Skolkaren

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

23 thoughts on “Skolkaren”

  1. Väl skrivet. Tänkvärt! Men jag känner inte riktigt igen resonemanget om att det skulle vara fel att vara en så kallad duktig flicka. Är inte det snarare vad som förväntas av staten och det civila samhället i övrigt. Det är väl just duktiga flickor (och pojkar) som Björklund vill ha i skolan. Sen är det en annan sak att vi behöver ha en ökad möjlighet till flexibilitet i skolplikten, eller rättare sagt gällande på vilket sätt den efterföljs. En mer individanpassad utformning.

    Och visst vinner, som Therese Bohamn konstaterar, nästan alltid den duktiga flickan framför andra.

    Här några tankar om ett annat förslag gällande duktigheten http://bit.ly/98kvxF.

  2. Vilket bra inlägg! Det finns verkligen lika många skäl till skolk som det finns elever som skolkar. Att föra in frånvaro i betygen gör bara att många mår ännu sämre. Jag är glad att du hade bra lärare som förstod dig, jag hoppas att jag kan vara en sådan för mina elever som mår dåligt.

  3. Jättebra text! Jag tror det är väldigt viktigt att lärare och annan skolpersonal ges ordentligt med tid att se den enskilda elevens behov. Det är en nödvändighet för att den typen av lösningar som du skriver inte skall vara beroende av självuppoffrande lärare som lägger tid utanför son tjänst. Detta tycker jag skall få plats inom den kommunala skolan, satsningar på friskolor leder endast till ökad frihet för vissa och minskad för alla andra.

    Som doktorand möter jag en massa duktiga flickor hela tiden, och det är tydligt vilket tveeggat svärd det är. Ambitionen att vara bra och och prestera leder för många även till en strävan att vara till lags. Om en person ständigt anmäler sig som frivillig till oändligt antal meningslösa arbetsgrupper förväntas det till slut av henne (det är nästan alltid en hon). Som man har jag privilegiet att strunta i att engagera mig i gemensamma angelägenheter på arbetsplatsen, det förväntas inte av mig att jag gör det.

  4. På tal om friskolor och tanken om ekonomisk vinst i skolvärlden så kanske frågan inte ska ställas “hur kan friskolor ge vinst” utan “varför ger inte kommunala skolor motsvarande överskott”? Svaret kan ligga i att kommunernas fastighetsbolag plockar de kommunala skolorna på bisarrt höga hyror, och att pengarna försvinner ut den vägen istället.

  5. Som en duktig flicka har jag tyckt att det har varit synd att min närvaro aldrig har räknats. Jag gick alltid på lektionerna, jag kom alltid i tid och fick ingenting för det. Jag hade gärna sett att närvaro var något som syndes i betyget men jag kan också förstå din syn på det hela. Men att inte ha närvaro/skolk i betyget löser inte riktigt ditt problem heller, för skolk är ju fortfarande inte okej i grundskolan och gymnasiet och det kanske är det som behöver ändras. Skolan kanske istället borde vara öppen för att vi har olika behov och kunna ge elever som klarar av att plugga hemifrån chansen att göra det. Det viktigaste är ju att vi lär oss, inte var vi är när vi lär oss det. Skolk borde inte vara skolk om eleven gör sitt jobb.

  6. Alltså hur orkar du, du bara radar upp sterotyperna och sätter dem mot varandra och sen kritiserar du några värderingar som inte finns. Vem idag har en sterotyp bild av skolkare? Verm idag har ett “slentrianmässigt hat mot duktiga-flickan”?

  7. Att placera “den trashiga slampan” (det är *er* stereotyp, inte min) eller med ett äldre uttryck, groupien, som hjälte, som typ en farlig och genomtänkt revoltör är bara ett stenkast från att säga att Paris Hilton också skulle vara en rebell mot det etablerade. Näpp, allt som får en spotlight i media är inte farligt eller kritiskt på riktigt.

  8. Som vanligt är det intressantare att se till en förståelse av komplexa relationer än att genom att skapa diskurser kring hur duktiga/ dåliga tjejer är. Om unga tjejer agerar på olika sätt man anser är problematiskt, måste man istället för att fokusera på deras egenskaper flytta fokus till en strukturell analys av de samhällsförhållanden vilka påverkar dem. Annars återskapar man lätt traditionella roller kring hur de är. Det gäller “hatet mot duktiga flickan” som “föraktet mot dåliga flickan”. Men vad jag vet så har feminismens kritik mot bilden av den “duktiga flickan” främst handlat om hur förväntningar på kvinnor får dem att må dåligt, som att alltid vara smala, lyckliga och framgångsrika. Det är en strukturell kritik.

    Förövrigt verkar det som att den kommunala skolans lösning på problemen fungerat väl för dig (det var fint att läsa om alla som ville hjälpa dig), varför dina argument mot friskolor blir något kryptiska.

  9. Hej Elin.
    Tänk om vi fick en skolminister som hade lite erfarenhet av när livet inte går på räls, när man inte fyller mallen, när man går en annan väg. För han tycks tror att alla är likadana eller borde vara likadana och är de inte det så skall de straffas. Själv mamma till en flicka som har och har haft väldigt svårt att komma iväg till skolan, inte för att hon inte vill lyckas och inte för att hon inte vill vara en “duktig flicka”, utan för att hon inte orkar, för att hon är annorlunda och för att hon är mobbad ibland. Jag tror att jag länkar till din text på min blogg, hoppas det går bra.
    Malene

  10. jag känner igen mig, precis! hur utbildningen blev ett sätt att ta sig ifrån, att komma vidare och vara säker på att aldrig hamna på landet igen, utan makt och möjligheter. Men det är intressant hur liberalerna tycks ha kidnappat den hårda linjen i skolfrågan och hur konforma de är i alla sina utspel. Och det alltid så välgömda misogyna stråket i kvinnorörelsen. du är åtminstonde min klassresehjältinna!

  11. Jag, som också är uppväxt med ångestproblematik som ledde till skolk, särskilt i högre stadier har ställt mig frågan: varför problematiserades inte frånvaron tillräckligt?

    I ditt fall problematiserades frånvaron, och det blev en hjälp för dig. Om min frånvaro hade uppmärksammats hade det hjälpt mig. Det är ju skillnad på skolk (=jag skiter i skolan) och frånvaro för att man är för sjuk för att gå.

  12. Tack för alla kloka kommentarer!
    Angående kommunala vs friskolor: Självklart ska det finnas resurser och hjälp att få i den kommunala skolan. En stark kommunal skola med förmåga att se och hjälpa elever är absolut viktigast och får aldrig bli någonting annat.
    Men jag hade tur som fick rätt lärare tillslut och det berodde också mycket på att mina föräldrar och jag själv kunde formulera mina problem och stå på oss när det avkrävdes full närvaro av mig. Alla familjer har inte den styrkan, så nej jag tycker inte att den kommunala skolan lyckades möta mig rätt. Hade jag och mina föräldrar inte legat på hade jag inte fått vara sjukskriven och jag hade väldigt många lärare som var förbannade på mig och som jag grälade med också.
    Den kommunala skolan har inte möjlighet att ha individuella kursplaner för alla, för att möta allas behov. Därför tror jag på friskolor som ett komplement, exempelvis en skola med väldigt mycket egen tid och eget ansvar för de som tycker att det fungerar bäst för dem, medan andra som mår bra av lektionsstyrd tid ska ha det.

  13. Det tråkiga med den här texten är att den ingenstans antyder att det där man växer in i och gör till sitt skulle kunna ha betydelse på något annat plan än att få litet fler snygga nuffror i betyget för att söka vidare, eller möjligen en gaspedal för självförtroendet att “jag kunde, jag klarade att slå i mig tvåhundra glosor, kunde lämna in ett snyggt projekt”. Inte ett ord om att nån faktiskt har förändrats eller att det har öppnat nya dörrar attt *kunna* något bortom nästa skrivning. Det är trist, eftersom det inte finns något som så effektivt befriar en från den där ängslan för “vad ska folk säga, nu hatar dom mig för at jag inte har sett den där tv-serien, för at jag är duktig” som att man faktiskt vet att man har vuxit och förändrats av det man lärt sig. Jag menar,. kan man t ex tala och skriva franska och använda det så inte fan bryr man ig om folk som flinar och säger att det är ett brudspråk eller “det lärde du bara för att kunna skilja på olika parfymetiketter”.

    Under skolåren träffade jag många som både hade tid att ha kul och att växa av det de lärde sig eller upptäckte. Det gick också att ha en kreativ och öppen dialog md lärarna. Du tecknar en tillvaro där det enda som existerar är betygen, fördomarna king desaa betyg och så kanske festandet för att komma ifrån den polariteten. Som sagt, tråkig bild.

  14. precis som någon skrev tidigare, det är ju inte duktigheten i sig som kritiseras utan att så många tjejer som så dåligt för att de har så höga krav på sig själva. jag har varit en duktig flicka hela mitt liv och jag hatar det. jag har haft ätstörningar, ångest och sömnproblem halva mitt liv pga det. jag har många vänner som är duktiga flickor och mår dåligt av det. så ja, jag är en av dem som har väldigt svårt för duktiga flickor – inte för att de är ambitiösa, utan för att jag vet vilken ångest som ligger bakom.

  15. mycket tjusigt formulerat : “Det fanns ingen medelklassuppväxt att göra uppror mot i en lagom kittlande form. Det fanns bara någonting att komma ifrån. Pengar var sällan intressant för mig, men kulturellt och symboliskt kapital desto viktigare. Jag ville ha makten som jag inte var uppvuxen med.”

  16. Ytterligare viktig läsning på detta område: “Självskada- en etnologisk studie av mening och identitet i berättelser om skärande” av Anna Johansson, Serie Akademi, 2010.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>