerar ju det ifall “hen” är ett alternativ.
    Däremot håller jag med om att ordet kan vara användbart där man pratar om en godtycklig person. Som sagt, enklare än att skriva “han/hon” och man slipper att normen alltid är “han”.

    Men att man som människa med fitta, bröst och mens blir KRÄNKT över att bli refererad till som “hon” eller tvingas uppge att man är en kvinna är bara för mycket, och ett lyxproblem om något.

  23. (Jag tror att hen är adopterat just från finskan.)

    Det behöver inte ens handla om rena kroppskodningar – jag har allt annat än raka höfter, och ofjunig haka, och jag har ändå i perioder haft mer eller mindre stora problem med min kropp, min könade kropp och den könande omvärlden. Och just inte velat till motsatsen utan till något mellanting.

  24. Jag ångrar lite nu att jag drog in stereotyper kring kropp och identitet i inlägget. Det är ju knappast som att jag är ensam om att vandra mellan stereotyper, såsom nagellack och styrketräning, och ändå tillskrivs ett kön. Det gör vi ju alla, även ni som känner er bekväma i att uppges vara man eller kvinna.
    Men johanna: Varför känns det viktigt eller åtmistone rätt för dig att definiera dig och definieras som kvinna?

    Kränkt var i överkant, men jag visste att det i alla fall skulle sätta igång en diskussion så laddat ord som det blivit.

  25. Viktigt för just mig att definieras som kvinna vet jag inte om det är, men jag har aldrig riktigt ifrågasatt mitt kvinnovarande som sådant. Jag har iaf inga problem med det. Däremot har jag mycket problem med hur man ibland förväntas vara som kvinna och därför är det viktigt för mig att jag kan vara allt och både ock men fortfarande vara kvinna. Jag ska inte behöva ge upp min könsidentitet för att kunna vara människa liksom.

    Åh, nu känns det verkligen som att jag överdriver vikten mitt kvinnovarande, jag menar bara att jag är ju kvinna och för mig är det inget mer med det, så sett. Rättare sagt, jag är ju mycket mer men fortfarande kvinna! Och det är min poäng. För mig personligen alltså.

  26. Håller med om att “hen” är smidigare än att skriva “han eller hon”, men hur gör man med “honom eller henne”? Det blir väl lik förbaskat “henne”? Tycker “gav den till hen” låter lite för mycket som det inte så snygga “gav den till han” (om någon säger så ber jag på förhand om ursäkt).

    Håller annars med Beth. Som psykologstudent får man ju ofta ta hänsyn till kön i enkäter och undersökningar som man sätter ihop, och anledningen är ju för att det trots allt skiljer sig ganska mycket mellan män och kvinnor när det gäller exempelvis psykisk ohälsa för kvinnor och män. Vad man skulle kunna tänka sig är ju att göra en tredje kategori och då eventuellt märka att folk som inte vill behöva välja ett kön är en egen grupp med en egen psykisk profil, statistiskt sett.

    Förresten var enkäten från Uppsala Universitets studentkår (har jag för mig att det var) i höstas väldigt välfylld – de hade med minst ett “annat”-alternativ på kön och åtminstone fem olika sexualiteter (inklusive asexuell). Det blev munter stämning i klassrummet några minuter, men sen fyllde alla snällt i. Det är såklart bara en vanefråga.

  27. Jag tänker att kanske, kanske är Elin och Johannas ståndpunkter av samma mynt. Och det säger jag bara för att jag tycker det verkar så, och inte för att jag har nån vetenskaplig uppbackning.

    Men såhär: Elin älskar könen (okej, det där låter ju lite lustigt men bare with me), men vill inte behöva välja och kategooriskt hävda sin könsidentitet ständigt och jämt. I syfte att få vara precis allt det hon (vi) är, och att få bryta mot de könsfixerande normerna. Johanna har förvisso inga problem med etiketten “kivnna”, men bara så länge det får innebära en massa saker, eller t.o.m allt.

    Förstår ni hur jag menar? Inte meningen att lägga ord i någons mun eller feltolka, skrev mest för jag så känner igen mig i Elins text, men också i Johannas kommentar om att vilja kunna kallas “kvinna” men ändå kunna vara “allt”. Man bryter liksom könsnormen från båda ståndpunkterna, tänker jag.

  28. Jag tror många kan relatera till den här texten. Samtidigt som könsrollerna fortfarande på många sätt otroligt starkt hänger kvar är vi ju en klick som istället har möts där på mitten och blivit hen. En blandning, en starkare förståelse, ett nytt mer könsbefriat kön (om man kan säga så).

  29. Hjälp jag har inte tid med det här, jag jobbar ju! Men:

    (bl a apropå vad Hanna P skriver här nere) Det blir ju lite konstigt tycker jag om man menar att “vi” som vill glida mellan stereotyper (varför säger jag så hela tiden? Jag menar helt enkelt inte vill vara inlåst i könsroller) ska måste bli något nytt (dvs ‘hen’), rent politiskt gör det ju ingenting åt den boja många kan känna av könsrollerna idag. Uppdelningen är ju fortfarande en uppdelning och stereotyperna lika kopplade till kön “fast vi som vill ha allt är ‘hen'”.

    ´Jag menar alltså inte att man inte “får” känna ett eget behov av att vara ‘hen’. Personligt är det ju en sak men det är ju skillnad mellan könsroll och -identitet!

  30. “Var god uppge kön. Kan man få båda? Kan man få allt?

    Kalla det en narcissistisk hunger, kalla det vad ni vill, men jag vill vara allt och jag känner mig instängd och tillskuren i någonting annat. Jag har ingen längtan efter att byta kön, jag vill inte vara ett kön.

    Var god uppge kön. Jag vill inte uppge något av dem, men jag älskar dem båda. Det är just därför som jag inte vill uppge ett av dem.”
    det kan jag nog känna igen mig i.

  31. Bra skrivet, Elin! Genom jobbet ska vi göra en enkätundersökning och brottas just med problematiken om hur svarsalternativen för kön ska konstrueras. Att bara ha “kvinna” och “man” är inget alternativ. Däremot vet vi inte vad som är bästa sättet att formulera en sådan fråga, är det bäst att ha en rad där man får definiera själv i ett fritextssvar (vilket kommer att innebära omfattande kodningsarbete) eller vet du någon bättre uppsättning av fasta svarsalternativ som har använts i andra undersökningar?

  32. Jag är optimistisk och tycker att androgyna personlighetstyper ges mer och mer utrymme i samhället och att det är mer och mer accepterat att uttrycka en blandning av maskulina och feminina egenskaper – en positiv och snabb utveckling. För mig är det inte ett jätteproblem att fylla i mitt biologiska kön i en seriös undersökning (oseriösa kan man väl hoppa över). Biologiskt kön kan vara en intressant och viktig bakgrundsvariabel på alla tänkbara och otänkbara sätt som respondenter inte snabbt hinner ta ställning till. Vissa studier kan nog även må bra av att kompletteras med flera alternativ för psykologiskt kön, för andra studier är det nog inte lika viktigt. Anledningen att forskare fortf främst analyserar och generaliserar mot bakgrund av biologiskt kön är kanske att psykologiskt kön blir för subjektivt, postmodernismen har skapat en del förvirrade individer som tänker sig att de kan byta könsidentitet som de byter kläder. Men riktigt så funkar det ju inte. Om man analyserar statistiken omsorgsfullt är generaliseringar ofta praktiska – och vi kan väl enas om att feminina egenskaper är mer vanliga bland kvinnor och maskulina egenskaper mer vanliga bland män.

  33. för mig kändes att hitta ordet hen på många sätt som en befrielse. inte så mycket pga vad det gjorde för min könsroll som för min könsidentitet, som iom hen/henom och intergender/transgender/genderqueer gjorde att jag äntligen kände mig hemma i mitt kön/könsidentitet, något som jag nästan aldrig gjorde som tjej. det gav mig utrymme att få vara både mellan och bägge och inte man/kvinna.

    det blev väl mindre analys och mer personlig reflektion, men whatever. bra text!

  34. Bra text Elin!
    Jag fascineras av att så stor del av det dryga fyrtiotalet kommentarerna handlar så mycket om hen som ett ord i text, istället för han-eller-hon. Där fyller det naturligtvis en funktion. Men faktum är att hen inte bara är hypotetiskt. Det finns människor som är hen hela tiden, inför familj och vänner och sig själva. Finns inte svarsalternativet hen/annat utöver man eller kvinna, så kommer det också att finnas människor som inte kommer att kunna svara på enkäterna.

    Hen är viktigt för att det skapar ett utrymme för de som inte känner sig hemma i kategorierna hon och han. För vissa kan det handla om ett vagt obehag inför att behöva kryssa i en ruta, för andra kan det handla om det livsviktiga att bli begriplig och erkänd av sin omvärld. Att få finnas i språket är faktiskt viktigt, något som kan vara svårt att se för någon med stabil, självklar och aldrig ifrågasatt könsidentitet.

  35. Anna Clara: Jag har ingen praktisk erfarenhet av sådana undersökningar (att göra dvs), men de exempel jag har hört brukar utgå ifrån “annat” eller “annan definition” el dylikt. Att specificera det kan bli svårt när det kommer till att sammanställa svaren, men jag anser att det räcker med “annat” egentligen.

    Tack för alla kommentarer! Och tack ni som berättar om egna erfarenheter av ordet!

  36. Hade precis tänkt skriva att det var konstigt att Lisa M inte hunnit hit för att klaga på att du inte läst vad hon skrivit ordentligt och sedan såg jag att hon HAR kommenterat! Hahaha! *trycker på skrattmakapären* HAHAHAHAHHAHAH!

  37. GUSTAV //

    Din kommentar avgedd med glimten i ögat, antar jag…? Annars var det osedvanligt omoget.

    Visst är det störande för en individ att bli bedömd utifrån generaliseringar kring det kön man tillhör (eller, för diskussionens skull då, FÖRUTSÄGS tillhöra). Detta gäller alldeles säkert oavsett om man är man eller kvinna, feminist eller anti-feminist.

    Att lägga fram det som att någon som definierar sig som anti-feminist skulle vara för korkad för att inse att den diskussionen och den som Elin för här är två separata ämnen helt och hållet, är bara fånigt. Kom igen; jag har större tilltro till dina förmågor än så!

    …eller menar du verkligen att jag som möjligen kan sägas vara anti-feminist inte ser skillnad på att någon inte vill defineras med en “etikett” för könstillhörighet, och på att dömas utifrån generaliseringar kring den etiketten? För att citera dig: epic lulz…

  38. Du fick mig att haja till där, Elin, eftersom jag själv driver en nät-enkät där frågan om kön förekommer med de traditionella valen: man eller kvinna (se http://maktverktyg.com). Det är inte så att jag inte ställts inför frågan att införa ett tredje eller fjärde alternativ, men frågan är hur de skulle värderas. Kvinnor har igenomsnitt 60% av männens makt på global nivå om man tittar på FN:s GEM-tal. Hur värderar man det tredje eller fjärde könets makt?

  39. Genderrorist:

    Jag gör mycket få saker utan glimt i ögat. Naturligtvis med lite extra salt baserat på platsen jag kommenterar, men jag menar inte annat än att det är en sorglig sak att dessa identifikationsissues så sällan kopplas ihop. Det är ändå en sak gemensamt, om än från olika håll och med olika analys, som feminister och de jag buntar ihop som antidito har. Tycker jag.

  40. Gustav // Skönt att frågan om glimtens vara eller icke-vara är utredd, då. I sakfrågan håller jag ändå inte med dig riktigt.

    Problemet med att bli etiketterad och att bli dömd utifrån ett förutsatt innehåll för etiketten ser jag inet alls som samma sak. Om någon stämplar mig som “grabbig” spelar det rimligen roll för hur jag reagerar ifall de klargör att de med termen menar “tävlingsinriktad, målfokuserad och rakt på sak” eller “barnslig, aggressiv och burdus”… Det är alltså tolkningen av etiketten som är en tänkbar problemkälla – inte etiketten i sig.

    Om Elin inte vill bli stämplad som tjej för att hon inte explicit känner sig som en, är det upp till de som interagerar med henne att bemöta henne på ett respektfullt sätt utifrån detta. Det köper jag utan förbehåll.

    Att därifrån ta steget till att påstå att staten / språket / samhället per tvång måste tillhandahålla ett neutralt könsalternativ, för att det annars skulle utgöra en diskriminerande ettikettering, ser jag inte alls som självklart. I det här fallet är det ju Elin själv som lägger in värderingarna / innehållet i könsettiketterna, och inte staten!

    Mina tankar i mer utvecklad form: http://genderrorism.blogspot.com/2010/01/hen-out-of-feather.html

    PS. Bra svar till Ingrid… :-)

  41. Förlåt, hundra kronor på att Gustav kommer svara svävande och att hen inte kommer förstå vad hen menar. Jag tycker faktiskt “hen” är en tänkvärd idé inom språket för övrigt.

  42. Det här var det värsta jävla dravlet jag någonsin läst och alla idioter som hänger på smörjan.

    Det finns bara en sak som är värre än feminister och det är killar som kryper för skiten, är ni helt ryggradslösa, har ni ingen stake? Hur kan ni ursäkta denna offermentalitet, “ohhh det är sååå synd om mig för att jag är kvinna, vi kvinnor är så odugliga att vi måste kvoteras till chefer, huuu.. buuu… snyft”

    Vakna upp för fan grabbar och gå ut fixa några snygga, sexiga, kåta och roliga brudar i stället för dessa feminist puckon vars högsta önskan är att vara som Gudrun Schyman.

  43. “Hen” är enligt mig ett väldigt bra pronomen, men allvarligt talat, varför gå för långt och helt ta bort “han” och “hon”? Jag tror att det i slutändan bara skulle bli förvirrande och kränkande för folk som faktiskt kämpat hela sina liv för att få bli erkända som “han” eller “hon”; mtf’s och ftm’s.
    Hon bör användas för människor som känner sig som kvinnor.
    Han bör användas för människor som känner sig som män.
    Hen bör användas för människor som känner sig som något mittemellan eller “inget”.

  44. Vilken grym text. Fastnade verkligen för ditt sätt att bygga upp texten, och man kan nästan känna dina känslor för du beskriver dem så utomordentligt snyggt.

  45. Nu är tiden feburari 2012, jag sitter med en hemtenta och behövde kicka in ny inspiration på temat “queera läckage” och googlade och fan din blogg. Detta var ett av de första jag läste och speciellt med tanke på att vi befinner oss precis i en intensiv hen-debatt just nu så känner jag YIPPIIEEEEWOHOOOOW för detta inlägg! Så himla bra! För övrigt, du skriver superbra, jag ser fram emot att min genusvetenskap a-kurs lagt sig lite och jag hittat en nivå på feministiskt skrivande som känns lagom och bekvämt och drivet och bra. Just nu krigar alla tankar och det blir kalabalik varje gång jag försöker säga något. Men jag vill, så det kommer till slut gå bra.

    Fint inlägg helt enkelt. Tack för det, på återseende!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>