Uppåt, framåt

Parallellt med Agnes inlägg om feministisk skuld och vilka erfarenheter som är värda att berättas läser jag intervjuer med Ebba Witt-Brattström om nyutkomna Å alla kära systrar. Jag är en typisk nutida feminist som Witt-Brattström skulle ha svårt för. Vill inte kalla mig kvinna, vill upplösa könsbegreppet, tror inte på systerskap som dogm, vill inte ens föda naturligt. Jag har ingenting emot Witt-Brattström. Det Grupp 8 gjorde var otroligt viktigt och jag är oändligt tacksam över det som de uppnådde. Deras engagemang och kreativitet inspirerar mig och många andra även idag. Men det gör mig ledsen över att hon ser dagens feministiska rörelse i sådana ensidiga perspektiv och inte tror att rörelsens differentiering och pluralism också har fört något gott med sig.

Det är nämligen här som jag anser att både Agnes och Ebba W-B har fel. De tecknar båda, från olika håll, helt skilda bilder av feminismen idag. Där Ebba W-B menar att den är alltför pluralistisk och osammanhängande för att kunna uppnå några emancipatoriska syften ser Agnes fortsatta uppdelningar i bra och dåliga feminister och en exkludering i feminismens förtecken.

Vad jag ser är en rörelse som har gått samma nyttiga väg som vänstern. Som splittrats, men blivit starkare i sin splittring. För att den tillåter flera röster, andra allianser och nya tankar. Det lilla som jag hann vara på HBT-festivalen i Göteborg blev en bra påminnelse om detta. Feminismen har inte försvagat sin position. Möjligen en feminism som enbart utgår ifrån vita medelklasskvinnor. Men en feminism som vågar vara självreflexiv och diskutera sin egen roll, samt sträcker ut armarna till HBT-rörelse, queerteori, antirasism och andra politiska rörelser – det är en feminism som lever mer än någonsin.

Jag tror inte alls på snacket om backlash, lika lite som att feminismen fortfarande är tyngande ok av normer. Snarare ser jag en frihetlig rörelse, som alltmer gör sig fri från det tidiga 2000-talets statsfeminism och tar tillbaka ordet “jämställdhet”. Som införlivat intersektionalitetsbegreppet från akademin, in i sin praktik och diskuterar makt utifrån såväl genus som klass, etnicitet och sexuell läggning. En feminism som äntligen fått en liberal motsvarighet värd namnet och där antifeminister förvirras av att feminister kan vara oense på en debattsida i Expressen. Av tidigare dömanden av utseende och strikta normer kring hur man skulle se ut och bete sig ser jag väldigt lite. Snarare har normen gått tillbaka till att vara feminist som ändå rakar benen och är sminkad, men fortfarande orkar vara intellektuella och feministiskt medvetna för en självständig kvinna kan vara allt.

Det sistnämnda rör min första farhåga kring feminismen och dess utveckling, kring hur vi fortfarande strävar efter att vara allt. Kanske mer än någonsin. Jag håller delvis med Agnes om att alla erfarenheter inte får plats. Det var en del av tanken bakom min krönika kring kvinnlig sexism (att jag sedan olyckligt placerade en Twitterdiskussion i samma mening som tafsande och fick det att framstå som att jag jämställde dem, vilket orsakade en hel del kritik, är en annan historia). Här finns fortfarande mycket att göra. Som Johanna Palmström sa när jag lyssnade till en föreläsning med henne häromveckan: En politisk rörelse behöver både slutna rum att dela erfarenheter inom, men lika mycket ett korsdrag av nya tankar och erfarenheter.

Men en ännu större rädsla är att den feministiska skulden handlar om dem som inte lever upp till feministiska ideal, snarare än den feministiska verklighetsbeskrivningen. Jag har skrivit om det flera gånger. Jag möter på det så ofta. Kvinnor som varit feministiskt engagerade och därför inte velat erkänna att de blir misshandlade av sin man. Jämställdshetsaktörer som bantar i smyg. Tjejer som aldrig skulle erkänna för sina vänner att de gör mer än pojkvännen därhemma eftersom de inte vill vara det där kvinnliga offret. Vi är ju en ny generation av upplysta, självständiga kvinnor. Vi ska ju vara bättre än så. Eller?

Som vanligt hamnar skulden på kvinnor och diskussionen landar bland kvinnor. Emilie Thoréns frustrerade inlägg om att vara den som städar gav upphov till en omstart av den gamla diskussionen (en exempellänk, orkar inte länka till alla inlägg från alla i den diskussionen men Lisas inlägg innehåller flera vidarelänkar) kring duktiga kvinnor som gör för mycket hushållsarbete och tar för mycket ansvar för andra. Precis som förra gången hamnar det i en fruktlös, infekterad polemik mellan dem som menar att duktiga flickor som tar på sig för mycket ansvar och städar efter andra får rycka upp sig och sluta gnälla och dem som menar att det väl vore bättre om andra tog samma ansvar istället. Personligen tyckte jag att Thorén var oerhört modig. För att det är så mycket enklare att ha kommit vidare, bort från den ojämställda berättelsen och dess strukturer och blivit någon annan, den perfekta feministen. På grund av den ständiga dubbelheten i att både se sig själv som fri aktör och samtidigt någon som har somliga strukturer i ryggmärgen och förhålla sig till dem. Nej, det är ingen lätt balansgång och i en utopi skulle den erfarenhetsbaserade politiken inte lägga värderingar i skilda erfarenheter, men det gör den fortfarande. Jag tror att vi behöver lyfta blicken från såväl den personliga polemiken som det ständiga egna navelskåderiet och hitta flera sätt att prata politik på.

22 thoughts on “Uppåt, framåt”

  1. Jag är osäker på att du har mandat att säga att jag har fel gällande det jag skrivit. Dels går du inte emot det. Dels vore att säga att jag att jag ljuger, eftersom jag inte skrivit om feminismens bärkraft i stort, utan om ett bemötande som upprepas. För mig och andra.

    Feminismen är feministerna – och att prata om hur olika feminister de facto förvaltar ideologin olika i samspel med andra människor är inte främst en bedömning av rörelsens utseende utifrån. Det är också navelskåderi, erfarenheter, och manifest som bygger på “det privata är politiskt” blir verkningslösa utan sådana.

    Den enes navelskåderi, det som ätstörd, duktig och våldtagen, är inte mer “rätt” än det andra.

  2. Nej, det om navelskåderi var lika mycket en självkritik för visst är jag fast i mina egna erfarenheter och hänvisandet till dem.

  3. Jag tror att det är i speglingen av sådana navelskådande texter som mycket kraft kanaliseras. När man inser att man inte är ensam om något finns det också en möjlighet att gå samman och se mönster.

    Det har ett oerhört värde.

  4. Är jag verkligen den enda som sedan länge sett det som om vänstern försvagats allt mer av sina splittringar? När du pratar om vänstern som att den “splittrats, men blivit starkare i sin splittring” känner jag inte alls igen mig. Snarare minns jag hur den nu närmast uråldriga kampen mellan reformism och revolution tycks ha skapat mer osämja än den mellan vänster och höger. Visst skall borgarna skjutas, men först skall alla som falskt brukar Marx namn flås levande. Ungefär.

    Huruvida feminismen lider av samma dogmatiska inbördeskrig kan jag inte säga säkert, men jag tycker att tendenser återfinns. Möjligen oftare hos feminister än feminismer.

    Du pratar om den självreflexiva feminismen, den som kan knyta tillbaka till sig själv och kritiskt granska för att sedan förbättra. Det är bra. Men jag tror inte att förmågan att stirra sig själv på ryggen tar bort skuggan under fötterna.

    Men okej, nog med metaforer. Vad jag menar är att det är en skev förenkling att säga att en splittrad feminism är en stark feminism under utveckling. Interna konflikter existerar såklart under utveckling oberoende av vad utvecklingen berör. Det är inte något negativt i sig. Men att säga att interna konflikter är detsamma som en expansiv introspektion är att förklara bort faktiska problem.

    Jag säger inte därmed att feminismen är svag eller söndersplittrad, men att det krävs mer än ett införlivet intersektionalitetsbegrepp för att öppna feminismen för alla.

  5. Kan inte låta bli att tycka att det är ironiskt att få höra från en feminist att man har fel när man säger att feminister säger att man har fel.

  6. Jag hade hoppas att du skulle skriva något om Ebba! Jag blir ganska arg på henne, för det första därför att är det något som vi absolut inte glömt utan snarare ständigt påminns om, så är det kvinnokampen på 70-talet och allt de åstadkom. För det andra för att hon så fort hon syns i media beklagar sig över hur lite cred hon får från dagens feminister, och skuldbelägger oss för att vi är fel ute.
    Visst åstadkom de något. Visst fan är vi tacksamma. Men att som Ebba tro att kvinnokampen börjar och slutar med svenska vita medelklasskvinnor på 70-talet är en stor jävla spark i magen på alla kvinnliga befrielserörelser i hela världen, då och nu. Visst ska hon vara stolt – men att som i GP-recensionen påstå att vi idag tar ett jämställt samhälle för givet är ju ren jäkla lögn. Vi är långt ifrån klara! Och där borde Ebba heja på och delta i stället för att sitta i sitt elfenbenstorn och läxa upp de som engagerar sig.

    Sen blir jag glad att du tar upp det andra också, problemet med den feministiska skulden, som du kallar det. Ju mer jag tänker på det desto sorgligare är det, att vi som vet vilket samhälle vi lever i, och kan analysera och reflektera över det i timmar, har så väldigt svårt att förstå att våra egna liv också påverkas av detta samhälle. Vi borde ju, i alla möten med varandra, utgå från att vi blivit slagna, har hetsbantat eller tagit på oss för mycket där hemma – det är klart vi har! På nåt sätt tänker jag att det måste ju vara en nödvändighet för att vi ska fortsätta engagera oss feministiskt? Om vi alla levde precis som vi predikar (och aldrig blev slagna eller hotade eller trakasserade, för den delen) skulle väl samhället faktiskt vara jämställt?

    ps – har du läst Ann Heberleins recension av Ebbas bok i DN? Mycket fräschare än den i GP!

  7. Här snackas det skit som vanligt. Så satans tråkigt. Berör ju inte ens viktiga frågor utan pseudofrågor, som hur en som feminist inte får diskutera kring feminist. Snark… Allt grundar sig i hur en själv ska framstå. Kommer inte förändra någonting. Bara en statusmarkör att diskutera feminism här. Ena dagen ska en som feminist uppröras över låga löner och andra dagen ska en försvara Paradise Hotel för att de inte förminskar kvinnornas rätt att ragga och knulla. Meningslöst och ängsligt.

  8. Jag tänker att dagens feminismen är mindre kvinnokamp och mer genusvetenskap, där även manlighet ifrågasätts. Jag tänker bland annat på den där killen Gustav som bloggar ganska mycket om mansroller, och andra feministiska män som känner svårigheter med att leva upp till sina feministiska ideal.

    Men kanske är det bara min egna feministiska bana tagit den vändningen iom att jag började på universitetet och läste om queerteori och hegemonisk maskulinitet och fick nya vänner.

  9. Elin,

    Jag är varken feminist eller antifeminist :)
    Det jag sysslar med är att jobba med könsfrågor och mansfrågor så konstruktivt som möjligt.

    Min artikel om en imploderande feminism handlade inte om en okunskap hos mig kring olika utvecklingsgrenar inom feminismen, utan mer ett raljerande kring att man till synes börjar gå lite på rundgång och på tomgång.

    Jag vill även passa på att berömma dig för din nyliga krönika om sexism. Jag håller helt med dig om att samma måttstock ska gälla för manlig och kvinnlig sexism. Att samma måttstock ska gälla för alla är kanske den gemensamma grund vi kan ha – alla övriga olikheter till trots.

    /Pelle

  10. AnnaH: Ja, jag tycker att den både var befriande och problematisk. Niklas Hellgren har skrivit bra om det i sitt senaste blogginlägg http://niklas-hellgren.blogspot.com/2010/05/hur-kan-befrielsekampen-bli-en.html
    Ingrid: Härligt att se att du är kvar.
    KR: Ja, jag tänker också det. Inte minst genom den symboliska handlingen att byta ut kvinno- mot genusvetenskap. Men jag är också rädd för att det är min genusvetarbubbla där kön, oavsett vilket, diskuteras snarare än kvinnokamp.
    Pelle: Ah, sorry. Har så svårt att veta hur jag ska benämna dig :) Men angående ditt raljerande: Det är svårt att veta vad som är tomgång och utveckling.

  11. “Men samtidigt är det viktigt med självkritik om en rörelse enbart blir baserad på egna erfarenheter”.

    Diskussionen om levd erfarenhet föregår eller bör föregå ideologi är verkligen intressant. Tycker egentligen inte att det finns utrymme för tyckande i frågan. Vilket som föregår vad är en fråga om var man befinner sig i vilken ideologisk maktanalys. Man kommer in från olika håll i olika ideologier.

    I min feministiska analys föregår levd erfarenhet ideologi, vilket är ett naturligt utlopp av att tillhöra en underprivilegierad grupp i maktanalysen. Det är fruktlöst att tycka att det är fel eller rätt. Jag kommer under all min vakna tid påminnas om en maktordning och den kommer föda ideologi. Min erfarenhet kommer vara primär eftersom jag har den och får den.

    Ser jag däremot på min hållning i fördelningspolitiska frågor så kommer jag in från andra hållet. Här tillhör jag en privilegierad grupp och min levda erfarenhet minner mig sällan eller aldrig om maktordningen. Maktordningen går tvärtom mina ärenden. Därför kommer ideologin alltid vara primär – jag har ingen levd erfarenhet att utgå ifrån. Men inom rörelsen finns det de som har det och för dem är den oundvikligen primär. Vi kommer alltid in från olika håll.

    I en genomgång av summan av mina ideologiska utgångspunkter så kommer levd erfarenhet alltså alltid vara primär om jag har den. Och det samma gäller alla inom en rörelse. Men eftersom vi kommer alltid komma in från olika håll. Vi har eller inte har levd erfarenhet och den erfarenheten vi har är alltid olika. Så därför är en rörelse enbart baserad på egna erfarenheter överhuvudtaget inte tänkbar.

  12. Du tror inte på systerskap som dogm säger du, och underförstått, det gör inte din generation, post-Fittstim, post-Butler. Okay, men samtidigt är väl systerskap som laddat värdeord, tankefigur och retorisk knutpunkt lika viktigt, eller *ännu* viktigare idag än på 70-talet? För idag är ju måttstocken på ifall det ni gör är bra om det kommunicerar med tjejerna och om det skapar feel-good för dem, inte ifall det leder till verklig, _varaktig_ förändring i samhället.

    Och debatten verkar handla mer öom att nå ut till (unga) kvinnor, gärna i sociala medier från Lunarstorm till Facebook, och bli lästa än om att få igenom någonting på en akademisk nivå. Det förefaller som om debatten om kvinnors villkor på universitetet slocknade när det började utses “Thamprofessorer”, för med denna promotion till namnet och i någon mån lönen av folk som hade jobbat på som docenter och lektorer i många år så lyftes också antalet kvinnor med professorstitel och det blev mindre tydligt att antalet verkliga kvinnliga professorer, i betydelsen institutionsledare och ämneschefer, fortfarande var ganska lågt (Sverige har ö ht lågt antal riktiga professorstjänster oavsett kön, per universitetsinst jämf med t ex Norge, Danmark, England, Tyskland, men det är en annan sak). Poängen ä’r att idag är det inte mycket till debatt om högskolans villkor eller ens om relationen kunskap – högskola – jobb, trots att den är avgörnde för många kvinnor som utbildar sig länge och tar stora lån, och kvinnliga ekonomer, jurister eller biologer ses inte heller som feministiska exemepl: ingen frågar efter vad de har för sig, man frågar Ebba von Sydow istället.

    Jag bortser från den direkta genusforskningen nu, men den är ju rätt mycket en egen sektor som ärligt talat inte alltid har något bra rykle på andra håll i akdemien och inte har så mycket samverkan med sådant som juridik, biologi, teknik, kemi, ekonomi.. Inga unga feminister lägger idag feministisk prestoge i t ex juridik – teori, deabtt eller domstolsarbete – eller medicinskt fältarbete, det anses varken sexigt eller feministiskt relevant, vilket det säkert är för Witt-Brattström. Och när hon började, eller litet innan, säg före 1960, var det ingen som diskuterade kvinnors roller inför lagen, i skolan eller hos läkaren. Att de fälten är självklara idag är nog i rätt hög grad Grupp 8:s och 60-70-talsvänsterns förtjänst. Just det där obändiga intresset för att få igenom verkliga resultat i en värld som befolkas av både kvinnnor och män, och där det inte nödvändigtvis är så att könet är överordnat alla andra konfliktlinjer, är en rätt tung skillnad mellan då och nu.

    Det t ex Brabara Ehrenreich beskriver, om hur samhällsklimat och strukturer osynliggör vissa saker, inte minst klassbunden fattigdom och utanförskap, och tvingar människor att tiga, ljuga eller internalisera skulden för sina misslyckanden att det handlar om saker som går snett i samhället, om strukturer och andras beslut, äöven regerings- och styrelsebeslut, det skulle vara en debatlöinje värd att ta upp. Men Ehrenreich är solitt ignorerad av svenska feminister idag, hon uppfattas som jobbig och sossig, antagligen verkar just klassaspekten för besvärlig att ta tag i. Anneli Jordahl har fått samma sorts sura reaktioner många gånger om just för att hon skriver om klass, ifrågasätter peppigheten och och för att hon försöker hitta slutsatser som ibland går utöver det egna könet.

  13. Mycket intressant inlägg. Blev också lite nöjd när du skrev om Witt-Brattström. I dagens DN skriver Kajsa Ekis Ekman en (enligt mig) bra krönika om både boken och Herbeleins recension av boken. Kunde uppskatta delar av Herbeleins resonemang, men tycker alltid att det skapar en “unken” känsla när det låter som att man främst skuldbelägger feministerna för att kvinnor än idag lever i en patriarkal underordning. De borde kämpa mer! typ. Och ja, det borde vi (kostar på mig en samhärighetsmarkör här). Men det är väl sjutton allas ansvar, och inte bara kvinnors eller feministernas (eller kombinationen).

    Likt Anders är jag inte riktigt med på liknelsen med vänsterrörelsen. I mitt tycke är vänstern sjukligt splittrad, och kan inte annat än stämma in i Tiina Rosenbergs reflektion över detsamma med partipolitiska förtecken på Newsmill häromdagen (sorry att jag inte länkar). Däremot tycker jag att din poäng med att feminsismen (feminismerna) är en rörelse som still going strong, om inte starkare än någonsin, är väldigt tänkvärd. Även om jag vänder mig mot avståndet mot ordet “backlash” – för det tycker jag verkligen att vi ser idag. Måhända inte inom feminismen, men i det övriga samhället, roughly speaking. Bl.a. för att vänster är så splittrad.

    Måste bara kommentera på Magnus inlägg här ovan också, som jag tycker uttrycker sig väl raljerande om genusforskningen. Jag håller inte med dig vad gäller ett flertal punkter. Jag tycker visst att det är mycket debatt idag om högskolans villkor, och också om relationen kunskap – högskola – jobb. Och jag tycker att det är väldigt vanskligt att i den diskussionen “bortse från den direkta genusforskningen”, då den inte har “något bra rykte på andra håll i akademin och inte har så mycket samverkan med sådant som juridik, biologi, teknik, kemi, ekonomi.”

    Det dåliga ryktet stämmer delvis, men det säger egentligen mer om den gängse forskningen och samhällsklimatet i övrigt, om du frågar mig. Där har vi ett uttryck av bachlashen. I övrigt skulle jag säga att genusvetenskap är en oerhört utpräglad tvärvetenskaplig disciplin, med trådar i de flesta läger. Däremot hade det varit väldigt spännande om andra vetenskaper ibland lät sig inspireras av detta angrepssätt, t.ex. ekonomi eller biologi.

    Nej, nu måste jag gå och jobba. Tack för ett bra och läsvärt inlägg!

  14. Tack för länken! Oerhört intressant. Jag håller med Ekis ibland och ibland inte. Funderar fortfarande kring denna text.

  15. Efter en snabbläsning av allt skrivet här vill jag ödmjukt raljerande delge er följande betänkligheter:

    Kan man kategorisera Pelle Billing som genusvetarskeptiker?

    Kan vi kategorisera Billings analys som blind för att mycket av den diskriminering och problematik som drabbar män beror på könsrollsuppfattningar om hur män är och bör vara, vilka många kvinnor och män (inte alla) upprätthåller?

    Om svaret är nej så välkomnar jag Billing till genusvetarklubben (säger jag som inte har en endaste poäng i genusvetenskap)

    Vad gäller artikeln skulle jag sluka den avhandling som jämför diskussionen om och kritiken mot olika ideologier som feminism, konservatism, liberalism, socialism under de senaste 20 åren. Jag kan inte sätta ord på det men det är något som är skevt, som skaver i fråga om kritikernas framställningar av feminismen som rörelse.

    Elin: “Vad jag ser är en rörelse som har gått samma nyttiga väg som vänstern. Som splittrats, men blivit starkare i sin splittring. För att den tillåter flera röster, andra allianser och nya tankar.”

    Det är detta som en del vänsteraktörer protesterat emot. Minns tjafset om vad tidningen Arena väljer att skriva om. Att bredda sig utanför klasstänkandet är inte poppis hos delar av vänstern. Frågan är om vänstern blivit starkare på kort sikt genom den splittring Elin nämner eftersom protesterna är ganska starka.

    Elin igen om feminismen: “Som införlivat intersektionalitetsbegreppet från akademin, in i sin praktik och diskuterar makt utifrån såväl genus som klass, etnicitet och sexuell läggning.”

    Vi behöver åtminstone någon del av den feministiska rörelsen och en del av vänstern som tänker intersektionalistiskt. Någon annan lär ju inte göra det.

    Jag delar Magnus gillande av Jordahl och Ehrenreich men inte detta:

    Magnus: “Jag bortser från den direkta genusforskningen nu, men den är ju rätt mycket en egen sektor som ärligt talat inte alltid har något bra rykle på andra håll i akdemien och inte har så mycket samverkan med sådant som juridik, biologi, teknik, kemi, ekonomi..”

    Genusvetare har i regel disputerat i universitetens kärnämnen som juridik, ekonomi, statsvetenskap, socialantropologi, sociologi, historia, idéhistoria. Men det kanske blir mindre av detta nu när genusvetenskap blivit ett ämne i egen rätt. Men det är också av naturen tvärvetenskapligt. Intersektionalitetsbegreppet kommer t ex från sociologin.

  16. Niclas och Elin: jag underkänner inte genusforskning som sådan, men nästan vilket fält som helst kan idag upphöjas till egen vetenskap och genusvetneskapen idag har ofta besvärande låg metateoretisk medvetenhet, dvs den har svårt att föra ett stringent diskussion om motsägelser inom en teori eller en tes. Det är jag inte ensam om att anse, en del feminister poch sociologer anser det också, men de starka lojaliteterna till vissa lärare och kravet på att “inte kränka tjejerna” eller inte tala över huvudet på någon (alltså en viss gurufiering av den internt genusvetenskapliga diskursen) gör det svårt att ta upp detta. Och det skadar i sin tur relationerna till andra vetenskaper.

    Därför betonade jag i vilken mån genusvet blir accepterat och kommunicerar med sådana vetenskapliga/diskursiva fält som juridik, ekonomi, historia, naturvetenskap etc. Det behöver inte bnetyda att de senare skulle “alltid ha rätt” men om man inte kan kommunicera i argument utan i botten bara vädjar till att “ni jurister är patriarker”, “ni saknar genusperspektiv” /=mitt genusperspektiv/, då är det rätt kört.

  17. jag vet inte jag, splittrad rörelse, feminismen? är inte det ett tecken på att det nu är en -ism som fått brett fotfäste och finns i många färger och former, till skillnad från 1700-talets liberalfeminism som milt uttryckt figurerade i en snäv grupp/klass?

    om man gör en lätt överslagsräkning och har i minnet att halva jordens befolkning utgörs av kvinnor och att det finns många män som är feminister finner jag det i princip osannolikt att det skulle kunna gå att hålla samman en stark, eller iaf ett koncentrerat spektrum av, feminism. alla dessa grupper med skilda erfarenheter beroende på kön, klass, geografisk hemvist, kulturellt arv etc etc, torde nästan omöjligen kunna enas om ett gemensamt program för feminismen. kärnfrågan är densamma, jämlikhet för alla, men metoderna åtskilda.

    jag tycker snarare att denna splittring talar för att feministerna vunnit mark och att detta i sig oundvikligen leder till ett delta av nya idéer. om feminismen som sådan försvagas i perioder kan det också finnas förklaringar i motkrafter, som även de kommer i alla möjliga upptänkliga former. det är tråkigt att ewb inte kan se att det hon och de sina åstadkom på 70-talet har ett samband med det som händer idag och att denna sk splittring faktiskt kan vara en mycket god sak. när fler individer tillämpar en teori kommer onekligen fler vinklingar uppstå. vardagsfeminism ftw!

  18. “Vad jag ser är en rörelse som har gått samma nyttiga väg som vänstern. Som splittrats, men blivit starkare i sin splittring. För att den tillåter flera röster, andra allianser och nya tankar.”
    – Jag vet inte om den blivit starkare, men framförallt håller jag inte med om att den tillåter fler röster. Jag tycker vi lever under queerfeminismens hegemoni, för att uttrycka mig lite slagkraftigt. Egentligen har jag inte något emot queerfeminismen, det är bara det att jag inte håller med. När det budskapet pumpas ut på universiteten, i media och bland unga feminister i allmänhet som den enda rätta, mest PK-feminismen slår jag tillslut bakut och börjar fundera på om jag ska sluta kalla mig feminist en gång för alla. Tills dess använder jag begreppet med försiktighet. Jag ser fram emot att läsa Ebba Witt-Brattströms nya bok och ser den som ett hopp om nästa feministvåg som jag hoppas ska vara mer flerspråkig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>