It’s vardag I’m in love

Mitt första P3-inhopp på ett halvår gick väl sådär, med facit i hand. Tokförkyld, med utmattning i kroppen, tog jag mig till studion. Hällde i mig en kopp kaffe, pratade lite om tafsningar på krogen som var ämnet för dagen och precis när vi skulle avsluta för låt började det flimra framför ögonen och Soraya mittemot mig förvandlades till fyra Sorayor som dansade omkring (vilket ju i en annan situation vore ytterst behagligt, men inte när det samtidigt känns som om skallen håller på att implodera).

Efter att Viita kollat värmen på pannan efter feber, Åsa lånat ut jacka och Soraya gett mig Ipren gjorde jag ett nytt tappert försök. Precis när vi åter ska vara i sändning blir det svart för ögonen och jag hjälper min kropp ner på golvet där jag blir liggande ett tag.

Okej kroppen. I got the deal. Jag åkte hem, sov resten av dagen, drack smoothies och tittade på tråkig TV. Gustav anlände efter dayjob med värktabletter och jag somnade in intill honom. Söndagen bestod av att sova räv tillsammans i flera timmar, äta sen långfrukost. Kolla South Park, lyssna på Alicia Keys, sortera papper, diskutera, renbädda sängen. Bara lugn och stilla vardag. Exet kom över och åt varma mackor med oss och kombon, vi småjiddrade lite som vanligt och skrattade åt det mesta. Gustav skrev artikel, jag kollade urtråkig partiledardebatt, han köpte godis, jag avbokade ett möte imorgon bitti.

Som jag hatade vardagen i så många år. Som jag ville fly från den; väntade bara på äventyr, om än äventyr i en kontrollerad förpackning som passar den neurotiska jäveln som aldrig skulle få för sig att backpacka eller flytta utomlands eller något annat osäkert och okontrollerad. Ändå, vardag och rutiner var avskyvärt, så smått och livsfattigt.

Jag har älskat dramatik, jag har älskat äventyr, jag har älskat att göra livet till en roman i sig själv som jag kan skriva om i episka ordalag. Ju mer känslor, stora ord, frätande skrik och tårar, desto mer är livet på riktigt.

Fuck that, ärligt talat. Mitt liv har aldrig varit så mycket på riktigt som när jag sket i dramatiken och romantiken och började älska vardagen. För att parafrasera Mona Sahlins uttalande om att det är häftigt att betala skatt, skulle jag vilja påstå att det är häftigt att ha en vardag som är trygg och lugn.

Det är säkerligen någonting som går hand i hand med att min arbetslivsvardag blivit allt mindre rutinmässig, samt ett kaotiskt förra år. Ju mer jag springer på möten, träffar människor, intervjuar, projektlobbar, skriver och minglar, desto mindre behöver jag spänning utanför ett jobb som består av minst 50 timmars arbetsvecka av kreativitet och rätt mycket social kompetens. Snarare längtar jag bara lugn och tystnad, närmaste vännerna och kravlöst umgänge utanför allt det.

Jag behöver inte göra den stora romanen av mitt liv, jag vill inte ha någonting som går att romantisera i svepande gester. Det är så förbannat jävla stort att gå på Netto och handla ihop och fnittra över konstiga extraprisvaror med människan jag älskar, att utbyta menande blickar över konstiga människor på samma spårvagn, att ligga en hel dag i underkläder under täcket och klämma i oss godis och Californication-avsnitt tills vi storknar eller dra interna skämt till varandra över varsin laptop. Jag vill varken ha dramatik, tårar, rosor eller storgräl just nu. Bara detta.

Lika stort är det att återse närmaste vännerna på samma fest, sitta och prata om alltifrån forskning, utrotningen av ålen till sex med samma intensitet och aldrig känna någon rädsla för att säga fel, säga något konstigt, producera ett jag. Eller att prata med exet en bakfull söndag, bli osams med varandra och småskrika i luren i trygg visshet om att om en kvart ringer någon av oss upp (oftast han) och vi skrattar och konstaterar att det är skönt att ha någon att ta ut sin bakissurhet på.

Eller att hänga med mig själv, OMG vad jag älskar det. Läsa böcker, baka bröd, lyssna på P1 och eftermiddagsslumra.

Jag tar hand om mig själv just så att vardagen inte är min fiende längre, utan den som jag unnar mig hela tiden för att orka.

Men det finns en del saker som jag inte orkar just nu. Som att blogga eller ha det där Twitterfönstret öppet för jämnan. Jämte skribentuppdrag och dylikt sitter jag och skriver på romanen just nu. Det är ett helt annat sorts skrivande, ett som kombineras dåligt med ett ständigt öga på bloggvärlden och tidningsuppdateringar. Jag tror föga på författarasketism och ensamhetsklyschor, men jag vet hur jag fungerar. Jag kan omöjligt fokusera om jag inte får absolut tystnad och ro att ge mig in i den där romanvärlden ordentligt.

Bloggen kommer att stryka på foten ett tag nu, liksom ständig social interaktion. Stay tuned och bear with me.

15 thoughts on “It’s vardag I’m in love”

  1. Precis den där sköna vardagen är det som lockar mig till .fr, det var en så trygghet jag fann där, en naturlighet och en känsla att inte behöva vara mitt uppe i allting, att kunna få distans och tid att bara vara. Tid att tänka, att läsa, att slippa drama.

  2. Vet precis vad du menar baby, känner precis likadant. Hör av dig om du är promenadsugen någon kväll (så kan jag och mina tre andra jag dansa för dig igen – fast på det göttiga sättet).

    Puss

  3. Anna Clara: Åh vad kul, honom har jag pratat med på Twitter – men missat Konsumbloggen grejen. Tack för länken!

  4. Ja. Sätta sig själv först – vi saknar dig i vårt internet, men vi klarar oss utan dig ett tag. Särskilt om det betyder att vi kan få dig tillbaka ordentligt sen nån gång, utan att du går sönder.

    Kram.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>