Håpas ni trifs bra med era bestsellers

För några år sedan pratade jag med en person som höll på att skriva en roman om socialens misslyckande i Sverige idag, med utgångspunkt i ett enskilt fall. Hans mål var att skriva en politisk roman, om hur skyddsnäten har kommit att ersättas av stelbent byråkrati där människor tar skada. Ett viktigt ämne, en angelägen roman.

Tyvärr bestod romanens språk av klichéer och förutsägbar handling. När jag påpekade detta menade upphovsmannen att det var medvetet. Han ville skriva på det gängse bestsellerspråket, motståndslöst och klichémässigt, för att vara säker på att många läste romanen. Det viktiga var inte språket, utan budskapet. För att nå fram med det politiska kompromissade han med det språkliga.

Exemplet ovan är förvisso extremt, men jag kommer att tänka på det när jag läser Annina Rabes kritik av Hanna Hallgrens Håpas du trifs bra i fengelset-recension. Den politiska romanen med språkligt motstånd och experimenterande är sällsynt. Jag har inte läst Alakoskis nya, men då jag läste Svinalängorna och blev besviken var det just på det fattiga språket. Jag önskade mig mer, någonting som inte bara slutade som i ”en viktig roman med ett viktigt budskap”.

Annina Rabe pekar på en polarisering: ”Är man för det språkligt experimenterande, är man emot allt som är traditionellt skrivet och vice versa.” Samtidigt är det just det som Hallgren, i min tolkning, försöker kritisera. Den politiska romanen skrivs nästan undantagslöst på en motståndslös, traditionell prosa. Samtidigt, anser jag, att den större merparten språkmaterialistiska och experimenterande romaner faller på att de just inte blir mer än språk. Jag söker efter en mening, åtminstone en tematik, men stundtals blir den språkliga onanin så dominerande att såväl tematik och gestaltningar tappar i betydelse. Häri ligger snarare polariseringen, än i enskilda kritikers uppfattningar. Romanen med ett budskap blir en lättkonsumerad roman för massan, romanen som försöker utveckla språket blir en tematiskt fattig historia för en inre kulturkrets.

Att Annina Rabe menar att det krävs litteraturkritiska kunskaper och akademisk bakgrund för att tolka ett mer komplext romanspråk säger mer om hennes syn på klass än om Hallgrens. Varför skulle den skönlitterära språkliga förståelsen vara knuten till utbildningsgrad? Det Rabe menar är med andra ord att massan kräver traditionell prosa för att ”förstå”? Att den mer komplexa skönlitterära formen enbart är läsmöjlig för en välutbildad medelklass med litterärvetenskaplig förståelse? Det är en oerhört sorglig syn på litteraturen idag.

Det språkliga exprimenterandet är ett lika emancipatoriskt projekt som budskapet i sig. Att leka med språkets möjligheter, att bredda förståelse och meningsutrymme och upphäva dogmer kring hur språket ska se ut är också att göra politik. Att tro att den formen av litteraturen inte också kan kombineras med ett brännande politiskt budskap, som alla kan ta emot, är att tro väldigt lite om såväl litteraturen som människors läsintresse.

14 thoughts on “Håpas ni trifs bra med era bestsellers”

  1. Tyckte stundvis att det akademiska språket i inlägget gjorde det svårt att hänga med. Tonen är engagerad och angelägen men jag förstår inte riktigt vad det hela handlar om.

  2. Om du vill ha exempel på svenska romaner som både använder ett icke-dogmatiskt språk, har ett politiskt djup och går hem hos massorna är väl “Ett öga rött” ett ganska tydligt sådant.

  3. Agnes: Helt jävla fantastisk. En av de bästa samtida romaner som jag läst. Men särskilt läst av gemene man är den väl knappast?

  4. Knappast en kioskvältare, men en viss spridning har den nog. Gillade den också, även om jag stundtals tröttnade på ordet “svart”.

  5. “Det språkliga exprimenterandet är ett lika emancipatoriskt projekt som budskapet i sig.” – väl skrivet! Det sorgliga är väl att så många texter är antingen eller.

  6. Jag ogillar alla former av spekulativt skrivande, exempelvis att skriva enkelt för massorna. Eller motsatsen. En författare som inte använder exakt det språk den har hittat fram till kan inte bli bra. Sen förstår jag att vissa ryggar när boken verkar innehålla ett kulturell kapital – oavsett vilket – som läsaren inte kan identifiera sig med. Men författare som Saramago, Celine, Proust, Dostojevskij eller Perec skiter i vad läsaren ska tycka. Resultatet kan bli roman som många inte orkar ta till sig eftersom den inte är omedelbart tillgänglig. Jämför med konsten – av någon anledning anser många att ett konstverk som inte genast avslöjar sina intentioner eller som går att bedöma som “estetiskt” inte är nåt att ha. Denna otålighet och ovilja att dyka in i en medmänniskas hjärnsubstans har nog alltid funnits, men kanske har den blivit större i takt med att så många andra former av kultur är så lättillgängliga i ordets båda betydelser. Samtidigt är det en paradox: i ett land med så hög läskunnighet och relativt kort arbetstid borde fler kunna unna sig att ägna lång tid åt en och samma sak, som läsning av en tjock roman med ett förhöjt konstnärligt uttryck. Och borde inte just flodvågen av populärkultur skapa ett sug efter fördjupning? (Inte för att jag ser någon motsättning mellan populärkultur och “finkultur”.)

  7. Jag håller med. Det är ju inte ett främmande språk vi talar om, utan en rikare ordflora. Varför skulle ickeakademiker ha svårare att förstå sällan förekommande ord när de berättas i ett sammanhang? Det är ju inte hjärnforskning vi talar om. Återigen ett slag under bältet enligt mig.

  8. Inom modernismen brukade man ofta köra med den estetieka maximen att uttrycksdriften (geniets drift att forma sina dikter och tavlor) måste vara starkare än behovet att meddela sig – om det senare dominerade så skulle det betyda att författaren var mera villig att köpa klichéer och “vanligspråk” (jag lånar den här dualismen från Erik Lindegren men den finns underförstådd överallt i klassisk modernism och surrealism – och hos massor av moderna romanförfattare). Det är förstås förenklat, en typisk stridsideologi som man använder när man skriver manifest och så, men man kan känna igen mycket av det hos språkmaterialister och en del av de kritiker som hyllar allt som ser experimentellt ut, oavsett vad som sägs eller hur det sägs, bara det verkar “formmässigt unikt” eller avancerat.

    Men en bok som Niklas Qvarnströms “Grand Zero” eller ett epos i form av haikus kan egentligen inte funka som förebild för någon annan författare och de flesta som frsöker läsa den kommer antagligen att ge upp efter tio sidor (hur många utom kritiker läste ut “Grand Zero” eller “Omkopplingar på Telefonplan”? Båda två ar väsentliga, skulle jag tro, men de var i viss mån oläsliga – många liknande böcker är bara oläsliga). Då blir det legitimt att fråga, i vilken män benar den här boken ut någoit som faktiskt finns utanför författaren? Vilken relation har den till verkligheten: har den *någon* sådan relation? De frågorna vill många kritiker inte ställa idag.

  9. Elin: Inget svar? Jag har läst samtliga Khemiriböcker och även samtliga Stridsbergböcker och tycker båda är tydliga, språkligt begåvade och modiga. Men jag förstår fortfarande inte vad din text vill säga. Hjälp mig gärna att förstå den.

  10. Någon sa i P1 i en nyanserad recension av Eli Levéns debut – som utan tvekan är en stark och innovativ bok , det fattar man redan av att läsa *om* den – att den väljer samma väg som många liknande romaner/prosaböcker i Sverige gör på senare år: den river bort bakgrund, sociala positioner, miljöer, familjer, jobb, allting som liksom etablerar huvudpersoner och bipersoner och binder dem till en biografisk och konkret utfylld verklighet. Det nämndes inga namn men man kan fylla i t ex Mare Kandre, Gertrud Hellbrand, Sigge Eklund, Lars Norén (en del av hans sena pjäser), antagligen Lotta Lotass och Stig Larsson – jag har inte läst de sista två speciellt men jag kan också gå på magkänsla precis som Stig. Grejen är att man vill ha en berättelse, eller en svit av prosaskisser, som dumpat den fasta scenografin och också dumpat förklaringar eller läsningar av varför personerna gör vissa saker – de förklaringarna kunde så klart vara antydda snarare än slutgiltiga, men hos t ex Lars Ahlin, Sara Lidman, Eyvind Johnson eller Joyce Carol Oates (som ju inte är fiender till språkliga experiment någon av dem) gav de läsaren något att jobba mot i sitt möte med gestalterna, linjer eller mönster som man kunde tänka över, ta upp eller förkasta, och tolka personerna genom..Det fick också berättelsen att handla om andra saker än det som rent konkret finns där på ytan: det som tematiseras kan vara mer än det som verkligen händer eller sägs öppet.

    Men på 2000-talet vill många inte veta av några sådana sätt att orkestrera berättandet för det anses auktoritärt, jobbigt och duktigt, i stället satsar man på ett berättande som ska vara lika suggestivt och omedelbart som en film. Är inte det ett misstag? Det man gör sig av med är viktiga verktyg för att läsaren ska kunna bli medskapande, och samtidigt betyder den här koncentrationen på bara repliker och en fladdrande miljöbeskrivning, gungande som i en dröm eller en fragmentarisk dagbok, att böckerna får ganska kort livslängd. Om trettio eller femtio är kommer det inte att vara möjligt att känna av den där magiska tonträffen i talspråket som man vill hitta fram till, ifall repoliker och en undflyende berättarröst är det enda som finns. I alla fall inte för den som inte hängde i samma miljöer eller läste boken när den var ny.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>