Jag och mina vänner var på Valands Konsthögskola i fredags. Examensutställning för några av eleverna, en hel del mycket bra och något var mindre bra. Vi började med att gå rakt in i ett avskilt utställningsrum. Det var ett litet utrymme, fullt med tuschteckningar på väggarna och en stor uppställd vägg med en stege till. Konstnären ställde sig genast och förklarade sin konst, innan vi ens hade hunnit titta. Han var i min ålder, hipsterkonstnärsklädd med solglasögon på sig inomhus i någon lagom apart design. Teckningarna var begåvad klotter av människor, kroppar, saker huller om buller. ”Det här är alltså konstverk där jag har misslyckats”, började han. Sedan följde en pretentiös förklaring om att han i varje teckning ritat något fel och det hade blivit fult, men han hade istället fortsatt att rita och måla in sina misstag i tavlan. Syftet med detta var att påvisa hur misslyckanden är en del av den kreativa processen. Ungefär här bet jag mig i underläppen för att inte börja skratta och kände mig väldigt Göran Hägglundskt inställd till det hela.
På andra sidan om den uppställda väggen hade han lagt sina andra teckningar. De lyckade. För att se dem var man tvungen att klättra upp på en stege och kika över väggen. Där låg de huller om buller, omöjliga att se något av. Jag stod och vinglade på stegen och pressade undan skratt-tårarna i ögonen och sedan tackade vi för oss, tog ett glas gratisvin och hann till spårvagnshållplatsen innan det visade sig att vi alla fyra hade stått med samma undanpressade skratt.
Jag började prata om saken med Karl Palmås på Twitter, eftersom han tydligen läser om saken just nu (Jag längtar efter både texttips kring bland annat Zizek och en egen text på temat, Karl!). Jag började fundera mer på det och varför det både gjorde mig så road och provocerad med den aspirerande hipsterkonstnärens prat och sedan sattes mastermindens tankebollar i rullning.
Min främsta irritation handlade om att jag har sett det här så jävla många gånger förut. För att det är samma förbannade mönster med halvt misslyckade slackerkillar och duktiga och ambitiösa tjejer som visades på den här utställningen (hade det varit syftet hade det kunnat bli bra, men det har jag föga förhoppningar om). Konst- och kulturvärlden består av så förbannat många män som spelar fel, ritar fult, missar en ton, glömmer tider, lyckas inte sälja en enda biljett till deras performance, spelning eller whatever. Men de ber fanimej aldrig om ursäkt. De verkar överhuvudtaget inte fundera över om det här verkligen var en så genomtänkt idé eller vara förmögna att ge sig själv sund självkritik. De är ju härliga snubbar, vafan. Ibland misslyckas man, ibland är publiken dumma i huvudet och fattar inte deras konstform, ibland blir de utsatta för jantelagen, inte vet jag. Men det där med att fela är liksom inte så mycket att bry sig om, snarare hör det till manlighetens diskreta charm att vara lite halvt misslyckad.
I lågstadiet var jag knäpptyst, skitblyg, livrädd men överbegåvad. Lösningen på detta var att jag placerades mellan klassens två bråkigaste killar, för att lugna ner dem och hjälpa dem. På mellanstadiet tyckte jag att det var pinsamt att alltid ha rätt svar på allting och lät därför killarna i klassen skrika ut sina felsvar och sen skratta åt sig själva och varandra. Klumpiga, gapiga, väldigt sällan rätt svar eller särskilt bra på proven. De brukade sätta sig bredvid mig för att kunna titta på mina svar. Jag lät dem göra det, vad spelade det mig för roll om de lyckades lite bättre genom att titta på mina svar. Högstadiet ska vi inte ens prata om. Duktiga tjejer som längtade därifrån, nördkillar som mobbades och så killarna som pratade, som hade långa teorier eller skrek ut fel svar och vi hade rätt, men höll käften, lät dem hållas. Jag var livrädd för att räcka upp handen, för att jag skulle ha fel. Tänk om man skulle ha fel, det skulle ju vara sådan skam. Offentligt misslyckande!
Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att han gestaltade väldigt tydligt en extremt djup genusproblematik, oavsett vilken kön man identifierar sig med: Det är inte bara helt okej för en man att fela, det är förväntat av honom. Boys will be boys och hela harangen från duktiga flickor som dras till sviniga män, via män som tillåts svina på teaterscener, till slackerfilmer där killarna får vara hashrökande, arbetslösa losers. Män förväntas misslyckas och göra bort sig. De kommer vara svin, de kommer få sämre betyg, de kommer slacka med hushållsarbetet och de ska framförallt varken vara duktiga, ambitiösa eller idealistiska. Kvinnor placeras mellan de bråkiga killarna på lågstadiet fram tills idag med ett syfte: Kvinnorna är de ordnade idealisterna som skyddar, tolererar, tar hand om, curlar eller åtminstone skrattar lite trött åt männens misstag. Själva begreppet ”svin” används frekvent om män som felat, men aldrig om kvinnor. Jag vet inte ens om det finns ett begrepp för den kvinna som ställer ut sina misstag som konst, skiter i att hand om hemmet, är notoriskt otrogen eller sextrakasserar.
Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att mönstret sitter så djupt inrotat och jag ser hur jag själv fortfarande dras med det. Okej att jag numera förhåller mig mycket mer fri i mitt förhållningssätt till mig själv. Någon felcitering här och syftningsfel; whatever. Säga konstiga saker och göra bort mig i vardagen; jag är ju en tönt och dessutom numera en tönt som släppt blyghetsoket till förmån för att aldrig kunna vara tyst. Shit happens och perfektion är tråkigt. Den enda gång då jag verkligen ser min egen duktighet och dessutom njuter av den är i sällskap av män som dricker för mycket och jobbar för lite. Jag njuter av den i kulturvärlden, när jag märker hur män jag jobbar med slackar efter med deadlines eller glömmer bort mötestider. Jag njuter av den i relationer med sargade män med uppfuckade känsloliv, som bedrar och ljuger. Jag hatar att jag älskar den rollen och jag älskar den så mycket att jag hatar mig, för att parafrasera Hellström. Rollen leder ju nämligen ofelbart till att jag också blir en kvinna som skyddar, curlar, skämtar bort och suckar lite trött. Åh, ni män och era misstag, jag förstår att det inte är så lätt.
Det är förbannat härligt att vara idealisten. Den duktiga och det mer framstående exemplaret i någon form av hårdmallad övermänniskenorm. Ungefär här skulle förmodligen Pelle Billing påpeka att det här är ju exakt vad feministerna har velat och har menat hela tiden! Vi är bättre än män, vi är mer idealiska människor, kvinnor får bättre betyg och vi skrattar inte åt dem när de töntar sig på film, vad klagar ni över?
Det är förbannat tråkigt att vara idealisten. Det är för djävligt att hela tiden bortförklara och försvara mäns misstag. Det är för djävligt att se det manliga felandet som norm och att därigenom också ständigt sättas i en roll av att man förväntas förstå. Om man ens ser felandet som ett problem. Alla struliga deadlinesnubbar, snubblande puckon och missöden har jag mer sett som ett naturligt inslag. Att det faktiskt skulle vara lika naturligt för mig har aldrig fallit mig in. Jag är för upptagen med att putsa på självbilden som den duktiga och accepterande idealisten.
Så nej tack. Jag vill inte se fler män som ställer ut sina misstag till offentlig beskådan, med pretentiösa förklaringar. Jag vill förvänta mig det bästa av människor, oavsett kön, och tillåta misslyckanden oavsett. Det ska vara mänskligt att fela. Just nu är det en manlig domän.
Skribent, kritiker, författare och föreläsare. Skrivit/skriver för bland annat Göteborgs-Posten Kultur, Aftonbladet, Expressen Kultur, Arena, Neo, Bang, ETC, Fria Tidningar och Kyrkans Tidning.
Hörts i bland annat Kvällspasset, Brunchrapporten, Morgonpasset Helg, Sjuhärad direkt och P3 Kultur.
Annika ⁄⁄ 7 mars, 2010 @ 21:55
Total och fullständig igfenkänning. Alla dessa gossar som tilläts (och tillåts) ta plats, orera; breda ut sig på andra bekostnad. Och inte ens de vettiga lärarna (eller i nutid, de vettiga människorna i deras närhet) förmådde avbryta dem och skifta fokus till de som faktiskt har något vettigt att säga.
Jag är samtidigt väldigt kluven. Vill jag att de ska tvingas hålla jäft, eller vill jag att alla lika frimodigt ska våga ta plats utan att ha svaret klart eller vara perfekta?
Hanna ⁄⁄ 7 mars, 2010 @ 22:26
Förbannat sant och en förbannat skön norm att bryta, som tjej då.
Ha ha, hela dagen har jag gått och nynnat på en låt som går She has reached perfection as a hipster… Orkar inte analysera var det passar in i sammanhanget. Men iallafall, huvet på spiken, Elin.
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 7 mars, 2010 @ 23:12
”Jag vet inte ens om det finns ett begrepp för den kvinna som ställer ut sina misstag som konst, skiter i att hand om hemmet, är notoriskt otrogen eller sextrakasserar.”
Galen och Hora, till exempel.
Linn ⁄⁄ 7 mars, 2010 @ 23:42
Fast. Jag håller nog inte med. För mig handlar inte saker alltid om att prestera, att allt jag visar upp måste vara skitbra. Om jag gör något för att jag tycker att det är roligt så ska väl jag få visa upp det oavsett om resultatet är lyckat, även om jag inte la ner allt för att göra det så bra jag kunde? Jag är själv en ganska slarvig personlighet, som sällan orkar deala med saker till perfektion, t. ex. mina konstverk. För det mesta ”får det duga”. Den besvärliga skillnaden jag ser här är snarare att män ofta har självförtroendet att våga stå för sina misslyckanden (och att det är det självförtroendet som kanske gör att de blir tagna på allvar ändå), medan kvinnor nitiskt måste vara perfekta, kunna allt bäst, vara helt säkra på det som de har åstadkommit för att de ska kunna stå för det. Det är bara där felet ligger.
Pernilla ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 00:12
Gud va sexistiskt.
Malin ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 09:16
Tack! Jag läste ditt inlägg precis när jag lagt in mitt inlägg ”Sluta be om ursäkt” i min blogg. Jag tror inte att saker händer av en slump, men det kändes nästan lite magiskt…
http://www.dn.se/blogg/sminkbloggen/2010/03/08/sluta-be-om-ursakt-6619
Internationella kvinnodagen « En full bokhylla är en rikedom ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 09:18
[...] mer om kvinnodagen, till exempel här! Och här! Och [...]
Malin ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 09:50
Lite off kommentar kanske, eftersom ditt inlägg såklart inte egentligen handlar om den här konstnärens koncept, men tycker – hör och häpna – att det låter som ett intressant konstverk (och jag är ju till och med lite Göran Hägglund till vardags vad det gäller icke-figurativ konst).
En mellan-raderna-tolkning är ju att den samtidigt är ett beskrivande av den ibland duktiga-flickan-stämplade processen att uppleva att man misslyckas, misslyckas och aldrig duger förrän det blir perfekt, strävan efter det ouppnåeliga lyckandet bortanför den där stegen, och når man dit spelar det ingen roll, man ser knappt de lyckade konstverken för det är alla tusen misstagen man vältrar sig i ändå, det är så att säga i det rummet man befinner sig.
Men även delen om att misslyckandet är en del av den kreativa processen tycker jag är viktigt och väldigt intressant.
Och jag skulle gärna se en utställning med säg en kvinnlig författares tusen bortklippta små stycken uppsatta på väggarna och den färdiga roman utom synhåll uppför stegen.
Malin ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 09:51
Korrigering: andra raden, ”men JAG tycker” skulle det förstås vara.
Anders ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 10:52
Jag känner inte igen mig det minsta i din beskrivning av klassdynamik och uppdelning mellan skrikiga ig-killar och timida mvg-tjejer. Jag har själv alltid varit en av de i klassen som fått bäst betyg samtidigt som jag tagit mycket plats i diskussioner, vågat vara den enda som svarar rätt flera gånger i rad och så vidare. I lågstadiet var det även jag som hamnade bredvid den bråkiga killen som senare diagnostiserades med grov ADHD. (Jag lyckades förövrigt lugna ned honom och få honom att räkna matte, vilket min lärare belönade med att sätta mig bredvid honom permanent.)
Okej, i högstadiet fick jag ibland höra att jag var ett ”uppslagsverk” och det sades inte alltid med kärlek. Det var då alltid någon av de ärketypiskt /tuffa tjejerna/ som sade det. De killar som snusade, bråkade och var högljudda verkade oftast skämmas och titta ned i bänken när de inte kunde svara på lärarens frågor. Tjejerna bemötte lärarens frågor med en blick som bäst kan beskrivas som bitchig.
Idag, i förhållandevis vuxen ålder, är det jag som sköter 80% av alla grupparbeten, jag som alltid är uppe och lagar frukost innan flickvänner, jag som plockar och påtar så att det alltid är rent och ordnat. Jag som ofta ursäktar andras klumpigheter, slöheter, slackerismer. Jag förstår att du antagligen inte försöker uttrycka det så, men jag kan inte hjälpa att efter att ha läst din text skulle du stämpla mig som ”feminin” eller ”kvinnlig” helt enkelt för att jag inte är en slacker som brer över mina misslyckanden med solglasögon och osäkert extroverta leenden.
Jag sitter på kammaren och våndas, hoppas att ingen skall fråga om den där uppsatsen, om det där projektet, om ditt och datt. När någon frågar förklarar jag ursäktande: tidsbrist, trötthet, det här och det där kom upp, så tyvärr, alltså, jag vill ju verkligen göra klart, men inte just nu, det går inte, ska börja snart, faktiskt… och så vidare.
Så nej. Jag känner inte igen mig i din beskrivning av killar. Varken då eller nu. Inte heller känner jag igen mig i din beskrivning av tjejer. Varken då eller nu. Av någon anledning känner jag att Pernillas kommentar uttryckte min spontana reaktion när jag läste texten: Gud vad sexistiskt. Jag har manliga såväl som kvinnliga vänner som passar perfekt på mallen av slackerkonstnären. Jag avundas deras förmåga att våga bygga på det de har, att presentera halvfärdigt, att inte föregripa andras reaktioner genom att inte visa upp något än då.
Min reaktion på konstnären du beskrev hade antagligen varit likartad med din, ett undertryckt skratt över pretentioner. Men av någon anledning hade jag antagligen förnekat den reaktionen, eller i alla fall inte uttryckt den i ett brett forum. Delvis tycker jag att du tar dig en alldeles för stor frihet i att genom ett besök hos en (ung?) utställare extrapolera, dissekera och i slutändan be honom att sluta göra uttryck för det han känner. Om han på fullaste allvar visade upp sina misstag tycker jag att han är mer modig än han är slacker. Och då är jag en avundsjuk snarare än en fnissande åskådare.
Slutligen, det sista stycket förvirrar mig. Hela texten har det känts som om du skrivit ”killar borde vara lika ambitiösa som oss duktiga tjejer”, men du avslutar med att säga att felande och misslyckande borde ses som något allmänmänskligt.
Tycker att det Linn skrev om att problemet snarare kan ligga i att (vissa) män har fått självförtroendet att visa upp misslyckanden är mer träffande. Men på din text låter det som om de borde veta hut och skämmas som vi andra.
Alltså: din beskrivning av kvinnligt och manligt beteende känner jag inte igen mig i och känner mig dessutom nästan förolämpad av. Jag uppfattar också din text som en ambition att trycka ned (”hipster”-)konstnärer som tror att de kan komma här och komma utan att ha lidit i skolan av egna krav på perfektion. Förhoppningsvis missförstår jag.
Skatan ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 15:36
Det var ett av de bästa inläggen som jag läst på mycket, mycket länge … och ett av de sannaste. Och mest angelängna. Jjag har bland annat två barnbarn, duktiga ambitiösa flickor som just nu sitter i den sits som du en gång satt i i skolan. Den ena på mellanstadiet där hon placeras bland bråkstakarna (pojkar) för att lugna och vara stötdämpare, den äldsta på högstadiet där hon har fullt sjå med att vara cool och inne och samtidigt vara en MVG-tjej i så gott som alla ämnen. Båda har alltså fullt sjå med att ”tona ner sig”.
Man får kalla det sexistiskt … hur mycket som helst (ovan) men … det är faktiskt så verkligheten ser ut … än i dag. År 2010.
Sanna Samuelsson ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 16:24
Bra text!!! Tänker på det här med den ”sköna snubben” som du nämner någonstans mitt i. Är inte det just en av de viktigaste delarna av den sköna snubben? Den får göra bort sig, och kan också just vara skön, och rolig… Jag väntar fortfarande på att den sköna bruden ska dyka upp… Alltså de finns ju, men som ideal.
Manu ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 17:48
Jag vet inte om det är för att jag är trött efter en arbetsdag, men det här kändes lite gnälligt på nåt sätt. … Visst kvinnor är säkert överrepresenterade i kategorin människor som har svårt att hantera sina misslyckanden. Men det lär ju finnas en ansenlig mängd män där också. Och jag tror det finns mer konstruktiva sätt att problematisera kvinnors misslyckandekomplex än att skriva ner en ung konstnär med gott självförtroende.
Malin ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 21:03
Elin Grelsson, du är så jävvla bra! Bara fortsätter träffa huvudet på spiken, gång efter gång. Love it.
Hälsa är mer än en siffra ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 22:06
[...] Elin Grelsson skriver om konstnärsmän och duktiga flickor. [...]
Emmy ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 23:12
Hej Elin! Jag såg dig på kägelbanan och blev jätteglad! Ditt upplägg var oerhört underhållande och relevant. Jag går hem och rannsakar mig själv, men bär även med mig ännu lite varm systerskap i hjärtat efter ikväll. Tillsammans är vi starka!
Bella ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 23:17
Usch, det där med låg- och mellanstadiet bävar jag inför som blivande lärare. Man inser vilken makt man har och detta påverkar eleverna… Läs gärna: http://bellastyckotank.blogg.se/2010/march/de-osynliga-flickorna.html
Teodor ⁄⁄ 8 mars, 2010 @ 23:18
Amen i den strikt religiösa betydelsen. Riktigt välskrivet.
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 9 mars, 2010 @ 09:24
Vad lustigt, med tanke på ämnet, men jag läste igår kväll Åsa Sandells ”Bakom garden” på pocket där hon tar upp det här med duktig flicka-syndromet, att inte synas för mycket, rädslan för att lyckas etc.
Kalle P ⁄⁄ 9 mars, 2010 @ 09:53
Ah – utmärkt! (Hoppades på att du skulle ha tid att skriva ihop något på temat.)
Jag såg tweetet samtidigt som jag läste Slavoj Zizeks First as tragedy, then as farce, närmare bestämt i den första delen där han i vanlig ordning kör lite ideologikritik. I denna del går han igenom hur vi idag förväntar oss att våra (manliga) ledare/makthavare skall göra felsteg – och att vi inte utkräver ansvar. Vi spelar liksom med i spelet kring makt/demokrati – låtsas som om det är viktigt att exempelvis presidentämbetet är ett uttryck för demokratin som inte skall slarvas med – men accepterar/begär i praktiken makthavarnas felande. Vi ser alltså hur ”humaniseringen” av makten (”det är mänskligt att fela”) börjat skapa en ny ideologisk konfiguration.
Ett exempel är Berlusconi:
”The figure of Berlusconi as a ‘human, all too human’ leader is crucial here… What makes B so interesting as a political phenomenenon is the fact that he, as the most powerful politician in his country, acts more and more shamelessly: he not only ignores or neutralises any legal investigation into the criminal activity that has allegedly supported his private life, he also systematically undermines the basic dignity associated with being the head of state. …
The wager of B’s indecent vulgarities is, of course, that the people will identify with him insofar as he embodies or enacts the mythical image of the average Italian: ‘I am one of you, a little bit corrupt, in trouble with the law, I fall out with my wife because I am attracted to other women…’ … Even if B is a clown without dignity, we should therefore not laugh at him too much – perhaps, by doing so, we are already playing his game. …
… Perhaps the old Marx brothers quip, ‘this man looks like a corrupt idiot and acts like one, but this should not deceive you – he is a corrupt idiot’, here stumbles upon its limits: while B is what he appears to be, this appearance nonetheless remains deceptive.”
Johnny ⁄⁄ 9 mars, 2010 @ 19:44
Vad är detta för jävla dravel? Ett totalt kaos av feministiska känslor och tankar fullproppat med genusdravel och kvinnligt offersnack, fullständigt obegripligt för en man. Har ni brudar helt spårat ur, det finns inte en man som står ut med det där snacket längre än ett engångsligg. Vad är det du vill säga egentligen?
klas ⁄⁄ 10 mars, 2010 @ 09:31
Hej Elin, det du skrivit är rasistiskt dravel.
Gustav ⁄⁄ 10 mars, 2010 @ 10:44
Jag förstår inte anklagelserna om sexism. Nog för att jag har en del invändningar också, men det är väl uppenbart att Elin inte menar att män nödvändigtvis misslyckas mer utan har ett annat förhållningssätt till misslyckande. Precis som kvinnor motsvarande frossas i att vara den duktigare.
Till Anders specifikt vill jag säga att jag delar din erfarenhet (grundskolan igenom åtminstone), men vi är ju annorlunda för att vi är nerd guys. Klart vi är duktiga. Vi var undantaget inom gruppen män som undantaget slackers/osmarta bland gruppen kvinnor. Däremot är du den enda jag hört som berättar att du satts mellan strulkillar, och det har inte hänt mig heller.
Till Johnny specifikt vill jag säga att du knappast lär få så mycket som ett engångsligg av någon som nått insikten ovan.
Johnny ⁄⁄ 10 mars, 2010 @ 11:52
Till Gustav:
Vad är det för insikt du syftar på? Är det ”insikten” eller snarare den oansvariga beskyllningen, att det är mäns fel att kvinnor misslyckas i livet du syftar på?
Så länge kvinnor ser sig som offer för något utanför dem själva ex den manliga ”könsmaktsstrukturen”, ”patriarkatet”, ”manliga strukturer” eller vad du vill så kommer de alltid att lyckas sämre än män som tar ett individuellt ansvar för sina misslyckande och själva väljer att göra något åt sina problem och misslyckanden.
Genusideologin och feminizmen är bara simpel könsrasism som gör kvinnor till svaga offer för omständigheter utan för dem själva och förhindrar individuellt ansvar och framgång. Därför är genusbrudar puckade som tror på feminizmen och insiktslöst beskyller män för sina problem och misslyckanden i stället för att ta individuellt ansvar för sina egna liv och framgång.
Vilken man vill ha sex med en kvinna som ser sig som ett offer för män?
Anders ⁄⁄ 10 mars, 2010 @ 13:28
Gustav: Min erfarenhet handlar inte bara om hur _jag_ har behandlats, betett mig och så vidare utan även hur jag har upplevt mina klasser/klasskamraters sociala spel och dynamik. Men att olika människor har olika erfarenheter är ju föga förvånansvärt, inte bara för att olika saker faktiskt händer utan för att vi också har olika glasögon att se med. Vi måste såklart tillåtas generalisera utifrån våra upplevelser, vilket här görs, men det bör också finnas en moderation i hur man applicerar och/eller uttrycker dessa generaliseringar.
Det jag i huvudsak reagerade på gällande texten var inte att den målade med bred pensel utan att den gjorde det med vad jag uppfattar som ett allmänfeministiskt patos. Samtidigt fick en oskyldig konstnärsstudent ta emot slag som i ärlighetens namn han knappast förtjänar. Speciellt inte på en publik blogg med (vad jag antar är) hundratals läsare. Ett problem som jag anser vara i huvudsak strukturellt närmas här på ett nästan individuellt plan: jävla hipsterkonstnär som tror att han är något med sina fancy misslyckanden. Jag förstår att konstnären i fråga mest var en trigger (”gestaltade … en … genusproblematik”), men likväl känns det texten igenom som om Elin vill hålla honom ansvarig för att vara en såndär jävla snubbe som vågar stå för sina misslyckanden och att han därigenom förstärker en norm – normen som säger att killar får vara charmiga misslyckanden medan tjejer helst skall vara charmiga lyckanden.
Det här är en norm som jag tror kan finnas till viss del, och jag tycker att den kan vara både intressant och viktig att diskutera. Men jag tycker alltså att texten gör det på tvivelaktiga grunder. Som jag hintade om i min förra kommentar tycker jag inte att konstnären i fråga gör något fel. Men jag uppfattar Elins text som om hon tycker att han gör det, att han gestaltar en typisk ”slackerkille som accepteras av samhället” och att han bör göra någonting åt det.
Jag tycker själv, och antog innan den här texten att även Elin gjorde det, att problemet har föga att göra med att vissa personers fallenhet för slackerism. Är det ett missförstånd från min sida?
Anders ⁄⁄ 10 mars, 2010 @ 13:36
Förtydligande:
”… män som spelar fel, ritar fult, missar en ton, glömmer tider, lyckas inte sälja en enda biljett till deras performance, spelning eller whatever. Men de ber fanimej aldrig om ursäkt. De verkar överhuvudtaget inte fundera över om det här verkligen var en så genomtänkt idé eller vara förmögna att ge sig själv sund självkritik. De är ju härliga snubbar, vafan. Ibland misslyckas man, ibland är publiken dumma i huvudet och fattar inte deras konstform, ibland blir de utsatta för jantelagen, inte vet jag. Men det där med att fela är liksom inte så mycket att bry sig om …”
Jag förstår inte vad i det här som är så problematiskt. Snarare önskar jag att jag och många andra kunde känna så oftare. Självkritik är såklart något positivt och nödvändigt, men överdriven sådan är förödande.
”Det är inte bara helt okej för en man att fela, det är förväntat av honom.”
Det är i den här _normen_ och dess motsats (att kvinnor förväntas vara duktiga) som problemet ligger. Det är vad jag tycker bör diskuteras, vad folk bör rannsaka sig själv över: precis som att konstnärskillen borde fråga sig varför han ställer ut sina misslyckanden borde den duktiga tjejen fråga sig varför hon har ett sådant stort behov av att vara duktig. Och även externa parter (som om det nu skulle finnas) bör fråga sig varför det är så. Men jag tycker _inte_ att för att konstnären i fråga ställer sig frågor om varför han tillåts(?) att misslyckas av sig själv och andra skall höja sina krav eller känna sig driven till att idka mer självkritik mer än för de rent konstnärliga kvaliteter det kan frambringa (men detta är dock en fråga på en högst personlig och estetisk nivå).
Till viss del känns det som om texten drivs av en ilska avundsjuka gällande dessa jävla snubbar som kan misslyckas utan att må dåligt. Jag menar att ilskan bara är rättfärdigad när den riktas mot det system som gör att killar lättare kan känna så medan tjejer har svårare för det, inte mot att killar faktiskt känner så.
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 10 mars, 2010 @ 18:25
Johnny.
Jenny Jewert om bitterfittor, strukturer och individens ansvar.
http://www.dn.se/ledare/kolumner/uppfostra-sonerna-1.1055105
Gustav ⁄⁄ 11 mars, 2010 @ 11:05
Mm jag är med på att konstnären inte gör nåt fel i sig, jag ser honom mer som konstnär än som man, och att jag har sjukt svårt med konsthippies jag med gäller ju tjejer också (som jag ofta tycker beter sig rätt likt männen till skillnad mot beskrivningen här).
Däremot räknade jag väl med viss känslokoppling som man inte måste ta som ett specifikt argument. Så uppfattar jag ofta elin och tror att jag skriver själv en del: måla nån slags bild och sen analysera bilden utan att just det exemplet ska vara det stora beviset eller stora problemet personifierat. x fick mig att tänka på y, kopplingen är något perforerad och luddig. Jag kan förstås se varför det kan bli provocerande.
Gustav ⁄⁄ 11 mars, 2010 @ 11:08
Johnny:
”Vilken man vill ha sex med en kvinna som ser sig som ett offer för män?” Ehm det är typ formulär 1A i exempelvis raggningskulturers beskrivning av av ”kvinnor egentligen vill ha” att hanteras med dominans och sålunda ganska talande för vad åtminstone de männen själva är ute efter.
Insikten hade inget att göra med mäns fel. Kvinnor och män lika mycket ansvariga OCH oansvariga för sina beteenden och det här är ett duktighetskomplex från kvinnor lika väl som det är slarvutrymme för män. Ingen har sagt att kvinnor är duktiga genom en pistol mot huvudet som en slarvig man håller i.
PS ⁄⁄ 12 mars, 2010 @ 00:24
Re: Anders, känner igen mig dina erfarenheter och uppskattar din outtröttliga ambitionsnivå. Men inse att det är slöseri med tid.
Så släpp det – Hon kan inte ge dig rätt. Du vara ”kille” (No blacks.. du vet).
Agnes ⁄⁄ 12 mars, 2010 @ 13:10
Jag hade toppbetyg, jag var inte tyst och blyg, jag behövde aldrig hjälpa någon kille. Jag är slacker i jämförelse med nuvarande pojkvän, och streber i jämförelse med den förre. Jag tycks inte existera i den världsuppfattning som målas upp, men jag tror inte att jag är ett fantastiskt undantag heller.
Men min personliga berättelse är inte samma sak som metaberättelsen, och placeras svårligen in i en teori om könsmakt. Och jag tror det är ett feministiskt misstag att anta att det alltid går. Vilka är de självsäkra konstnärskillarna ur ett annat perspektiv än könsmaktordningen? Var är intersektionaliteten?
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 12 mars, 2010 @ 15:22
Leve Das Intersektionalismus!
Elin I. ⁄⁄ 12 mars, 2010 @ 17:04
När flyttade Aftonbladets kommentarfält hit till bloggen, och varför? o.O
Lövet ⁄⁄ 15 mars, 2010 @ 10:00
Skönt i alla fall att argumentationen är så precis och fri från generaliseringar…
…tur också att det bara är åt ett håll könsmaktsordningen verkar – dvs tjejer förminskas alltid när de betraktas som ”blyga och ordningssamma” och pojkar lyfts alltid fram när de betraktas som ”slacker, stökiga och bråkiga”.
…otur att pojkarna är så slappa att de slutar i missbruk och självmord, medan tjejerna ”hetsas till allt högre prestationer och känner alltmer psykisk press i skolan”.
Jodå – det är härligt med mångsidig debatt – jättehärligt!
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 15 mars, 2010 @ 10:49
En sån hemskt förminskande kommentar av Elin I. Härskarteknik!?
grapas ⁄⁄ 16 mars, 2010 @ 10:42
Det vore tacksamt om du i alla fall undantagsvis kunde lämna skolgårdens infantila ”killarna och tjejerna”-diskussioner. Du är en vuxen människa. Bete dig därefter.
Elin ⁄⁄ 16 mars, 2010 @ 10:52
grapas: det vore tacksamt om du och dina gelikar i alla fall undantagsvis kunde lämna mitt kommentarsfält med era infantila kommentarer när ni inte ens fattar vad jag skriver eller försöker säga och inte är intresserade av att göra annat än att spy galla över mig. du är eventuellt också en vuxen människa (?). bete dig därefter, åtminstone här eller hitta ett annat forum att kräkas i. det finns en hel del.
Frida ⁄⁄ 17 mars, 2010 @ 16:41
Håller helt med dig, Elin. Grejen är väl (vilket du också skriver, om jag tolkar dig rätt) inte är att det fel att misslyckas eller att vara nöjd med sig själv trots misslyckanden, utan att män, trots halvdana insatser, höjs till skyarna/befordras/belönas medan kvinnor måste överprestera för att nå lika långt. Hur många kvinliga Håkan Hellström har vi t.ex. (då tänker jag främst på sångrösten, skriver texter gör han med bravur)? Jag är absolut ett stort fan av Hellström, men önskar att även tjejer skulle uppfostras och uppmuntras att satsa på saker trots att de inte behärskar dem perfekt.
Angående alla kommentarer om det förkastliga i dylika generaliseringar så är väl en diskussion om genus och samhällsstrukturer omöjlig utan ett visst mått av generalisering? Det finns så klart alltid undantag, och alla är vi individer, men om majoriteten i en viss grupp beter sig/behandlas på ett visst sätt måste det ju vara möjligt att dra slutsater utifrån det.
Sara ⁄⁄ 17 mars, 2010 @ 17:23
Om det stör dig så mycket, varför sa du inte ifrån när du var på utställningen? Du får väl syna hans bluff om du tror att du har kött på benen!
Och plats är inget man får, det tar man. Även om man riskerar att bli nedtryckt av andra kvinnor (!), vilket är min erfarenhet.
Agnes ⁄⁄ 17 mars, 2010 @ 18:41
Frida: Visst måste man generalisera ibland, men vem avgör vad ”majoriteten” ägnar sig åt? Min erfarenhet säger emot Elins, och det tycks jag inte vara ensam om, lika lite som hon är ensam om sina uppfattningar. Ingen av oss har några kvantitativa studier till stöd för våra teser här. Låt erfarenheterna samexistera istället för att kväva de som inte passar in i struktursynen.
Johanna ⁄⁄ 19 mars, 2010 @ 22:58
På min arbetsplats är jag den med högst utbildning (dubbla universitetsexamina), kommer i tid, tar på mig nya uppdrag, har idéer om att utveckla verksamheten och gör på det hela taget ett riktigt bra jobb. På samma arbetsplats jobbar en kille i samma ålder som jag, en SLACKER som gärna kliar sig i skrevet, petar näsan, slingrar sig undan minsta lilla uppdrag, utför en minimal arbetsinsats samt saknar utbildning utöver gymnasieexamen (som dessutom är inom fel område jämfört med vad han jobbar med).
Grabben har fast anställning.
Det har inte jag.
Hade jag slackat och betett mig på det sätt som han gör hade jag åkt ut med huvudet före.
Det enda som händer är att folk skakar på huvudet medlidsamt, ler lite och säger ”ja, den där XXX”… Tror jag blir tokig. Vad gör jag för fel?
Det var visst någon här ovanför som nämnde könsrasism – hmpf, säger jag bara!
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 20 mars, 2010 @ 08:52
Men säg det till chefen, Johanna! Fråga chefen varför du inte har fast anställning. Fråga om chefen anser att du är en tillgång och bidrar med något. Och utan att för den skull riskera att bli stämplad som konspirerande häxa, kan du sluta hålla slackern under armarna, om du nu gör det genom att t ex ta på dig mer jobb än han gör. Säg att du bara har en hjärna och två armar som alla andra. Att ditt dygn inte är längre än någon annans.
Sök alltid efter alternativa anställningar. Droppa ditt namn hos andra arbetsgivare.
Christina ⁄⁄ 22 mars, 2010 @ 08:58
Det är inte ett onintressant inlägg du har skrivit, men jag tycker att du har generaliserat väldigt grovt i dina slutsatser om genus. Bara för att du inte tillåter dig själv att misslyckas och var ett blygt mvg-barn betyder inte att din relation till män kan översättas i generella slutsatser om de två könen.
Du måste dessutom ta hänsyn till att det ibland är mer socialt accepterat för tjejer att fela och misslyckas utan att bli lika hårt dömda. En medioker uppsats av mvg-flickan skulle troligen bli högre värderad än en sådan av bråkstaken. Som ensam tjej på en IT-avdelning har jag dessutom upplevt att mina prestationer värderas högre än andra mäns. När män misslyckas menar vi att de borde skämmas. Som du ser så leder ju mäns misslyckanden ibland till att kvinnor till och med skriver hojtande inlägg om att misslyckande = manlighet. Är det kanske så att vi (både män och kvinnor) fäster större vikt vid deras prestationer?
Christina ⁄⁄ 22 mars, 2010 @ 09:01
Fortsättning på den ovanstående frågeställningen:
Är det kanske så att vi (både män och kvinnor) fäster större vikt vid deras prestationer?
Är det kanske också så, att det är därför som kvinnor ibland känner sig osynliggjorda, trots att de är hur begåvade som helst?
Björn ⁄⁄ 23 mars, 2010 @ 22:15
Det är en fälla för killar att deras misslyckanden blir applåderade.
Då tror de att det är så man kan tar sig fram, men det håller sällan i längden. När man gått ut högskolan måste man plötsligt börja jobba hårt, och det kan bli en kalldusch.
Tweets that mention Det är manligt att fela av Elin Grelsson -- Topsy.com ⁄⁄ 20 september, 2010 @ 11:48
[...] This post was mentioned on Twitter by calixte, Karl Palmås. Karl Palmås said: fann lite fördjupning apropå föregående tweet – http://bit.ly/90ldrb #populism #zizek [...]