Alltsedan jag började blogga runt 2006 har mailen och kommentarerna anlänt med jämna mellanrum. Varje gång som jag använder min erfarenhet av att ha blivit uppfostrad till kvinna och gör en politisk analys av det kommer invändningarna från män.
”Tror du att män har det så lätt då?”
”Det är faktiskt minst lika jobbigt för killar, varför skriver du ingenting om det?”
”Varför ska det jämt handla om kvinnoproblem, kan du inte skriva något om hur män har det?”
Mitt svar ända fram till nu har varit detsamma: När jag använder min personliga erfarenhet, utifrån vad jag uppfattar som strukturer kring kön, kan jag inte skriva om manlig erfarenhet. Jag har ingen. Jag kan skriva om att inte känna mig bekväm i könstillhörighet och jag delar många erfarenheter med män. Men jag kan inte skapa en erfarenhetsbaserad politik på samma sätt. Min uppmaning är också alltid likadan: Skriv själva. Starta en blogg och skriv om att vara fast i mansrollen, vara tysta och duktiga killen i ett klassrum av stökiga grabbar, skriv om relationen till kroppen, sexualiteten och känslorna. Våga vara privat och personlig, gör politiska ansatser utifrån er egen erfarenhet. Gör feminismens slagord från 70-talet till ert också, ni som menar att män bör bli mer inkluderade i feminismen.
Få har lyssnat. Trots några undantag är det påfallande få politikbloggar skrivna av män som släpper sargen av partipolitiska begrepp, akademiska resonemang och distanserade analyser. Som vågar begrunda sina privata erfarenheter, diskutera sina relationer och mönster och göra strukturella analyser av dem. Samtidigt svämmar bloggosfären och krönikörsutrymmen över av kvinnors erfarenheter. Vi länkar, delar och kommenterar instämmande i en befriande känsla av att inte vara ensamma. Vi skapar politik, också där våra erfarenheter går isär och diskussioner uppstår, och använder internet som ett sätt att göra det privata politiskt också i en 2000-talskontext.
Varför har det privatpolitiska skrivandet stannat som en kvinnlig arena? En trolig orsak är tradition. Vi har redan en arena av erfarenhetsbaserad politik. Att politisera det privata har varit, och är, en viktig del i en feministisk kamp för att synliggöra förtryck och strukturer bortom den offentliga arenan.
Möjligen beror det på rädsla för kritik. Att hålla sig till distanserade analyser gör kritik lättare att slå ifrån sig. En av de män som skriver mest privat, Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahl, är också en av de mest kritiserade och hatade. Inte minst har han fått mycket kritik för sin kvinnosyn. Vågar man börja skriva då? Kring detta kan bara konstateras att de män som räds kritik när de skriver erfarenhetsbaserat kan vända sig till i stort sett vilken kvinnlig skribent eller bloggare som helst för att veta hur man lär sig hantera hatmail och anonyma påhopp. Tro oss, vi är vana.
Det mest nedslående med en situation där män diskuterar politik distanserat och referensbaserat, medan kvinnor använder sig av erfarenhet är att det cementerar uppdelningen mellan privat och offentlig. Tjejerna pratar svampinfektionerna och männen talar om Deleuze. Hur mycket politiska analyser av sjukvårdens behandling av kvinnors underliv som än kan göras, kommer den gängse bilden förmodligen stanna vid att kvinnorummet är en sluten och privat plats medan det manliga är det stora och viktiga. Kropp, sexualitet, relationer och kön är livsviktiga frågor för oss alla. Ge er in i debatten någon gång, alla män.
Understreckaren:
Det finns några riktigt bra manliga bloggare som skriver privatpolitiskt. Frilansskribenten och statsvetaren Ivar Arpi skriver på sin blogg om bland annat könsroller, manlighet och heterosexualitet. Han använder både sin egen erfarenhet och politiska resonemang för att diskutera och ge andra perspektiv i den feministiska debatten. Översättaren och genusstudenten Niklas Hellgren bloggar i sin tur ibland svidande privat om familjeliv, sexualitet och relationer, samtidigt som han knyter det samman med akademiska och samtidspolitiska resonemang. Jag rekommenderar läsning av dem båda, för inspiration, diskussion och nya perspektiv.
Krönika publicerad i ETC 27/8
Fotnot: I gårdagens P3 Kultur diskuterade jag och Julia Skott med Sonja Schwarzenberger kring bland annat privatpolitiskt bloggande och var alla män är. Missade man det kan man såklart lyssna i efterhand.
Skribent, kritiker, författare och föreläsare. Skrivit/skriver för bland annat Göteborgs-Posten Kultur, Aftonbladet, Expressen Kultur, Arena, Neo, Bang, ETC, Fria Tidningar och Kyrkans Tidning.
Hörts i bland annat Kvällspasset, Brunchrapporten, Morgonpasset Helg, Sjuhärad direkt och P3 Kultur.
Tweets that mention Fredagens ETC-krönika efterfrågar fler privatpolitiska män. -- Topsy.com ⁄⁄ 30 augusti, 2010 @ 10:28
[...] This post was mentioned on Twitter by Julia Skott, sleepless, Gustav Almestad, Elin Grelsson, ETC Göteborg and others. ETC Göteborg said: RT @elingrelsson Fredagens ETC-krönika efterfrågar fler privatpolitiska män. http://elingrelsson.se/2010/08/30/man-vaga-vara-privata/ [...]
chall ⁄⁄ 30 augusti, 2010 @ 14:44
Klokt inlägg.
Jag skulle vilja att kvinnor (inom politiken tillexempel) hade lite mer ”fakta”baserade argument snarare än (vad vi inom forskningen kallar) anekdotiska berättelser. Samtidigt vore det fantastiskt om män kunde ta in mer personliga referenser – kanske för att det är mer verkligt och erfarenhetsbaserat som visar att dom varit mer om saker och ting?
Jag vet att det här var väldigt generaliserande och könsbundet – just för den här gånger tror jag att det är så ;) Sen är det hela den här diskussionen att män pratar siffror och ekonomi och distans… då behöver ju ingen känna sig ”träffad” eller ”hotad”. Kvinnor brukar diskutera utifrån ”vi behöver ändra min vardagoch varför är dagis si eller så”. Mer relvant, mer känslor, mindre distans. Och naturligtvis – enklare att vifta under som ”känsloargument” (som alltid förlorar mot ”logiska känslokalla argument”)
Agnes ⁄⁄ 30 augusti, 2010 @ 14:46
Ännu hellre: skriv om hur det är att vara den stökiga grabben i klassrummet. Att den tysta och duktiga hade känslor och hjärna förstod alla redan.
Kristina ⁄⁄ 30 augusti, 2010 @ 16:13
Jag tror inte bara det är en fråga om att män inte vågar; i vår ganska bisarra konstruktion av könsroller ingår också att känslor är kvinnliga – alltså är det kvinnors uppgift att hantera även mäns känslor. Vi ska bry oss och ta omhand, och därför också ta på oss uppgiften att beskriva hur det känns för män. Det är naturligtvis en alldeles omöjlig uppgift.
pojken med grodan i pannan ⁄⁄ 30 augusti, 2010 @ 17:10
Rent generellt, m ao väldigt generellt tror jag män har svårare för martyrskapet än kvinnor. De kanske rentav är något (för att inte säga biologiordet) genetiskt betingat, inprogrammerat – nån form av neandertal-uråldrigt försvarssystem att inte känna för stor dragning till offerkoftan, så inte hela byn gick under. ;-)
Anders ⁄⁄ 30 augusti, 2010 @ 17:30
Jag skriver alltid både privat och politiskt, men får liksom skäll från bägge håll; de som gillar att jag skriver politik vill inte höra privat och vice versa.
Rebecka ⁄⁄ 30 augusti, 2010 @ 20:26
Hear hear! Bra inlägg!
Vill tipsa om en till grym blogg av en manlig skribent: http://linusfremin.wordpress.com/
Tupp! ⁄⁄ 30 augusti, 2010 @ 22:23
Ett mycket bra inlägg…..Anledningen till att vi som män inte skriver är ”Trumvirvel” för att vi är män…och vi gillar inte att sitta o gnälla mm.
man vet idag att manliga bebisar gillar bilar i högre grad än kvinnliga.
Kvinnor gnäller på bloggar män använder ett vetenskapligt perspektiv…
Och du gör direkt här ett misstag då du tänker: Å en man som bloggar som vi tjejer….tyvär han kanske är man ..men väldigt lite man…obs ingen värdering i detta. Är också extremt less på det kvinnliga tolkningsföreträde som förekommer hela tiden över allt. P3 är ju helt patetiskt. Jag hörde ert program och…..få män håller med er… Är så less, och skriva är inte min grej så jag slutar här. PS Jo jag har väldigt bra kontakt med mina känslor mm. Förmodligen bättre än de flesta tjejer och jag kan snacka om det. Men vill inte och jag vet oftast att jag förlorar på det. Tjejer blir helt målösa när man beskriver något i ett känslomässigt perspektiv…de har inte alls samma koll på sina känslor…
Att vara känslosam och att förstå och hantera sina känslor är inte samma sak. Skall det vara så svårt att ta till sig och förstå Aceptera. Män pratar inte känslor med kvinnor för att de vet att de kommer förlora på det och att kvinnor alltid har tolkningsföreträde pluss att det oftast är en återvändgränd…..och här vet jag att ni inte kommer fatta eller ta till er något av det jag skrivit..
Ivar ⁄⁄ 31 augusti, 2010 @ 02:18
Tack för länkande! Blir oerhört smickrad. Det är svårt att inte bli kritiserad av andra sidan när man använder sig av sina personliga erfarenheter. Jag upplever det ofta som att det finns ett stort uppdämt behov bland killar att prata om sånt. Liksom du ser jag som enda lösning att fler män och killar skriver själva om det. Man får skapa den framtid man vill ha (lite lagom förenklat och blåögt).
Länkar 2010-08-31 ⁄⁄ 31 augusti, 2010 @ 08:22
[...] Män, våga vara privata av Elin Grelsson [...]
Malin ⁄⁄ 31 augusti, 2010 @ 19:18
Bra krönika Elin!
I och för sig tror jag att man ibland lurar sig att tro att män är mer distanserade och analytiska än de i själva verket är. Kanske har med olika sätt att uttrycka sig att göra, delvis. Jag tror generellt att det är vanligare att kvinnor öppet delar med sig av en känsla eller en personlig erfarenhet, utan att hymla om att det är just det de gör. Medan män oftare lägger fram sina personliga känslor och subjektiva erfarenheter som om de vore objektiva sanningar, försöker underbygga att de ”har rätt” genom att hänvisa till statistik och auktoriteter o s v.
Sedan är det nog också så att det privata faktiskt är politiskt för en tjej på ett helt annat sätt, med tanke på att vi har x antal sekel patriarkat bakom oss, och mycket av det patriarkala förtryckets viktigaste mekanismer låg (och ligger fortfarande) utanför det offentliga. Det förtryck som riktats mot män har till större del tagit plats i det offentliga, i arbetslivet och det militära. Det privata har historiskt sett varit lite av en frizon för män, så det kanske känns otryggt och skamligt att problematisera det på något sätt? Som att man är en sorglig jävel som inte klarar av att hålla ihop sitt eget liv? För en kvinna är det liksom mer självklart att privatlivet är någonting kämpigt och problematiskt. Jag tänker på hur media och vuxenvärlden presenterar sex för ungdomar av olika kön, till exempel. Hur tjejer hela tiden varnas och uppmanas att lära sig att säga nej och värja sig mot respektlösa killar, att tycka om sig själva trots sina små bröst och tjocka lår. Medan man framställer sexualiteten som något mycket mer positivt och odramatiskt för killar.
Johnny ⁄⁄ 31 augusti, 2010 @ 21:08
Den nya feminismen med Gudrun Schyman i spetsen har blivit vår tids löjligaste politiska rörelse. Den har en fenominal förmåga att ta upp samhällets minsta problem. Vi ser alla hur det är de könskvoterade kvinnorna inom ex S som pekar på problem som att en glass heter Nogger, att det saknas könsneutralatoaletter och butler i t-banan. Problemet är inte bara att de flesta kvinnor saknar Margaret Thatchers ledaregenskaper, utan att också män blivit feminina.
Paolo Roberto säger en hel del riktigt insiktsfulla saker om feminismen på denna videointervju, tydligen bra att boxas för att behålla sin manliga intelligens och förmåga att se det viktiga:
http://www.youtube.com/watch?v=CEZ7uta14nw&feature=player_embedded
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 5 september, 2010 @ 11:06
Ja, män måste bli mer privata för att komma loss från den stereotypa och begränsande mansbilden, som upprätthålls av både män och kvinnor. Men det är inte så att män inte varit privata alls. Hur mycket har det inte pratats om prostatacancer!? Kjell-olof fält är en av pionjärerna. Aschberg och hans sidekick i rosa overallen knatade från smygehuk till Haparanda för den sakens skull. Se också den nya finska filmen om bastubadande män som pratar, eller mummlar. Detta trots att män förväntas knipa käft och ta emot som vore de teflonpannor. Män pratar. Men kanske inte på samma sätt som kvinnor och i samma typ av forum och sammanhang som kvinnor. Men det skulle inte skada med ett mer offentligt samtal, som dock inte faller in i Per Strömska tonfall. Jag skulle även vilja se mer av samtal mellan könsgränser, identiteter och tillhörigheter. Vi är ju rätt mycket varandras förutsättningar. Ingen människa är en ö, och allt det där
Niclas Kuoppa ⁄⁄ 5 september, 2010 @ 11:08
Kommer ni ihåg hur Pelé för en del år sedan gjorde reklam för någon form av potensmedel, men i reklamen naturligtvis klargjorde att HAN inte hade några problem?
Hyfsat syptomatiskt, eller hur man nu säger
Snusmumriken ⁄⁄ 9 september, 2010 @ 03:57
Jag tycket du träffar precis rätt när du analyserar varför Ronnie Sandahl blivit så angripen för sina öppenhjärtiga kommentarer. Jag har mina egna erfarenheter.
När jag bytte till ny klass på mellanstadiet blev jag snabbt varse om vad en kille förpuberteten måste vara beredd svara upp till. Jag skulle fråga chans, spana in tjejer fast jag knappt hade fått könshår. Jag blev tillfrågad om hur ofta jag r*nkade och om jag tände på den eller den tjejen. En tjej (jag tror både hon och jag var elva då) föreslog att vi skulle ta ett r*kn*ll i busken och jag fattade ingenting. En annan tjej visade br*sten för mig i skolbiblioteket och jag förväntades bli upphetsad, men jag blev förskräckt. Förmodligen hade de fått allt det någon annanstans ifrån, men jag var inte ens tonåring och tyckte det var jobbigt. Mycket jobbigt.
För tjejer finns det ett färdigt ordförråd att ta till för att beskriva hur jobbigt ovanstående påtvingade sexualitet kan vara. Men för en kille är det DJÄVLIGT mycket svårare och de få gånger jag försökt ventilera min erfarenhet har jag blivit anklagad för än det ena, än det andra. Jag vill inte ens gå in på det.
Ronnie är ingen lysande kolumnist, men han ska en eloge för att han modet att tala om sina erfarenheter under eget namn. Det skulle finnas betydligt fler mycket bättre kolumnister om det inte vore så att motståndet mot ”svaga” och ”självömkande” män i vårt ”feministiska” samhälle är så kompakt. Jag tänker inte ta risken och jag klandrar ingen som tänker som jag.
Goh ⁄⁄ 13 september, 2010 @ 23:33
Varför ”privatblogga” överhuvudtaget? Jävla narcissistiskt samtidstrams för folk som inte vet bättre. Bilda er i stället.
Peter ⁄⁄ 16 september, 2010 @ 05:05
@Niclas K: Haha! Ska man vara offentligt privat så borde maa åtminstone erkänna att det där privata jaget som förmedlas genom texten, bloggen, skivan, annonsen, tavlan, festtalet i själva verket är en fiktion. Bra förfatrtare och konstnärer _upphäver_ det privata genom sitt verk, det privata materialet försvinner i verket och omformas av det. Till den grad att det blir ointressant att fråga ”slog Dante sina barn? Kan jag uppskatta Dante även om han var en hård katolsk man?” och kliknande
Asdf ⁄⁄ 18 september, 2010 @ 12:07
Elin jag blir nyfiken. Går det som man att prata om t.ex. känslan av att bli ratad av kvinnor för 100:e eller 200:e eller 500:e gången och vad det gör med självförtroendet utan att bli anklagad för att tycka att kvinnor har en skyldighet att välja en? Går det att prata om hur det känns att se en bekanta lyckas gång på gång på gång, medan man själv blir utan konstant utan att möta kritik om avund?
Går det att prata om att man har svårt att relatera till kvinnor som tycker att det är ett jätteproblem att inte få ligga så mycket som man vill utan att bli stämplad som hora när man själv har tur om man erbjuds den potentiella möjligheten till sex vart 15:e år eller så.