Jag gick i sjuan och han gick i nian. Han var den vackraste människan som jag någonsin sett och under ett helt läsår byggde jag upp en tillvaro kring honom, trots att jag aldrig vågade säga ett ord till honom. Jag visste när han hade håltimme, jag analyserade sekundblickar i timtal och skrev upp i min dagbok vad han haft på sig.
Den midsommaraftonen då jag gått ut sjuan var vi på samma logdans. Efter middag och tal började dansbandet att spela. Jag stod i vinbärsbuskarna utanför och smygdrack vin med mina vänner. Det var då jag kände hans händer på mina axlar, som självsäkert snurrade runt mig. Han frågade om jag ville dansa.
Jag kunde inte dansa. Jag hade skolkat från alla gympalektioner och kunde inte ett endaste grundläggande foxtrotsteg. Jag trampade på hans fötter, tappade takten, rodnade, bad om ursäkt. Han sa att det inte gjorde någonting, att jag bara skulle låta honom föra. Jag tänkte på Dirty Dancing-Johnny och Baby, det här var vi, när han la sin kind emot min och snurrade omkring mig. Vi dansade två låtar. Sedan snurrade han runt mig en sista gång, tackade för dansen, så gick han.
Den natten sprang jag hela vägen hem, genom ängar och på grusvägar tills fötterna värkte. När jag kom hem författade jag ett långt brev, där jag la mina samlade känslor som byggts upp under ett helt läsår av avståndsstirrande, jag skrev om hans blå ögon och undrade om han ville bli min. Nästkommande förmiddag klistrade jag igen kuvertet och la det på brevlådan.
Den sommaren väntade och längtade jag mer än jag någonsin har längtat och väntat. Det krävde en rad tidsspillande aktiviteter såsom att skriva långa dagboksanteckningar, stirra efter postbilen, lyssna efter telefonen, rusa till brevlådan och hetsigt fingra igenom dagens postskörd för att därefter peppa upp sig själv igen.
Några dagar innan skolan skulle börja igen träffade jag på en klasskompis. Jag hade fortfarande inte hört någonting från mitt kärleksobjekt, men hoppet levde alltjämt, om än med en något slocknad låga.
- Jag vet inte om du vill veta det här, sa min klasskompis. Sedan berättade han om festen som han varit på för någon månad sedan. Festen som alla varit på, sådana som blev inbjudna, jag var inte en sådan. Hur mitt brev, någon gång under småtimmarna, tagits fram. Den vackraste hade läst upp mitt brev för hela festen. Sedan hade de alla skrattat.
Jag lovade mig själv med största sannolikhet att aldrig bli kär igen och denna lärdom glömde jag lika fort bort när jag någon månad senare förälskade mig i en tjej i min parallellklass. Men jag tror att jag lärde mig någonting om sårbarhet. Numera betraktar jag den där fjortonåringen, lika delar fascinerad som avundsjuk. Hon som refererade till en människa, som hon aldrig ens talat med, i termer av kärlek. Hon som varken var medveten om, eller brydde sig om, den risk som hon utsatte sig själv för i ett femsidigt midsommarnattsbrev med metaforer kring hans blå ögon. Hon bar ett enormt mod och i efterhand beundrar jag henne så.
Krönika publicerad i VK Kultur 28/4
Skribent, kritiker, författare och hobby-DJ.
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 29 april, 2010 @ 10:40
Det är inte så konstigt att man blir rädd av kärlek och ömheter när det kan göra så ont att bli sårad. När mänskligt beteende, kontakter och relationer så mycket handlar om att fördöma, normera och kontrollera. Bara den senaste veckan har människors sämre sidor avslöjats flera gånger på stan och i t-banorna. Förr kunde folk åtminstone viska diskret när de spydde galla över utseendet på någon gemensam bekant eller någon okänd närvarande eller förbipasserande. Nu gapades lika högt som när de gapas i mobiler. Den här jävla utseendefascismen måste dö! Vår demokrati och respekten för mänskilga rättigheter hänger på det. nu kanske jag överdriver lite, men ändå. Har man inte rätt att se ut som man gör eller vill utan att folk börjar hacka börjar man ju undra hur genuin och långtgående den civiliserade demokratiska västvärldens invånares vilja att respektera andra människors fri- och rättigheter egentligen är.
För att återgå till ämnet: Ångrar att jag inte svarade på det vackraste brevet i högstadiet efter ett träningsläger. Jag freakade ut totalt och kastade iväg det när äldre bror upptäckte det. Det var inte nådigt att få kärleksbrev, ska jag säga. På kvällen hoppade jag i sopcontainern med ficklampa för att få fatt i det igen. Lönlöst. Så korkat. Hon var ju så söt och snäll. Man såg inte ögonen för hennes lugg. Hon hade förtjänat ett långt brev med teckningar, bilder på Thomas Wassberg och luktsudd.
m ⁄⁄ 29 april, 2010 @ 11:10
Några tårar för den man var och är. Och man vet i n g e t om vem man blir. Så vackert du just skrev. Och å så modig hon var!
m ⁄⁄ 29 april, 2010 @ 11:11
Och en extra tår för allt man trots allt missat för att man varit feg.
fanny ⁄⁄ 29 april, 2010 @ 11:30
Åh så smärtsamt. Sånt där gjorde aldrig jag när jag var liten, kanske tråkigt att inte ha varit ung och kärleksnaiv, men jag är glad att jag inte har sånt att minnas nu.
Jojo ⁄⁄ 29 april, 2010 @ 17:10
Känner igen precis! Blandade känslor inför det, men tack för påminnelsen! Känns fint att tänka på det som mod, och inte (bara) naivitet.
Desperado ⁄⁄ 29 april, 2010 @ 19:39
Det är fint att du inte skriver om dina historia så att detta brev och denna kärlek blev något omoget som du genom klokskap livserfarenhet växt ifrån. Jag tänker/känner nu som äldre till stora delar fortfarande nog som du gjorde som 14 åring. Kärlek och tro handlar om något större än att vara överens om viktiga frågor. Det modiga är det hudlösa som gör livet nästan omöjligt. Vissa har aldrig varit hudlösa och andra kröp in under skalet när de var 14 för att aldrig mer komma ut igen. Döda inte 14 åringen i dig.
Hmm ⁄⁄ 29 april, 2010 @ 20:10
Stor igenkänning. Min ”hämnd” blev att jag växte upp och blev ganska snygg. När han upptäckte det så tyckte jag att han var en tönt :)
klara ⁄⁄ 29 april, 2010 @ 23:50
Du skriver väldigt ofta på ett sätt som gör att det är omöjligt för mig att inte identifiera mig. Även om våra erfarenheter inte alls är lika alla gånger så är det alltid något i det du skriver som berör mig. Och då ska det sägas att jag en gång för inte alltför längesedan föraktade alla utlämnande blogginlägg. Nu är jag där själv (skriver väldigt öppna inlägg numera) och folk säger liknande saker till mig. Jag tror hela grejen med att våga lämna ut sig hjälper andra mer än man någonsin kan föreställa sig.
Jag skrev för två dagar sedan ett blogginlägg som jag inte publicerat som också handlade om att bli skrattad åt av den jag var förälskad i när jag var 14. Nu kanske jag vågar publicera det.
God knows it hurts, och att det sätter spår som fan. För rätt vad det är ramlar man tillbaka i den man var den gången.
Fantastiskt vackert blogginlägg.
Emma ⁄⁄ 10 maj, 2010 @ 13:15
Kanner igen mig sa val. Sa manga timmar man tittade och tranade och dromde. Och objektet for mina omma kanslor skrattade mest at mig. Dock nastan aldrig rakt i ansiktet, han var i alla fall ltie snall.
Jag skrev langa dikter fulla av bade hjarta och smarta, men fick aldrig ivag nagot brev. Din situation later helt fruktansvart, att man kan gora sa mot nagon, som skickat sina kanslor pa papper…?