Fullständigt bortom vardagen

Om 00-talet var det årtionde då autenticitet blev ett ledord för såväl dokusåpor som självbiografiska romaner var det också det årtionde då det övernaturliga, fantasy och skräck samsades i tablåer och bokhyllor.

Just nu befinner vi oss i ett brett spektra av vampyrer, spökjägare, varulvar och trollkarlar som säljer böcker, drar biopublik och TV-tittare som aldrig förr. Jämte autenticiteten och verklighetsvurmen verkar vår fascination för det övernaturliga och fantasivarelser vara större än någonsin.

Man kan se denna trend som en mottrend till realitysåpor, uppfostrings-TV och makeovers. När vi engagerat oss i tillräckligt många människors liv i instängda hus och öar, när vi sett tillräckligt många omdesignade lägenheter och nybyggda hus och skärskådat oss själva i människor i skriande behov av alltifrån supernannys till ekonomisk rådgivning. Vad händer då? Vi flyr så långt bort från det som vi kan.

Autenticiteten, och det som framställs som verklighet, innefattar ett studerande av människan och det mänskliga subjektet. Hur lite vi än har gemensamt med Paradise Hotel-deltagare eller mikrolåntagare i Lyxfällan speglas vårt mänskliga beteende i deras. Verklighetsvurmen blir också ett ständigt idisslande av vår samtid, våra medmänniskor och oss själva.

Likaså har mängder av de dramaserier som producerades under förra decenniet haft en utredande ingång till den mänskliga naturen. Terapiserien In Treatment och den närgångna studien av kärleksrelationer i Tell Me You Love Me har samsats med ingående närstudier av maffialedare i The Sopranos och begravningsentrepenörsfamiljen i Six Feet Under. Sex and the City byggde i allra högsta grad på identifikation, liksom grabbgänget i Entourage till viss del gjorde, trots Hollywoodkontexten.

Som en motvikt till detta konstanta utredande av det mänskliga subjektet, identifikation och självspegling skapas så en trend av vampyrer, spöken och superhjältar. Någonting fullständigt bortom vår vardag.

Populärkulturen har här skickligt fångat upp en längtan. Under ett kaosartat decennium av terroristhot och en världsomspännande ekonomisk kris är det möjligt att tänka sig att behovet av någonting bortom en krass vardag och det egna subjektet har byggts upp allt starkare. Samtidigt har religionen, i ett postsekulärt samhälle, i mångt och mycket ersatts av en stark tilltro till individens ansvar och egna ställning. Du skall icke hava andra gudar jämte livscoachen; i det populärkulturella formatet inkarnerad som nannys, hälsocoacher, inredare, städpatruller och ekonomiska rådgivare. Ditt ansvar att lyckas ligger på dig själv och det är du som ska utforska dig själv och göra dig själv lyckligare.

När världen rasar samman i oro, krig och massarbetslöshet visar sig den egna lyckans smed inte vara särskilt mycket värd. Bearbetandet av oss själva, gestaltade genom karaktärer eller dokudeltagare, är inte längre lika intressant. Den TV-trend som tilltalat behovet av att synas, av att vara någon och få femton minuter i dokusåpa-rampljuset ställs mot en insikt om subjektets flyktighet i en värld som vi ändå inte kan kontrollera.

Så vad återstår? En verklighetsflykt. Ett uppfångande av en längtan efter något bortom en krass verklighet, ett behov av andlighet och mysticism. Religion är fortfarande alltför kontroversiellt. Att istället leka med vår fascination och våra kulturellt gemensamma myter kring spöken, häxor och vampyrer är betydligt enklare. Det inger en känsla av en värld större än den genomupplysta tid som vi lever i. En motreaktion mot en framgångstanke, där den västerländska kulturen och massindustrialism har varit målet. Den formen av samhälle har alltmer visat sig vara bräcklig, genom såväl ekonomisk nedgång som klimatpåverkan. Upplysningen var inte tillräcklig.

Istället ses en renässans för gamla sägner om blodtörstiga vampyrer och häxor i skogen, omformade i populärkulturella förpackningar. Likaså fångar TV-formatet upp såväl massmördaren dold i villaförortens maskering i Dexter, superhjältar med hemliga förmågor i Heroes och dolda hot på en öde ö efter en flygplanskrasch i Lost. Vi vill fortfarande lockas, skrämmas och fascineras av det som på riktigt står utom vår makt.

En möjlig utveckling är att populärkulturen tillslut vågar ge sig i kast med religionen. I vår kommer SVT att sända en serie om Jesus, med Jonas Gardell som konnässör. Huruvida den konkurrerar ut spökjakter på TV4plus eller stannar som en förnumstig utbildningsserie för de redan intresserade återstår att se. En verklig religionstrend kommer inte att märkas förrän de större TV-bolagen och filmregissörer bortom Mel Gibson vågar ta i ämnet.

Risken är att det är alltför känsligt. Religionen har blivit en del av den kaosartade tid som vi lever i och att avteckna Muhammed i en amerikansk TV-serie är föga troligt som framtidsscenario. Tolkningar av alla typ av religioner kommer att röra om känslor. Det är enklare att göra ännu en vampyr-spinoff än att på riktigt börja utforska vårt existentiella sökande.

Text publicerad i GP Kultur 28/1

9 thoughts on “Fullständigt bortom vardagen”

  1. Jag söker. Alltså finns jag.

    Kan det möjligen vara så att det är nutiden som är den mörka tid som förebådar en renässans? Att en ny ljus framtid väntar som inte är fylld av gamla sägners fantasivarelser. Vi har sett vampyrer gå från att sända ilningar av skräck (åtminstone för de flesta) nedför ryggraderna till att uppbåda helt andra känslomässiga reaktioner.

    I en tid där miljöhot, krig och andras olycka är en svart slöja som hotar att kväva oss. Då är det skönt att byta miljö. Att det är till en fantastivärld fylld av forna tiders onda väsen spelar mindre roll. De är väldefinierade och när vi på kvällen knäpper på avstängningsknappen så är vi återigen fria. Ännu en dag har gått utan att man behövt tänka på det riktiga mörkret. Något att göra med sin väntan.

    Väntan på ljuset.

  2. Historier om vampyrer, häxor, magiska ringar, planetära katter och rymdskepp speglar det som rör sig i tiden, här nere “under månens föränderliga skiva”. Även om de lämnar den vardagliga verkligheten bakom sig tr de ju upp attityder och problem som finns just nu. En sf-.serie som “Battlestar Galactica” levde kanske inte riktigt upp till sina möjligheter, men den kunde under lång tid läsas som en kkmmentar till Bush och andra regimer – president Roslin & co var öppna för just det som Bush och hans supporters inte ville tala om; jag gillade den också för att dess figurer, ovanligt nog i sf-sammanhang, var sårbara och repigt tilltufsade (sen var skådspelarna ibland träiga, men…)

    Och den aktuella boomen för vampyrer kn nog ses som en reaktion på en kultur där alla lojaliteter och band är väldigt villkorliga och verkar ha ett bäst-föredatum. Vampyren är motsatsen till den käcka singeln, de visualiserar ju absolut lojalitet och offervilja – en vampyr som är förälskad i en människa måste till och med kämpa mot sin egen drift att sätta tänderna i sin ovetande vän. Det där är raka motsatsen till det powerplayande som man möter i många dokusåpor och tv-följetänger, men också i en del självhjälpsböcker. Vampyren kan inte stänga av sin passion, han/hon lever eller dör med den.

  3. Personligen tycker jag inte världen verkar vara så olika, åtminstone in människorna i den. Man har gått från religionen att hitta svaren och meningar i livet, till det där autentiska som man ska hitta i sig själv. Men alla har samma behov av känna en större gemenskap och mening i sin vardag och allt som händer i den. Och faller kort i att hitta meningsfullheten i sina egna små liv, och söker därför svar och tolkningar av världen på andra sätt.

    Det tycks för mig bara bli mer och mer vanligt och accepterat att tro på andra mystiska krafter som inte är gudar. Istället kosmiska medvetande och energier eller astrologiska meddelanden. Som talar till deras magkänsla och vägleder dem i livet, och sätter sin tillit till andra medvetande att guida dem. Själv tolkar jag det som att många endast ändrat riktningen på sitt sökande efter svar, men inte når ända fram. Önskan att det finns andra mystiska svar på tillvaron, spöken som talar från andra dimensioner, vampyrer som lever för evigt, superhjältar som räddar världen. Där änglarna och jesus som ska frälsa världen blir mer avlägsna, söker man något nytt… spöken och superhjältar?

  4. Reality-TV är väl den verkliga tillflyktsorten med människor som på nolltid blir mer eller mindre kända, får en nystart på livet eller hittar “the one”. Scripted-TV lämnar visserligen möjligheten att vara väldigt abstrakt i sin tolkning men det har väl knappast undvikit någon att det finns gått om samhällskritik i det naturliga tv-mediet.

  5. “En möjlig utveckling är att populärkulturen tillslut vågar ge sig i kast med religionen.”

    Det har den redan gjort på sina håll. Sett Battlestar Galactica?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>