Elin Grelsson

f.d. Always keepin' it real, f.d. Saker under huden

25 februari, 2010

Kent och underdogismen

Vissa texter är roligare att skriva än andra. Jag fick 5000 tecken av Expressen Kultur att skriva om Kentlyrik, inför deras turnépremiär ikväll. Det var fantastiskt.

Vissa texter blir bättre än andra. Kanske för att man samlat tankar till den sedan man som tolvåring satt med ett Verkligen-kassettband i stereon hemma i flickrummet. Det är då man unnar sig lite Ranelids excentrism och konstaterar att det här är den bästa text om Kent som någonsin har skrivits.

Texten finner ni här.

Upplagt av Elin kl 09:51

Etiketter: Expressen, Kent, musik

«
»

14 kommentarer

Prenumerera på kommentarer med RSS eller TrackBack.

  1. ania ⁄⁄ 25 februari, 2010 @ 12:44

    elin, jag fick gåshud på riktigt! och du har så jävla RÄTT. oh the days när jag satt och icq:ade kryptiskt med kentcitat hela kvällar. och avslutade allt med ”som om jag bryr mig”. nu orkar jag inte ens bry mig om att försöka lyssna på nya skivan, det är inte samma sak. generationsbyte, det borde även kent förstått och klivit ner från scenen. helst redan innan du & jag döden.

  2. Magnus ⁄⁄ 25 februari, 2010 @ 13:58

    Musikkritik handlar väldigt mycket om vilka artister man kan/vill identifiera sig med, gör det mera nu än förr. Därav de tråkigt rutinmässiga utbrotten mot typ Ulf Lundell, Thåström, Joni Mitchell (som ibland på 70-80-talet fick höra att hon inte knarkade tillräckligt hårt och därmed saknade cred som rocker eller singer-songwriter) eller Bob Dylan och de lika självklara hissningarna av Beyoncé, Chicks On Speed (urtråkiga men obegripligt hippa för några år en) Diana Ross, Markus Krunegård och 50 Cent. Den typiska sågningen av Ulf Lundell eller Neil Young handlar mest av allt om att skribenten inte vill vara med på samma känsloklot, inte vill att t ex uppbrott, sorg eller förälskelse ska (få?) beskrivas på det sättet, utan med glittrigare färger och stötigare beats.

  3. Agnes ⁄⁄ 25 februari, 2010 @ 15:01

    Musikkritik handlar om att aldrig ge upp i diskussioner med rockfans, som hävdar ”autenticitet” och ”arbetarklassbakgrund”, om huruvida Beyoncé är en mainstreamslampa utan förmåga att skildra äkta känslor eller någon man med gott samvete får gråta till och peppas av.

    Hälsningar
    EN SOM VET

  4. Magnus ⁄⁄ 25 februari, 2010 @ 15:38

    Agnes: anti-rockismkamp är så 1997. Förklara gärna varför den känslomässiga investering nån gör i Beyonce, Lil Kim eller Madonna (som definitivt kommer från arbetarklassbakgrund, men däremot kört singback och tejpbakgrunder typ 70% på sina turnéer de senaste tio åren, vilket gör konserten till ett slags MTV-video i arenaformat) skulle vara mera personlig och autentisk än när det handlar om Neil Young, Sophie Zelmani eller Bob Dylan. Eller menar du att musik bara är en accessoar?

    Musikkritik borde inte främst handla om att bygga upp cred åt skribenter med skitstort ego utan om att skriva något intressant, dvs lämna skivan eller mp3-filen åt någon som har hört artisten tidigare, och gärna skrivit om dem. Inte samma som okritiska drapor, tvärtom – ingen kan såga om den som verkligen kan en artist eller en genre och ser när de fuskat eller bara försöker köra sin senaste hit i repris.

  5. Magnus ⁄⁄ 25 februari, 2010 @ 15:45

    …*som* den som verkligen är inlyssnad på en artist eller en genre, ska det vara: alla fans är ingalunda okritiska. Couriertypen i det här textfönstret och den halvslöa linan gör att det slinker igenom sådant.

  6. Anna ⁄⁄ 25 februari, 2010 @ 17:13

    Deras tonårsjag växte upp så fort att det plötsligt blev en 40-årig gubbe, och även om jag personligen tycker att Du, Jag och Döden är deras bästa album (till skillnad från såväl tidiga fans som nya fans) så är det omsadlad Kent, inte Kent. Liten parentes: typo: skenskott i stället för stenbrott. Låt mig gå i bitar.

  7. Tanja ⁄⁄ 25 februari, 2010 @ 18:02

    Jag har alltid undrat om ”De andra” var en patetisk bugg eller bland de mest fantastiska features jag någonsin sett.

  8. Tb ⁄⁄ 25 februari, 2010 @ 20:11

    Skriver du med gåspenna?

  9. Rebecka ⁄⁄ 26 februari, 2010 @ 09:34

    Åh Elin! Jag ryser! Ryser och svär över att Beskyddaren inte finns bland mp3:orna i min mobil, jag vill lysna på den nu nu nu!

  10. Magnus J ⁄⁄ 26 februari, 2010 @ 13:49

    Jag gillade texten. Jag gillade analysen. Kul att expressen lät såpass stort utrymme fyllas av välformulerade tankar kring Kents inflytande. Det är också kul att Elin är personlig och skriver att hon uppfattat Jocke Bergs texter som farliga, men nu blivit ofarliga.

    Magnus: Jag förstår din invändning. Jag tror att texten om Kent skulle hålla även utan att den tog spjärn emot Thåström och Lundell. Samtidigt fångar Elin Grelsson in VARFÖR så många föredrar Jocke Bergs lrik framför Thåströms och Lundells.

  11. Magnus ⁄⁄ 26 februari, 2010 @ 14:33

    Magnus J: jo, men min tanke – som inte i första hand vänder sig mot Elins Kent-text, jag gillar också Kent – var att många yngre krönikörer och kritiker nog neggar Jocke Berg genom att placera honom på smma hylla som Lundell, Thåström, Dylan eller Tori Amos. De får allihop på ett klyschigt sätt stå för det man inte vill kännas vid, i motsats till exempelvis Bevvan eller Chicks on Speed. Proggiga Män, allvarliga, bluesigt anspråksfulla, och med en (antar man) kritiklöst dyrkande fanbase. Tori Amos är visserligen varken man, blues eller (oftast numera) uttalat politisk men hennes ansptåk gör ändå att hon ofta räknas in i sällskapet. Jag tycker det är ett tråkigt sät att bedriva musikkritik, det handlar om att man ytterst recenserar publiken och mediebilden snarare än artister och deras verk.

  12. Magnus J ⁄⁄ 27 februari, 2010 @ 10:12

    Magnus: Jag tror att den stora anledningen till att folk placerar Jocke Berg på samma hylla som Lundell och Thåström (om vi håller oss till svenska män) beror på att Berg – precis som Lundell och Thåström – har haft ett stort inflytande på musiksverige. Det stora inflytandet beror på deras respektive skicklighet i hanterandet av svenska språket och musiken. Och inte minst i framförandet av musiken.
    Att Elin och många yngre skribenter tar spjärn emot äldre etablerade artister är inte så märkligt eftersom man ofta (i unga år) definierar sig själv och sin smak genom negationen alltså genom att tydligt markera vad man INTE gillar. Elin lyckas ge en trovärdig förklaring kring varför hon och många i hennes generation inte kunde/ville identifiera sig med den sorts texter som t.ex. Lundell och Thåström stod/står för.

  13. Desperado ⁄⁄ 27 februari, 2010 @ 11:25

    Elin jag tror du glömmer att du kan ha förändrats lika mycket själv som Kent och Jockes texter har förändrats. Om man är 14 år och full av tankar och känslor får vakuum som Kents musik och Jocke Bergs texter ett oerhört djup och mening. För oss som stod utanför framstod de som en ganska intetsägande svensk light version av U2 med texter liknande Eva Dahlgrens. Att du har mognat och inte kan fylla tomrummet med mening och substans beror inte bara Kents förstelning. Du har lärt dig skilja på saft och vin.

    Det finns ett intressant exempel som anknyter till detta. Johan Johansson skrev för KSMB en text och låt kallad ”Sex Noll Två” för att håna låtsasallvarliga självpåtaget djupsinniga unga män som Johan Kinde i Lustas Lakejer och liknande. Denna text blev sedan den mest älskade och förstådda texten av KSMBs låtar. Alla tyckte att de svävande poetiska oprecisa orden kring död, kyla och längan beskrev lyssnarens känslor på ett fantastiskt sätt. Full identifikation. Lite ironiskt och konstigt för textförfattaren och hans intentioner kanske.

    It’s all in the eye of the beholder.

    Ett annat mer närliggande exempel utgör Carolas version av ”Evighet” som ingen vettig person såg något djupare eller tänkvärt med. Därefter gör Tomas Andersson Wij en innerlig mer nedtonad version som faktiskt plötsligt gör att den känns meningsfull. Samma text. Samma poesi.

    När nu reklam och numera gifta och välbärgade småbarnspappan Jocke sjunger om förtvivlan och elände så blir det lätt som när Carola sjunger om existentiella känslor och frågor. Det känns inte på riktigt.

  14. lullis ⁄⁄ 28 februari, 2010 @ 22:19

    Jag gillar att texten handlar om just Kents lyrik, deras texter och teman. Ständigt diskuterat, men inte alltid med en klar analys bakom, som nu. Tråkigt att större delen av kommentarerna (på Expressensidan) är skrivna av medelålders män som gärna uttrycker sig i nedvärderande termer (typ ”låtsaskloka gymnasieuppsattser”) och känner sig tvugna att namedroppa sina manliga kulturskribentidoler.

Kommentera