Det finns inga träningsmänniskor, alla är träningsmänniskor

Jag är så glad över att diskussion och inspiration kring hälsa och träning äntligen håller på att utökas med fler perspektiv. Linna Johanssons träningsskola är det bästa som har skrivits om träning. Helt andra förhållningssätt och råd än vad jag någonsin läst förut, men längtat efter.

Superkreativa Kaia har nyligen startat bloggen Hälsa är mer än en siffra. En blogg som gör upp med myter om fetma, ideal och behandlar hälsa – oavsett vad man väger eller vilken storlek man drar. Jag gillar framförallt tankarna kring intuitivt ätande och jag blir otroligt inspirerad av den. En svenskspråkig blogg om fat acceptance är mycket, mycket efterlängtat. Läs!

Det finns flera anledningar till att jag är tacksam över att diskussioner kring träning och hälsa blir bredare. Dels ur aspekter som rör ideal och ätstörningar. Dels om att jag själv är träningsnörd sedan ett flertal år tillbaka. Jag har också tänkt mycket på den inledning som präglades mig under tonåren då man antingen var sportfåne eller helt anti. I mina indiekretsar av för mycket kaffe, cigg och ingen mat var träning haram. Fortfarande verkar somliga leva i den villfarelsen att man antingen är träningsmänniska, eller så är man det inte. Jag hör så många som påstår att träning verkar vara en livsstil, som helt enkelt inte är något för dem. Ingenting kunde vara mer fel. Våra kroppar är inte konstruerade för stillasittande, de mår inte bra av det. De mår, ur väldigt många aspekter, bättre av att röra på sig.

Jag fick nyligen ett mail från någon som undrade hur man kom igång med träning om man inte var någon träningsmänniska och tyckte att det mest verkade läskigt. Jag svarade såhär:

“Jag kommer inte riktigt ihåg när jag hittade träningsglädjen, det var ju ganska sent. Men det var förmodligen känslan av att det var något som jag unnade mig i vardagen. Mitt i alla prestationer och krav och saker man ska göra fick jag liksom en timme med bara mig själv och min kropp flera gånger i veckan. Det är det som håller kvar mig. Känslan av att nu gör jag något bara för mig själv och min kropp. Kroppen är inte min fiende som jag ska tvinga att göra något, den är heller inte något som bara går runt och håller uppe min hjärna. Jag och kroppen är ihop.

Det är en klyscha, men jag tror att alla kan hitta en träningsglädje. Jag blir dock hemskt ledsen när jag ser alla januariförsökare, efter nyårslöften, som köper ett dyrt gymkort och sen står de på en tråkig jävla trappmaskin en timme, pratar om att nu har de varit duktiga och går hem. FEL FEL FEL. Varför göra något som är så erbarmligt tråkigt bara för att vara duktig?

Jag tror att det avgörande är att sluta se träningen som en prestation eller något som gör en duktig. Eller att man “ska bli” en träningsmänniska. Istället tänka på allt man får: Bättre hållning, djupare andning, djupare sömn, mer stresstolerans, mindre skavont av datorsittande och allt möjligt dåligt man utsätter kroppen för och inte minst känslan av att bara få umgås med sin kropp några timmar och skita i allt annat. Och också att det bara är man själv som bestämmer hur träningen ska se ut. Skit i gymhunkar som stönar i bänkpressen eller folk som kutar skitfort, blunda för aerobicskoreografimästare och folk med matchande träningskläder. De har sin träning, du har din. De har sin kropp, du har din. Du är inte där för att vara som dem, för att bli som dem. Du är där för att ta hand om dig själv, utifrån dig och dina förutsättningar.

När det kommer till löpning, som jag började med för något halvår sen, var den tanken helt avgörande. Jag har hatat löpning i hela mitt liv, men alltid drömt om att bli en människa som tar löprundor och hurtar förbi i snabbt tempo. Jag ville bli en löpmänniska, helt enkelt. Och varenda gång jag försökt har jag flåsat och halvgått i fem kilometer, fått skavsår och håll och hatat mig själv för att jag är så jävla dålig på löpning.

Men tillslut sket jag i det. Jag drömde om att lunka på, få upp pulsen lite, springa i min takt och vara alldeles ensam med tankar och musik i frisk luft. Det kändes som ett sätt för mig att få vara helt för mig själv och få ut stress ur kroppen. Så jag springer i urfula kläder, gamla joggingskor och är för det mesta usel. Verkligen pinsamt usel. Men jag älskar det. Oavsett om jag måste gå en bit eller om jag har en bra dag då jag märker framsteg och bara lyckospringer på endorfiner, så är det så jävla värt. Jag är ingen löparmänniska, men det skiter jag i för jag springer ändå.”

Jag tror att det är så man måste tänka. Skit i om du inte är en träningsmänniska. Träna ändå.

14 thoughts on “Det finns inga träningsmänniskor, alla är träningsmänniskor”

  1. Håller helt med dig. Det ända jag önskar dig är ett par bar löp-skor, då du ska vara rädd om dina knän och benhinnor. Värt en investering då dina ben ska vara med dig hela livet. Din rygg med för den delen. ;)

  2. Jag vet, det är en investering som jag ska göra till våren. Mina benhinnor och knän har redan fått utstå gamla aerobicsskor när jag dansade och gillade det inte alls.

  3. Ja, så bra! Tack. Sen ett tag tillbaka funderar jag mycket på min träningsinställning, fokuserar mer på hur det känns, att det är så skönt att röra på kroppen, och hur tacksam jag är över att jag kan göra det! Att det inte handlar om borden och måsten och att vara duktig, utan något jag gör för att jag mår bra av det, både under själva aktiviteten, direkt efter, och förhoppningsvis 40 år fram i tiden!

  4. Tack för länken! Och håller verkligen med om bra skor att springa i, jag tjurar som fan för att mina knän gnäller som på en tant.

  5. Soraya: Du, vänta bara tills du sitter i Slottsskogen i sommar i godan ro och jag kommer lobbande förbi med armar och ben åt alla håll. Du kommer låtsas att du inte känner mig. Lovar.

  6. Jag saknar att träna. Ska försöka hitta tillbaka till det.

    Pratade faktiskt bara häromdagen om det här med kass skolgympa som lurar en att man hatar allt som har med träning att göra – och har man lite tur så upptäcker man nån gång sådär tio år senare att man inte alls gör det.

  7. Hej Elin! Va snällt skrivet – tack! Å det där med löpning: har sett olympiska löpare utan att tycka att det ser harmoniskt ut så misströsta icke – löpning ÄR är en urjävlig och ursvår (men urcool!) träningsform.

  8. träningsglädjen sprids dessutom via flertalet träningsbloggar. här frodas både glädje och gemenskap och det anordnas bloggaktiviteter där man testar nya träningsformer och i verkligheten även får träffa likasinnade. :)

  9. Jag kanske bort ha läst bloggen din innan jag kommenterade din artikel på Newsmill, som jag tycker i flera avseenden beskriver problemen på ett bra sätt. Men jag fick intrycket att du var idrotthatande soffpotät, men så verkar inte vara fallet.

    Vad gäller Linna Johansson kan du väl fråga henne vad hon anser om dopning. Hon tyckte väl tidigare att dopning borde legaliseras!?

  10. Mitt i prick! Jag gick också med inställningen om att jag “inte var någon träningsmänniska”. Precis så tänkte jag. Men när jag tänkte så var jag trött, ständigt sötsugen och hade ont i kroppen och svårt att sova. För två år sedan var jag så trött på att må sådär att jag ändå tänkte ge träningen en chans. Och vilken skillnad. Det går inte att beskriva. Nu har jag tränat regelbundet i två år och jag tänker fortsätta HELA livet, för det är som du säger, det är vardagslyx när den är som bäst. Det är roligt, man blir pigg och stark och glad. Och snygg, som en liten bonus.

  11. Härligt att läsa om träningsintresset. När jag läste idrottsvetenskap för några år sedan studerade jag idrottsrörelsen ur ett genusperspektiv och det är fantastiskt hur snabb utvecklingen har varit mot kvinnligt idrottande och motionerande – organiserat och oorganiserat – fler kvinnliga idrottare innebär fler kvinnliga ledare och förebilder vilket ju verkar i båda riktningarna. Det har gått hur fort som helst från att mest ha varit männens arena, mycket iom att män förr har introducerats till träning genom den allmänna värnplikten. Kvinnor upplever dock fortf mer problem med rörelseorganen än män så det är bara att hoppas att den snabba utvecklingen fortsätter – inte minst för att kvinnor skall komma bort från självobjektifiering (gäller så klart män också)och istället se sin kropp som ett instrument för den egna viljan. Och de psykiska hälsoeffekterna är även de evidensbaserade och omfattande.

  12. Så sant, så sant. Det blir så mycket mer behagligt att luta sig tillbaka i fåtöljen med en GOD AVHANDLING OM GENUSPEDAGOGIK om man har slitit ut sig totalt på gymmet en timme innan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>