Grattis, du är intellektuell!

Jag vet inte när tröttman började. Kanske i samband med 00-tals kritiknummer, som jag var mer än lovligt ljumt inställd till. Möjligen kan det bero på min Axessprenumeration, alla panelsamtal och debatter som berört ämnet eller för den delen alla texter som jag redan har läst om det. Det kan också vara då DN reducerade sin kulturredaktion och de då utbrytande diskussionerna som tröttman började brisera. Men jag vet att det var Nöjesguidens senaste nummer om bristen på vettig kritik och intellektuell förflackning som fick mig att trötthetskräkas.

Följande vet vi: Kulturklimatet har förändrats, mediaklimatet likaväl. Kultursidorna består av fler bilder och kortare texter än förr. Arvoderingar är sämre, deadlines kortare. Ekonomiska läget för tidskrifter och kulturredaktioner uselt. Vi frilansare hankar oss fram för skitarvoden och anställda får sparken. Bloggar och sociala medier är en del av medieklimatet, allt går snabbare och det finns inte samma utrymme för djupgående analyser.

Jag tycker att en hel del av det här är oerhört tråkigt. Jag tycker att en del av det är givande och intressant. Jag skriver under på alla klagomål kring bristande utrymme för längre och mer djupgående texter, jag hatar den kommersiellt glättiga yta som har ersatt mycket bra journalistik och jag sörjer framförallt hur diskussion, analys och bildning går i graven till förmån för snabba punchlines kring dagens snackis. Jag tycker till exempel inte heller att nätpublicerade artiklar, annat än i undantagsfall, ska ha kommentarsfunktioner. Jag vill läsa debattartiklar och ledarkrönikor utan att få ett virtuellt klotter av felstavat kommunist/feminist/invandrar/whatever-hat under. Och jag sörjer verkligen att många tidskrifter kämpar med ekonomin medan Bonnierskoncernen äter upp allt och gör det till en kolorerad homestylingvärld.

Problemet är att vi redan vet det här. Vi vet det för det har idisslats i varje kulturskrift, läsvärd blogg och debatt väldigt länge nu. Från kritikens förfall, den intellektuella förflackningen till att journalister väljer att framhäva sig själva på Twitter istället för att skriva intressanta texter (som om det finns en motsättning). Det har hånats över medianätverkande, självhävdande och suckats över att livsstilsmagasin tar över och kulturtidskrifter står på randen till ekonomisk kollaps.

Inte förrän jag läste Nöjesguiden kunde jag riktigt sätta fingret på min avog kring alla dessa diskussioner. Jag håller ju ofta med. Problemet är att åsikterna kring den dåliga journalistiken, kritiken och urholkandet av det intellektuella skrivandet ofta är lika mycket poserande som vilken modebloggerskas it-handväska som helst. Det är en så snygg accessoar, som placerar dig i rätt grupp. Sedan spelar det ingen roll om du själv är en skribent som skriver halvdana texter och har journalistiska meriter endast i form av en understreckare på lokaltidningens kultursida. Genom att klaga över medias intellektuella förflackning och usla skribenters takt på sina twitteruppdateringar placerar du dig själv i skribentvärldens it-crowd.

Jag har också länge funderat över hur människor i 25-30-årsåldern kan vara så bensäkra på att kultursidorna var så mycket bättre förr och hur usel samtidens intellektualism är jämfört med en vag dåtid. Förlåt, men när började ni läsa kultursidorna? Sedan slog det mig vilka åsiktsposörerna är. De är samma crowd som satt i skolfiket på gymnasiet och diskuterade morgonens essä i DN Kultur, poserade med Camus Främlingen och sedan hånlog gemensamt i mjugg åt estettjejerna. Så gulliga, men åh så korkade. De ville förändra världen, men hade inte ens läst filosofi. Detta var samma gäng som var helt ointressanta, eftersom de aldrig hade några egna åsikter. Deras bakgrund fick man inte heller veta så mycket om, eftersom de tyckte att det var argumentationstekniskt dålig att blanda rationella med känslomässiga argument. Istället fick man ett nytt Camus-citat, troligen från sidan de läst fem minuter innan, och en hänvisning till en DN Kultur-text.

Det enklaste sättet att verka intellektuell då var att låta DN Kultur-loggan sticka upp nonchalant ur second hand-väskan och ha många referenser att komma med. Det enklaste sättet att verka intellektuell idag är att rapa samma trötta ramsor om dålig kritik och kultursidornas urholkade intellektualism. Att man sedan inte har så mycket att komma med själv märks inte, eftersom alla är lika upptagna med sina egna revolutionerande tankar om hur den dåliga ekonomin lett till att kulturjournalistiken utarmats. Så har de som skulle diskutera och förhoppningsvis innovera kulturklimatet istället blivit samma bräkande fårskock av likriktning och yta, som dem som de gärna föraktar. Det finns många intelligenta skribenter och debattörer som diskuterar vad som händer med kultur och media idag. Men sedan finns det dem som kommer efter och mest himlar med ögonen åt skribenters dåliga språk och kultursidornas prioriteringar. Det är en snygg pose, men med lika tunt innehåll som de lifestylemagasin man älskar att hata.

15 thoughts on “Grattis, du är intellektuell!”

  1. Tänk om man ändå hade gått i ett gymnasium där det i fiket poserades med Camus :-) I övrigt kan jag bara instämma.

  2. Sant sant! Det är en bra utgångspunkt för all skribentverksamhet att hålla inne med den generella samtalskritiken och skapa något själv istället. Det är inte som att det inte finns någon som lyssnar. Det finns så mycket klokt att säga.

    Rasmus, har du redan glömt att det var vi som poserade med franska existentialister på skolfiket..?

  3. Det är ju i det här läget omöjligt att positionera sig gentemot något utan att inta en kritisk position. Man måste få klaga på vadhelst man vill klaga på, även om det är gammal skåpmat. Tycker inte det är något fel i det, och antagligen inte du heller. Däremot tycker jag att det finns ett problem när plats, tid, pengar och energi läggs på att kritisera det faktum att det inte längre läggs plats, tid, pengar och energi på intressant och djuplodande innehåll. När den arena som var till för att dryfta flertalet allmänna ämnen plötsligt blir en arena för cirkelrunkande metakritik av den egna skocken får så tappar den inte bara trovärdighet utan också bredd på läsarkretsen (kan jag anta). Om man måste ha läst förra veckans kultursidor för att förstå vad den här veckans handlar om kommer det per automatik bli färre och färre som är intresserade och nyförvärvet av läsare kommer att stanna upp.

    Men nog med påhittad demografisk logik. Det huvudsakliga problemet i mina ögon är att det tycks vara som så att man istället för att bygga bortom problemet man ser sätter sig på sin lilla rumpa och klagar. Den bästa kritiken är inte den som säger vad som är fel, utan den som föregår med gott exempel på vad som är rätt (eller i alla fall mindre fel). Tyvärr är ju faktumet dock att sådan kreativ kritik kanske inte får komma till tals, just på grund av det problem som diskuterats.

    Och så vidare.

  4. När resurserna och utrymmet på kultursidorna krymper krävs ett mycket vassare omdöme och mycket djärvare urval från redaktionernas håll. Då vill jag inte läsa samma trötta kolumn för 213’de gången och inte se redaktionella beslut som får mig att vilja dunka pannan i bordet när jag öppnar tidningen.

  5. Jag vet nu inte om det blivit sämre jämfört med förr, men i samband med nyutgåvan av Dagermans “Tysk höst” är det en del som jämfört den med dagens journalistik och kulturskriverier och blivit väldans nostalgiska. Att det kommer den typen av reportage idag, “Bokhandlaren i Kabul” t ex, får man nog se som undantag som beror på eldsjälar. Å andra sidan är det kanske till dokumentärfilmen vi ska vända oss mot och till andra författare som skriver reportage, men som inte är kulturskribenter i egentlig mening. Kan Carsten Jensen vara ett sånt exempel? Timothy Garton Ash?

    Det jag hatar med kultursidornas debatter är tendensen att påskriva varandra påståenden, lägga ord i mun på varandra, som sedan kritiseras och tvingar motparten att dementera. Ibland är det verkligen en sandlåda full av 5-åringar i trotsåldern. Och det värsta är att en del av dessa kultur- och ledarskribenter betraktar kommentatorer som mig och mina kollegor här som “pissrännor”. Ok, jag tycker också att folks sämsta sidor dyker upp i kommentarerna, men de intellektuella förebilderna på kultursidorna och ledarsidorna lyser ibland lite väl mycket med sin frånvaro

  6. Åh, vilken fantastisk text. Det här påminner på väldigt många sätt om alla antologier, seminarier, artiklar och whatnot som skrivits om att socialdemokratin tappat sina visioner och att den bara förvaltar. Att det inte finns någon socialdemokratisk idédebatt. Gott så, men vad gör vi sen? Hur tar vi oss vidare från den situationen? Vad vill kritikerna istället?

    Det är, som du och Anders skriver, lättare att kritisera bristen på djup, intellektuell spänst och så vidare än att faktiskt erbjuda något substantiellt själv. Oavsett det handlar om politisk idédebatt eller kulturjournalistik.

  7. Väl tänkt. Väl skrivet. Tänkandet startade för många, när det plötsligt i tidningar skapades redaktionen: Kultur&Nöjen. Citatsnobbarna har nog alltid funnits och ofta varit relativt lätta att avslöja.

  8. Den intellektuella debatten hittar man utomlands (inte minst i USA *shock*), inte på DN-kultur. Sverige är plågsamt efterblivet (man har i princip inte lyckats röra sig en meter sen 70-talet och kvinnokampen), samma ämne på repeat, delvis säkert pga att samma skribenter är kvar, och fortfarande inte har utvecklats. Men också för att urvalet av skribenter är så snävt och konformt, nytillskotten bär på samma skygglappar, samma tankegods, samma … klart det blir förutsägbart.

  9. Den intellektuella debatten är inte bara levande utan livaktig, men den förs bara undantagsvis i dagstidningarna. Jag tycker att en intellektuell är någon som har djupgående kunskaper i exempelvis filosofi, lingvistik, historia, genusvetenskap, sociologi, statsvetenskap, religionshistoria eller varför inte ekonomi. Det är inte ämnet som avgör, utan om det har bäring på de stora samhällsfrågorna. En intellektuell använder alltså sina (för det mesta) akademiska kunskaper till att delta i det offentliga samtalet. Det säger sig självt att många journalister saknar den sortens djupgående kunskaper.

    Själv gläder jag mig varje dag åt alla fantastiska och relativt billiga böcker, åt artiklar i intressanta tidskrifter, och inte minst åt bloggare som ofta kombinerar personliga infallsvinklar med stor kunskap och välformulerade inlägg i olika ämnen. Dagstidningarna intresserar mig allt mindre – och det är helt okej. Att ständigt klaga över den kulturjournalistik som förs där är att förvänta sig för mycket av den.

  10. Som av en händelse tangerar årets Adam Helms-föreläsning av ämnet

    “Årets föreläsning hålls av Thomas Steinfeld, tysk journalist, litteraturkritiker och författare, verksam som kulturchef på Süddeutsche Zeitung. Hans föreläsning har titeln “De griniga, de gråtfärdiga och de glada. Om kritiken i ett samhälle där alla är kritiska”. Föreläsningen äger rum den 5 maj klockan 18 i Aula Magna.”
    http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=803&a=78639

    Det är öppet för alla.

  11. En kultursida som inte tar sig an uppgifterna att “sätta problem under debatt” (för att nu tala Brandes) och reflektera över samtiden är ingen kultursida värd namnet, bara ett skyltfönster där filmen och attiraljerna byts ut med längre eller kortare mellanrum. Visst är det så att debatten, den sortens debatt som kunde gräva igenom ett ämne och tvinga fram klargöranden, som fick upp de tunga elefanterna på banan, till stor del har försvunnit från svenksa kultursidor och då kan man inte bara dansa och hoppa högre för att nån ska lägga märke till en eller satsa på att en ny generation kulturcehefer, ekonomer och mediestrateger ska (börs-)notera en. Vad blir det annat än kapplöpning till botten om att förmulera den ultimata ironiskt positionmerade notisen på tio rader? Vill man vara ett alternativ måste man ha en plattform, ett eget ställe att definera sig från och synas från, en fyrbåk utanför de stora tidningarna/tv-kanalerna och utanför det som är mainstream.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>