Sexbrott som flyttar gränser

Sommarens kvällstidningsrapportering har till stor del handlat om två män: Före detta polischef Göran Lindberg och tidigare arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Det må vara på grund av skilda grader av anklagelser, men anklagelserna mot dem båda har också bestått av flytande gränser kring sex och brott. Diskussionerna har inte bara handlat om eventuella sexköp och våldtäkt mot barn, utan även sexchattar, yngre hustru, väskinnehåll och BDSM.

Tidigare i år (GP 28 april) skrev jag, på denna sida, om medias funktion som en ny skampåle. Genom att diskutera offentliga personers privata förehavanden skapas och reproduceras sexuella normer. Kvällstidningar, krönikörer och bloggare både legitimerar och stigmatiserar privata angelägenheter. I fallen Tiger Woods och Jonas Bergström gällde det aktuella ”brottet” otrohet. Här fanns inget juridiskt incitament och ingen rättslig åtgärd, varför medias uthängning och diskussionerna kring deras etik blev det enda reglerande och dömande kring deras handlingar.

Så är inte fallen Lindberg och Littorin. Gällande Lindberg finns ett åtal och en brottsrubricering. Rättegången har pågått de senaste veckorna och dom väntas i slutet av juli. I Littorins ärende är det eventuella brottet förvisso preskriberat, ord står mot ord och Aftonbladets källa kan uppfattas som vag och otillräcklig. Likväl rör sig anklagelsen om ett brott mot sexköpslagen.

Problemet är att när brott rörande sex når media, i synnerhet kvällspress, grumlas och förskjuts gränserna. Dagen efter att anklagelserna mot Littorin offentliggjorts konstaterade Aftonbladet på rubrikplats att Sven Otto Littorin sexchattat med okända kvinnor. Samma dag skrev Annette Kullenberg i Expressen om hur Sven Otto Littorin tagit ut skilsmässa och inlett en relation med en yngre kvinna. Artiklar kring Göran Lindbergs våldtäktsåtal har till större delen handlat om innehåll i hans väska och BDSM-böjelser. I flera texter omnämns detaljer ur övergreppen som ”bisarra”. Lindberg har försvarat sig med att de hade ”vanligt sex”. Faktumet att Lindberg varit känd som jämställdhetsdebattör och föreläsare inom ämnet gör sitt till, inte bara gällande våldtäktsåtalet. Att en man som diskuterar jämställdhet samtidigt packar ner piskor i en väska, är något som många krönikörer förfasat sig över.

Det som varit en brottsrubricering kommer således att handla om så mycket mer än så. Böjelser, intressen, otrohet, sexchattande och yngre kvinnor blir en del av kvällspressens sexualmoraliska diskurs, där läsaren förväntas förfasas. Handlingar stigmatiseras, samtidigt som de icke-normaliseras i ett skimmer av snaskighet och chock.

Samtidigt finns en agenda, företrädesevis bland liberala debattörer och i bloggar, som går åt rakt motsatt håll. Littorin-fallet har blivit ett startskott för en ny våg av kritik mot sexköpslagen där anklagelsen ofta behäftats med det nedsättande begreppet ”moralism”. Samtidigt menar påfallande många att alla omständigheter kring Lindberg-målet, såsom vilka handlingar som utfördes och som kan ha en juridisk betydelse ifråga om brottsrubricering, är fullständigt ointressanta. Här används alltså, i synnerhet Littorin, som ett bevis på det moralistiska förtryck som begränsar individens fria vilja och aktörskap. Eventuella ifrågasättanden av vad som skett diskuteras i termer av ”moraliserande”.

Det handlar om två diametralt motsatta sexualmoraliska utgångspunkter. Det de har gemensamt är att de båda misslyckas med att hålla isär en juridisk och allmängiltig diskussion. Gränserna blir flytande i onödan och plötsligt måste de både försvaras och kritiseras. Resultatet blir en debatt kring sexualbrott där inga längre är offer eller förövare, skyldiga eller oskyldiga, utan snarare en diskussion om vad som är normalt och accepterat eller ej.

De som gärna slänger sig med begreppen ”moralism” och ”moraliserande” verkar omedvetna om att de åsikter de företräder också uttrycker en moral. En etisk diskurs där normalitet och juridiska interventioner i exempelvis sexköp ifrågasätts är också en form av moralism. Istället för att mötas i en diskussion om vad respektive etiska ståndpunkter och tankar kring sexualitet egentligen innebär hamnar dock den samtida debatten kring sexualitet och sexualbrott ständigt kring ett varsitt skrikande läger. De chockerade kvällstidningslöpsedlarna möter prostitutionsivrare och frågan är om någon blir klokare eller friare av det.

Text publicerad i GP Kultur 22/7

6 thoughts on “Sexbrott som flyttar gränser”

  1. Bra text sammantaget, men jag är lite tveksam till din diskussion kring moral och moralism. Där är en avsevärd skillnad mellan de två förhållningssätten som man kan yxa till lite grovt, där det ena är paternalistiskt och “skandaliserande” mot avvikare och det andra är tolerant, ja i vissa människors tycke för tolerant. I min värld är klåfingrig paternalism och svartmålning av individer på basis av deras preferenser värre än en låt-gå-attityd, som på sin höjd kan vara oansvarig. Det tycks inte riktigt rätt att framställa lägren som lika goda kålsupare.

    Alltså, i filosofisk mening moraliserar ju alla som förordar en uppfattning eller ett handlande, vad det än gäller. I dagligt tal däremot är ju moralism och moralisering, precis som du nämner, invektiv. Få människor hävdar med stolthet att de är moralister. Det borde finnas bättre ord, men det vete katten vilka det skulle vara.

    Det skulle vara intressant att höra hur du menar att diskussionen skulle kunna se ut, som ett alternativ. Idag är det ju ofta så att antingen kommer det konservativa lägret med något inlägg om ökat moraliskt ansvarstagande eller liknande, som bemöts med en kritikskur av det mer libertinska lägret. Eller så hävdar de senare behovet av någon slags liberalisering och så får de utstå spott och spe från sina motståndare. Inte så givande. Men det kanske är medielogiken här i landet som saboterar det hela?

  2. @Elin och Gustav: Jag tycker också det hade varit intressant att höra den alternativa diskussionen.

    Vad gäller användandet av begreppet “moralism”, vi liberaler brukar särskilja moralism från annan etisk diskussion genom att tala om offerlösa brott. När röster höjs för att kriminalisera eller på annat sätt fördöma ett beteende som inte drabbar någon ofrivillig, så är det enligt det språkbruket fråga om “moralism”.

    Precis det som skiljer BSDM från sexuellt våld alltså, eller en boxningsmatch från ett slagsmål.

    De liberaler som anser att två vuxna människors överenskommelse om sex och pengar vanligen äger rum utan offer, menar därför att sexköpslagen är moraliserande på precis samma sätt som kvällstidningarnas diskussion kring normal och onormal sexualitet.

    Lagar ska användas för att skydda människors frihet, inte för att definiera normalt från onormalt. Det är ju också normalt en feministisk utgångspunkt, och skillnaden i slutsats beror förmodligen på synen på makt och offer i transaktionen. Det finns en liberal kritik mot den gängse feministiska maktanalysen till exempel, och debatten kring sexköpslagen borde rimligen hamna i en debatt runt maktanalys. För det är ju där som den verkliga meningsskiljaktigheten står.

  3. Instämmer med Olas kommentar. Det är inte moralism att ha moral, det är moralism att vilja trycka på andra ens egen moral. “En etisk diskurs där normalitet och juridiska interventioner i exempelvis sexköp ifrågasätts är” är alltså inte moralism. Däremot är det ideologi: alla ska få agera efter egen moral givet att ingen annan skadas. Och detta försöker liberaler gärna trycka på alla andra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>