Rösterna som inte hörs

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3

16 thoughts on “Rösterna som inte hörs”

  1. Håller helt med om att fler alternativa levnadssätt i denna röstlösa massa behöver belysas!

    Där finns inte bara de heltidsarbetande undersköterskorna, utan också de mer anspråkslösa och icke framgångshungriga konstnärer/kulturarbetare som skapar stort värde för samhället “trots att” de de tidvis lever på bidrag. Där finns de viktiga föreningsmänniskorna som lever billigt och jobbar lite vid sidan av för att kunna engagera sig i saker de brinner för.

    Men den nuvarande blåslampspolitiken driver dessa personer in den där dikotomin, framgång-utsatthet. Den röstlösa massan blir mindre och mindre. De som tidigare förlitade sig på mer generösa bidragssystem för att ha möjlighet att bidra till samhället på sitt sätt, ges nu två alternativ. Antingen satsa på framgång, vilket kan lyckas, men troligtvis misslyckas, vilket kanske leder till sjukdom och utsatthet. Eller så tvingas de söka sig direkt till utsattheten och sjukdomen när du inte förmår hitta ett svar på frågan “vad är det för fel på mig som inte vill vara framgångsrik?”

  2. En väl hårddragen dikotomi skulle jag säga. Det finns otroligt många exempel på konstnärer och författare som kilar in sig i hela spektrat emellan de ytterligheter du beskriver. Låt mig ta ett exempel: I fredags var jag på Tempofestivalens konstfilmsprogram och nästan alla filmer jag såg där trotsar din beskrivning. T.ex. Maud Nycanders dokumentär om den Lettiske fotografen Inta Ruka som är internationellt framgångsrik och samtidigt sedan många år är städerska på den svenska ambassaden i Riga. Ett otroligt fint porträtt där det vissa skulle betrakta som misär beskrivs med mycket värme och kärlek. Cecilia Parsbergs A heart from jenin som på ett liknande sätt skildrar en fredsskapande historia med en hjärtdonation i centrum från Israel/Västbanken samt Stefan Constantinescus lågmält humoristiska skildring av den Rumänska utvecklingen från 70-talet och framåt utifrån den Rumänska “folkbilen” Dacia.
    Kulturdebatten är redan oerhört polariserad på ett politiskt plan. Tittar man efter vad som faktiskt görs så kan man hitta många exempel på verk som inte alls passar in i den dikotomi som du ställer upp i artikeln.

  3. “Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen”

    Jag har aldrig hört talas om att det skulle finnas en kreativ klass. Jag antar att det är ett egenpåhittat begrepp och jag skulle vilja veta lite hur du resonerar kring detta.

    Anses det finare att syssla med ett kulturyrke än något annat?
    Är kulturarbetare nöjdare med sina jobb än andra?
    Finns det inte andra jobb än de traditionellt kulturella, som kan räknas som kreativa?
    Finns dessa bekymmer överhuvudtaget hos några andra än kulturarbetarna och medieeliten själva?.

    Som jag ser det består kulturvärlden, precis som i övriga samhället av en liten överklass (typ förlagscheferna) som har produktionsmedlen, och en stor under/arbetarklass som är kulturarbetarna och inte har någon makt alls. Det är konstigt att ingen ägnar sig åt att analysera denna motsättning istället för att tala om en “kulturell klass”.

  4. Björn: Den kreativa klassen är ett vedertaget begrepp, myntat av forskaren Richard Florida. Han har skrivit flera böcker på ämnet, läs gärna dem.

  5. Lite märklig beskrivning av vänsterns synsätt på arbetarklassen tycker jag. En äkta socialistisk vänster menar inte på arbetaren som offer som ska få det lite bättre genom höga skatter och större offentlig sektor, utan talar om yrkesstolthet och betonar det viktiga – att arbetaren ofta saknar makt över sitt arbete och att frukten tas från detta arbete av kapitalisten och den ständiga faran att bli utbytt och arbetslös. Inte att det är synd om folk som ‘tvingas bli elektriker, dom vill ju egentligen bli framgångsrika konstärer’, men att elektrikern berövats sin stolthet, i brist på bättre ord.

  6. Björn, Elin
    Just nu förmedlar många debattörer gärna bilden av en homogen “kulturelit” aka “kreativ klass” som alla går åt samma håll och har samma ideal vilket naturligtvis blir väldigt förenklat. Speciellt märkligt blir det att påstå att “Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5 jobben och tillhör den kreativa klassen” eftersom horder av kulturarbetare försörjer sig på just 9-5 jobb. Viktigt är också att Florida menar att den kreativa klassen utgör 30% av den amerikanska arbetsföra befolkningen varav kulturvärlden bara är en liten del. Så det finns många 9-5 jobb i hela den kreativa klassens sektorer också.

  7. Det finns många i den “kreativa klassen” som inte är troende kulturvänster. Begreppet känns ärligt talat en smula för framkrystat (tänkte skriva klumpigt), konstruerat i syfte att passa klass-semantik dvs ett steg tillbaka till mall-tänkandet.

  8. Väldigt tankeväckande inlägg, även kommentarerna. Rent spontant (jag är gammal, inte pensionär, inte arbetslös men lönearbetar inte) håller jag med om “helheten” i Elins inlägg. Det finns många många lönearbetare, jag var en av dem, som inte strävade efter ett annat liv än det jag hade, kunde uttrycka mig kreativt som amatör och kände mig inte motarbetad, missförstådd eller utnyttjad. Jag var nöjd med min plast i världen … den var en plats i solen förstås jämfört med många andra … men hade också vänner som inte var lika lyckligt lottade som jag men ändå “nöjda”med sina liv. Och det får/bör man ju inte vara. Nöjd. Åtminstone inte under valår. Det behövs många mer berättelser om “verklighetens folk” även om också jag tar avstånd från den termen och den kategoriseringen.

  9. @moarity En intressant sak med begreppet kreativ klass är väl just att det rör sig på tvärs i det politiska systemet. Här hittar vi ju journalister (som Elin själv), spelmakare, reklamare, webbdesigners m.fl yrkesgrupper. Man skulle med andra ord också kunna fråga sig varför inte dessa grupper (snarare än bara författare och konstnärer) berättar andra historier än de gör. För det ligger något i att den kreativa klassen tenderar att producera innehåll för sina likar.

  10. Ett intressant spår där, Jon. Skulle kunna skriva långt här (men har dels för lite tid, och är nog aningens för mycket retsticka för takrymden här)

  11. Bis später, Moarity. Tills vidare drömmer jag om att Dice snart kommer ut med “People of Reality: Call of Duty”

  12. Ingår till exempel ingenjörer i begreppet “den kreativa klassen”? Att konstruera tekniska system av större eller mindre slag är också kreativt, menar jag, men brukar inte räknas in i “kultursektorn” av någon anledning.

  13. AndersH: Eftersom jag försörjer mig på att designa systemlösningar men målar tavlor och ritar serier på fritiden kan jag jämföra de två.

    Jag tycker att systemdesign många gånger kan vara minst lika kreativt som konstnärligt skapande. Alltså man får samma “flow-känsla” av det. Men jag tror inte att människor i gemen, som inte har erfarenhet av bägge världar ser systemutveckling som något kreativt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>