Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas

I förra veckan bröt ett nytt bråk i Kultursverige ut. DN:s Åsa Beckman skrev om en händelse i slutet på 90-talet när författaren Stig Larsson hade varit gästtyckare på kulturredaktionen och betett sig svinigt mot Beckman som hade varit kritisk mot hans senaste bok i en recension.

Jag tror Beckmans text var ett försök att göra anspråk på en strukturell analys av jämställdheten inom kultursfären. Jag skriver ”tror” därför att den efterföljande debatten inte alls har handlat om det. Istället har den kommit att handla om kvällstidningsrubriker som vittnar om ”kulturbråk”, bloggspekulationer och en intern uppgörelse, som större delen av Sverige förmodligen förhåller sig helt ointresserad till.

Åsa Beckman gjorde vad alltfler debattörer, essäister och skribenter gör idag. Hon använde sig av sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation. Hon sällade sig till alla de röststarka individer, skribenter och författare, som driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna.

Utvecklingen har gått fort. För inte så länge sedan ansågs det som tabu att blanda känslomässiga och rationella argument. 70-talets feministiska våg använde sig av det privata för att forma kollektiva krav på förändring och jämställdhet. Idag är det enskilda skribenter som får företräda sig själva, snarare än ett politiskt kollektiv. Nutida feministiska antologier såsom F-ordet (2008) och Könskrig (2007) består nästan uteslutande av personliga upplevelser, formade till teser om samhälle och kön, men gör sällan anspråk på en större diskussion än den som utgår ifrån dem själva. När Katrine Kielos utkom med Våldtäkt och romantik (2008), en blandning av prosa och essä om våldtäkt, var en av de vanligaste frågorna huruvida hon själv hade blivit våldtagen. När svaret var nej var det en starkt bidragande orsak till kritiken som hon fick för boken.

Tendensen bör ses i ljuset av en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten. Att framhäva jaget är inte längre tabubelagt. Individualismen innebär också att en politiskt driven tes inte behöver företräda en grupp eller ett större kollektiv. En samtida kritik av identitetspolitiska rörelser leder till att individens erfarenhet, snarare än gruppens, blir mer central.

Samtidigt ger den personliga erfarenheten en legitimitet. Genom att berätta om sin erfarenhet, utifrån den tes kring marginalisering och utsatthet som det nästan alltid rör sig om, ges debattören ifråga tillträde till den positionen. Kritiken mot Katrine Kielos bottnar i att hennes egen brist på erfarenhet omöjliggör en legitim position i frågor som rör våldtäkt. På samma sätt verkade hyllningarna kring Lars Gårdfeldts text i F-ordet röra sig kring hans legitimitet i ämnet. Gårdfeldt kritiserade den samhällsdebatt rörande våldtäkt som såg det som ett könskodat ämne. Män våldtar, kvinnor blir våldtagna. Genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit våldtagen blev tesen omöjlig att vifta bort.

Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot. Upplevelsen finns där och består varken av logiska argument, som kan diskuteras bort med annan logik, eller anspråk på större grupper, som kan ges en annan röst i ett annat forum. ”Jag har varit med om detta, alltså existerar det”, tycks vara den drivande tesen bland många skribenter. Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.

Gårdfeldts text om våldtäkt är ett lysande exempel på när den personliga erfarenheten som argumentationsbas fungerar som allra bäst. Det handlar om att lyfta fram en tidigare marginaliserad skildring i den rådande diskursen och på så vis skapa nya sätt att tala om ämnet.

Men när skribenten fortfarande befinner sig i den position som denne samtidigt försöker kritisera uppstår en problematik. Detta tydliggjordes då Maria Sveland riktade stark kritik mot kärnfamiljen, både i boken Bitterfittan och radioprogrammet Heliga familjen. De ständiga frågorna till henne rörde hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn. Den kritiken visar på en annan viktig tendens: Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig. Debattören ska ha kommit ur det hela, reflekterat från en utifrånposition, innan den har rätt att uttala sig.

Likaså bör den personliga erfarenheten företrädelsevis beskrivas i vaga termer och ha tätat alla skott. Det var här som Åsa Beckmans argumentation gick riktigt snett. Genom att namnge en specifik författare och hänvisa till ett speciellt tillfälle blev situationen omtolkningsbar. Det kom att tolkas som en privat uppgörelse mellan två starka kulturpersonligheter, snarare än ett argument kring ojämställdhet inom kultursfären. Beckmans text tillförde heller ingenting nytt till debatten om män inom kultursfären, utan verkade snarare som ett försök till bekräftande.

Risken med egen erfarenhet som bas i argumentationen är att det slutar som i Beckmanfallet. Den politiska dimensionen försvinner när enbart människor med starkt kulturellt kapital och etablerade medieröster får komma till tals i, vad de tolkar som, strukturella problem. Istället för att landa i politiska analyser blir det ett sandlådekrig mellan olika parter. Möjligen är reaktionerna mot Beckmans text ett tecken på en längtan efter ett debattklimat som vågar lyfta blicken och se utåt, snarare än inåt. Att våga inta en bredare överblick än sitt personliga förflutna är mer än någonsin nödvändigt för att inte samtidsdebatten ska avpolitiseras i debattörers strukturella tolkningar av sitt eget navelskåderi.

Text publicerad i GP Kultur 22/1

16 thoughts on “Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas”

  1. Jag åminner mig något min kusins klasskompis brukade säga när de var små: “Jag vet väl bäst själv vad jag hörde dig säga!”.

    Dock tycker jag att personliga upplevelser och erfarenheter är mycket relevant att skriva om, faktum är att det är väl just därför det finns folk som kan livnära sig som krönikörer, (skön-)författare och ledarskribenter, att folk vill ha det personliga, privata, åsiktsfyllda och levande.

    Men jag tycker att det finns en väldigt stor skillnad på att skriva _utifrån_ sig själv och _om_ sig själv. För ett par år sedan skrev jag en arg låtsasinsändare som klagade på att Linda Skugge och någon annan hade en bloggbeef om varandras bloggbeefar. Det är ju precis sånt ingen i hela världen bryr sig om, om de inte får det upptryckt(!) i ansiktet vilket här var fallet.

    Jag vill minnas att jag kallade de två för “pseudojournalister”, eller liknande. Jag var minsann tuff för ett par år sedan.

  2. Skarpt!

    Men samtidigt lever idén om partiskhet sida vid sida med idén om den oemotsägbara personliga erfarenheten. Ibland refererar jag till saker jag har varit med om för att visa hur jag format min åsikt, att den är partiskt och inte nödvändigtvis sann.

    Kanske handlar det om den övergripande synen på åsiktsbaserad text. Den som använder den personliga erfarenheten för att omöjliggöra kritik har en syn på sin text som Sanningen som ska vinna över andras sanningar. Det är djupt problem.

    I ett annat debattklimat där vi anses skapa kunskap tillsammans, där tron på sin egen ideologiska fullkomlighet anses idiotisk, blir inte den personliga erfarenheten lika definitiv. Men den kommer fortfarande ha en viktig plats.

  3. Bra text, intressant ämne. Det som förvånar mig är att ingen hittills kopplat Beckmans text till vilkent hållning DN hade under Maja Lundgren-bråket. Det är den största anledningen till att jag har problem med den. Hon har ju, vare sig hon vill erkänna det eller ej, en maktposition i den värld hon kritiserar. Och vad sa hon själv vid det aktuella tillfället? Offerrollen “ingen sa nåt, ingen försvarade mig”. Nej jag vet inte. Jag har jobbat i kultursvängen i 12 år och det är varken bättre eller sämre än nånannanstans tror jag. Problemet är att alla upplysta människor tror att deras kloka insikter gör dem immuna mot samhällets strukturer.

  4. Vilken bra text om styrkorna och svagheterna i att använda personliga erfarenheter som argument i en debatt. I den sista meningen i “Smulans” kommentar ligger ju Maria Svelands försvar. Som “Smulan” skriver, tror upplysta männsikor ofta att deras insikter gör dem immuna från at falla i kollektivets fälllor. Den som kan genomskåda och förhålla sig till till samhällets strukturer och samtidigt se hur de påverkar honom eller henne är en mer trovärdig debattör än den som tror sig stå över dem. För oavsett hur mycket erfarenhet man än samlar på sig och oavsett vilket avstånd man än tar till sina tidiga misstag så är man fortfarande en del av samhälsväven och dess strukturer.

    För de som tror sig kunna ta avstånd till allt detta, är ofta insikten om fallet (någon slags insikt om någon slags fall sker förr eller senare)ännu hårdare, eftersom det blir ett personligt misslyckande.

  5. Hm. Jag känner att jag vill få prata mer om det här med dig i köttet, för nu tänker jag massa lösryckta saker som jag behöver få bearbeta lite. Det är sjukt intressant, ivf. Och bra text.

  6. Mycket intressant. Inom krönikor och bloggar har den personliga erfarenheten kanske fått ett överdrivet epistemiskt värde, medan det inom vetenskaperna sedan 1600-talet fortfarande är gruppen (det akademiska samfundet) som har ett priviligerat tillträde till sanning och metod, något som institutionaliseras i review-boards, seminarier och examinationsförfaranden.

    Problemet är väl att krönikan som sådan saknar något annat än den subjektiva erfarenheten för att kunna säga en partiell sanning “jag kände så, alltså är det sant(för mig)”.

    Bloggar däremot, har en chans att konkurrera med andra sanningsregimer, exempelvis vetenskaperna, eftersom det har möjligheten att tala som flera. Interaktiviteten ger ju så att säga en review board (om än en flyktig sådan), som faktiskt gör att vissa bloggosfärer på ett förtjänstfullt sätt kan hävda epistemisk auktoritet, framför allt i relantion till politiska processer.

    Däremot har försöken från bloggar att ex. motsäga fysik och kemi mest bestått av foliehattar med new age-teorier. Men det kommer kanske distribuerade partikelacceleratorer drivna av bloggare snart.

  7. Det ofta debatterade Ekelöfska citatet: “Det som är botten i dig är botten också i andra” anför ju tanken på att det personliga är universellt. Även om kritiska till den tolkningen menar att ingen “botten”, som i ‘på botten’, är någon annans botten lik. Är det egentligen skiljelinjen mellan en konservativ-liberal och en social-liberal hållning till individens val och ev. strukturer som håller oss fågna som du skriver om?
    Anledningen till varför Sabuni inte kallar sig feminist,t.ex.
    Beckmans vittnesmål blir väl inget värt om man kallar det privat positionering mellan två maktpersoner i kulturvärlden, precis i linje med vad konservativ liberalism alltid velat hävda. Är det ett vittnesmål som talar om strukturer, finns många delar att granska,och då blir ju personerna mindre intressanta. Verkar ändå som om t.ex. Schottenius – i morgonteve – tar avstånd från den typen av vad hon menade var(kanske utdöende)”strukturer” …

  8. Jag säger det ju inte ofta, eller det kanske jag gör, men… briljant! Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv ;-)

    Just denna “exodus ur naveln” längtar i varje fall jag efter.

    De fallen du tog upp har jag funderat en hel del på – Gårdfeldts inlägg hade ju varit lika riktigt och viktigt för debatten om han beskrivit säg erfarenheterna hos en nära anhörig, en anonym konfident eller så – det hade kunnat bli en lika detaljerad och kraftfull text. Men ändå – det blev en så mycket starkare murbräcka när det handlade om honom själv.

    Det här med Kielos var ju synd: Kritikerna hade många relevanta och intressanta invändningar som det hade varit mycket intressant att få svar på, men fastnade ju ofta i det här kravet på att hon, liksom dem, skulle vara tvungen att inta en position som offer/ickeoffer, inte bara låta argument tala som ett fri deltagare i ett intellektuellt samtal.

    Och Sveland: Så oerhört ointellektuellt att avfärda hennes argument om att kärnfamiljen är svår att leva i med att hon själv lever i en. Ändå så undrar en om hon inte hade förutsett det.

    Men varför gör skribenterna så här då? Ibland användes nog en unik personlig erfarenhet som ett sätt att skydda sig från motargument, fast jag tror ännu mer att det är ett retoriskt grepp för att överhuvudtaget fånga intresse i mediebruset. När det finns så mycket reklam, så mycket information hela tiden som använder överdrifter och rena felaktigheter för att få uppmärksamhet, kräver vi kanske att någon sätter hela sin person i pant för att vi ska lyssna. Eller, ännu mer kanske, är det nog så att vi människor håller koll på varandra i flocken, och att personer är alltid intressantare än teser.

    Det handlar också om tid, produktionsförhållanden. Det går så mycket snabbare att ta av sina egna erfarenheter än att researcha, verifiera och reflektera över andras erfarenheter och sen återge dem. Dessutom bidrar det till att bygga varumärke, knyta kontakter och positionera en. Med mer tid skulle vi kunna berätta andras berättelser lika bra, eller argumentera – och lyssna på argument – utan utgångspunkt i person.

    Just den här inflationen av subjektiva kröniketexter har ju gjort att flera tidskrifter har profilerat sig just med just avsaknaden av krönikor, t.ex. Re:Public Service och Filter. Det handlar väl också om någon slags journalistisk yrkesstolthet. Sedan är det ju en annan sak att reportaget om Persbrandt i nya Filter kan komma att uppfattas lika mycket som en subjektiv brandfackla som slår in öppna dörrar (sorry för komisk sammanblandning av metaforer) av typen “Det finns uppburna män som svinar och kommer undan med det”, men det är ju en annan historia, liksom det är en annan historia om (eller hur länge) de här männen verkligen kommer att komma undan med det…

  9. Läste detta i GP idag. Bra skrivet! Den personliga erfarenheten kan, precis som du skriver, användas som ett framgångsrikt argument. Beckman gör tyvärr inte det, även om det kanske var avsikten. Jag började just undra varför ingen tar upp DET som problem, istället för att gräla om huruvida Stig Larsson är ett geni eller inte.

  10. Tillåt mig citera Anders B Westin apropå kultursektorn som för vissa är en öppen bok där människor kliver på – och hånar varandra.

    “Det är väldigt mycket skvaller just nu. Från den alltid utrymmesbehövande kultur och journalistsektorn.

    Vi andra som lever i de mer ”vanliga” livsarenorna blir så där jätteförvånade.

    Oj Oj!

    Ingen hade kunnat gissa att kultur / journalist-skrået innehöll en något högre densitet av allehanda personliga störningar, avvikelser, titta på mig – biprodukter eller uttryckt med ett något mer råbarkat psykologisk språkbruk en förhöjd frekvens av grandiositet, narcissism och egocentrism.

    Att sedan kultur / journalist sektorn har en oändlig kö av nya wannebees som agerar på en fullständigt rå och trygghetslös marknad förstärker naturligtvis risken för svinaktiga beteenden.”

    Jag hoppas att kultur blir mer av en fritidssyssla i framtiden – genom ökad produktivitet och förkortad arbetstid – och inte en primär källa för försörjning vilket leder till otrygghet. I övrigt tycker jag att din slutsats är fenomenal Elin!

  11. “Den politiska dimensionen försvinner när enbart människor med starkt kulturellt kapital och etablerade medieröster får komma till tals…”

    Hear hear!

  12. Sjukt kul att se ditt namn i tidningen idag! Särskilt intressant artikel med vetskapen om din personligpolitiska bakgrund. Bra skrivet! Hejaheja!

  13. Alltså, vad folk skriver eller låter förstå om sig själva på bloggar, i böcker (som Alex Schulmans bok om sig själv och sin farsa, Sven Stolpes memoarer eller Katrine Kielos jagfigur i hennes bok om våldtäkter) det *är* just stylade självporträtt. Ibland utförda med hjälp av någon kompis som får stå i andra hörnan och peppa och ställa frågor , men i grunden självporträtt, utan kritik annat än där “jag” vill ha den. Det är inte transparent för fem öre, fastän transparens anses vara jut det som är typiskt för de nya medierna.

    . Och deras anspråk att “jag har blivit våldtagen och är heligt förbannad, du har inte blivit våldtagen (alt. “du är inte tjej”) så du *vet* inte…” eller “Jag är Stockholms smartaste mediestrateg och får därför inte ifrågasättas; det är förtryck att jag inte får de jobb jag vill ha” (Elin Alvemark i en diskussion på hennes gamla blogg) kan inte kontrolleras öga mot öga. De är problematiska att syna – vilket du kan med personer som du känner i verkliga livet, som du har jobbat ihop med, som du kanske har känt i flera år, sett i litet olika situationer och där ni har gemensamma bekanta. Du vet t ex att “han skulle inte våga göra det där han snackar om” eller “hon menar inte egentligen det hon drar som argument, hon bara battlar”. Reality check, alltså. Det “anything goes” som en massa proffstyckare vadar runt i är kanske bekvämt när man ska skriva krönika och hitta en kaxig vinkel men det är destruktivt om du vill diskutera någonting litet närmare.

    Och det har *ingenting* med kön att göra. Det är lika irriterande om Leif Silbersky eller Johan Staël von Holstein sitter och försöker trycka in ett resonemang med att berätta barndomsninnen med sensmoral eller peka på gamla framgångar – jag får inte ifrågasättas för de som hatar mig är sovjetkommunister eller lökar, typ – som när Liza Marklund, Linda Skugge eller Katrine Kielos gör det. Och du får nog medge att Kielos, när hon använde en jagfigur och dennas berättelse utan att klargöra i själva boken att det var fiktion, försökte trycka igenom sin teori med hjälp av “egna erfarenheter” som visade sig vara fejk. Knappast särkilt lyckat när hon möter någo som verkligen har blivit våldtagen, men de brukar relativt sällan öppna med att deklarera det om de kommer med i debatten.

    Åsa Beckmans beskrivning av vad som hände – och *varför* det hände – är enbart hennes version och går inte att kontrollera. Åtminstone så hjälper hon inte till med att göra den verifierbar eller diskuterbar. Tablå.

  14. I Katrine Kielos fall så börjar ju hennes bestämda tolkande och tyckande redan inom jagberättelsens ram. Inte bara genom att hon väljer just den figuren utan genom t ex hennes kommentar, när hon blir penetrerard och ‘kuvad': “Om det här vore ett amerikanskt valkonvent så skulle detta vara ögonblicket när applåderna brakar loss och alla ballongerna rarsr ner från taket. Jag är så jävla bra på at bli våldtagen!”

    Ehm, en rätt besväörande kommentar för många som *blivit* våldtagna (t ex Ann Heberlein, som skrev om boken) just därför att Kielos vil ankra in sin tes i en “true story” och faller läsaren i talet med en gång. Innan låt säg dokusåporna fyllde tv-tablåerna var bildne av vad folk tyckte offentligt inte så hårt kopplad till vad de varit med om personligen, men idag är det en tung del av dramaturgin. Liza Marklunds Mia kör på samma linje, det var därför hon måste stylas om. En enkel romanfigur hade inte haft samma tyngd, eftersom Liza inte skriver tillräckligt bar för att det ska bära en berättelse av den typen: därför tog hon till realityfieringen men stylade samtidigt om “Mia” till snygg och klok bankkvinna som jagas av en arabisk liga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>