När är man missbrukare?

När jag och pojkvännen precis har flyttat ihop köper vi hem en baginbox med rödvin. Vi tar ett glas rött framför TV-deckaren, till kvällsmaten, när vi sitter vid varsin dator. Ja, så gott som alla kvällar visar det sig att det där rödvinet passar alldeles utmärkt. Vilken guldkant på vardagen och läkarna rekommenderar det ju.

Jo, läkarna må rekommendera ett glas rödvin om dagen, men de där kvällarna flera gånger i veckan som kombineras med det sparsamma rödvinsdrickandet skulle de ha mindre gott att säga om. Det är ju vid after work-buffén, på festen eller på klubben som man träffar folk och uttrycket ”en öl” eller ”ett glas vin” stannar sällan just där. Det är ju så roligt att dricka.

Jag vet att jag och mina umgängeskretsar gått rakt in i fällan i mötet mellan den svenska supkulturen och de kontinentala vanorna, där lite baginbox-vin kombineras med att dricka en hel flaska vin på förfesten en annan kväll.

I Moa Herngrens nyligen utgivna roman Jag ska bara fixa en grej i köket tecknas en bild av alkoholvanor när de går överstyr. Huvudkaraktären Ingrids alkoholromantik skiljer sig föga från den jag själv har och uppfattar i både min bekantskapskrets, på Facebook och Twitter. Men Ingrid stannar inte där. Alkoholens avslappnande guldkantskraft förvandlas till ett beroende, med ständiga undanflykter och smusslanden.

Vi som inte missbrukar, utan bara hyllar alkoholen och kanske dricker lite för mycket någon gång ibland, känner till de här historierna. Vi vet också att det finns dem som missbrukar alkohol. Men den vanligaste åsikten, i individualismens tid av eget ansvar, är att deras alkoholism inte är vårt problem. Varför ska vi lida i vår berusade glädje för att några inte klarar av den fina linjen mellan bruk och missbruk? Detta trots att det på varje firmafest, after work och vinfylld middag brukar finnas åtminstone en nykter alkoholist eller människa i riskzonen. Vilka glädjedödare de är, hörni.

Den 16 maj skrev Gudrun Schyman en debattartikel på Sydsvenskan Opinion. Hon pekade på mellantinget mellan ett glas rött ibland och det svåra missbruket. Riskbruk av alkohol blir allt vanligare. För höga mängder för ofta skadar både kroppen, individen och samhället i alltifrån leverskador, olyckor till lägre prestationsförmåga.

I senaste numret av Läkartidningen skriver samtidigt ett flertal forskare vid Göteborgs och Linköpings universitet om svårigheterna kring att diagnostisera riskbruk. Är det hur ofta eller hur mycket som räknas? Vilken hänsyn ska man ta till individuella förutsättningar och skillnader? Luddigheten i definition av riskbruk gör det svårt för läkare att ge råd om alkoholbruk.

Men kanske är det varken någon enhetlig definition och läkarråd som i första hand behövs utan snarare självreflexivitet och mod. Att själv skapa ett mer nyktert förhållningssätt till alkoholen, helt enkelt.

Krönika publicerad i BT 29/5

Fotnot: Gudrun Schymans artikel kan man läsa här och artikeln i Läkartidningen finns här.

14 thoughts on “När är man missbrukare?”

  1. Åh vad bra skrivet. Jag var den där som hyllade alkohol in absurdum förut, men har väl gått över till den andra sidan och dricker väldigt lite numera. Jag försökte påpeka för några klasskompisar som beklagade sig över att många aldrig kom på festerna, att det kan bero på att inte alla vill dricka och att det faktiskt finns de med alkoholproblem. De tittade konstigt på mig och sa “Det har jag aldrig tänkt på…” Jag var ju likadan förut, man tänker väl att unga vuxna inte kan ha alkoholproblem. Men det kan de ju. Och man kanske ändå inte vill behöva dricka för att umgås.

    Usch, jag mår lite dåligt när jag tänker på hur vi super i det här landet. Faktiskt inte sunt alls. Som att jag inte riktigt vet hur man är social och rolig utan alkohol och måste lära på nytt, vad är det liksom? Patetiskt.

  2. ett enkelt sätt att själv påverka är att låta bli att kommentera det faktum att nån är nykter en kväll. i mina kretsar innebär inte apfylla nåt konstigt (nåja, iaf inte för några år sen) men om någon däremot är nykter förmodas man antingen vara gravt bakfull och inkapabel att dricka eller gravid, alternativt en jävla tråkmåns. det bidrar ju inte direkt till ett mindre riskfyllt alkoholbeteende att veta att man typ blir ifrågasatt för att man vill vara alkoholfri ibland.

  3. Jag växte upp med missbrukare runt köksbordet och har före detta vänner som missbrukat. Man bör fundera lite på VARFÖR man tycker drickandet sätter guldkant på dagenr man det roligare med alkohol i kroppen? Dricker man för att det blir lättare att umgås med andra? För att vara “sig själv”. Vara en i gruppen av andra som dricker? För att inte hamna utanför? Hur känns det att vara utan drickandet? Går det att vara utan drickandet? Försöker du hela tiden finna skäl för att dricka? Jag tycker det är gott att lukta på vin och whiskey och sippa lite. Vin kan vara väldigt gott. Men jag hatar hur de flesta blir när de är berusade. Äckligt och vidrigt! Fyllan stinker av falskhet och lögner. Jag tycker också att de som dricker kunde visa mer hänsyn till deras vänner som inte dricker. Socialt umgänge borde inte hänga på alkoholen.

  4. Jag växte upp med missbruk i min närhet och var nykterist större delen av min tonårstid. När jag började gymnasiet hade jag väldigt svårt för att få vänner eftersom att det huvudsakliga sociala umgänget skedde på fester och jag hade väldigt svårt för onyktra människor (dessutom blev jag oftast ganska ifrågasatt om jag närvarade och var nykter).
    När jag gick i trean började jag dricka, strax innan jullovet, när vårterminen började hade min umgängeskrets plötsligt utökats med flera hundra procent.

    För mig var nykterismen ett sätt att hålla mig på den säkra sidan av missbruket, jag hade ju det i generna och litade inte på att jag klarade av att “ta några glas ibland”. Att jag nu faktiskt dricker alkohol och har visat för mig själv att jag kan hantera det (oftast bättre än de flesta, troligtvis för att jag började så sent) har varit ett sätt för mig att omvärdera min bild av mig själv, jag kan lita på mig, mina gener och min uppväxt definierar inte mina gränser. Men samtidigt inser jag att jag själv faller in i samma slentrianmässiga romantiserande av alkoholen som jag kritiserade under väldigt många år. Det är ju så kul att vara lite salongsberusad liksom.

  5. Ett verkligt angeläget och tankeväckande inlägg. Vi känner nog alla igen oss.De som inte dricker alkohol, de som dricker lagom, de som dricker lite för mycket och de som överhuvudtaget inte klarar av spriten. Och det är svårt, näst intill omöjligt att “gå på någon” om hennes/hans, som man tycker, osunda drickande. En av mina bröder dog i förtid (38 år) av att dricka för mycket m m m m … men jag antydde bara vad jag såg och tyckte när vi träffades. Tog inte i “på skarpen”. Han fick hjälp med sitt missbruk (arbetsgivaren !!! jättebra) och gick på någon avvänjningskur (12-stegsmetoden) men om alla hade lite mer “civilkurage” så skulle det ju inte behöva gå så långt.

    Du skriver alltid om så angelägna ämnen, Elin, och jag ser fram emot att läsa din bok … så småningom.

    Kram!

  6. En annan sak som jag ofta funderar på i samband med ämnet/området är hur vi låter människor bete sig på fyllan. Visst, att dricka alkohol gör att gränser suddas ut och våra vanliga spärrar försvagas, men jag tror även att vi har ett väldigt tillåtande klimat för att bete sig allmänt illa och ibland även riktigt illa och skylla detta på alkoholen. Ett exempel är en så relativt simpel sak som att krossa flaskor på stan. Inget det flesta gör i nyktert tillstånd precis men under alkoholens påverkan är detta en ganska vanligt förekommande grej. Då påhejas det och dagen efter är det nog inte många som rycker på axlarna åt att det ser rörigt ut på stan. Jag vet att jag generaliserat ett exempel men de flesta kan nog sätta in detta i sitt eget sammanhang och känna igen sig i något eller någon som alltid verkar ha andra regler än i nyktert tillstånd. Jag tror inte att det behöver vara så, många visar ju också att det går att dricka utan att bete sig odrägligt eller att det är oacceptabelt att bete sig illa. Och ja det finns variationer och kontexter och gener och dagsform och bara ren och skär dynfylla som påverkar personen och dess beteende, det är inte riktigt det jag pratar om, utan mer den här allmänna attityden som verkar finnas lite till mans att det nästan förväntas och tillåts.

    Jag försöker inte ta fokus från den ursprungliga frågan utan vill snarare göra den än mer djupgående och komplex.

  7. Gränsen för riskbruk/skadligt bruk av alkohol brukar grovt generaliserat dras vid om man är kvinna och dricker mer än nio standardglas i veckan eller är man och dricker mer än tolv standardglas. Men det är mer skadligt för kroppen att inta allt på en gång än att sprida ut det på nåt glas per dag och sen tre på fredag.

    Långtifrån alla med alkoholvanor i de där doserna utvecklar ett missbruk eller beroende, men ingens kropp är heller immun mot att under långa perioder utsättas för regelbundna och höga doser alkohol. Precis som du säger så är kombinationen berusningsdrickande och vardagsdrickande den sämsta.

    Man kan göra ett mycket enkelt diagnostiskt test och fundera över hur man ligger till. Se http://www.dagensmedicin.se/nyheter/blankettarkiv/audit.pdf och http://www2.fhi.se/upload/Riskbruksprojektet/Familjel%C3%A4kare-ST/AUDIT%20tolkning%20WHO%20SW.pdf.

    Jag arbetar med missbrukare, men jag och mina kollegor är inte bättre än andra på att hantera detta privat. Jag tycker det är jättesvårt att förhålla mig till mitt eget och mina närmastes alkoholbruk, dessutom är jag rädd för att avfärdas som överdrivet hysterisk just på grund av mitt yrke. Men innerst inne tror jag verkligen att vår nuvarande alkoholkultur kommer att skapa stora problem framöver. Folk i 30-årsåldern inser inte att de faktiskt har druckit vad man kallar “regelbundet till berusning” i halva sina liv och de flesta förstår inte hur svårt det skulle vara att lägga ner en sådan vana. Frågan är hur personerna med ett sådant dryckesmönster senare kommer att hantera motgångar och slentrian i livet. Alkoholen riskerar att ta all mer plats när den fungerar så bra både som snuttefilt, sresshantering, festmarkör och socialt smörjmedel.

  8. Intressant och modigt inlägg!

    Det som bör kommas ihåg är just kopplingen mellan bruket och missbruket/alkoholism (för mig är dock inte missbruk samma sak som alkoholism). Ju mer som dricks och ju mer alkoholglorifiering det är i samhället dessto fler kommer att råka illa ut och drabbas av alkoholens negativa konsekvenser antingen till följd av eget missbruk/beroende eller på grund av andras drickande.

  9. Precis så. Om den allmänna suparkulturen dämpades och formades om lite mer åt ett nyktrare sätt att se på alkoholen så skulle samhället se bra mycket bättre ut. Jag förespråkar inte absolutismen, däremot så anser jag att vi idag växer upp i en omgivning där alkoholen fått en för stor plats. Se på när 17åriga Anna vann melodifestivalen och redan visste att när man är glad, då dricker man alkohol. Vågar vi inte vara glada, ledsna, arga och spralliga utan att berusa oss? Tycker vi inte om oss själva tillräckligt för att våga?

    Dessutom kostar alkoholen oss skattebetalare i runda slängar 100 miljarder om året. Sjukvård när slagsmål utbrutit på en krog, rättegångar då en berusad man blivit rånad på väg hem i natten, våldtäkter, stödfamiljer och liknande åt barn i missbrukshem, sabotage på stan, rattfylla och andra brott som inte hade skett om det inte var för att alkoholen var inblandad. Visste ni att åtta av tio våldsbrott har alkohol inblandat och att ett brott i snitt kostar 177.000 kronor? För att vi inte kan vara härliga utan sprit.

  10. Hej Elin!
    Vad bra skrivet. Jag är just den killen. Har ett bra jobb en fantastisk fru och 2 underbara barn. När jag ser tillbaka, kan jag nu med helt nyktra ögon se att jag nog alltid kunnat dricka mer än alla andra. Både att jag tålt mer och att jag gärna druckit till det är slut. Min fru har aldrig varit någon stordrickare aldrig sagt ska vi köpa en flaska vin. Hon har hellre tagit en cola. Men jag har insisterat att vi tar en flaska vin och så vidare. Japp.. så blev det den där bagen med vin och den tar ju fort slut. till sist satt jag där. Mina barn är för små för att dom än så länge såg vad som pågick, min fru hade sina aningar och vi var ofta osams. Men till sist en lördag så brast min bubbla. Jag sa till min fru som det var, storgråtande, hon ringde min bästis som också anat. Han körde mig direkt till berondekliniken. det var min värsta dag sitta där och se alla förstörda människor, sån var ju inte jag. Har aldrig missat en dag på jobbet, aktiv i barnens skola och i deras idrott.Har även idrottat själv hela tiden. Beroendeakuten borde alla få se, då slutar man på nolltid. total förnedring. Den dagen var vändpunkten för mig, hade jag inte blivit skjutsad dit hade jag nog snart förlorat fru och jobb! Detta pga att den där boxen blir lättare och lättare att tömma… Kram på er alla och ta det försiktig med boxen!

  11. Bag in box fanns som tur var inte när jag var aktiv, slutade dricka -97. Men det verkar som det blir värre och värre, eller så såg jag inte då. Undrar vart vi är på väg, våra ungdomar dricker otroligt mycket och ofta. Kommer att behövas många drogterapeuter i framtiden, men det är tufft att vara och en riktigt bra terapeut blir man ju bara med eget missbruk i grunden. Själv skulle jag tyvärr aldrig orka motivera andra att sluta.

  12. En bilaga med City “Brännpunkt Alkohol” påstår att alkoholen kostar 30 miljarder per år för vård och omsorg för de som missbrukar och 20 miljarder för alkoholrelaterade kostnader inom arbetslivet. Olyckor och frånvaro t ex.

    Detta för en tillåten drog.

    Vad kostar alla otillåtna droger samhället och vad skulle de kosta om vi tillät även dem?

    Är det en självmotsägelse att arbeta för att minska skadeverkningarna av missbruk och samtidigt förbjuda en drog? Idag verkar debatten stå mellan att antingen förbjuda eller att tillåta och minska skadorna.

    Vad vinner vi på att tillåta ytterligare droger som Liberati vill? Finns det risk att även dessa börjar användas på samma vis som alkohol idag?

    Däremot är det viktigt att missbrukare betraktas som patienter med en sjukdom som går att behandla och inte som onda brottslingar som ska straffas. Men att se missbrukare som brottslingar blir ju ändå resultatet av förbud. Så jag vet inte.

  13. Vilken läsning, både inlägg och kommentarer.

    Maria, dina ord kunde varit mina. Allt stämmer. Till och med tidpunkten för när jag också började dricka, höstterminen i trean. Den enda lilla skillnaden är att jag inte alltid känner att jag kan hantera drickandet när jag väl dricker – även om jag har blivit mycket bättre.

    Stefan, din historia låter exakt som min pappas – förutom att han aldrig tog det steget som du har gjort. Extremt modigt och bra. Det kommer att göra oerhörd skillnad för din familj att du faktiskt erkände och valde att söka hjälp. Önskar dig all lycka.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>