Personlighetsanalys ersätter politik

Vi var ett trettiotal lågavlönade kvinnor som arbetade med administration i den offentliga sektorn. Nedskärningarna var många och mitt i allt hade ett stort projekt dragits igång. Chefen satte planerna till verket, sedan bytte han jobb och kvar stod vi med nya rutiner och omställningar som skulle införlivas mitt i tid- och resursbristen som redan var ett faktum.

Stämningen i gruppen var dålig. Känslan av att aldrig räcka till gnagde på oss alla, liksom avsaknaden av kontroll över vår arbetssituation. Vår enda ventil var att klaga över situationen i fikarummet, trots att det födde ännu mer ilska och oro hos oss alla. När vi påtalat problemen en längre tid fick vi veta att vi skulle få gå på en halvdagskurs för att förbättra stämningen i gruppen. Eftersom inga resurser fanns till att ta in vikarier tvingades vi jobba övertid hela veckan för att ta igen den missade eftermiddagen, som var obligatorisk.

 Den medelålders kvinnan, med oklar utbildningsbakgrund och kompetens, tog emot oss med anekdoter om hur vi närmar oss varandra. Hon exemplifierade den anpassning som sker mellan människor med att ”en kvinna kanske låtsas vara intresserade av sport för att visa sitt intresse för en man”. Hon beskrev konfliktstadiet i mänskliga relationer som ”när kvinnan tillslut vågar erkänna att hon hatar fotboll.” Vår djupt oroande arbetssituation reducerades till vaga anekdoter, med heterosexistiska inslag, om tvåsamma kärleksrelationer.

Efter den inledningen fick vi lära oss skratt-terapi. Där stod vi, 30 utmattade människor, i en ring och skrattade på order. Dagen avslutades med att vi skulle få lära oss mer om våra egna och de andras personlighetstyper. Det var då flera timmars frustration bubblade över i mig, jag sträckte upp min hand och tog till orda. ”Det är inte skratt-terapi och personlighetsanalys som vi behöver”, sa jag, ”det är bättre villkor och mindre stress på vår arbetsplats.” Coachen log tillbaka mot mig. ”Du verkar vara en gul personlighetstyp, ni gillar att ifrågasätta.”

 Den här historien var länge begravd i mitt minne som en absurd händelse i mitt förflutna. Sedan läste jag Barbara Ehrenreichs Gilla läget, om självhjälpskulturens utbredning i USA. Den kultur som menar att positivt tänkande och individens egen kraft att förändra sin attityd är bärande för personlig förändring. Skrämmande berättelser visar på hur positivt tänkande-vurmen samtidigt avpolitiserar människors livssituation.

Den eftermiddagen jag upplevde var inget undantag. På fler och fler arbetsplatser, inte minst i lågavlönad offentlig sektor, erbjuds kurser i mindfullness och attitydförändring. Kurser som erbjuds som ett alternativ och inte som komplement till reella politiska diskussioner och beslut kring dåliga arbetssituationer. Ibland är fikarumsgnäll faktiskt det bästa politiska alternativet. Det föder åtminstone en analysförmåga kring att det handlar om mycket mer än dålig attityd.

Krönika publicerad i VK 1/9

20 thoughts on “Personlighetsanalys ersätter politik”

  1. du skriver helt underbart, eller ska jag säga vedervärdigt, påminnande. om man ens kan säga då. jag minns plötsligt hur min kollega berättade för mig om en projektledarkurs hon gått, där läraren (oklar utbildningsbakgrund även där) hade illustrerat kvinnors ovilja att hjälpa varandra genom att rita två olika höga bergstoppar. på varje topp stod en kvinna men hon som stod längst upp klippte av bandet till den som stod längst ner. okej, detta var inte på temat självhjälp, men alltså alla dessa kurser som bara är fulla av SKIT!

    du rockar!

  2. Att det verkar vara kvinnors fel, eller människors fel som individer rent generellt när det är jobbigt på jobbet verkar vara en trend som håller i sig. Det är så apolitiskt och bra för chefer som inte vill satsa på sina anställda för att han/hon måste hålla budgeten i balans.

  3. Självklart handlar det bara om attityder, eftersom nedskärningar förbättrar kvaliteten måste ju alla upplevelser av stress och obehag utgå från den egna attityden, eller hur? Om mindre resurser innebär bättre kvalitet, kan det ju inte vara så att tiden och personalen inte räcker till. Aldrig.

    Och för att göra saken värre kan jag gissa att det inte blir bättre framöver. Taylorismen beskrivs ha haft “stor inverkan” på dagens samhälle, Marx teorier sägs ha “överbevisats sedan länge”, åtminstone i min utbildning (ingenjör). Jag säger inte att någon av analyserna är direkt felaktiga, men det är något i hur de beskrivs som är … förmildrande mot teorierna om människor som maskiner, som kan optimeras och uppgraderas. Men det är ju det man arbetar mot, så … Förresten tror jag att just det där exemplet om anpassning användes i min projektledningskurs, ingen reagerade. Ingen.

    I övrigt håller jag med chris, du rockar!

  4. ÅH, ja! Det här är exakt vad jag tänkt men inte lyckats formulera lika träffsäkert som du. Ska uppmana min sambo att läsa detta direkt, han har massa erfarenhet av liknande blaj-grejer från sin arbetsplats.
    Åh, du är så bra! :)

  5. Tja, så här blir det när alla kvalitetskrav är mer eller mindre upphängds på snack, mer eller mindre tydligt kopplade till behovet att personligen charma chefen och sälja in sitt egte varumärke. Den verklighet som inte är propaganda blir allas fiende, och jobbet blir som ett pyramidspel eller en dålig dokusåpa.

  6. AARRRGH! Jag minns en fruktansvärd filmvisning med Kaj Pollacks “att välja glädjen”, där han verkligen sa saker som “det här är ingen sekt” – måste man påpeka det är det illa. För att inte tala om den lilla sagoboken om mössen och osten, vars sensmoral var att man inte ska vänta tills man får sparken utan självmant säga upp sej och se det som en MÖJLIGHET att börja på nåt nytt.

  7. Jag får hudutslag av de här såkallade livscoacherna och konsulterna som håller sig ajour med trender och lever på att företagen har något slags konto att spendera på den här typen av relations- och lagbyggarkurser för att fylla helgsammankomsterna med någon form av innehåll. Det är så sjukt okritiskt att HQ-bankens fall blir fullt förståeligt. Företag som betalar livscoacher utan mer utbildning än några helgkurser i nåt jox förtjänar att gå omkull.

    Det sades i något P1 program att vi är faktafixerade. Jag tvivlar. För då hade vi sett igenom en väldig massa av livscoachernas svammelsurier. Kanske är vi för stressade för att orka vara kritiska.

    Barbara Ehrenreich rockar

  8. Niklas: Alla slags debatter som är kopplade till frmatiden, eller som vill mäta samtiden emot normer, men som inte har en direkt koppling till plånboksfrågor här och nu, är svåra att föra idag. Vi har , precis som i Ryssland f ö, en generation och en medelklass som med kraft vänt ryggen åt politiken, åt tanken att den är något man skulle kunna forma framtiden med, diskutera, ta ansvar genom. Folk livspusslar, planerar nmästa semeseter, räknar på sina pensionsfonder och avdrag och köper bord i glas och jakaranda istället. Att ifrågasätta chefen istället för att försöka använda de öppningar han möjligen kan ge dig ses som dumt, gnälligt och präktigt.

    Sverige har inte varit så trångt på sextio år.

  9. for tankarna till the Secret dar vi far veta att hemligheten bakom success ar positivt tankande, vilket klart alltid ar bra men inte svaret pa alla problem. Vid en intervju svarade Rhonda Byrne (forfattarinnan) pa fragan om forintelsen da var judarnas egna fel “ja deras radsla lar ju inte ha hjalpt”.

    och sa tycker jag att nar du ifragasatte coachen var fantastiskt med :) kram

  10. “För att inte tala om den lilla sagoboken om mössen och osten”

    Villmenadetsö. “Who Moved my Cheese”. En liten bok om att ta vägsaltsrövknull med ett leende. Om det svider är det ditt eget fel.

    Kräkas på skiten, tamefan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>