I många år var jag engagerad i Palestina-frågan. Jag skrev debattartiklar och höll tal, demonstrerade och läste. Sedan avtog intresset. Möjligen var motståndet för jobbigt, alla hårda ord under gymnasiet mellan mig och dem som försvarade Israels ageranden blev för mycket. Men kanske var det också att tongången blev för hätsk, även från det håll som jag primärt sympatiserade med. Jag ville ha frihet för Palestinas folk och stoppa bosättningar. Allt för ofta slog den retoriken över i ett krossande av staten Israel eller rent antisemitiska tongångar som jag inte ville vara en del av.
Under kriget häromåret ökade mitt engagemang igen. Men jag upptäckte att föga hade hänt i diskussionen. Snarare var antisemitismen ännu starkare och hatet mot israeler, snarare än statens agerande, än större. Det fanns inget utrymme för nyanser, lika lite från något håll. Av de gymnasiala diskussionerna, där jag hånades för min palestinasjal av medlemmar ur moderata ungdomsförbundet och där jag och mina vänstervänner i vår tur anklagade dem för att försvara mördare, har föga utvecklats.
När nyheten om bordandet av Ship to Gaza nådde mig ägnade jag dagen åt att läsa, lyssna på radio och gråta. Det paranoida israeliska styret, dess maktfullkomlighet och förtryck hade manifesterat sin värsta sida i bordandet på internationellt vatten. Hjälpsändningar av ideella krafter hade lett till människors död.
I ett flertal andra utrikeshändelser av samma sort hade fördömandet, men också nyanserna, varit större. Istället förvandlades nyheten på bara några timmar till en retorisk uppvisning från både höger- och vänsterhåll. Moderata Ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman kallade Ship to Gaza för terrorister och menade att bordandet var en seger. På manifestationerna samma kväll buades talare från de borgerliga partierna ut och Israel utropades som mördare. Jag har full förståelse för dem som behöver de hårda slagorden, men i en manifestation som kunde ha präglats av samförstånd och andakt över de dödade människorna var det bara en trött påminnelse kring vilken hätsk stämning som ständigt råder kring Palestinafrågan.
Jag reser bort och kommer tillbaka till en debatt som en vecka senare präglas av ifrågasättande av aktivisterna och svårigheter att ställa Israel till svars. Det som var en fredlig hjälpsändning, som merparten av riksdagspartierna ställde sig bakom, har blivit en terroriststöttande flotta av våldsverkare. I media och i riksdagen ställs vänster mot höger, där skalan går mellan Israelstöttande och slagord kring apartheid. Risken är att Ship to Gaza och den dagen då vi vände alla blickar mot konflikten återigen snart är glömd, till förmån för ett inrikespolitiskt gymnasiegräl där alla glömt nyanser och sakfrågor till förmån för så hätska slagord som möjligt. De som drabbas är som vanligt människorna bakom muren, som lider av blockaden. För dem spelar svensk politisk tillhörighet mindre roll.
Krönika publicerad i VK 9/6
Skribent, kritiker, författare och föreläsare. Skrivit/skriver för bland annat Göteborgs-Posten Kultur, Aftonbladet, Expressen Kultur, Arena, Neo, Bang, ETC, Fria Tidningar och Kyrkans Tidning.
Hörts i bland annat Kvällspasset, Brunchrapporten, Morgonpasset Helg, Sjuhärad direkt och P3 Kultur.
Mamet ⁄⁄ 10 juni, 2010 @ 12:12
Snarare är din text ett skolboksexempel på hur en gymnasieelev resonerar. Ängsligt hycklande och språkligt haltande. Själv har jag nyanser — om folk mördar och svälter ett annat folk blir jag arg, om folk skriker dumma saker på en demonstration så suckar jag och om någon skriver en dålig text så gnäller jag. Att reagera på alla världsliga ting med luftiga fraser är inte att vara nyansrik — det är att vara fullständigt utbytbar.
Helena ⁄⁄ 10 juni, 2010 @ 12:30
Elin! Du är så bra. :-)
Mamet – du får ju naturligtvis tycka vad du vill om Elins resonemang, men att kalla hennes text för ”språkligt haltande” är verkligen bara dumheter (och att dessutom framföra det i en mening som saknar både predikat och subjekt är ju skrattretande!). Få personer i den offentliga debatten är så välformulerade som Elin.
/Helena, språkvetare
Ali Esbati ⁄⁄ 10 juni, 2010 @ 12:30
Detta slentrianmässiga letande efter en ”balanserad” position är inte en del av lösningen men en del av problemet i det här fallet. Självklart är det en komplex konflikt. Lika självklart är det att del saker är väldigt enkla: Det finns förövare och offer, det finns ockupant och ockuperad.
När det gäller utbuande på demonstration. Jag tycker väl att man ofta ska låta bli att bua ut folk som har kommit för att tala. Men alltså, folk kan inte kontrolleras på det sättet i en manifestation. Och framför allt: varför ska en manifestation handla om ”samförstånd och andakt”? Det vore ju en direkt förolämpning mot dem som riskerat och i några fall förlorat sina liv.
Poängen är ju att BRYTA samförståndet om att det bara råkar vara synd om palestinierna. Poängen är att man måste vara förbannad över att de här människorna MÖRDATS – inte andaktsfull över att de gått och trillat av pinn.
Ship to Gaza är en meningsfull aktion just för att den utmanar idén om hjälp på rent humanitär grund. Det är en humanitär insats – men inte i ett politiskt vakuum. Mänskligt lidande är illa överallt, och det är mycket viktigt att det finns organisationer som ger hjälp alldeles oavsett varför hjälpbehovet har uppstått. Men detta är en politisk rörelse för att uppmärksamma och ändra också det som medvetet skapar misären och förnedringen.
Och jag fattar bara inte ditt resonemang om ”gymnasiegräl” och höger mot vänster. Vad ska man göra när det ÄR så att höger står mot vänster i så stor utsträckning? Ska man hemligstämpla den information? Det är klart att man måste vara välkommen om man kallar sig höger men vill stödja palestiniernas sak – och det är man ju definitivt, så det är ingen issue.
Det är också klart att det inte spelar någon roll för människorna bakom muren om de blir hjälpta av någon som kallar sig höger eller vänster. Men det spelar faktiskt en helt avgörande roll för palestinierna hur Sveriges, Norges, Schweiz’, Frankrikes, Storbritanniens, USA:s utrikespolitik diskuteras och utövas – och då är det ju en politisk fråga som måste kunna diskuteras utifrån de reellt existerande politiska grupperingarna och skiljelinjerna. Och då finns partier som är höger och vänster, och det finns ideologiska skillnader som gör att en del är mer benägna än andra att inte se palestinierna som fullvärdiga människor. Det är realiteter, på samma sätt som blockaden är en realitet och det faktum att Israel får sätta sig över internationell rätt är en realitet.
Jag ser det snarare så här, om jag ska vara ärlig: det är du som envisas med att trycka in den här konflikten i en i förhandsmall som handlar om din uppfattning om det ideologiska landskapet och hur den borde se ut för att du ska känna dig bekväm med den. Det blir i det här fallet en riktigt dålig analys av det, och det är ett irriterande, för att inte säga ovärdigt sätt att behandla människors engagemang runt en reell politisk konflikt på.
Mvh
Ali
Mamet ⁄⁄ 10 juni, 2010 @ 13:00
Mitt kolon blev en punkt, jag ber om ursäkt. I övrigt är du förvirrad — läs om eller byt karriär.
Underlandet ⁄⁄ 10 juni, 2010 @ 14:05
Mamet: Elin är en av Sveriges bästa, mest träffsäkra och mest välformulerade politiska skribenter. Vem är du?
Mats Haag ⁄⁄ 10 juni, 2010 @ 14:49
Jag håller med dig om att extremvänsterns buande är motbjudande och vidrigt, för qatt inte säga omoget.
Samtidigt är alla internationella folkrättsexperter helt överens om att bordningen på internationellt vatten är laglig (Reuters). Dels för att man har rätt att stoppa ett fartyg som uppgivit avsikten att bryta en folkrättsligt laglig blockad mot en krigszon, dels för att det skulle ha varit för kort tid att avstyra båtarna från att segla i hamn hos Hamas om man hade väntat tills de nått territorialvatten.
På alla båtar där aktivisterna valde att agera fredligt gick ombordstigningarna problemfritt, och lasten fördes via Israel till Gazaremsan (där Hamas har vägrat att ta emot den).
Ali Esbati ovan är en illustration på den fanatiska extremism och support för antidemokratiska rörelser som finns inom hata-Israel-vänstern.
Anders Törnblad ⁄⁄ 10 juni, 2010 @ 16:40
Tack för en bra text om ett knepigt ämne. Dom som påstår att saken är enkel är nog tyvärr inte så insatta i frågan. Och min historia i frågan liknar din. Jag försvarade den palestinska saken med näbbar och klor och åkte till och med ner och studerade ämnet på plats. Sen bemödade jag mig om att prata med israeler för att få olika sidor av myntet och då kändes det mesta annorlunda. Israel har goda skäl attt vidta mått och steg för att skydda sitt land mot terror och mot hamas som faktiskt vill förgöra mellanösterns enda demokrati och sätta en sharia-stat i dess ställe.
På StG:s sida på facebook finns det ett drypande hat och det känns som om hela vänstern i sverige fått en kollektiv psykos i frågan. Sen när blev det vänster att försvara islamism och höger att försvara en demokratisk välfärdsstat?
Sätta hårt mot hårt, del 2 « Lysande utsikter ⁄⁄ 10 juni, 2010 @ 18:57
[...] mer och mer trött på de som ropar efter samförstånd och skyr de politiska ytterligheterna. Som den här texten. Ali Esbatis kommentar på den är så satans bra att det väl egentligen inte finns något att [...]
Josef Dzjugasjvili ⁄⁄ 10 juni, 2010 @ 23:32
Esbati har lite socialistiska kompisar som stödjer honom, de kallar sig visst national-socialister. De gillar även Hamas. De ställer helt upp bakom Esbati.
http://www.nordiskungdom.com/2010/06/02/aktion-mot-niklas-wykman/
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 11 juni, 2010 @ 00:03
Jag tror Elins upplevelser delas av ganska många.
elin kanske hellre borde vända blicken till alla exempel på palestinier, araber och israeler i Mellanöstern som samarbetar i olika gräsrotsprojekt och fredsorganisationer. Hur kan fler israeler fås att engagera sig för hur palestinierna har det? Hur kan palestinierna stödjas för att våga sätta sig emot Hamas?
Ali, en manifestation behöver inte handla om samförstånd och andakt. Men bjuder du dit någon för att tala så fattar jag inte poängen med att inte låta denne tala.
”Det finns förövare och offer, det finns ockupant och ockuperad”
Ja, det är faktiskt så pass enkelt. Det finns förtryckta och förtryckare. Gazaborna är de förtryckta och Israel och Hamas är förtryckarna.
Gå för all del in på http://www.sr.se P1 och klicka på OBS och lyssna till Mia Gröndahls inslag om hur ingen vågar lita på någon i Gaza pga Hamas spioner och polis som håller koll på alla som de misstänker är oliktänkande.
Palestinierna är inklämda mellan Israels blockad, bosättningar, ockupation och övervåld – och arabvärldens utnyttjande av dem för sina egna intressen. Varför tror ni Egypten till alldeles nyligen blockerade sin gräns mot Gaza? Hur behandlas de palestinska flyktingarna i grannländerna? Tror ni det är för palestiniernas skull vissa stater stödjer Hamas?
”det finns ideologiska skillnader som gör att en del är mer benägna än andra att inte se palestinierna som fullvärdiga människor.”
I Mellanöstern riktas rasism åt alla håll och kanter. Inte enbart mot palestininerna, och inte enbart från israeliskt håll.
Skatan ⁄⁄ 11 juni, 2010 @ 08:04
Du skriver så bra om detta … dessa ställningskrig hemma där vi borde stå enade … under manifestationen mot staten Israels övergrepp på Ship to Gaza. Jag har själv skrivit ett inlägg om just detta … detta hat … detta oresonliga ställningskrig … här hemma i Sverige … om den nästan olösliga konflikten där i Mellanöstern där fler än en stat helst vill se Israel som stat helt utplånad. Nu var fredstrevare på G … som förstås grusades av Israels framfart men … detta hat här hemma hjälper ju inte direkt. En fred tycks nu långt långt långt borta …
http://skatanstankar.wordpress.com/2010/06/04/antisemitismen/
Mina bloggläsare ökade fyra gånger om i antal och jag fick så många kommentarer från människor som inte brukar besöka min blogg … en del hätska och kommenterade egentligen inte innehållet i just min blogg utan något helt annat än det jag skrivit om … en del höll förstås med att det många gånger inte rörde sig om hur staten Israel agerat utan var ren och skär antisemitism … men det är förunderligt hur starka känslor och just … hat … som väcks när Israels politik spårar ur ordentligt … som nu. Inte samma starka känslor på långa vägar väcker till exempel Irans agerande och Hamas` och deras ståndpunkt att Israel skall utplånas helt och hållet …
Nej … det är en infekterad varböld … där något mycket djupare, svartare sticker upp huvudet.
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 11 juni, 2010 @ 09:02
Min poäng är att om man inte gillar hur en fråga diskuteras (pga brist på nyanser, t ex) i ett sammanhang kan man ofta hitta ett sammanhang man trivs bättre i.
Gustav ⁄⁄ 11 juni, 2010 @ 10:19
Tycker att kommentarstråden här stundtals funkar väl som demonstration av riktigheten hos tesen i själva inlägget. :)
Elin ⁄⁄ 11 juni, 2010 @ 10:20
Huvudet på spiken Gustav :)
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 11 juni, 2010 @ 10:53
Jag var tvungen att tipsa Sakine Madon om texten. (Jag lockade med att Ali kommenterat den. Tror ni hon nappar?)
Hans ⁄⁄ 11 juni, 2010 @ 19:46
elin: superbra text. det paradoxala med palestinakonflikten är att den i jämförelse med många andra konflikter är så svår att ta ställning i eftersom kålsuparteorin kan appliceras på båda sidor (om man förenklar den bortom begriplighet till att bara omfatta två sidor) MEN att den trots detta oftast diskuteras och debatteras med en tvärsäker övertygelse om att ”min” sida är ofelbart rättfärdig. det är som min farsa; ju mer tvärsäker han låter desto mer övertygade blir vi övriga familjemedlemmar att han antagligen tvekar själv om vad som gäller…
moarity ⁄⁄ 12 juni, 2010 @ 11:27
Gymnasiegräl är en träffande liknelse :) Som i gymnasialt-enkelt-svart-vit. Innan jobb-tenta-poäng-karusellen kastar om bitarna, och pusslet hela tiden.. blir större.
Magnus ⁄⁄ 15 juni, 2010 @ 01:19
Håller med Ali, det går naturligtvis alltid att när det hettar till leta rätt på ”extremister” som deltagit eller uttalat sig, utnämna dessa till terrorister, ”antisemiter” och tjurskallar (eller ”offerkoftor”) och sedan uppmana folk att sitta ner i båten och ta det lugnt. Det var exakt vad Dilsa D gjorde i sin föga genomtänkta text i Expressen, och det är vad du gör – om än inte lika grovt. Felet är väl dels att ditt inlägg söker en balans som inte finns, dels att du försöker bedöma utifrån vad som just nu är in the news i stället för att borra sig in i konflikten. göra en egen, genomtänkt bedömning. Figurer som Dilsa är inte värda mycket mer än förakt, deras logik är, just det, gymnasial.
Det blir som när Expressen ropade ”tyoitta på synskadade Nadima, vad synd det är om henne!” Ja, det var synd om henn, men samma tidning sket totalt i att axla flykting/asylfrågorna som sådana, att försöka driva ståndpunkter som räckte litet llängre än det enskilda fallet, än den persojn de valt för att sälja lösnummer på. Hade de gjort det hade de kunnat försvara både flickan och humaniteten, men då hade de inte fått lika mycket tårar och poitionering, så det var de inte intresserade av.
Sugman ⁄⁄ 16 juni, 2010 @ 12:24
Hörru Magnus, finns det någon hejd på dina aversioner mot diverse kvinnliga skribenter? Syftar inte på Elin här, utan hur du förbehållslöst spyr ut din tvärsäkra dynga i andras kommentarsfält. Är det inte Sakine är det Dilsa är det Isobel. Har aldrig sett dig kritisera en enda man. Machovänster där. Rasa på. Ali stöder dig så gärna.
*insert citat på latin*
Magnus ⁄⁄ 17 juni, 2010 @ 09:55
@Sugman: med tanke på att det var en månad sen jag kommmenterade här på bloggen sist och mina rader ovan inte nämner Elins kön med ett ord så verkar din reaktion något överdriven. Var någonstans i min kommentar antyds det att kvinnor skulle tänka sämre?
När det gäller Sakine och Isobel så förmodar jag att du råkade få syn på mina inlägg på Miras blogg, Lysande utsikter, för ett par veckor sen. Jag medger att jag anser at Sakine ä en väldigt dålig och intellektuelly ohederlig skribent men det har ingenting med hennes kön att göra – ser framför mig hur du klipper med ögonen här – och hon har fått samma varma fiskar från en hel del *kvinnor* som kan tala för sig själva, t ex Åsa Linderborg, Eva Franchell och Jenny Westertsrand. Att det inte är fler beror nog på att de flesta föredrar att ignorera henne, alltför många har sett hennes dumma och ohederliga metoder när hon måste försvara det hon skrivit.
När det gäller Isobel så är hon ofta väldigt bra, och på Miras blogg vra jag tydlig med att jag inte var ute fter henne. Mina frågor gällde varför hon inte orkar ta avstånd från Sakines rabiata och illa underbyggda drapor, när hon brukar avkräva diverse andra tydliga och raka markeingar mot diverse andra kollegor. jag förmodar att hon upplever det som svårt att öppet och i tryck läxa upp en av *sina* kolleger och vänner. Åå Expressen sitter lojaliteten mellan husets folk i väggarna, om en person hamnar i blåsväder för något den skrivit förväntas alla ställa upp och inte ett negatiovt ord får yttras.
Till skillnad från den klassiske debattören behöver ju krönikören sällan ta en debatt på allvar, försvara det han/hon har sagt. Debattörer diksuterar, krönikörer poserar och nitar upp halmdockor utn att det syns tull repliker. Ärligt talat är det för mycket krönikörer i svensk media, det har varit en explopsion de senaste tio femton åren av folk om inte förväntas och inte behöver ge några argument annat än sin egen svamlande röst. Det där har trängt undan den riktiga debatten. Något som antagligen beror på medias ekonomi och på ändringar i nyhetsflöde och företagsstrukturer, men det är illa i alla fall. Krönikor av Metro/Nöjesguiden/Expressen-typen är fast food, så är det bara.
Misogyn kan du kalla dig själv, du tror ju uppenbarligen inte att tjejer kan försvara sig mot kritik i sak.
Musagn ⁄⁄ 19 juni, 2010 @ 14:03
Gråt gråt, omskriv det hur du vill, försök få mig till skurken du. Den dagen du riktar kritik mot en man har du bevisat mig fel. Tills dess kan du härja vidare med din uppsatslånga självgodhet. Mira, är det hon den ”radikala” journaliststudenten? Ok, kan se varför ni gillar varandra.
Jag gör som Veronica Palm och citerar en gammal favorit:
”När trollmor har lagt sina elva små troll
och bundit dom fast i svansen,
då sjunger hon sakta för elva små trollen
de vackraste ord hon känner:
Ho aj aj aj aj buff,
ho aj aj aj aj buff,
ho aj aj aj aj buff buff!
Ho aj aj aj aj buff”
Ho aj aj aj aj buff buff, anonyma bloggtroll. Den här trollmodern har tröttnat på att mata dig. Släpp tuttfixeringen. Lämna machoboet. Ut i världen med sig. Se så.