Ehm, en rätt besväörande kommentar för många som *blivit* våldtagna (t ex Ann Heberlein, som skrev om boken) just därför att Kielos vil ankra in sin tes i en ”true story” och faller läsaren i talet med en gång. Innan låt säg dokusåporna fyllde tv-tablåerna var bildne av vad folk tyckte offentligt inte så hårt kopplad till vad de varit med om personligen, men idag är det en tung del av dramaturgin. Liza Marklunds Mia kör på samma linje, det var därför hon måste stylas om. En enkel romanfigur hade inte haft samma tyngd, eftersom Liza inte skriver tillräckligt bar för att det ska bära en berättelse av den typen: därför tog hon till realityfieringen men stylade samtidigt om ”Mia” till snygg och klok bankkvinna som jagas av en arabisk liga.

. Och deras anspråk att ”jag har blivit våldtagen och är heligt förbannad, du har inte blivit våldtagen (alt. ”du är inte tjej”) så du *vet* inte…” eller ”Jag är Stockholms smartaste mediestrateg och får därför inte ifrågasättas; det är förtryck att jag inte får de jobb jag vill ha” (Elin Alvemark i en diskussion på hennes gamla blogg) kan inte kontrolleras öga mot öga. De är problematiska att syna – vilket du kan med personer som du känner i verkliga livet, som du har jobbat ihop med, som du kanske har känt i flera år, sett i litet olika situationer och där ni har gemensamma bekanta. Du vet t ex att ”han skulle inte våga göra det där han snackar om” eller ”hon menar inte egentligen det hon drar som argument, hon bara battlar”. Reality check, alltså. Det ”anything goes” som en massa proffstyckare vadar runt i är kanske bekvämt när man ska skriva krönika och hitta en kaxig vinkel men det är destruktivt om du vill diskutera någonting litet närmare.

Och det har *ingenting* med kön att göra. Det är lika irriterande om Leif Silbersky eller Johan Staël von Holstein sitter och försöker trycka in ett resonemang med att berätta barndomsninnen med sensmoral eller peka på gamla framgångar – jag får inte ifrågasättas för de som hatar mig är sovjetkommunister eller lökar, typ – som när Liza Marklund, Linda Skugge eller Katrine Kielos gör det. Och du får nog medge att Kielos, när hon använde en jagfigur och dennas berättelse utan att klargöra i själva boken att det var fiktion, försökte trycka igenom sin teori med hjälp av ”egna erfarenheter” som visade sig vara fejk. Knappast särkilt lyckat när hon möter någo som verkligen har blivit våldtagen, men de brukar relativt sällan öppna med att deklarera det om de kommer med i debatten.

Åsa Beckmans beskrivning av vad som hände – och *varför* det hände – är enbart hennes version och går inte att kontrollera. Åtminstone så hjälper hon inte till med att göra den verifierbar eller diskuterbar. Tablå.

Hear hear!

”Det är väldigt mycket skvaller just nu. Från den alltid utrymmesbehövande kultur och journalistsektorn.

Vi andra som lever i de mer ”vanliga” livsarenorna blir så där jätteförvånade.

Oj Oj!

Ingen hade kunnat gissa att kultur / journalist-skrået innehöll en något högre densitet av allehanda personliga störningar, avvikelser, titta på mig – biprodukter eller uttryckt med ett något mer råbarkat psykologisk språkbruk en förhöjd frekvens av grandiositet, narcissism och egocentrism.

Att sedan kultur / journalist sektorn har en oändlig kö av nya wannebees som agerar på en fullständigt rå och trygghetslös marknad förstärker naturligtvis risken för svinaktiga beteenden.”

Jag hoppas att kultur blir mer av en fritidssyssla i framtiden – genom ökad produktivitet och förkortad arbetstid – och inte en primär källa för försörjning vilket leder till otrygghet. I övrigt tycker jag att din slutsats är fenomenal Elin!

Just denna ”exodus ur naveln” längtar i varje fall jag efter.

De fallen du tog upp har jag funderat en hel del på – Gårdfeldts inlägg hade ju varit lika riktigt och viktigt för debatten om han beskrivit säg erfarenheterna hos en nära anhörig, en anonym konfident eller så – det hade kunnat bli en lika detaljerad och kraftfull text. Men ändå – det blev en så mycket starkare murbräcka när det handlade om honom själv.

Det här med Kielos var ju synd: Kritikerna hade många relevanta och intressanta invändningar som det hade varit mycket intressant att få svar på, men fastnade ju ofta i det här kravet på att hon, liksom dem, skulle vara tvungen att inta en position som offer/ickeoffer, inte bara låta argument tala som ett fri deltagare i ett intellektuellt samtal.

Och Sveland: Så oerhört ointellektuellt att avfärda hennes argument om att kärnfamiljen är svår att leva i med att hon själv lever i en. Ändå så undrar en om hon inte hade förutsett det.

Men varför gör skribenterna så här då? Ibland användes nog en unik personlig erfarenhet som ett sätt att skydda sig från motargument, fast jag tror ännu mer att det är ett retoriskt grepp för att överhuvudtaget fånga intresse i mediebruset. När det finns så mycket reklam, så mycket information hela tiden som använder överdrifter och rena felaktigheter för att få uppmärksamhet, kräver vi kanske att någon sätter hela sin person i pant för att vi ska lyssna. Eller, ännu mer kanske, är det nog så att vi människor håller koll på varandra i flocken, och att personer är alltid intressantare än teser.

Det handlar också om tid, produktionsförhållanden. Det går så mycket snabbare att ta av sina egna erfarenheter än att researcha, verifiera och reflektera över andras erfarenheter och sen återge dem. Dessutom bidrar det till att bygga varumärke, knyta kontakter och positionera en. Med mer tid skulle vi kunna berätta andras berättelser lika bra, eller argumentera – och lyssna på argument – utan utgångspunkt i person.

Just den här inflationen av subjektiva kröniketexter har ju gjort att flera tidskrifter har profilerat sig just med just avsaknaden av krönikor, t.ex. Re:Public Service och Filter. Det handlar väl också om någon slags journalistisk yrkesstolthet. Sedan är det ju en annan sak att reportaget om Persbrandt i nya Filter kan komma att uppfattas lika mycket som en subjektiv brandfackla som slår in öppna dörrar (sorry för komisk sammanblandning av metaforer) av typen ”Det finns uppburna män som svinar och kommer undan med det”, men det är ju en annan historia, liksom det är en annan historia om (eller hur länge) de här männen verkligen kommer att komma undan med det…

Problemet är väl att krönikan som sådan saknar något annat än den subjektiva erfarenheten för att kunna säga en partiell sanning ”jag kände så, alltså är det sant(för mig)”.

Bloggar däremot, har en chans att konkurrera med andra sanningsregimer, exempelvis vetenskaperna, eftersom det har möjligheten att tala som flera. Interaktiviteten ger ju så att säga en review board (om än en flyktig sådan), som faktiskt gör att vissa bloggosfärer på ett förtjänstfullt sätt kan hävda epistemisk auktoritet, framför allt i relantion till politiska processer.

Däremot har försöken från bloggar att ex. motsäga fysik och kemi mest bestått av foliehattar med new age-teorier. Men det kommer kanske distribuerade partikelacceleratorer drivna av bloggare snart.