Hon var inte som vi

Det var en Valborgsmässoafton för några år sedan, som jag och mitt närmaste gäng hade bestämt oss för att fira ihop. En av mina vänner hade en kompis som hon bjöd med, som i sin tur bjöd med en annan bekant. Vi välkomnade dem naturligtvis.

Kvällen slutade i en katastrof. Vi som känner varandra så pass väl och har umgåtts så länge, har skapat en hel del normer och vanor kring vad som är okej att uttrycka och inte. Vi kan diskutera samhället med ett samförstånd om att vi i grunden har samma värderingar, även då vi inte håller med varandra i sakfrågor. Vi tror oss ha likvärdiga tankar, som gör att vissa saker alltid förutsätts. Den bekanta hade helt andra normer än vad vi hade.

Där satt vi med våra flaskor vitt ekologiskt och diskuterade en feministisk avhandling och in kom den bekanta med en helt annan klädstil, starkcider på burk. Hon började dra blondinskämt och prata om att somliga tjejer förtjänar att kallas madrasser.

Vi ryggade tillbaka. Vi gick in i andra rum och började viska om henne, undra varför hon skulle komma hit och förstöra vår fest. Någon enstaka vågade säga emot henne, men de flesta av oss gjorde inte det. Istället bestämde vi oss för att hon inte hade något att göra.

Jag tror aldrig att mitt gäng, av individer med egna personligheter och olika åsikter, har varit så sammansvetsade som under denna Valborgsmässoafton. Vi var inte medvetna om hur lika vi är förrän någon helt tydligt gick in och var annorlunda, jämfört med hur vi betraktar saker. Vi vet egentligen ingenting om vad som utgör praxis, normer och förutsatta grundvärden i vårt gäng. Det enda vi egentligen visste och fortfarande vet att vi i alla fall inte är som de andra, som kommer in och stör och inte är som oss.

På samma sätt verkar diskussionerna kring nationalism och nationell identitet. Vad utgör egentligen en svensk eller en europeisk identitet? Vad är våra grundvärderingar som vi vägrar rucka på? I det ohyggligt dåliga material som SFI-undervisningen använder, finns en tydlig mall.

I Sverige delar man på hushållet. Man slår inte barnen. Mannen och kvinnan är jämställda. Man betalar skatt och gör rätt för sig. Vi är fria, men man får inte göra något som bryter mot lagen. Här finns homosexuella och det är helt okej. Sveriges grundvärderingar är tolerans och jämlikhet.

Sällan har det som skall sägas utgöra stommen i den svenska nationaliteten uttryckts så övertygat och enkelspårigt, som i det material som ska presentera landet för ”dom andra”. De som vi förutsätter inte är som oss. Hatbrott, homofobi, dubbelarbetande kvinnor och kvinnomisshandel är bara några av de faktorer som utgör en mer komplex bild av vårt samhälle. Även om det finns lagar som tydligt tar avstånd från en del av de ovan uppräknade samhällsfaktorerna är det inte många svenskar som skulle skriva under på att det där är en heltäckande bild av vår nationella identitet.

På samma sätt tror vi oss ha funnit en gemensam identitet i den västerländska kulturen av upplysning och modernism. Om du inte är med oss är du emot oss, även fast det även här förekommer allt ifrån inskränkningar i abortlagar som tortyr.

Jag tror varken på en nationell, västerländsk eller ens gruppgemensam identitet. Det enda som får oss att häftigt bekräfta vad vi tror är våra egna värderingar, är när de ställs mot ett inbillat hot. Istället för att ta diskussionen om vad detta hot; från flyktingar, från muslimer eller invandrare, egentligen består av går vi undan och viskar om att vi i alla fall inte är som dom.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 5/2

6 thoughts on “Hon var inte som vi”

  1. Somliga menar att viljan att tillhöra är biologisk. Där i förklaras i så fall främlingsrädslan, i konkurrens om tillhörighet. Främlingsfientlighet växer väl följdriktigt ur denna rädsla om det finns alltför stora luckor i kunskap och i emotionella förmågor att härbärgera många nyanser på bollarna. Men, nånstans går gränsen för när nationalstaten inte längre håller ihop, det är en farlig gräns eftersom folket måste ge legitimitet åt lagar och reformer genom bibehållen skattebetalningsvilja och bibehållen vilja att upprätthålla det samhälleliga kontraktet för trygghet. Därför är det viktigt att känslan av tillhörighet är tillräckligt stor för att kunna enas, om var den gränsen går diskuterar de lärde. Men att den finns, är uppenbart. Förmodligen har vi ställt för många utanför den i dagens Sverige/Europa.

  2. Jag tror säkert att du har på fötterna, men vilket SFI-material är det som åsyftas? Samspråk, Vägen till Sverige, +46, Rivstart, Gul & Blå, Bra Början, Tolv Texter, alla romanerna från LL-förlaget, Min Mening, Mitt i Mål, Nya Mål, Bok & Webb, Framåt… eller någon annan lärobok eller webbaserat läromedel? Själv tycker jag att en hel del av materialet vi använder är ganska torftigt och trist, medan annat är stimulerande och inte stigmatiserande åt något håll. Väldigt lite av det nya materialet jag kan se från arbetsplatsen där jag sitter nu, ger mig intrycket att det vill undervisa i vad som är svenskt och inte. Däremot måste undervisningen följa läroplanen och till exempel inte vara diskriminerande. (Om de läromedel du har undersökt säger att homosexualitet är ok, så är det åtminstone ett steg framåt sedan jag skrev mitt examensarbete, där det framgår att ingen av läroböckerna jag undersökte ens nämnde ett samkönat par.) Nåja, jag kommenterar bara för att jag är lite allergisk mot att det sprids “fakta” om SFI-undervisningen som åtminstone inte stämmer på den skola där jag arbetar. I övrigt håller jag med ;)

  3. Sara: Det förstår jag. Det fanns någon rad om att det var ett material som jag tittade i för flera år sedan, som försvann i redigeringen. Jag kommer inte ihåg vad det hette, men en av mina kursare på genusvetenskapen gjorde en granskning av det. Hon var själv SFI-lärare. Jag tycker överhuvudtaget att det är tråkigt att det inte kommer fram mer hur SFI jobbar och med vilket material. Har både hört skräckhistorier och solskenshistorier från dem som jobbar eller har jobbat med det.

  4. Den norska antropologen Fredrik Barth har skrivit om etniska grupper, att det intressanta med den är gränsdragningen emellan – inte innehållet. Etniska grupper kan vara väldigt lika, men skillnader poängteras ändå i relation till oppositionen.

    Identifikation har också att göra med oppositioner. jag är jag för att jag inte är du, jag är svensk för att jag inte är norsk, jag är tjej för att jag inte är kille. Identifikation handlar oftast om vad man inte är.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>