Den ofarliga kvinnliga sexismen

På busshållsplatser och affischpelare runt om i stan hänger reklam för årets upplaga av Ladies Night. Ett citat ur en recension i Dagens Nyheter; ”vad kvinnor vill ha”, och bilder på de medverkande männen. Bara någon vecka tidigare har jag åkt tåg och lyssnat i flera timmar på två medelålders kvinnor som pratar om män.
– Ja, jag förstår inte varför kvinnor skiljer sig i den här åldern. Ska hålla på och jaga något annat.
– Nä, när man äntligen har lyckats uppfostra karln så att han blir som man vill är det väl ingen mening att gå, svarar den andra innan de båda utbrister i den sortens höhö-skratt som vanligtvis brukar känneteckna grabbgängs flåshumor. På Facebook skriver en bekant att han återigen har blivit tafsad på rumpa och penis på en fest och undrar om han ”ska känna sig glad eller sur”. Samma kväll sitter en rad kvinnliga skribenter och diskuterar öppet i Twitters offentliga forum vilken politisk tillhörighet som har de snyggaste männen.

Jag arbetade i ett flertal år på en kvinnligt dominerad arbetsplats. Vid något tillfälle pratade jag om arbetsklimatet med några av det fåtal manliga kollegor som jag hade. Vad de upplevt på jobbet var någonting som jag helt hade missat. De berättade om att varje dag få massutskick i internmailen, från någon av de kvinnliga kollegorna. Mailen innehöll vanligen skämt om mäns dåliga simultankapacitet, bristande förmågor inom diverse områden (gärna kvinnligt dominerade såsom hemarbete eller shopping) eller så var det helt enkelt pinup-bilder på avklädda, muskulösa män. Mina manliga kollegor fick också finna sig i att dagligen höra oss prata om andra män som kom in på arbetsplatsen. En besökare, kaffeautomatsreparatören, revisorn… alla skulle de rankas, poängsättas och fnissas över. Även i fikarummet dominerades samtalen av objektifierande av manliga kändisar alternativt klagomål över mäns värdelöshet. Mina manliga kollegor satt tysta.

Jag frågade dem om de aldrig funderat över att gå till chefen eller ta upp samtalsklimatet på något personalmöte. De svarade nej. ”Du fattar inte”, sa en av dem, ”sånt kan man inte göra som kille. Man ska liksom tåla det. Sexuella trakasserier av män, finns det ens?”.

När jag själv tog upp det med chefen någon månad senare svarade hon att arbetsplatsen hade ett ”rått, men hjärtlig” samtalsklimat. ”Passar det inte kan du ju alltid söka jobb i hamnen”, svarade hon, ”där är det definitivt värre.” Sedan var mötet slut.
Hamnen är en manligt dominerad arbetsplats. Det min chef gjorde var samma sak som samhället gör: Ställer den manliga sexismen mot den kvinnliga och betecknar den förstnämnda som värre. Som kille ska man tåla lite, som min kollega sa. Som kille ska man helst uppskatta att bli tafsad på, enligt en mansroll där män alltid är redo och villiga.

En annan variant av att prata bort den kvinnliga sexismen är att tala om någon slags hämnd. När jag reagerar över samtalet på Twitter svarar en man att ”efter alla år som vi män objektifierat er kvinnor är det väl inte mer än rätt”.

Jag är inte per definition emot objektifiering i alla lägen. Men någonting måste ha gått snett när män förväntas tåla det som en kvinna skulle kunna anmäla som sexuella trakasserier. Det kan inte stå rätt till när män håller tyst på en arbetsplats där de dagligen känner sig kränkta utifrån sitt kön eller där det inte är mer än rätt att kvinnor får höhöskratta och objektifiera. Ladies Night och rätten att tafsa är i varje fall inte min revolution.

Krönika publicerad i ETC 23/4

34 thoughts on “Den ofarliga kvinnliga sexismen”

  1. Efter att ha sett vad de få killarna på mina arbetsplatser gjorde jag i skolan intervjuer med ett gäng vårdarbetande män. Det visade sig att nästan alla blivit sexuellt trakasserade i någon mån. Jag vet att det likaså förekommer på kvinnligt dominerade arbetsplatser inom universitetet. Det tycks således vara mycket vanligt.

    Angående Twitter-diskussionen, som jag startade med att hävda att vänstermän precis som när jag var 15 är snyggare än andra med sina smala ben, kulturängslighet och popskor, så tycker jag det blir skevt när du, som ofta skriver om hur män och kvinnor som kollektiv har det och agerar, ska positionera dig gentemot generaliseringar överlag. Alla gör det i någon mån, och det är inte samma sak att säga att man föredrar bystiga blondiner eller vänstermän med kulturlugg som att tafsa på någon som inte vill. Jag ser ingen anledning att rasa, eftersom det handlar om godtyckliga preferenser och inte att tillskriva grupper några objektiva värden.

    I övrigt skriver Tanja Suhinina lysande:
    http://ablativ.blogspot.com/2010/04/ingen-vinner.html

  2. Det är svårt med ironi. Visst är meningen att man ska läta könen byta plats i din text (om den är allvartligt menad skulle man få sätta milshöga frågetecken för en hel del du har srivit tidigare) men tyvärr går det greppet inte hela vägen hem.

  3. Jag tycker att kopplingen mellan sexistisk jargong på arbetsplats och twitterdiskussionen är väldigt långsökt. Annars håller jag med.

  4. Om man ställde de två mot varandra och kom fram till att de är lika, hur skulle din reaktion vara då? Att manlig och kvinnlig sexism är lika bra eller lika dålig? När är objektifiering okej och när är den inte? Om den sker i det dolda, när ingen annan hör, tar skada eller tar åt sig av den? Trivs inte heller riktigt med att dela upp det i kvinnlig och manlig sexism – sexism och objektifiering är samma oavsett, eller? Och jag är genuint nyfiken.
    Funderar på frågorna dagligen då just det faktum att feminismen ofta går överstyr, som när det ska vara okej för män att tåla lite för kvinnor har ju fått stå ut med det så länge, skadar jämställdhetsönskan mer än det gör nytta. Men samtidigt är generaliseringar som Agnes talar om en naturlig och nödvändig förenkling som kommer sig av att omvärlden är för komplex och språket för begränsande. Och objektifiering i tal om en generell grupp skiljer sig väl precis som Agnes säger ganska mkt från att fysiskt antasta någon?

  5. Det blir något av en försåtlig kedja av insinuerad skuld, tycker jag, från den harmlösa generaliseringen av vänstermän som vackra till faktiska fall av rena trakasserier i form av andras händer på ens kropp. Det kanske inte är så det ska läsas, men för mig grumlar det andra poänger.

  6. Visst finns sexism i båda lägren. Och visst är båda uttrycken dåliga. Men som maktförhållandet ser ut just nu är skadeverkningarna (oftast) värre när sexismen kommer från män. Vilket uttrycks tydligt av killen du skriver om, som inte visste om han skulle känna sig glad eller sur över att ha blivit tafsad på. Detta är nog representativt för män, medan en tjej utan ambivalens skulle känna sig sur och förmodligen kränkt.

  7. Angående twitterdiskussionen reagerade inte jag alls, MEN, det hade möjligen varit så att jag gjort det om det var män pratandes om kvinnor. Åtminstone tror jag definitivt att det vore stor risk att nån annan reagerat. Så den konversationens roll här blir främst att peka ut hur man inte ens behöver reflektera över snack om män, medan det omvända är en fin linje att ha koll på.

  8. Manu: Eller så förväntas tjejen ta på sig rollen som snyftigt offer medan killen förväntas ta på sig rollen som tålig rörmokare. Tror att förväntningarna på den utsatte beroende på dess kön spelar mer roll än den utsattes könstillhörighet i sig.

    Eller du kanske menar att tjejer är snyftiga offer av naturen samtidigt som killar är mer det stoiska?

  9. Gustav: Nu handlade twitterdiskussionen inte alls bara om män, dock om utseendegeneraliseringar. Ingen alls reagerade på snacket om högerkvinnor, förutom Blogge Bloggelito (som för övrigt är mycket tydlig med sin preferens för kineser). Kanske beror det på att det främst var kvinnor som diskuterade, och när tjejer diskuterar andra tjejer så är spelreglerna uppenbarligen helt andra. Sexismen tycks kopplas till heteronormen, som om femmebrudar och fjollbögar lever i ett annat samhälle. Eller så beror det på att högern är mer tillåtet och tacksamt att skoja om. Jämför “kramliberaler”.

  10. Måste bara säga att jag tycker allt du skriver är så galet bra! Hittade hit genom dina texter om kent för bara någon vecka sedan och fastnade direkt. Inte ofta man hittar något bara sådär, men tänkte bara berätta det =) Grymt!

  11. Intressant i sak men helt på tvärs med bilden du återkommande förmedlar av dig själv. Som den flåsiga, knullskämtande pojkkvinnan som skrockar och orerar över kåtslag på vackra män. Tycker inte nödvändigtvis att den sortens skämtande är sexistisk. Men att utifrån den förmedlade bilden av sig själv lyfta twitter-diskussionen som sexistisk blir bara exempel på klassisk projektion eller bara lite vanlig sten i glashus.

  12. Anders,

    “Eller så förväntas tjejen ta på sig rollen som snyftigt offer…”
    Visst, det är det Elins text säger, och jag ifrågasätter inte att dessa förväntningar finns.

    “Eller du kanske menar att tjejer är snyftiga offer av naturen samtidigt som killar är mer det stoiska?”
    Nej.

    Osäker på vad du vill säga. Min poäng är att det kan vara en skillnad kränkning och kränkning, om det handlar om två grupper där den ena är mer utsatt än den andra, men du tycker inte det är så?

  13. Lite kort om exemplifierandet med Twitterdiskussionen bara:
    För det första ville jag inte att det skulle bli en vi&dom-text, dvs när jag lönearbetade på en arbetsplats såg det ut si och så. Det är en väldigt farlig fallgrop. Att det här snacket förekom på Twitter var ett bra exempel på att det finns överallt. Jag försöker på inget sätt jämställa det pratet med tafsningar eller sexuella trakasserier, det är gradskillnader och stora sådana, men att driva en tes genom olika exempel behöver väl inte betyda att alla måste vara av samma grad heller?
    Diskussionen om kvinnors utseende missade jag och kanske läste jag inte igenom tillräckligt noga, men det påfallande för mig var att det var offentliga personer som uttalade sig i ett offentligt forum. Jag antar att min gräns går där.
    Och angående de “amendurå” som inkommit: A. Jag skiljer på generalisering och objektifiering. Att använda generalisering för att uttrycka en politisk poäng är exempelvis oundvikligt, även om det innebär att man buntar ihop folk utifrån vissa preferenser. B. Ja, jag är både flåsig, knullskämtande och pojkkvinna och jag förstår inte vad det har med den här specifika saken att göra.
    Och även om jag själv hade varit med i den här diskussionen, vilket inte är otänkbart (åh alla Twitterdiskussioner som jag dras in i för jämnan) – hade jag inte kunnat kritisera den då? Jag är ju självkritisk gällande arbetsplatsen, där jag inte fattade att mina manliga kollegor tog illa upp när vi höhöade i fikarummet. Kan inte samma självkritik gälla här? Jag har både generaliserat och objektifierat, innebär det att jag inte har rätt att uttala mig om det? Jag har svårt för sten i glashus, det gör det svårt att vara självreflexiv.
    Däremot

  14. Elin, nej, argument om att kasta sten i glashus och att låtsas döma ut en hållning som man själv ofta bröstas sig me verkar kanske irrelevanta ifdall man ändå utgår från ‘vafan, det är krönikor vi snackar om, en krönika ska vara hårt och tjoigt skruvad och den har en livslängd på max två veckor’. Om man förväntar sig att folk ska hålla fast vid sina analyser och sina ståndpunkter litet längre än tre dar blir det ju en anna femma. Span of attention, eller zapp-debatter – mycket praktiskt när twitter blivit ett viktigt debattformat.

    Män som andas om att de blir utsatta för tjejigt skitsnack eller för grova generaliserimngar typ män-är-djur eller män-kan-ju-inte-tänka med-annat än-pitten brukar bli beskrivna som ufon av självutnämnda feminister. Det finns någr stycken exempel här på bloggen också. Det känns liksom inte trovärdigt att du försöker ta upp den frågan, “se männens vinkel” och låtsas att den inte har med de två, tre läger som finns i debatten att göra utan bara med nestaka dåliugt pålästa eller klyschiga tjejer.

    Patrik Svensson på Sydsvenskan skrev nyligen att byter man ståndpunkt offentligt i en tung fråga ska man åtminstone erkänna att man gör detta och förklara varför, inte bara byta fotbollslag en dag. Det var nog för mycket vuxenpoäng för de flesta feministiska bloggare (många andra bloggare också), men det är klassisk diskussionsetik.

  15. Vem har pratat om enstaka dåligt pålästa och klyschiga tjejer? Alla som nämns i texten, från fd kollegor till twittervänner, är oerhört pålästa, intelligenta och analyserande människor som jag beundrar mycket. Jag har inte bytt ståndpunkt, men däremot blir jag trött på det utmålas som ett könskrig av människor som du, som nu verkar tro att jag står på männens sida. Jag ser inte männens vinkel, jag ser en mänsklig vinkel. Vilket jag försöker göra i alla texter. Det är för fan inte samma sak att diskutera en könsmaktsordning och kolla på Ladies Night.

  16. Elin: Nej typ. poängen var just att jag _inte_ trodde att du verkligen erkände några förlöpningar från dig själv eller andra i gänget av könsmaktsordnings-/Bang/FI-feminister i olika åldrar. Annars finns det ju en del att dikutera. Därför tog jag inte heller texten på något större allvar; jag trodde fakjtiskt den var ett försök till satir där man väntades byta ut “män” mot 2kvinnor” alltefersom man läste. Skrev det i min första replik. Du känns inte vid något av allt det där annat än som att det ¨r synd att somliga ord yttrats i hastigt mod av anonyma personer, du beskriver inte den dramaturgi och en nischning av frågorna det faktiskt ofta handlar om – och som håller uppe hela den här popfeminitiska diskursen..

    Och din beskriving av hur somliga stackars män ser på det, hur de blir stuckna av höh-höiga kvinnliga arbetskompiusar, dejtingkrönikörer och tyckare är ungefär somn bär Johannes Forssberg och hans kompisr i sitt pophögermanifest fpå Expressen debatt sommaren 2006) skrev “Vi var vänsterkids 1999 – alla var det” (då var han typ 18) och fortsatte ungefär,. det var eftersom commies hade bättre fester och mera sprit, och vi hade läst att John Pilger skulle koma til,s atn coh de var fräclkt at hat Bush.. — alltså ett förytligande av hela frågan, hela fältet, genom att man låtsas tala för några so man aldrig har haft speciellt att göra med och därför inte kan göra sig till talesman för. Positionering.

    Att några feministpolare diskuterar vilka politiska partrier eller riktningar som har snyggast killar är ju en baggis i sammanhanget – fast tänk efter, hur hade reaktionen blivit om det varit några välkända mediamän som haft samtal i Bon om i vilka partier det finns ärtigast brudar? Det verkliga problmet är när män riutinmässigt misstänkliggörs oavsett vad de säger, vilka de är, avvisas med att “du veeet inte för du är inte tjej” eller klumpas ihop med Larry Flynt och Hannibal Lecter. DET är omvänd sexism, och den är tabu att tala om för de flesta svenska mediefeminister, för dig också.. Att det sen målas upp hur män överlag är pittstinna hösäckar utan mer än en tanke i hivudet åt gången, målas upp som förtryckande paschor oavsett var de bor eller jobbar, det är ju business as usual. Om en kvinnlig skribent nu närmar sig det ämnet, vill reflektera kritiskt över det och pekar på antimanlig sexism och ohederlig objektifiering – och hon samtidigt själv har slängt liknande generaliseringar överallt, då brukar det i vanliga debatter anses att man kanske inte längre står för det man tidigare sagt. och att man kan ha något att förklara. Inget förhör, men du förväntas ta upp frågan varför du tyckte så själv och varför du inte längre hyser desa åsikter. Men okay, det förutsätter kanske en hållning som är litet mer genomtänkt, och där man väljer ämnen och vinklar att skriva om utifrån vilka övertygelser och erfarnehter mna har, inte bara tillfälliga knorrar och krokar från vad som är inne. Ställer man det här inlägget mot ett antal tidigare texter och kommentarer här på bloggen verkar det ju schizofrent, men om du menar att det i sista hand är männen som råkade ut för det där hö-höandet och utropen att de var förbannade patriarker även om de gick på a-kassa: är de kickade stålarbetarna i “The Full Monty” förtryckare i kraft av sitt kön, typ? den frågan ställs aldrig i Sverige – att det var de som var oupplysta så klarnar ju en del. Och allt förblir som förr.

  17. Tycker självkritik är oerhört nyttigt, vettigt och något som jag själv uppskattar just twitter och sådana här kommentarstrådar för väldigt mycket. Möjligheten att få utbyta tankar, funderingar och testa idéer på en öppen och ifrågasättande publik är underbart.

  18. Tack Elin. Jag ställer mig på din sida tror jag ;) dvs på mänsklighetens snarare än något kön.

  19. Jag ställer mig på sidan att två fel blir inte = ett rätt. Varför kan inte Elin se att fler gör fel. Måste hon helgonförklara vissa grupper för att kunna förkasta andra beteenden?

    Jag ställer mig på individens sida, aldrig gruppens. Det tror jag att fler är kapabla att göra även om man ibland diskuterar, för lätthetens skull, om grupper.

  20. vad gla´jag blir att Elin vaknat och kännt doften av kaffe.

    Kvinnors kuksnack är inte på minsta sätt annorlunda än mäns motsvarande dito, är mina erfarenheter. Men jag måste nog säga att mina intryck är att kvinnor får stå ut med långt mer av mäns sexuella närmanden av verbal och fysisk form än män får stå ut med kvinnors dito på arbetsplatser och i nöjeslivet. Däremot stämmer mina erfarenheter med Elins att män inte förväntas säga nej när en kvinna tar en handfull eller kör in en lakritsshotssvart tunga i gomseglet på en man. Däremot förväntas nog kvinnor i större grad säga nej om en man gör det, helt opåkallat.

    Jag har decennier av studier av hannars och honors beteenden bakom mig

  21. Att kvinnor förväntas säga nej, och faktiskt gör det, hindrar naturligtvis inte den ratade att replikera med “jääla hoora, har du mens, eller”

    En hanne som ratar en påstridig och parningssugen hona kan bjudas på “vaddå, är du bög, eller”

  22. En sista sak bara.

    “Men någonting måste ha gått snett när män förväntas tåla det som en kvinna skulle kunna anmäla som sexuella trakasserier.”

    Nu kanske jag skjuter lite snett, men nej, inget har gått snett, ännu. Samhällsförändringar tar tid!

    Jag har till genusvetarhatare och ni vet de där som skriker “feminazism!” med en dåres envishet påpekat att traditionella könsrollsmönster är något som inte bara män bär skuld till och förlorar på. Ja, jag vet att det finns en enorm generell maktassymetri med en lååååång historia bakom sig som ej får negligeras, men även kvinnor är införlivade, eller socialiserade in, i denna maktstruktur och drar sina strån. Män bevakar och beivrar mäns och kvinnors efterlevnad av heteronormen. Kvinnor håller koll på att män följer de heliga och traditionstyngda normerna och reagerar vid alltför stor avvikelse, vid sidan av sitt jobb att hålla koll så att andra kvinnor inte brakar för långt ut i queerträskets ingenmansland förståss.

    Jag sparkar in öppna dörrar, men det är som Tommie Hobbes sa, ett allas krig mot alla.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>