Jag läser Niklas fina inlägg och jag undrar om jag är på väg dit, om jag kraschar. Och jag har varit nära, så nära, så många gånger. Som en självuppfyllande profetia, en roll att axla som den driftiga, effektiva, duktiga och överkompetenta.
Jag tjänar inte särskilt bra på det. Därför måste jag klämma ur mig texter i en mer rasande fart än vad vare sig jag eller texterna alltid mår bra av. Ibland blir de kanonbra, just av deadlines och inte minst duktiga redaktörer. Ibland mindre bra och ibland gör jag jobb jag inte är så jättesugen på, men som jag gör ändå för att kunna betala hyran i slutet av månaden. Jag skulle önska oändligt mycket mer tid att lägga på romanen, så mycket som den är värd. Men pengarna till att skriva klart den finns inte, jag måste skriva inkomstinbringande saker.
Men jag väljer bort och ransonerar. Bekräftelsekickarna ger mig inte lika mycket, är inte lika mycket värda längre. Jag har konsekvent sagt nej till alla TV-soffeprogram och debattprogramsförfrågningar som jag har fått. Jag hoppade nyligen av ett av mina drömprojekt som jag hade pitchat in hos ett förlag och som precis var i uppstartsfasen. Det var ett kanonsamarbete, med mängder av bra skribenter och sedan svimmade jag två gånger på kort varsel och grät av arbetsmängd och jag prioriterade bort den redaktörsrollen. Gav den till Gustav som kommer att göra ett betydligt bättre jobb än vad jag hade orkat och gav mig själv energi till att fortfarande tycka att det här är roligt.
För det är det ju. Hur mycket jag än gnäller över textjävlar och tidsbrist så älskar jag det här. Skriva dagarna i ända, radioprata, föreläsa och debattera. Ha eget företag, bestämma över min egen tid. Det är slitigt ibland, men jag har aldrig haft en lyckligare och mer stimulerande vardag än just nu. Jag älskar allt jag gör, inte för vad det gör mig utifrån bekräftelse och oumbärlighet, utan för att jag gör det som jag är allra bäst på.
Ett annat val för att orka med har varit att enbart på direkta frågor, kring fakta eller dylikt, svara på bloggkommentarer. Jag vet att det finns många som anser att jag är arrogant och en dålig bloggare som gör så. Jag vet att många tycker att bloggen som forum urholkas när skribenten inte går i dialog med läsaren om sina texter. Jag har fått flera mail om saken och många påpekar att det är värt att lägga tid och energi på, som någon slags kundkontakt för mitt företag. Så är det inte för mig. Tråkigt om ni ser mig som arrogant, otrevlig och en dålig bloggare när jag inte diskuterar i kommentarsfälten, men det är så jag gör just nu. Det är enda sättet för mig att hinna och orka. Jag hoppas att ni tycker att jag är läsvärd ändå och i annat fall; it’s your loss. Jag gör de prioriteringar jag måste och jag tror att jag ändå har blivit ganska bra på det. Jag mår bra, Niklas och jag ska inte brännas ut i förtid. I’m gonna shine homie, until my heart stops, som min vän The Game brukar säga.
Frilansskribent, krönikör och föreläsare.
Skrivit/skriver för bland annat Expressen, Aftonbladet, GP Kultur, Nöjesguiden, Bang, Arena, Axess och Ord&Bild. Krönikör i Borås Tidning, ETC, Fria Tidningar och Västerbottens-Kuriren, ledarskribent i Kyrkans Tidning och skriver om populärkultur i Rocky. Sitter i lördagspanelen i P3 Morgonpasset Helg, är veckokrönikör i P4 Sjuhärad Direkt och var tidigare bisittare i Kvällspasset och Brunchrapporten i P3.
Föreläser om psykisk ohälsa bland unga med fokus på ätstörningar och självskadebeteende samt om genusfrågor.
Hmm ⁄⁄ 4 mars, 2010 @ 21:33
Hälsan går ALLTID först <3
Gabriel ⁄⁄ 5 mars, 2010 @ 11:09
Man måste alltid prioritera. Allt har sin tid! Shine on!
Skatan ⁄⁄ 5 mars, 2010 @ 15:05
Jag ser dig verkligen inte som en dålig bloggare för att du inte ”svarar” på kommentarer … Det är ju dina inlägg och tankar jag besöker dig här för. Men är glad att kunna kommentera i alla fall. Det är inte alltid man kan det heller i bloggar … och då är det så mycket som man vill kunna säga, vill ha sagt. Strunt samma … Sedan Mymlan tipsade om din blogg har jag besökt dig regelbundet och du har alltid intressanta inlägg, träffande, åsiktsstinna och du delar med dig … givmilt. Var och en blir ”salig på sin fason”, eller hur? och tack för tipset att läsa Niklas fina inlägg. Tack!
flickrummet ⁄⁄ 5 mars, 2010 @ 23:09
Hmm… Jag tycker det är märkligt med det här när andra tycker det ska bloggas regelbundet, svaras på kommentarer etc. Var och en gör väl som den vill på sin egen blogg -passar det inte kan man ju låta bli att läsa! Din blogg passar mig utmärkt att läsa precis som den är, även om jag inte alltid kommenterar. Sådetså. Jag tycker om när människor sätter de gränser de behöver -tom om jag inte ens känner dem -sunt tänkande gör en alltid glad. Det du skriver är intressant och viktigt -gör det när och hur du vill -det kommer nog alltid finnas de som vill läsa dig ändå -iaf jag ;)
Julia ⁄⁄ 6 mars, 2010 @ 13:53
Håller med flickrummet – det är fascinerande när folk menar att man har något slags plikt och ansvar mot läsarna när man bloggar, oavsett om det handlar om mängden producerade inlägg eller dialog i kommentarsfält. You don’t own me, you don’t pay me, liksom.
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 6 mars, 2010 @ 22:57
I praktiken betyder din makt över din tid att du bestämmer dig för att jobba jämt och få panikångestattacker och förmaksflimmer till sommaren!?
chris ⁄⁄ 7 mars, 2010 @ 00:32
men du är absolut ingen dålig bloggare för att du inte diskuterar i kommentarer, tvärtom tycker jag. du skriver relevanta inlägg, för dig och andra, som du står för, och sen uppstår intressanta diskussioner i dina kommentarer TILL OCH MED utan din medverkan. det om något är ju ett tecken på en fantastisk blogg!