Jag är med dig för att jag inte kan låta bli

Alltfler omkring mig börjar tala om kärleken som självklar. När den är på riktigt, när det verkligen bara är bom pladask och himmel och pannkaka. Då allting bara känns rätt och himlastormande och man tutar och kör. De känner så, många som jag träffar.

Jag är lika delar fascinerad och avundsjuk. Jag har aldrig känt det där. Eller fel, jag har känt det någon gång, men det har dessvärre inte resulterat i något grandiost samförstånd av självklarhet, pang bom. Jag tyckte naturligtvis som djupt idolförälskad tioåring att det var en fullständig självklarhet att jag och Peter Jöback, när även jag uppnått vuxen ålder, skulle finna varandra. Det gick väl sådär, för att uttrycka mig milt.

Senaste gången som jag i hela min kropp kände att kärleken var alldeles självklar, rak och enkel, att det inte fanns något annat alternativt än han och jag, slutade det med att jag blev i det närmaste psykotisk. Han var inte riktigt med på den där självklarheten, som jag tog för given. Med facit i hand var det lika bra att någon av oss satte stopp för det som kunde ha slutat vara en vacker sommarromans och istället bli ett kaotiskt och bittert långdistansförhållande. Men just då, när allting var så självklart, slutade det istället med att jag skickade Carolastalker-inspirerade sms om att vi två tillsammans var Guds vilja. (Senare berättade en vän för mig om en pinsamhetsklausul som man kan åberopa. Den innebär att allt man skriver, säger och gör det första dygnet efter att man har blivit dumpad inte räknas. Angående den kristna stalkermetoden vill jag gärna hänvisa till den klausulen).

Det har funnits dem som borde varit självklara. Då jag kunde se med både själ och hjärta att hon och jag var perfekta. Det fanns inte en spricka, ingenting som skavde och störde mellan oss. Allting var bara ljuvligt perfekt, hon var min matchande pusselbit, min apelsinhalva, vilken klyscha man än väljer. Men ingenting var i realiteten självklart och allt kändes fel. Det blev för perfekt, för lite sprickor, jag kunde inte se hur det skulle gå till att leva upp till en sådan teoretisk perfektion.

Det har funnits dem som var självklara, men som ändå blev mindre självklara. Han som jag spanade på i gymnasiekorridorer och fik i flera års tid. Gav honom kodnamn, fnissade och rodnade när vi gick förbi varandra. Som jag fortsatte vara avståndsintresserad av, trots att jag hade en annan relation. En person som jag Lunarstormstalkade och läste alla hans dagboksinlägg. Fem veckor efter att det tagit slut på min dåvarande relation mailade han mig på Lunarstorm. Några veckor senare var vi ihop. Allt detta att leva upp till, allt som skulle vara så självklart och perfekt. Jag med mitt nyligen brustna hjärta och plötsligt heterorelation-förvirring. Åh, vilket kaos. Jag gjorde slut, var otrogen och friade om vartannat. Någon självklarhet fanns i vilket fall inte.

Och så den nuvarande relationen. Den minst självklara som jag någonsin har varit med om. Andra talar om framväxande kärlek, en plötslig känsla av att det är rätt, brist på rädsla och hoppa rakt in i kärleken. Jag minns en bloggkille med flickvän, som väl förvisso var internettrevlig men inte så mycket mer. Det första mötet, på en hemmafest hos honom, var en katastrof. Han var dryg, pladdrig och pratade bara om sig själv. I vanliga fall hyser jag en förkärlek för självupptagna players, eftersom det ger mig utrymme att vara sarkastisk och dryg tillbaka. Dessvärre var han så pass berusad att alla mina sarkasmer och roliga bifall gick honom totalt förbi. Epic fail. En människa som bara pratar om sig själv och dessutom inte ens noterar min humor är bland det mest oattraktiva som jag kan tänka mig.

Den gången då jag tillslut insåg att jag i realiteten var attraherad av honom var på en annan fest flera veckor senare. När han stod med sin dåvarande flickvän på dansgolvet och tryckardansade till Dirty Dancing-soundtracket. Jag såg hans armar om henne, hans blick fäst på hennes leende, deras interna skratt åt danssteg. Det värkte i hela kroppen och jag förstod inte varför förrän jag insåg att jag ville vara hon. Jag ville vara den som dansade med honom. Den självklarheten löste jag genom att ligga bort känslan med någon helt annan.

Så småningom hände saker, men någon självklarhet bodde inte däri. Har aldrig funnits. Snarare en kaotisk strävan efter att hitta fram, hitta ett sätt, hitta någonting som fungerar för oss. Aldrig ett minsta hopp utan att analysera och väga för och emot. Inget beslut utan tvivel. Däremellan kriser, svek, uppbrott och dramatik. Och ibland, tack och lov, bara vila i varandra och känslorna.

Mer än en självklarhet ser jag kärleken som ett famlande. Tafatta grepp efter att fånga känslor, stunder. Försiktiga närmanden mot den andra, ständiga försök att nå fram, hitta rätt, hitta någonstans i alla fall. Ständiga viljor som ska jämkas, ryggsäckar som ska packas upp med allt skräp däri som ska sköljas öppet och trasslas ut. Inte förlora sig själv, men våga låta någon annans konturer möta ens egna, låta dem skära i varandra ibland. Tafatt och klumpig, aldrig självklar är den kärlek som jag vet.

Jag kan önska något annat. Att någon gång möta någon som inte innebär rädslor, dramatik och trassel. Att få känna den där pang bom självklarheten. Den enda självklara konstanten i mitt liv har alltid varit jag själv. Ändå kan jag somna in i en alldeles självklar ro, med hans hjärtslag bultande mot min ryggrad. I stillsam visshet konstaterar vi det enda vi någonsin kunnat veta: Jag är med dig för att jag helt enkelt inte kan låta bli.

29 thoughts on “Jag är med dig för att jag inte kan låta bli”

  1. Jag har som sagt heller aldrig upplevt det förut. Det är väldig fascinerande att uppleva faktiskt, om man ska vara sådär självanalytisk. Konstigt men trevligt. (Och för mig tror jag att självklarheten bygger på att det är just ömsesidigt självklart – annars är man ju bara mest osäker, eller?)

  2. åh, vackert skrivet! jag känner igen det där med lunarstormstalkande. jag hade förträngt allt det…

    självklarhet har jag bara varit med om i enstaka ögonblick. där ögonen bara speglar av den andre. där klyschan “tiden stod stilla” funkar. jag vårdar de ögonblicken ömt, och hoppas på fler.

    jag nöjer mig med ett till, och sedan ett till.

  3. En fin text.

    Jag vill verkligen skilja på “rätt” och “himlastormande”. I min upplevelse så är rätt just det som inte är superstort, passionsexploderande och rosamolnaktigt. Alla kan ju vara lyckliga under den perioden.

  4. Det var en kärleksförklaring som heter duga!

    För mig var det rätta – det självklara – en känsla av att bottna. Här står jag och varken kan eller vill något annat. Och inga spel. Framför allt inga spel.

  5. Anders: Helt rätt (hehe). Jag vill också skilja på det. Det är ett annan text som finns i mitt huvud, om att det här är den första relationen som fått mig att älska vardagen tillsammans. Att den faktiskt började ganska tråkigt logiskt, någon som kändes helt rätt som vän och som man hade intressanta diskussioner med blev ngn man blev attraherad av och började ligga med blev någon man förälskade sig i. Mer en logik att vi har förbannat roligt ihop och funkar bra och så är vi DESSUTOM kära, än att den formen av amorös kärlek mellan oss är det som binder oss samman.
    Lite snurrig i all hast, men den där vardags-texten tänker jag spara till vårt bröllop så du får höra den då istället.

  6. Fint skrivit! Tänk vad vi människor analyserar. Kärlek är ju egentligen bara känslor evolutionärt utvecklade för att gynna vår och vår avkommas överlevnad. Måste vi krångla så mycket med kultur? ;) Livslång kärlek tror jag är fullkomligt omöjligt, särskilt sedan människan lever längre än 25 år. Sådan kärlek baseras på lögner, tysta överenskommelser och fiktiv lycka. I livslånga relationer är det trygghet, vänskap, slentrian och bitterhet som prioriteras. Bonoboliv ställer jag mig dock tveksam till. Livslång seriell monogami tror jag mer på, men det är väl ditåt det bär.

  7. åh elin! älskar när du skriver texter om sådant här; den där kärleken, den där attraktionen, det där som gör ont. <3

  8. Menar du att du inte vill gifta dig med Anders? Hm. Konstigt.

    Jag gillar lärakännandet och typ-uppvaktning och allt det där som sen blir nåt. (Säger jag lagom nöjt.)

  9. Nu är du så där bra igen. Om det är nån tröst kan jag säga att jag känner igen mig i allt du skriver. Plus att det tog drygt 40 år, två äktenskap, ett gäng kraschade relationer och en del terapi innan jag hittade det som känns tryggt och bombsäkert för resten av livet. Eller förresten, nä inte bombsäkert resten av livet. Men för överskådlig framtid iallafall… Så du ligger långt fram du:)

  10. ja, åh precis så. det var något jag upptäckte väldigt nyligen, för någon vecka sedan ungefär, att en relation kan vara hur perfekt som helst med en ljuv synergi av klaffande kemi och attraktion och livssymbios osv men ÄNDÅ inte hålla. jag kunde aldrig föreställa mig det tidigare och det var en svår chock. det är så ledsamt. och jag tänker på det du skriver om att det är en eternal struggle, vissa relationer, jag känner igen det. när båda är lika starka individer som behöver väldigt mycket livsrum och känner olika starkt olika dagar, jag har upplevt det och jag vet inte hur länge man orkar bibehålla det. det logiska vore förstås att stänga av eftersom man hamnar i underläge, man vet inte när det kan ta slut och ovissheten är tärande, och man kan blir beroende etc. men ibland är det som en drog som bara måste finnas i ens liv på något sätt eftersom man tycker om så mycket och den andre verkar också göra det. kanske är relationer en process istället för ett statiskt tillstånd. kanske måste de se olika ut från vecka till vecka. det är så JOBBIGT, men det underbara väger upp.

  11. Fin text om den där början … när man är förälskad, blint, och tycker att det är helt självklart och rätt men visar sig “rätt” bara från ett håll. Till ens stora förvåning. Man hör ju ihop liksom. Och sen när allt faller på plats och det verkligen är rätt, har blivit rätt. För båda. Kärleken är sannerligen inte lätt. Så stora förväntningar på något som ofrånkomligt … om den håller måttet … planar ut till en kärlek som även kan innehålla vardag och inte alltid så stormande känslor,men vänskap och samförstånd OCH attraktion … Själv har jag varit gift i mer än fyrtio år … så egentligen var det ett tag sen som jag var så där himlastormande förälskad …

    Hur som var det roligt och liksom “upplyftande” att läsa om något som nog är passé för mig i det här livet … antagligen.

  12. Martin: “livslång kärlek tror jag är fullkomligt omöjligt, särskilt sedan människan lever längre än 25 år. Sådan kärlek baseras på lögner, tysta överenskommelser och fiktiv lycka. I livslånga relationer är det trygghet, vänskap, slentrian och bitterhet som prioriteras”

    Det kanske inte är så vanligt, men det finns livslånga förhållanden utan dina cyniska attribut. Som allt annat så måste man däremot aktivt jobba på att hålla kärleken vid liv. Det är alltså en inställningsfråga (som måste vara lika hos båda)

    Min känsla är: Jag är med dig för att utan dig så är jag halv.

    Fint skrivit Elin.

  13. Åh. Det var nog det vackraste jag läst om kärlek på väldigt länge, och om kärleken så som den faktiskt ter sig kanske någonsin.

  14. Hmm, ja, klart det finns avvikare, det finns det när man diskuterar i princip allt. Men för de flesta tror jag att det är en smärtsam föreställning (eftersom så många indoktrineras med den) att man “aktivt kan jobba för att hålla kärleken vid liv”, en föreställning som särskilt delas av Göran Hägglund och socialkonstruktivistiska sex och relationsterapefter som förläst sig på romantiska konstruerade sagor. Bra sex = bra relationer och sex med samma partner blir alltid trist(lite mer så för män än för kvinnor generellt, men absolut även för kvinnor) i längden – vilket det finns en mängd empiri kring och högst rimliga evolutionära förklaringar till – riskspridning etc. Seriell monogami tror jag är en rimlig kompromiss mellan natur och kultur, som fler och fler verkar föredra, men visst kommer vi alltid att se med avund på alla som verkar så där kära och lyckliga länge länge, frågan är bara i hur många fall det är en fasad.

  15. Herregud. Jag är störtförälskad. I en blogg(are). Hej och vansinnigt välkommen, efterlängtade själsfrände!!! Har tokläst ett tjugotal inlägg men sparar resten till gråare dagar… TACK för alla glasklara ord om livets totala o-glasklarhet, ur alla tänkbara vinklar.

  16. Martin: Hur länge orkar man hålla en fasad? Och varför en sådan?

    Ang sexet så har du säkert rätt, men frågan är om man med åldern önskar sig mer närhet i sexet istället för vilt äventyr. Män och kvinnor. Jag blandar däremot inte in sexet i det som måste jobbas på i en relation, utan det där med slentrian och ta varandra för givet. Eller spara alla sina uppdämda jobbilskor och dumpar dem hemma istället för att vissa uppskattning för att den andra finns etc. Vardagskärlek och helg och semeterromantik helt enkelt. Komma ihåg att den där hemma är din bästa kompis.

    Kanske har vi indoktrinerade med drömmen om en livspartner, men när det fungerar så är det otroligt vackert och definitivt ngt att stäva emot (enligt mig). Se så smärtsam det är när vi inom äldervården skiljer på par som har varit gifta i 70 år. Där är det inget spel för gallerierna. Där hittar du par som älskat varandra (säkert upp och lite ner) hela livet.

    Varför jag reagerade på din kommentar var av två anledningar. 1) Du sa att det är ” fullkomligt omöjligt” 2) Jag vet att du har fel :-)

  17. Hmm, hmm det är klart att du har många poänger där och fullkomligt omöjligt använde jag bara för att jag har för mycket fritid denna veckan och ville debattera :-)

    När man blir äldre kanske det finns annan intimitet än sex som blir relativt viktigare men vad jag fattade det som när jag läste sexologi kan sexet fortfarande vara väldigt viktigt för fördjupande av relationer och det kan finnas samhällsnormer som gör att äldre drar sig för att byta partner.

    Jag tror inte vi människor kan manipulera kärlek och känslor (med gott resultat) på samma sätt som vi kan manipulera vår fortplantning. Möjligtvis löser vi det i framtiden. Men visst är det primitivt med svartsjuka och ägande (evolutionärt eller socialt konstruerat) som gör att “vi” inte kan leva i grupper som bonobon och ha fördjupande (vilket erotik ofta är en förutsättning för eller en svårligen motarbetad förlängning av) relationer med alla inom gruppen. Men det hade kanske inte blivit några städer eller högre kulturer om vi inte ägde/ville äga något utan knullade hela tiden.

    Man landar väl i mellantinget – men fortfarande tror jag betydligt fler som inte borde kämpa med sina relationer kämpar än de som kämpar för lite. Liberaliserade äktenskapslagar i Europa har ensamt stått för en uppskattningsvis 60 procentig ökning i skilsmässor.

    Jag skall jobba lite hårdare i nästa relation då än i mina föregående så får vi se ;)

  18. Just d, hur länge orkar man hålla en fasad? – väldigt olika, vissa 50 år? Varför fasad? – Fasaden kan ju vara mer eller mindre medveten men – normer, heder, upplevd maktlöshet, lagar, trygghetsnarkomani, rädsla för ensamhet… you name it.

  19. Hej! Jag skrev nästan nyss om typ samma sak, fast i en annan stil (har föresatt mig att skriva relativt korta inlägg, vilket styr formen). Tänker också att kärleken är ett famlande, ett undrande, iakttagande och inte minst spela schack. Tack för ett fint inlägg!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>