Vi måste våga ta debatten om kramliberalerna

I min vänsterungdom kramades vi aldrig. Vi skämtade sällan. Vi hade nästan ingen kroppskontakt. Mitt gymnasiegäng led snarare av en fobisk misstänksamhet mot att, som vänner, ha fysisk kontakt. På Ung Vänster-lokalen var det inte mycket bättre. Humorn utsträckte sig till trashtalk-skämt om ungmoderaterna som gick i skolkorridoren i kostym och portfölj, samt ett och annat häcklande skämt om nyliberaler. Någon slags kroppskontakt var utesluten. Till skillnad från syndikalisterna, där alla de snygga som spelade i band hade engagerat sig, var vi heller varken särskilt coola eller snygga. De flesta i Ung Vänster var fula commiekids som ratade stil och attraktionskraft till förmån för att hata kapitalismen iklädd Socialist-hoodtröja i för stor storlek och glömma bort att tvätta håret. Åh, vad jag önskade att jag var syndikalist så jag fick hångla lite mer, men så var dessvärre inte fallet.

Min bekantskapskrets i Göteborg består i stort sett uteslutande av människor med någon slags vänsterorientering. Från ekovänster och syndikalister till vänsterpartister och en och annan ljum vänsterliberal, som jag. Jag har förvisso rätt mycket kroppskontakt med somliga av dem och det finns inga människor jag har så roligt med och skrattar så mycket med, men det är alltid en konsekvens av en lång lära- känna-varandra-period, där det tar tid innan vi självklart börjar hejkramas, säga att vi älskar varandra och drar internskämt.

Det var alltså mot denna bakgrund som jag för första gången mötte liberaler. Då menar jag inte mötte som i ledarartiklar och böcker, utan livs levande liberaler. Det var något av en chock. I den värld av de liberaler som jag har lärt känna finns inget utrymme för lära-känna-varandra. Inte heller att vänta in och se vilken nivå andra människor ligger på gällande kroppskontakt, humor eller närhet. Kramliberalerna anfaller utan att fråga och där står du försvarslös inför kindpussar, shots, kränkt-skämt och personhype.
De älskar att ta plats och bryr sig inte om sociala koder, möjligen för att de gärna umgås i grupp där alla är lika obrydda och skrikiga som dem själva. Eller för att alla former av nedtoning och känna in läget skulle kunna vara ett uttryck för den svenska lagomheten och jante-lagen och är det något som kramliberaler hatar så är det lagomhet och jante. Det är bara att gilla läget och låta sig överösas av kindpussar, bjudsprit, offerkofte-skämt och stories om gruppsex på någon inofficiell liberalträff med karaoke och shots och låtsas som att man inte chockeras av dem.

Men för att förbereda den läsare som ännu inte stiftat närmare bekantskap med en kramliberal har jag utkristalliserat några fundamentala drag i deras persona, som en hjälp på traven:
1. Kramliberalen älskar kroppskontakt.
Det säger ju sig självt och hörs på namnet. Kramliberalen skakar sällan hand. Istället kastar de sig över dig, likt en uppspelt Golden Retriver, och kramar om dig. Finns du på Twitter, och har skrivit någon text som kan närma sig liberal, är risken stor att kramen blir lång och ackompanjeras av en och annan kindpuss. Det här är alltså bara hälsningsriten. Finns det alkohol med i bilden är risken stor att du, innan kvällen är slut, kommer att ha blivit smekt på låret, pillad i håret, upphånglad och erbjuden gruppsex. Kramliberaler älskar människor, särskilt om de är snygga och har ett medianamn, och eftersom merparten av dem är mer eller mindre polygama älskar de även att försöka ligga med dig. Möjligen kan de numera ha en monogam relation alternativt ha en läggning som gör er inkompatibla. Då nöjer de sig med lite smek och teaserflirtande.
2. Kramliberalen är “frispråkig”.
Som tidigare angett bryr sig kramliberalen inte särskilt mycket om sociala koder och uppförandenormer. Kramliberalen ska synas och höras, ner med jante för nu tar jag en GT till och pratar om statens förtryckande makt! Efter lite mer alkohol är kramliberalen mindre intresserad av samhället och mer intresserad av att sjunga 90-talshits och prata om sitt sexliv, men huvudsaken är att det inte är anpassat till någon uppförandenorm överhuvudtaget. Eftersom kramliberalen gärna färdas i flock är detta sällan något problem, då alla beter sig likadant.
3. Kramliberalen älskar att hypa andra kramliberaler.
Minns ni högstadiet när tjejgänget ständigt skulle gruppkramas och kalla varandra bästis? Ungefär så fungerar även kramliberalerna. Ord som “bästa” och “finaste” flyger omkring i luften och i Twitterfeeden, man “älskar varandra” för minsta välriktade skämt mot Beatrice Ask och man har “underbara dejter” med varandra i tid och otid. När du första gången blir kallad “finaste” av en kramliberal kan det kännas både chockerande och obekvämt, men med tiden vänjer du dig vid att det är ett adjektiv som omfattar de flesta som någon gång sjungit karaoke i Almedalen eller skämtat om översittarpolitik.
4. Kramliberalen är “rå men hjärtligt”.
Detta riktar sig mot alla, inklusive kramliberalen själv. Självdistans och distans till det mesta utgör en viktig del av kramliberalens persona. Allt som skulle kunna tas på allvar skämtar kramliberalen effektivt bort. Försöker man ta in en gnutta allvar, såsom strukturella hinder, i diskussionen finns det en överhängande risk att kramliberalen skämtsamt distanserar sig med begrepp som “offerkofta” och “vadå, är du kränkt eller?”.
5. Kramliberalen är härlig.
Det här är det viktigaste i kramliberalens karaktär. Kramliberalen uppfattar både sig själv och andra gelikar som “härliga”. De uppfattas också av andra på det sättet. Deras översociala, flirtiga sätt att bemöta människor, ständiga skämt och konsten att frispråkigt bjuda på sig själv utgör vad som kan sammanfattas i begreppet “härlig”. Ständigt glada och tjoande driver de runt från krog till krog med ett champagneglas i handen och det enda mörka molnet på deras himmel utgörs av för tidiga stängningar, på grund av förtryckarstaten i Sverige. Livet är en fest, säger den härliga kramliberalen. Det är väl själva fan att gråsossar och vänstertjurare inte kan se det, utan fortsätta tjata om kollektivt ansvar och strukturella hinder.

Sådana är de, kramliberalerna. En betydande del av den svenska mediasfären och numera min bekantskapskrets. Precis som den glada Golden Retrivern som aldrig slutar hoppa och skälla är de stundtals tröttsamma, men sedan lägger de huvudet på sned och gläfser om gratissprit och kallar dig “finaste” och då smälter du likt förbannat. Man älskar ju dem ändå, de små liven.

50 thoughts on “Vi måste våga ta debatten om kramliberalerna”

  1. Ja, vad hemskt det är, när man ser personen komma stegande och man känner att NU, nu kommer jag få min personliga sfär besudlad och kränkt och det finns inget jag kan göra, för backar jag och säger “nej tack, jag tar i hand” framstår jag som en torr böckling. Och – ja just det – ohärlig.

  2. Det känns spontant som att det måste vara en väldigt liten och inavlad klick, men det säger jag säkert mest för att jag personligen inte känner igen typen alls. De jag träffar som stämmer in på kram-biten pratar sällan politik.

    Däremot var ung vänster vs ungsyndikalisterna väldigt spot on. Själv gick jag med i SUF men blev utmobbad, det säger väl allt :)

  3. Det var en av de roligaste beskrivningar av liberaler som jag läst på länge, och kramliberaler låter mycket roligare än batongliberaler.

    Dock undrar jag var de gömmer sig; nu har jag varit medlem i FP i 10 år och kramliberalerna lyser med sin frånvaro. Jag måste helt enkelt umgås med fel sorts liberaler.

  4. “Åh, vad jag önskade att jag var syndikalist så jag fick hångla lite mer, men så var dessvärre inte fallet.”
    Det är aldrig försent vettu!

  5. Du har träffar något viktigt här. Pionjärerna och ung vänster är på många sätt en ateistisk söndagsskola där alla är syndare som skall hålla nere och tillbaka alla syndiga tankar och impulser. Detta asketiska liv har sin charm men kan också upplevas som repressivt. Varje fråga skall underordnas de viktigare större frågorna. Syndikalister är mer som ateistiska katoliker här, man menar väl men håller inte tillbaka hela tiden. De tillåter sig att falla ibland.

  6. Mitt motta är “livet är en fest, och du är bjuden.” Tror dock inte jag skulle beskrivas som en kramliberal ;)

  7. Jag känner mig oerhört träffad. Huruvida det ligger någon ironi i texten avstår jag från att bedömma, just nu är jag för glad och härlig (^_^)

  8. Du kanske borde ha hängt lite med snyggingarna i RF istället… Du kommer att bemötas av en vägg av antifamisstänksamhet och bered dig på att folk presenterar sig med något obskyrt nickname, det kan dröja månader innan du får reda på folks riktiga namn. Men när den misstänksamma fasaden är raserad (förslagsvis genom att du backar någon i ett krogslagsmål) och du är välkommen i familjen så är det kärlek på alla längder och bredder som gäller. RF är snygga, har bra knark och ligger gärna med varandra.

  9. Haha! Jag tänkte först att “vad är det här för generaliserande blaj” men några rader ner slog det mig att jag faktiskt känner flera kramliberaler! Och du träffar mitt i prick på deras karaktärsdrag! Måste tillägga att vissa av dem inte ens pratar så mycket politik, de är solklart liberala men det märks mest i deras offensiva entrepenörssnack och gnäll om Staten. Föresten – ALLA självstjälpscoacher måste väl räknas in i den här kategorin?

  10. JAAA!!! Jag som trodde jag var frostliberal, har så förbannat svårt för “härlighet”, men jag kanske är kramliberal ändå. Kan man vara kramliberal light?

  11. Och helt plötsligt känns det som att jag måste omvärdera min självbild lite granna. Jag betraktar, och har alltid betraktat, mig som vänster men insåg nu att tre och en halv av de ovanstående punkterna mycket väl skulle kunna handla om mig. Det känns lite jobbigt, vill inte uppfattas som liberal ju

  12. LOL! Jag älskar att kramas, dricka champagne och kallar en massa folk för finaste, men jag lovar, jag är inte polygam och har aldrig skämtat om Bea Ask. Men åååhhh…. välkomnade jag inte dig i Skövde med att galoppera fram, krama dig och utbrista “Finaste Elin har kommit!!” =)

  13. KarinLV: Haha, jag tänkte inte på det i ditt fall. Du stegade ändå fram med ett prästerligt lugn. Inte så mycket hoppa och galoppera inte.

  14. Jag håller inte alltid med dig i allt men här fick du in en fullträff! Jag log igenkännande genom hela texten. Även om flera av mina kramliberaler klassar sig själva som vänster.

  15. Jag tycker det är så komiskt att läsa denna bloggen för du tar aldrig ställning i någon fråga egentligen utan du bara snuddar vid aktuella ämnen. T ex i ovanstående ämne så vill du att man ska ta debbaten om “kramliberala” men du skriver ju inte själv vad du tycker. Den här bloggen är lika kontroversiell som en dammsugarmanual.

  16. Ovanstående får mig att tänka på två saker:

    1) LUF:s sång om liberal sexualitet (“Jag har visioner / om sex med miljoner / glöm bort din monomani / [nånting nånting] polygami … ” etc.)

    2) Lovebombing i sekter.

  17. Sen jag gick med i Syndikalistiska Ungdomsförbundet så har mina hångel och hångelchanser ökat med 100% varje år. Det är sjukt värt!

  18. Jag tänker på Göran Greider.

    Men så blir ju alla kommisar en dag liberaler.

  19. Ingrid: Rubriken var ironisk och syftade till alla gånger som man ska “ta debatten” i politiken. Om du aldrig förstår mina inlägg och kommer med konstiga kommentarer är det kanske du som ska sluta läsa den här bloggen.

  20. Vi i SUF är så snygga och coola! Sjukt roligt, men lite sorgligt att jag inser att jag tydligen är ganska lik en kramliberal…

  21. Elin: Vadå konstiga kommentarer? Det jag skrev är ju sant. Visa ett exempel i denna bloggen (alla inlägg) där du pressenterar en tydlig ståndpunkt eller åsikt och där inte inlägget kan tolkas lite hur som helst.

  22. Inte särskilt träffande alls i min mening. I min umgängeskrets finns betydligt fler kram- och champagnevänster som slänger sig med “finaste” och “älsklig” och jobbar med media. Själv är jag en utpräglat okramig liberal, som en oinvigd säkert lätt misstar för vänster. Men så funkar det ju med stereotyper. De är bara sanna så länge man inte förstår att se nyanserna.

  23. Krastavac, och när du hånglat färdigt så blir du moderat eller folkpartist.

    Var det någon som var på Popvänstern på Pet Sounds Bar när de pratade om vänstern och muslimerna? Snacket på deltagarnas bloggar om vad som sades och inte sades är både skrämmande och fascinerade om hur vuxna intellektuella giganter kan ha så olika beskrivningar av vad som sades på ett möte. Olika analyser av vad som sades är ok. Men olika uppfattningar om VAD som sades? Nej, jag tycker inte det om deltagarna inte är sandlådebarn. Men sådan intellektuell elit är allt hopp ute och fullt förståeligt att SD vinner mark.

  24. Jo, att doktrinära liberaler gärna går in i rollen som ohämmade sociala djur som vräker sig, tar plats och snackar upp sig själva och sina kompisar är ju uppenbart om man läser en del liberala bloggar och ledarsidor. Och till den attityden hör också att person (vara med eller hålla på/mot rätt person) numera är viktigare än princip, viktigare än argument. Johan Ingerö är ett paradexempel på den saken, även om han gått från att vara liberal till en ohämmad neo-con. Men samtidigt – det är det märkliga – är de här människorna totalt intoleranta så fort man kommer utanför sfären av deras liberala övertygelser och försöker debattera med dem. Då låter det bara “ey, du sitter ju fast i kommunismen!!” eler “tittar du bara på TV2?” – Inga kan vara så kollektivt jantemässiga som ett gäng unga liberaler som upplever att de blivit kollektivt kränkta.

    Om man som jag menar att diskussioner om politik bör vara tesdrivna och problemfokuserade snaare än personhajpande så är det där mest bara sociopatiskt.

  25. sjukt konstit inskott som någon spambot kastade in i min replik: det ska naturligtvis stå “kommer utanför sf_ren av deras liberala övertygelser” (byter ut en bokstav för att inte ev provocera fram s/p/amma bot igen).

    Kramliberalernas dans har förresten hjälpts fram av det alltmer urvattnade mediaklimatet men det visste ni redan.

  26. Magnus: Som en SR-drillad moderator säger jag att din kommentar om Johan Ingerö får stå för dig. Och mitt inlägg var skrivet med kärlek. Jag har en del politiska beröringspunkter med kramliberalerna. Ibland inte alls. Men mest av allt har jag roligt med dem och har blivit en roligare människa sedan jag lärde känna dem.

  27. Elin, när jag nämnde Ingerö var det jsut som exempel på en debattstil som kör mer på personliga egenskaper, personlig favoritism, karisma och så än på argument som skullle fungera oberoende av vilken person det handlar om. Han är inte unik, bara tydligare än de allra flesta med att han gärna mäter med dubbla måttstockar, bestämmer vad som är tätt att tycka utifrån vilken person det är-. Exempel: Hilllary Clinton visade under hela primärvalssäsongen 2008 enligt JI (se hans blogg) att hon var en skränig och oförskämt anspråksfull brud som inte begrep att hpon hade förlorat kampen om nomineringen, inte visste när det var dags att gå hem. Deyt han beskrev och berättade på det sättet hade han kallat fighting spiit om det gällt en manlig republikansk politiker, men nu gällde det en kvinnlig demokrat och då fanns det ingen gräns för förolämpningarna. Det är när man hanterar sina kort på det sätet som det blir tydligt att de är helt uppbundna till *vem* man snackar om, vem som är kompis med vem, vem som har rätt stril, har en schysst slimmad skivsamling osv. Men i princip kunde jag lika gärna valt Liza Marklund, Federley eller Viggo Cavlindg som exempel, de är lika blinda för vikten av att ge något slags konsekventa argument och låta folk förhålla sig till det man säger. Vilket inte utesluter att de säkert kan vara trevliga som personer.

  28. Fniss! Oh så skoj, oh så bra, och den lilla igenkännelsen där med! =D

    (Väldigt bra blogg i övrigt, förresten!)

  29. HAHA. Hoppsan, denna text var som att göra ett test inför valet i höst. Jag kunde pricka av mig på det mesta som du beskrev. Nu vet jag ju hur jag ska rösta!!! Jag är ju en kramliberal, inte alls vänsterorienterad eller miljöpartist som jag röstat tidigare.
    Mycket träffsäker och rolig text Elin!

  30. Border det verkligen heta “kramliberal”? Mer passande vore väl benämningen “kladdliberal” eller “tafsliberal”?

  31. En av de första jag minns som skyltade med de attityder och det snack du är inne på – och som inte var kändis då, som celebritet har man ju en hel del av utrymmet för det där gratis om man vill – var en ung Carl M Sundevall, i en artikel i Aftonbladet Puls runt 2002 om den demokratiska, varmt välkomnande Stureplanskulturen. Att ordna att groggbord och ladda karaokemaskinen är både billigare och mer ärlig livsglädje än att vara kreddig indienörd med massa Gene-singlar i hyllan, berättade han (som om detta var de enda alternativen). “Att stå med naken överkropp och sjunga Forever Young för sina kompisar är en gest av total ärlighet, varför ska man se ner på det?”.

    Det var innan man hade startat tidningen Stureplan men det var rimligen i den texten jag först hörde om bratskulturen, där nån beskrev denna nya ras av ekensplayboys som en helt ny subkultur. Och guivetvis låtsades han inte en sekund om att det handlade om “the leisured classes”. Hela idén med att sälja in mäklarbord och champagnesprut på det sättet var att ge intryck av att vem som helst kunde vara med, dvs om du inte är med beror det på att du är en tråkig indienörd eller ett socialfall, typ.

  32. Haha, kul. Tycker begreppet är bra, om än jag, pga min erfarenhet, inte lägger ngt av hångel o sex i det. Den sortens kramliberaler är nog rätt sällsynta, i vart fall inom fp. Å andra sidan är det lite 68-känsla i det hela. Men det räckte väl bara ca 10 år.
    Skrev en snutt om detta på min blogg (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/04/kramliberalism.html) men utgick från att det var en mera politiks dimension.

    Är inget fel i kroppskontakt, men de som är kramliberaler i politisk mening är nog rätt monogama. Och kanske inte riktigt så utåtagerande enl dina pkter 3 och 4 heller.

    Nå, jag har inte märkt ngt av detta “fullständiga kramande” i andra politiska grupperingar heller… verkar rätt trist både till höger och vänster även om spriten spec hos moderaterna kan luckra upp det hela.

    Men som sagt, det var en kul beskrivning. Och skulle gärna se en lite mera politisk vinkling av kramliberalismen – och bevare oss för batongliberalerna. De är ju inte ens liberala.

  33. Fast det absolut roligaste med artikeln var nog ändå att det första stycket innehållande seriösiteten på ung-vänstertiden även är någonting som letat sig in i flera av kommentarerna, som om de letar sig hit för att bekräfta din text även om detta.

  34. Tja, det här känns ju typiskt mig, förutom att jag inte har lagt mig till med “finaste” och liknande ord. Jag säger väl samma sak förvisso, men med andra uttryck =) Det är härligt att vara kramliberal, vi har nästan alltid roligt och trevligt ^_^

  35. Åååå vad jag känner igen dom! Stureplansfjantar eller muf-bimbos brukar jag iofs kalla dem. Men politik kan de inget om, men de vill gärna tro det själva. Mufare måste ju vara de politiskt aktiva ungdomarna som vet allra minst om politik öht… blä
    Men jag är kramig och härlig trots att jag är arg miljöfeminist och ingen glamourhora. Jag kramar alla och passar på att viska lite om överkonsumtion samtidigt! :D

  36. Tänker också på unga moderatpolitikers Storåkers-producerade sajter där det står “Heja Alef!” eller “Heja Filip!”. Med utropstecken. Och ljusblå bakgrund. Jag menar, är det för femåringar eller? Fatta att vi har riksdagsledamöter som har hemsidor där det står “Heja”… Har dom digital fiskdamm också?

  37. Carl: Det skulle stått “Heil!” istället, men det kanske det gör om några år. Själv har jag tröttnat på den här sortens härliga personer som kommer tre fyra i bredd omslingrade eller slutna i en klunga, mitt på blanka eftermiddan, och tror att de äger hela trottoaren (eller som stannar precis när de kommit inanför tåg- eller bussdörrarna för att de inte kan låta bliiii att kramas, hala upp mobilerna och snacka, trots att det är tjugo till som ska in, ni känner igen typen) så numera händer det att jag trycker armbågen eller väskan i sidan på dem och fräser “Hep!” Ur vägen, moskoviter, om ni inte kan läsa flödet av människor runt omkring er. De blir mäkta förvånade minsann.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>