Den nya skampålen

Knappt har kvällstidningarnas rubriker hämtat sig efter Tiger Woods otrohetsaffärer, innan prinsessan Madeleines fästman Jonas tar vid. Det privata är inte bara öppet för rapportering, utan även för åsikter och diskussion.

Samtidigt har Kanal5 under de senaste månaderna visat Sex Rehab With Dr Drew. En VH1-producerad dokusåpa från ett behandlingshem för sexmissbrukare, där man får följa deltagarnas vardag då de kämpar mot bland annat porrmissbruk och uppmanas att leva i ett längre celibat. En behandling som möjligen inte är helt olik den som Tiger Woods underkastade sig innan han kunde be om ursäkt offentligt under en presskonferens.

Begreppet sexmissbruk har blivit allt vanligare. Under 2009 tog både större dagstidningar, P1:s Kropp och Själ samt en rad andra forum upp ämnet i artiklar och sändningar som förklarade sjukdomen. Det promiskuösa levernet eller den notoriska otroheten förklarades i termer av intimitetsrädsla och avvisningar i barndomen. Mannen som porrsurfade på kontoret, den gifta kvinnan som flirtade i baren, tonåringen som sexchattade. Alla kunde vara sexmissbrukare.

Hur kommer det sig att en samtid, som gärna utropar sig som frigjord och upplyst, skapar inflation i ett begrepp som ”sexmissbruk” och gottar sig i otrohetshistorier? Diskussionen kring en allt mindre normativ och sexualmoralistisk samtid brukar exemplifieras med en större tolerans för andra sexuella läggningar än heterosexualitet, andra familjekonstellationer än kärnfamiljen och, inte minst, det nyligen tagna beslutet om samkönade äktenskap. Det är förvisso sant och det är också sannolikt att attityder kring sexualitet och sexuell läggning har förändrats. Men samtidigt är exemplen påfallande ofta sådana som reglerats genom juridiska incitament eller andra institutionella godkännanden. Skilsmässor, adoption, barn utan giftermål och inte minst samkönade äktenskap är enbart möjliga genom lagstiftning och regelverk. Genom dessa är också sexualiteten och familjebildandet i allra högsta grad reglerat och dokumenterat.

Men gällande många andra aspekter av sexualiteten, som antal partners, otrohet eller internetsex, finns inga liknande institutionella godkännanden. Heller finns här inga regelverk som godkänner eller underkänner handlingen. För att sexualiteten ska regleras på dessa områden krävs istället ett betydligt hårdare norminstrument än det lagmässiga: Skammen och det sociala stigmat.

Rubrikerna kring offentliga människors privatliv och den mediala uppmärksamhet där varje tidningskrönikör får ha ett perspektiv på otroheten är en samtida form av skampåle. Den som brutit mot den gängse överenskommelsen kring trohet och monogami hängs ut för allmän beskådan, spott och spe. Media bär en roll som både förmedlare och reproducerare av att legitimera eller stigmatisera privata angelägenheter. Bredvid de offentliga personernas rubriker existerar också experter, samlevnadscoacher och relationsrådgivare som en annan medial form av normalisering. Genom exempelvis artiklar om vad som kännetecknar en sexmissbrukare och spaltsvar på vad som är normalt kan läsaren både spegla sig själv och andra i normen.

Michel Foucault menade, i Sexualitetens historia band 1: Viljan att veta, att individer fogas in i sexuella normer genom hur man talar om sexualiteten. Istället för att använda sig av den juridiska makten disciplinerar man genom att åtskilja naturligt från onaturligt och normalt från onormalt. Vi åläggs att bekänna våra begär, för att därigenom kategoriseras utifrån dem. Här spelar också den medicinska vetenskapen in. Medicinen kategoriserar och diagnostiserar, utdömer vad som är friskt och vad som sjukt.

Sexualitetens historia skrevs långt innan Tiger Woods eller en blivande prinsessmake hamnade på löpsedlarna. Det var innan sexmissbruk kunde misstänkas hos var och varannan otrogen, sexchattande eller promiskuös människa. Ändå verkar Foucaults teorier vara mer aktuella än någonsin. Genom den medicinska diagnosen, eller ens misstanken om ett missbruk, underkastas individen och dennes begär. Samtidigt fråntas individens personliga aktörskap i det som hänt. Det var väl inte så farligt det där med otroheten, du är ju sexmissbrukare, så du kan inte rå för det. Genom att använda offentliga personers misstänkta snedsteg och privata affärer som skamfyllda stigman i media uppfostras den allmänna massan.

Har sexmissbruk blivit vanligare? Knappast. Snarare handlar det om ännu ett sätt att normera sexualiteten genom en vag och godtycklig diagnos. Är framgångsrika och offentliga män mer otrohetsbenägna idag? Nej, förmodligen inte. Däremot har de ett medialt fokus på sig och en allmänhet som verkar älska uppkomlingens synder och påföljande fall. Kanske drar vi en suck av lättnad när de ertappas. Det kunde lika gärna ha varit vi.

Text publicerad i GP Kultur 28/4

10 thoughts on “Den nya skampålen”

  1. Jag tycker att det är lurigt det där med sexmissbruk i media. Några gånger har jag läst texter som vill hävda att termen sexmissbruk i sig bara beskriver sunt beteende, men det är ju faktiskt inte sant. Jag kan bejaka min sexualitet hur mycket som helst, det är ändå lite jobbigt om man *måste* sitta framför datorn och porrsurfa åtta timmar om dagen och gör av med alla sina pengar (vilket är vardagen för ett – iofs inte jättestort – antal svenskar).

    Jag blir så ledsen över att sexmissbruk dras in i hela Tiger Woods-snaskigheten. Det är ett självskadebeteende och för mig är det lika gross när det blåses upp i tidningarna som om man skulle ha närbilder på skärsår för att sälja lösnummer. Att det är ett självskadebeteende som är djupt förbundet med samhällelig kontroll av våra kroppar och vårt beteende är däremot viktigt att diskutera, därför är det skönt att någon (som du!) skriver om det på en schysst nivå. Tack för det!

  2. Kanske missar jag din poäng nu, men ett missbruk brukar definieras av om det påverkar din vardag negativt. Om det kommer i vägen för att du kan sköta ditt jobb som du ska, ha personliga relationer som tex familj och vänner eller din hälsa. Du kan göra samma inlägg som ovan men sätta in mat på lämpliga platser istället. Hur hade din summering sett ut då?

  3. Detta var spännande! Men jag förstår inte det med hur individen fråntas sitt personliga aktörskap, är inte det hela poängen med Dr Drew? Personerna du beskriver tycker jag verkar ha brutit mot sina personliga normer och gjort sina nära ledsna, typiska symtom på “sexmissbruk”. Att vi identifierar oss med kändisar är inget nytt, men tror du inte att Tiger Woods ångest får många män att ifråga sätta sig själva? Förhoppningen är väl att få ett moget offentligt samtal om detta, vilket jag tycker att det finns tecken på! Det som förr rubricerades “otroget as-beteende” får en etiologi och heter idag “sexmissbruk”. I framtiden kommer kanske män i allmänhet börja se på detta som en aspekt av sin psykisk hälsa. Bilden av mannens som erövrare luckras upp. Visst, kvällstidningsrubrikerna består mest gottande i andras snedsteg. Men i det breda budskapet tycker jag att vikten av ansvar för sin hälsa och personliga värderingar visst påpekas.

  4. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sexrelationer/roger-hittade-den-ratta-50-ganger-per-ar_258795.svd

    Niklas Långström vid KI
    http://www.dn.se/nyheter/sverige/sa-kannetecknas-beteendet-hos-en-sexmissbrukare-1.950241

    Det verkar bland en del (Liberatipersoner!?) finnas en tvekan för att tala om problem som har med väldigt aktiv sexualitet att göra, och nu pratar jag inte om nöjesknullandet på BDSM-klubbar och otrohetandet på barnlediga lönehelger, av rädsla för att det ska verka normerande och moralistiskt.

    Det finns personer som närmast maniskt ägnar sig åt spel, sex, eller någon form av jakt på kickar för att ersätta något de saknar eller hantera känslor på något vis. Om det ska kallas spel- eller sexmissbruk på motsvarande vis som det kallas drogmissbruk lämnar jag åt Niklas Långström med kollegor att avgöra. Men nog måste man kunna peka på beteenden som skapar stora problem för personen och dennes närmaste utan att det nödvändigtvis är att “normera” sexualitet!?

    Jag har förövrigt läst, och fått det berättat, att en del som blivit utsatta för övergrepp som barn kan utveckla ett självhat som fått en del att i äldre ålder att hoppa i säng med vem som helst för att det inte känner att de är värda mer än så. Jag skulle inte kalla det för sexmissbruk per se, men visst måste väl sådant här tas på allvar om en person far illa av det här!?

    Är detta ett nytt fenomen? jag vet inte. Men på 1800-talet stämplades kanske den självhatande stackarn som blivit utsatt för övergrepp som barn som hora och sattes på tukthus.

    Visst finnse det en iver att kategorisera och diagnostisera som kan slå snett. Men det är väl ett faktum att vi lär oss mer och mer och kan hjälpa fler drabbade än för 100 år sen med diagnoser och kategoriseringar. Det ska heller inte vara nödvändigt att stämpla en diagnos som något “onormalt”. ovanlig, är en bättre beteckning. En person med diagnos, en patient, ÄR inte sin diagnos. Åtminstone inte enbart.

  5. Hur kommer det sig att en samtid, som gärna utropar sig som frigjord och upplyst, skapar inflation i ett begrepp som ”sexmissbruk” och gottar sig i otrohetshistorier?

    Svar: För att det går att tjäna pengar på det.

  6. Tack för otroligt kloka kommentarer. Jag motsätter mig alltså inte att det finns sexmissbruk och problematik med sexualitet och håller med om kritiken mot exempelvis Liberati-debattörer som försöker framställa det som oproblematiskt. Jag tycker att man ska kunna tala i termer av sexmissbruk och sexuella problem utan att anses moraliserande och pryd.
    Däremot går det inflation i begreppet, som urholkar det och det är tyvärr ett enkelt begrepp att ta till i ett fördömande av någons sexualitet.

  7. Bra text! jag har en annan fråga: hur kommer det sig att media plötsligt granskar kungahusets sexliv, jag trodde att det var tabu? Alltså, alla säger ju att kungen har så många älskarinor som media inte skriver om på grund av gammal vana, har det förändrats och i så fall varför?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>