Den brittiske språkfilosofen J.L. Austin utvecklade i början av 1900-talet talaktsteorin. Det mest kända exemplet ur teorin är Austins myntande av så kallade performativa yttranden. Han pekade här på de yttranden som också innebär att man utför en handling.
De äkta performativerna, menar Austin, är dem som är knutna till institutionaliserade situationer. Prästen yttrande om att förklara er man och hustru och domarens uttalande av en dom är exempel på äkta performativer. Själva yttrandet har en institutionaliserad makt att förändra individuella situationer.
Just nu pågår två parallella debatter i Sverige som båda rör sig om begrepp. Den första handlar om hoten mot konstnären Lars Vilks, där flertalet debattörer har menat att samhället generellt, och muslimer speciellt, måste ”ta avstånd” från de som hotar yttrandefriheten. Innebörden i begreppet är vagt, men har blivit alltmer vanligt i debattklimatet.
Den andra debatten rör begreppet erkännande. Riksdagen har röstat igenom att erkänna Turkiets övergrepp mot armenier i början av 1900-talet som ”folkmord”. En debatt kring såväl konsekvenser, huruvida riksdagen har rätt att bedöma sanningar och om ett ord som folkmord kan användas när det inte fanns på den tiden, pågår just nu.
Vad är det egentligen som efterfrågas i avstånds- och erkännandebegreppen? Både avståndstagandet och erkännandet fyller egentligen ingenting mer än en semantisk funktion. Likväl tillhör åtminstone erkännandet en institutionell makt, där uttalandet får praktiska konsekvenser i form av bland annat förändrade relationer med Turkiet, och därigenom bör ses som ett performativt yttrande. Även avståndstagandet är en form av performativ sats, som också det syftar till att förändra politiska relationer.
Utvidgningen av performativa yttranden i den institutionella makten och den ökade semantiska rollen i politiken är möjligen ett tecken i tiden. Den begreppsliga innebörden verkar ofta vara överordnad den praktiska, där debatten är viktigare än praktiska handlingar. ”Vi lovar”, uttalas det i valsammanhang och borde, på samma sätt som erkännandet, vara performativa yttranden. Men vallöften åtföljs sällan av handling och dessa uttalanden stannar ofta på en yttrandenivå.
Även postmodernistiska tankeströmningar om språkets politiska och funktionella makt har bidragit till utvecklingen. Språkets maktfunktion blir allt tydligare, i allt ifrån diskursanalyser som påvisar våra generella sätt att tala om saker till vilka yttranden som kan räknas som kränkande för individen.
Att den språkliga makten skärskådas och dekonstrueras är eftersträvansvärt, men innebär paradoxalt nog också att den språkliga makten förstärks. Ju större roll vi tillskriver begrepps funktion, desto mer använder sig också makten av dem. Risken finns att vi hamnar i ett samhälle där det åberopas avståndstagande och erkännande stup i kvarten, utan att någon verklig handling sker.
Krönika publicerad i VK Kultur 17/3
Skribent, kritiker, författare och föreläsare. Skrivit/skriver för bland annat Göteborgs-Posten Kultur, Aftonbladet, Expressen Kultur, Arena, Neo, Bang, ETC, Fria Tidningar och Kyrkans Tidning.
Hörts i bland annat Kvällspasset, Brunchrapporten, Morgonpasset Helg, Sjuhärad direkt och P3 Kultur.
Skatan ⁄⁄ 17 mars, 2010 @ 10:46
Det är det som är det värsta idag … och kanske alla dagar tidigare. De tomma ordens makt.
Tack för ett krävande men mycket intressant inlägg.
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 17 mars, 2010 @ 11:02
Men där är vi ju redan sedan länge. Politik bedrivs väl oftast med ord som i slutändan inte efterlevs i praktiken!? Politik handlar så mycket om att med ord vinna makten över tolkningar och beskrivningar av verkligheten. Att vinna problemformuleringsinitiativet och vinna stöd för sina lösningar.
Men hur skulle en analys av Reepalu-debatten utifrån ett performativt perspektiv se ut? Den debatten upplevde jag som en kakofoni av krav på avståndstaganden och fördömanden som utgick ifrån den vanliga strategin att tillskriva en motpart vissa ståndpunkter eller förvränga det sagda, för att sedan kritisera dem. (Som om det hade behövts i den debatten) Kan man kalla demonisering som en performativ akt? Projicering?
Inte oviktigt i sammanhanget är att regeringen hintat att de inte ska följa riksdagens beslut.
Kim ⁄⁄ 17 mars, 2010 @ 15:18
Austin. Inte Austen.
Elin ⁄⁄ 17 mars, 2010 @ 16:09
ÅNGESTEN. Austin, inte Austen, ska det såklart vara. Synd att jag inte dubbelkollade innan krönikan gick iväg. Fan.
Malinka ⁄⁄ 17 mars, 2010 @ 17:26
Tröst från (iofs något dammig) lingvist: Jag reagerade inte på AustEn, tänkte bara ”Aha, som Jane”.
Thomas ⁄⁄ 17 mars, 2010 @ 17:57
När vi ändå är inne på korrigeringar: I den förra krönikan står det upprepade gånger ”kitch”, när den rätta stavningen är kitsch. Den är också i övrigt belamrad med språkfel. (”Det är en fysisk funktion, i likhet med mitt könsorgan, som jag varken är intresserad av att upphöja eller skämmas över.” Men ett könsorgan har en funktion, det är inte en funktion.)
Jag vill inte vara gnällig, jag undrar bara varför, om man nu saluför sig som bl. a. språkgranskare, inte skriver litet noggrannare.
Trevligt att se någon hänvisa till Austin, annars — bra krönika tycker jag, om än något för snäll.
Thomas ⁄⁄ 17 mars, 2010 @ 17:58
Sorry — inlägget menade jag förstås, inte ”krönikan”.
Elin ⁄⁄ 17 mars, 2010 @ 22:00
Thomas – jag saluför mig inte som det, däremot har jag en examen i ämnet. Snarare inriktad på sociolingvistik förvisso. Och jag korrläser aldrig mina blogginlägg, så de blir felstavade och det blir felsyftningar med mera lite här och var. Så länge poängen går fram struntar jag i vilket, jag har jobb att göra också.
Rasmus ⁄⁄ 18 mars, 2010 @ 12:01
Du skriver att ”vallöften åtföljs sällan av handling”. Det stämmer inte riktigt, tvärtom visar forskningen, inom bland annat ECPR:s Comparative Manifestos Project, att partierna i överraskande hög grad förverkligar det som de går till val på.
Lars ⁄⁄ 18 mars, 2010 @ 12:20
Vad är poängen som ska gå fram anser du då?
Rädda Sverige,nu! ⁄⁄ 18 mars, 2010 @ 21:53
[...] De tomma ordens makt av Elin Grelsson [...]
Daniel Brockman ⁄⁄ 19 mars, 2010 @ 01:23
Riktigt intressant inlägg. (Lite väl gnälliga kommentarer?)
Att göra ett performativt yttrande, är det ungefär som att göra mål i Wittgensteins språkspel? Bara en del av spelet liksom, men en väldigt viktig händelse som får konsekvenser i världen runt om kring.
Myran ⁄⁄ 19 mars, 2010 @ 20:25
Det här med språkfel och syftningsfel ska väl sitta i ryggmärgen hos någon som arbetar med ”KORREKTUR OCH SPRÅKGRANSKNING”, du förväntas kanske
att ligga på en språklig nivå där andra fel än typ slarvig kommatering är ett stort no-no. Mer så?
Språk är din GREJ, liksom.
Dålig reklam för ditt varumärke.
Uno Hansson ⁄⁄ 31 mars, 2010 @ 00:44
OT
Daniel, visserligen har bara skummat lite av Wittgensteins språkspel, även om det trots detta gett mig en aha-upplevelse av att det som han därmed uppmärksammar är ett fenomen som jag mycket länge har sökt och som äntligen har uppmärksammats och beskrivits av någon.
Jag uppfattar då att Wittgenstein anser att varje enskilt utfall av varje enskilt språkspel, är mer eller mindre beroende av var, när, hur, varför och inte minst av vilka som deltar och vilka som förr eller senare berörs.