I åttan blev jag och Sara bästa vänner. I de flestas ögon var vi en underlig kombination. Jag kom från landet, var fattig och läste konstiga böcker. Hon var populär, vacker och bodde i innerstan. Men det spelade ingen roll. Vi hade massor gemensamt och inte minst en delad humor som gjorde att vi fnissade sönder även den tråkigaste fysiklektion ihop. Sara fick mig att tycka om livet och gjorde att jag såg fram emot skolan.
Det var egentligen bara en sak som skavde och det var det här med pengar. Hennes pappa var en av de rikaste i stan. Han bodde i en stor villa, med storbilds-TV, jacuzzi och biljardbord. Han gav Sara allt som hon pekade på. Det var hemskt att gå in i klädbutiker med henne, se henne plocka på sig dyra kläder för tiotusen kronor och be dem sätta upp det på hennes pappas konto.
Det var när jag och Sara började på gymnasiet som jag blev politiskt aktiv och hittade mina kretsar. Djurrättsaktivister, vänstermänniskor, feminister. Vi bar pins med röda stjärnor och gick på punkkonserter. Vi demonstrerade utanför McDonalds och läste Marx i skolcafeterian. Äntligen var jag hemma. Men det var fortfarande något som skavde. För Sara var med, följde med mig överallt, men hon passade inte in.
Alltmer tog min politiska agenda över och den gjorde det uppenbart att Sara och hennes bakgrund var allt som var fel med samhället. Hon var blond och sminkade sig normativt. Hennes sätt att fnittra och göra sig dum inför killar, tillsammans med hennes stereotypa utseende, var allt som jag som feminist kämpade mot. Hennes pappas stadsjeep och avog mot ekologisk mat förstörde miljön. Dessutom var de rikingar och visste inget om förtryck.
Jag började håna henne. Fråga varför hon gick på punkkonserter istället för svennediscon och sa att det var övre medelklassmänniskor som hon som gjorde att samhället såg ut som det gjorde. Jag snackade skit bakom hennes rygg och undvek att ta med henne på fester. Folk spred ut rykten om att hon var en hora, jag stod aldrig upp för henne. Hon mådde dåligt, jag fnös att snygga rikingar som hon inte visste vad riktig ångest innebar. I slutet av ettan på gymnasiet hade hon tröttnat på mina trakasserier och bröt med mig. Sedan sågs vi bara sporadiskt på stan och hejade på varandra.
När jag skriver den här texten är det hemskt att se mitt eget beteende i klarspråk. Kanske skulle jag hålla tyst om det om jag inte märker att samma tendenser, om än inte lika extrema, fortfarande finns i vänsterrörelsen. Jag har vänner som blivit hånade för sin medelklassbakgrund eller yrkesval. Jag har gått i demonstrationståg där våldsromantiken flödat och borgare ska skjutas, killar med backslick blivit attackerade med äggkastning och var och varannan vänstertidning listar de rikaste i Sverige som fienden, med namn och bild.
Vänsterrörelsen slår ur en underdogposition. Men alltför ofta misstas den ideologiska kampen för rättvisa och jämlikhet med att fiendeutmåla andra. De ideologiska motsättningarna blir en personlig motsättning och plötsligt är det omöjligt att se bortom klass och makt för att finna individen bakom. Det är ett pinsamt sätt att bygga en politik. En sak vore om det rörde sig om en liten klick, men våldsromantiken och fiendeutpekandet är så utbrett inom vänstern att det knappast rör sig om isolerade grupper. Snarare är det en mentalitet som har byggts upp under lång tid och som sällan ifrågasätts.
Sara, jag är fruktansvärt ledsen för allt jag gjorde mot dig. Mitt enda sätt att be om förlåt är att vidga mina ideologiska skygglappar och umgås med människor ur alla klasser och med så många politiska synsätt som möjligt. Vi tycker inte lika, vi har olika maktperspektiv och skilda förutsättningar. Men jag tänker aldrig rata en fin människa, på basis av ideologiska motsättningar, igen.
Krönika publicerad i Fria Tidningar 28/5
Skribent, kritiker, författare och hobby-DJ.
Karl Rosenqvist ⁄⁄ 28 maj, 2010 @ 10:01
Jag håller med och förstår. Allt för ofta drabbar vår identitetsbekräftelse våra närstående.
Tweets that mention När vän blir fiende av Elin Grelsson -- Topsy.com ⁄⁄ 28 maj, 2010 @ 10:23
[...] This post was mentioned on Twitter by Gustav Almestad, Elin Grelsson, Anders Eriksson, Anna Lindberg, Karin and others. Karin said: RT @annalindberg: Mycket bra av @elingrelsson: http://bit.ly/9fRl5j [...]
skagedal ⁄⁄ 28 maj, 2010 @ 10:30
Mycket fin text.
En gång var jag med i ett vad där förlorarna i en match par-schack (?!) skulle kasta ägg på ett studenthem i Uppsala som heter ”Borgarhemmet”. Bara för att det hette så. Min kompis intygade att de som bodde där var ”svin”. Jag var förtjust i tjejen som var på mitt lag också tror jag, så att banga var inte ett alternativ. Minns inte vem som förlorade, och det spelar ingen roll för när matchen var slut var alla peppade på att kasta ägg. Ett dussin inhandlades och kastades på fasader och dörrar under exalterat fnitter.
Vi var knappt ens fulla och ett par år över tonår. Vill gärna avfärda det som ”oskyldigt studentbus” eller ”värre saker har väl hänt”, men ändå: det bisarra i att någon anses förtjäna äggning på grund av var de bor. Kom att tänka på denna incident i samband med den där Smålands nation-historien och fick ångest.
AngryRahman ⁄⁄ 28 maj, 2010 @ 11:04
Jag säger som gamle Lenin: den som har blivit piskad är värd dubbelt så mycket som den som inte blivit det. (Sagt vid en tid när polisen använde piskor från hästryggen för att hejda demonstrationer och när burket av tortyr i fängelser också fortfarande fanna nära i minnet). Snack är inte bara snack, ibland är det först när pratet har testats mot ett skarpt läge som man vet vad folks övertygelser går för, vilka som menar något. Och vill man göra saker tydliga är det helt okej att vara aggressivt tydlig med vad som gäller gentemot högermuppar och trycka in tummen i ögat på dem även om det betyder att de skriker och ropar att det ‘är ojuste.
Jag har stor respekt för mänsikrop som har tänkt igenom sina åsikter men noll respekt för hogermuppar som bara säger ”meh!” och flabbar, som ser politik som en fråga om stil för att i nästa ögonblick leverera skruvade moralismer om att alla andra sitter fast i statens nät, hänger med ”extremfeministerna”, är maoister eller betongfarbröder eller vilse i pannkakan.
Idag har vi j ett höger/mittenläger i Sverige där man ofta vill verka opolitiskt sköna och ”det är vi som står för friheten och sexigheten. live and let live, typ” – man känns inte vid sin egen historia eller de ståndpunkter som egentntligen driver det man säger. Man vill bara framstå som vinnare, dessutom vill man ta åt sig äran av att järnridån föll ihop: ”det var Reagan och Thatcher som rev ner Berlinmuren, och jag och mina kompisar stödde Reagan, alltså var det vi som gjorde’t, medan Sverige helst hade velat ha Sovjet kvar vid Elbe” kan det låta. Uppror nerifrån har den här högergenerationenaldrig hört om, de gör uppror via konsult.
Som en kille skrev för något år sen i nån gratistidning (han var själv runt 40): ”under hela min uppväxt var det Bob Dylanmänniskorna som styrde och satte tonen i världen, i rocken och i media” – men numera,. sen det sena 90-talet, är det Ford Prefect-människorna som dominerar, de som vill vara goa och jovialiska och går dit man fåpr en drink till, ”drar vidare från krog till krog” och som för guds skuill inte vill att deras positioner prövas hårt. Tv och media är anpassade för dem och politiken blir också sedan länge tivolifierad och konsultifierad. De vill diskutera Maud Olofssons val av handväskor när andra nvill diskutera sjukförsäkringar, censur eller reaktionens språkbruk, vänstern känner snart till 1800-talets stora liberaler bättre än liberalerna själva, trots att det är de senare som pekar med hela handen mot sina profeter.. Inte konstigt att det kan bli en aggressiv underton i samtalet ibland.
chall ⁄⁄ 28 maj, 2010 @ 13:32
Det är svårt att se individer för vissa som vill se system i allt. Särskilt för vänsterkollektivet där man måste gömma sina föräldrars pengar, leva som en lus och låtsas att man ”brutit” med idén att läsa på universitetet eftersom man då inte är en arbetare (längre).
(jo, jag känner igen mig ;) )
chall ⁄⁄ 28 maj, 2010 @ 13:37
Det är samma sak men omvänt om man går till höger dock. Det är lite svårare att fejka den sidan, i alla fall för dom som aldrig levt så….. olika knivar, gafflar och tackkort, för att inte tala om märkeskläder utan märken.
Oavsett så är det jobbigt med att man ska hålla sig till ”en kategori vänner” (särskilt under högstadie- och gymnasietiden). Jag gillar att jag nuförtiden har relationer med personer från lite olika delar av den politiska skalan, det ger mig perspektiv och insikt. För att inte tala om att vi alla är människor och att man måste se personen bakom.
(jag vet inte varför min kommentar blev delad – det gjorde smilyn lite felplacerad)
maloki ⁄⁄ 28 maj, 2010 @ 14:08
Jättebra skrivet! Mycket vågat att öppna upp för det här.
Joshua_Tree ⁄⁄ 28 maj, 2010 @ 15:29
Mycket stark och modig text.
Skatan ⁄⁄ 28 maj, 2010 @ 16:34
Det bästa och sannaste jag läst på länge. Jag var/är som ”din vän Sara” fast i en light-version. Sååå rik har varken jag eller mina föräldrar varit. Men tillräckligt borgerliga för att jag inte ”platsade” bland många av mina vänner. De sa rent ut att vad jag än tycker om politik eller vilken ställning jag än tar i olika frågor så var det ”kört” med min bakgrund. Jag har varit vuxen med vänner i alla de läger (klasser) och till och med min allra bästa vän, Margith, påstod en gång (vi var lite småfulla) när vi lyssnade på Michael wiehe och jag sa att det var en fantastisk sång … vilket innehåll. Och hon svarade att det kunde väl i alla fall inte jag tycka … för jag fattade ju ingenting … När jag senare konfronterade henne sa hon bara: Äsch … och så var det inget mer med det. Men en tagg i hjärtat som inte gick bort satte hon dit och reflektionen att ”hur jag en vänder mig har jag ändan bak” fick ännu starkare fäste. Hur skall så djupa klyftor kunna överbryggas om man inte ens lyssnar på varandra, inte tillåts att försöka sätta sig in i andras liv och hur de har det … hur de haft det etc etc …
Klass mot klass i evigheters evigheter. Som ett romantiskt självändamål.
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 28 maj, 2010 @ 22:58
Det var fint skrivet. har du bett om ursäkt via mail eller ett litet old-school brev? Gick hon med dig på punkgig så förtjänar hon det. Ett kort i naivistisk stil som desarmerar allvaret och får henne att skratta. Hon skrattar säkert åt era gemensamma minnen än idag. Eller åtminstone åt hur du måste ha sett ut i punkfrissa.
Du är iallafall inte ensam om att ha sårat andra.
Delar av vänstern, kanske främst den yngre delen, är sannerligen full av begränsande normer. Bryt mot dom! Men det ska sägas att delar av högern också är full av sådana. Man får hålla sig undan kollektiven. Människor i grupp verkar sluta tänka självständigt och låter sig omfamnas av någon form av grupptänkande. Jag har skytt folksamlingar sedan barnsben. Knappt jag vågat spela lagspel. Jag vågade inte gå med i Attac pga min fobi för grupptänkande och kollektivism trots att jag var intresserad av frågorna i sig. Dom hade hatat mig och fryst ut mig ändå. Men en gång demonstrerade jag för en fotbollsplan. Jag tror vi var 4-5 stycken. Det är lagom många.
Agnes ⁄⁄ 29 maj, 2010 @ 01:20
Haha, med tanke på hur mycket jag skrivit om detta och hur mycket vi pratat om detta känns det som om du just gav mig en present! Tack!
Vidhåller att det är en enormt viktig diskussion som bör föras såväl på vänster- som högerarenorna. Ideologierna ska tåla att synas i sömmarna, med alla tysta normer och uttalade dogmer som ingår.
Danor ⁄⁄ 29 maj, 2010 @ 06:25
Kul att läsa.
Desperado ⁄⁄ 29 maj, 2010 @ 10:10
Fin text med bra poäng. Visst skall man se människan. Jag ser främst två problem. Din diskussion gäller nog främst högstadiet. Även i vänsterklubbar är det medelklass och övre medelklass som har status. Inte i någon av de olika vänster och alternativa grupper och sammanhang jag varit med i har någon individ från mindre privilegierad bakgrund haft någon status. Möjligtvis med undantag med någon otroligt snygg och charmig tjej som fick status i kraft av sig själv. I våra kretsar har jag inte ens träffat någon som kommer från eller bott på Hisingen och ännu mindre från Hjällbo. Ärligt talat har jag inte ens besökt någon hemma som bor i Kortedala eller Angered. Däremot har jag spelat där för att hjälpa dem och visa på solidaritet. Om någon faktiskt växt upp i Biskopsgården så var detta något man gömde och glömde undan efter snabb flytt till Majorna där man kunde förenas med inflyttade från Stenungsund och Mölnlycke som själva flyttat till staden med en önskan att inte tänka på uppväxten.
Sedan en liten fråga om varför det passar dig så bra att bli tolerant nu. Det liknar när jag själv började ifrågasätta min asketiska och ickematerialistiska hållning i livet. Händelsevis inträffade min större acceptans för nyrenoverade kök och sommarhus med påtagligt förbättrad ekonomi och det mer pragmatiska livet med barn. För din del så liknar det lite din längtan efter kramliberaler. Jag tycker om den eftersom du tycks vara på väg bort från en mer doktrinär och till en mer mänsklig hållning. Men faktum kvarstår, det liknar Isobels vandring och ”spontana” öppning mot vänstern som tar sig omvända uttryck. Hon hittar alltmer regelbundet viktiga fel och behov och uppgörelser mot hemska saker bland högervänner och hållningar. Kelas lite oftare med Esbati som den öppensinnade person hon alltmer blivit.
Men som sagt, texten var fin och satte igång många nya tankar hos mig och det är själva grunden för en bra text i mina ögon.
När vän blir fiende « SKATANS TANKAR ⁄⁄ 29 maj, 2010 @ 17:21
[...] Maj skriver Elin Grelson om i sin blogg … och en tagg i mitt hjärta som sattes dit för många många år sedan och inte riktigt kunnat [...]
Berättelser « SKATANS TANKAR ⁄⁄ 30 maj, 2010 @ 07:02
[...] 30 Maj En av mina favoriter (det har ni redan listat ut, va?) … akadademiledamoten Peter Englund … har i sin Akademiblogg skrivit ett inlägg om Alternativ till berättelsen som samtidigt … på något sätt … ochså kan vara, kan läsas som en utvikning, en ytterligare aspekt på Elin Grelsons reflektioner. [...]
Göran Andersson ⁄⁄ 30 maj, 2010 @ 09:28
Hej Elin!
Jag är osäker på vad du menar med ”vänsterrörelsen”, men man kan inte
packa ihop en ideologisk kamp i en klump och få det att verka som att alla
på politikens vänstersida är våldsbenägna!
Det finns extrema människor inom alla grupperingar.
Många av oss hade inte haft de priviligerade liv vi har om historiens
vänstermänniskor stått kvar med mössan i handen och bugat för maktgalna
och nedlåtande högermänniskor som inte förstått alla människors lika värde och status.
Berättelser « SKATANS TANKAR ⁄⁄ 31 maj, 2010 @ 05:19
[...] 31 Maj En av mina favoriter (det har ni redan listat ut, va?) … akadademiledamoten Peter Englund … har i sin Akademiblogg skrivit ett inlägg om Alternativ till berättelsen som samtidigt … på något sätt … ochså kan vara, kan läsas som en utvikning, en ytterligare aspekt på Elin Grelssons reflektioner. [...]
Ulrika på FT ⁄⁄ 5 juni, 2010 @ 19:39
Superbra skrivet, jag känner igen mig väldigt mycket. Det jag har tyckt mig märka, också, inom delar av vänstern är att man är coolare ju hårdare man är, och att många är så rädda för att verka mesiga att de köper beteendet rakt av.
Sedan, kan man ju också tillägga, finns ju samma tendens inom delar av högern, åt andra hållet. Men där är föraktet blandat med överlägsenhet, inte underdogperspektivet…
Amatören ⁄⁄ 13 juni, 2010 @ 04:52
Fruktansvärt bra text, tack för att du publicerade den i Fria tidningar.