om du blir förbannad på att behöva leva upp till en amnlig blick som du förutsätter bara tittar efter underdåniga tjejer med stora tuttar, hur vettigt är det då att utan vidare stoppa in alla män (ja, utom de få härliga killar just du råkar känna i media) i en schablon av överåriga losers med för många Morrisseysinglar hemma, otvättat hår och ingen flickvän?

Jag bara undrar.

Eller, jag säger som Peter Curman som för 30 år sedan totade ihop en röda-bönor-diktsamling under namnet Lotta Strömberg och skickade in den till ett större förlag. Den antogs direkt, men när han sedan i tv avslöjade att den inte skrivits av en kvinna blev reaktionen djupt förlägen och refusering. Trots att den deklarerade:

Jag är en medveten tjejtjej
som uppvaktar män med karateslag!
Fast hellre leker jag
med min syster.

Mer stylat feministiskt kunde det inte bli då (mera om den samlingen och ett antal av dikterna kan man läsa i Lyrikvännen nr 1-2/1980 – finns på bibliotek; när den skrevs var kvinnolyrik enligt formulär 1A det mest apheta som fanns hos förlagen, lika hett som deckare idag, allt som passade in i vågen gavs ut)